En får verkligen tacka sin lyckliga stjärna att ens son kickade igång hela alltet igår. Om jag än känner mig lite ringrostig. Men åt fanders med det ringrostiga. Det blir som det blir. Kanske ska jag ta fasta på en kommentar på Viggos inlägg ” Åh vilken bra ide! Jätteroligt! Låt alla familjemedlemmar blogga här. Det är ju som sagt lite få inlägg just nu. Låt det bli en familjeblogg.” Varför inte? Det skulle verkligen inte bli långtråkigt i alla fall! Dock oklart om samtliga familjemedlemmar skulle uppskatta att lägga till blogginlägg på vardagslistan. Bland läxor, gå ut med Chester, plocka ur diskmaskinen, blogga på mammas blogg…?! Våra spretiga intressen skulle säkert liva upp. Som ikväll, i mörker, regn och blåst.

Jag: Jag ska ut och springa. Ganska länge tror jag. Förresten ska jag nog springa maraton…. Paris maraton är i april.

Kristo: Jag tar ett glas vin och drar några ackord på synten.

Jag: Hallååå, jag sade maraton??!!!

Verkligen synkade. Själv har jag googlat maraton sedan igår. Så typiskt mig. Mani de luxe. Men i alla fall, vill du bli min coach? Hur gör man? Hur lägger man upp det hela? Hur tränar man? Vad tränar man? Hur länge måste man träna tills man kan tänka sig att orka, utan att dö på kuppen liksom? Är det ens möjligt, men det är väl SÅKLART att det är!

När jag upplyst Kristo om det hela igen så frågade han varför? För att jag kan. Såklart. Inget annat. Idag kändes det exakt så i alla fall. Att jag lätt hade kunnat kutat ett maraton.

Nu kan vi inte påstå att jag ens är i närheten av ett maraton men jag är så väldigt nöjd över hur mycket jag kutar runt nuförtiden. Jag har visst saknat detta. I trettio år. Är det någon som inser hur lång tid det är? Jag var sjukt bra på att springa. Jag sprang milar hit och dit och utan problem. Och fort. Jättefort. Sedan hände något och jag hamnade i en… svacka? Kanske den längsta som existerat på denna jord. Det finns ju ingen träningsform som dessutom är så svår att fuska i. Som gör en plågsamt medveten om sin icke-form.

Men så började jag springa. Inte alls för särskilt länge sedan. Springa för att rensa allt som var jobbigt, åtminstone för en stund. Det funkade. Och jag sprang. Nästan varje dag. Var liksom tvungen. ÄR tvungen. Inte jättelångt men heller inte jättekort. Men snällt. Om det inte funkar och jag är tvungen att gå, så är jag glad ändå. Och om det inte alls blir så långt som jag tänkt från början eller kanske rentav kort, samma sak. Glad. Nöjd. Jag är verkligen varit jättesnäll mot mig själv. Och vips springer jag utan att stanna. Och vet ni, jag ler till och med när jag springer. LER! Och världen är vacker fast det egentligen är dimma och blåser och regnar och fötterna blir dyngsura av regnet.  Det är säkert jättefånigt att springa och le. Till och med provocerande. För vissa.  Men vet ni vad, då får man väl tycka det. För jag kommer fortsätta le ändå.

Det borde ju vara en bild på mig. I springjacka med Löplabbets logga, inköpt 1987. Fast jag fick nya skor när jag fyllde år. Smart för de andra var nog minsann lika gamla. Men hursomhelst har vi gjort blommorna till My färdiga under dagen. Sedan satte jag Viggo på eldprovet när det kommer till retusch. Och imorgon ska vi träffa Maja som har illustrerat vår bok! Bra prao, tycker Viggo.

Vad passar bättre i denna olidliga bloggtystnad än att Viggo sparkar igång den här bloggen igen. Jäklar vad ostadigt, sa Viggo på sin första praodag hos mig, när jag sa att jag bloggat 2 gånger på 2 månader. Det kan man verkligen hålla med om. Så därför fick Viggo ta alla bilder utom den första, redigera dem bäst han ville och svårare än så var det väl inte att väcka upp en blogg igen?

Tjena Viggo här, dom flesta av er känner väl igen mig som Sofias son som fick ha en nackkrage i typ två månader eller nåt sånt. Men iallafall, jag skulle praoa men jag var som vanligt jätte sent ute med att hitta en prao plats och jag orkade verkligen inte praoa på typ ÖoB igen som förra gången (fast jag lyxade till det i sjuan när jag praoade hos Isabelle på SVT, de va najsigt), så jag frågade mamma om jag kunde praoa hos henne. Hon var först fett osäker på det men tillslut fick jag det. Så nu har jag praoat en dag hos henne. Jag fick sortera massa bilder, de va typ 1500 (det är en underdrift) och det tog sjukt lång tid. Sen skulle jag hjälpa till att fixa såna där blommor, men mamma trodde inte jag kunde det så jag fick gör små blad istället, men sånt är livet. Sen skulle mamma fota mig när jag satt vid hennes dator och jobbade, men jag tog en på henne istället för det verkade roligare och SÅKLART tog jag bilder på Chester, han är så himla gullig. Och nu sitter jag och skriver på hennes blogg. De va väl de, tack för mig! Tack också för alla fina pepp hälsningar ni har skrivit, jag piggnade på snabbare då!

Här sitter mamma och låtsas jobba för bildens skull.

Hur gullig är inte vår lilla Cherry!

Jag har aldrig längtat så mycket efter när allt är som vanligt. Livet, när allt bara är. De där dagarna som vissa säger är färglösa, kanske helt enkelt grå. De dagarna som många av oss vill byta till fyrverkeri och glimmer, fest och nyinköpta skor. De som passerar omärkbart och utan storslagenhet men ändå, jag vill bara dit. Dagarna då vi bara var. Då vi tilläts att bryta ihop över strumpletandet i morgonhetsen. Klaga över regnet. Gnälla över måndagar. Och gråta över spilld mjölk. Och hetsa upp oss över skärmtiden. Helt enkelt för det fanns inget värre just då. Inget annat att klaga på.

De där dagarna då man kostade på sig flyktig oro över bagateller, oro utan någon som helst verklighet. Ängslades lite extra om någon av barnen inte svarade då jag ringde om kvällen, målade upp rädslor i min fantasi av just ingenting. Då jag alltid bar som ett paraply av överbeskydd, som om det skulle lösa något. Kanske inbillade jag mig att det skulle hjälpa. Som en slags säkerhet att vara förberedd.

Nu tänker jag att kanske är de allting. De där dagarna, de helt vanliga.

Jag försöker hitta sätt. Jag städar. Ställer alla våra hundratals böcker i perfekta rader. Det har aldrig någonsin tidigare funnits en perfekt rad i vårt hem. Jag springer. Varje dag med så hög musik i lurarna att ingenting tränger igenom, inte ens mina egna andetag och än mindre mina tankar. Och jag bankar, som ett mantra, in i mitt huvud, att det inte är det man misstänker. Jag tänker och säger högt till mig själv, att det blir bra.

En sak är väldigt bra för Viggo, igår tog han bort nackkragen efter åtta veckor och inget kan kännas skönare för en 14-åring. Sedan var det andra. I slutet av augusti fick vi på återbesöket veta att det inte var epilepsi, att alla undersökningar av hjärnan såg bra ut. För en sekund andades vi. Sen sa läkaren att man misstänkte ett hjärtfel. I den stunden var det som om min egen kropp slutade fungera, det var som om ett blött tjocktäcke lades över mig med all sin tyngd. Plötsligt hörde jag läkarens ord som från djupet av en oändlig burk, ihåliga och tomma. Vi sa tack vad bra att ni upptäckte, tack vad bra att vi vet, tack vad bra att vi får hjälp. Akademiska i Uppsala är inkopplat och vi betar av undersökning efter undersökning. Och som jag skrev, vi tänker att allt ska bli bra.

Jag har inte kunnat blogga men kanske kan det rent utav vara ett sätt. Jag som aldrig tidigare har hittat rätt härinne, när livet runtomkring inte är mjukt. Å andra sidan har bloggen alltid varit det jag plockat ur livet, det jag vill tänka när jag lägger huvudet på kudden om kvällen. Bloggen har aldrig varit allt. Bara fragment i det stora. Kanske kan mitt fokus i det lilla vara en bit på vägen. Att lika fokuserat som jag stirrar på tallbarren på stigen när jag springer, lika fokuserat hitta stunden i bilder och ord. Vi får se.

Vi är tillbaka hemma sedan igår, lite tidigare än det var tänkt. Vi sträckkörde hela vägen och genom natten för att slippa köer och komma hem så fort som möjligt. Jag kan inte påstå att vi hade vant oss vid Viggos nackkrage och vetskapen om skallskadan men allt funkade fint, han var glad och positiv. Allt var mest som vanligt ändå. Själva svimningen som orsakade olyckan har vi hela tiden avfärdat som just en svimning. En gång är trots allt ingen gång. Och trots att Nomi, som var den enda som såg vad som hände första gången, förklarade det som att han krampade, visade inte EEG-proverna någon form av epilepsi. Så, jag var inte ens i närheten av att det skulle hända igen. Men det gjorde det, för några dagar sedan, i Paris.

Det kom från ingenstans, han var precis som vanligt innan allt hände. Det var mitt i Paris i röran på Rue de Rosiers, mitt bland alla människor som köper falafel där vid lunchtid. Jag, Liv och Viggo stod i kö när han sa ”jag har så ont i nacken, mamma” Jag trodde det var värmen (trots att det var  ganska sval sensommarvärme) och att han behövde dricka så jag satte honom på en stol, han tog en klunk, för att i nästa sekund säga ”nu kommer det igen”. Sedan förlorade han medvetandet och fick ett kraftigt krampanfall. Jag hann fånga honom så han inte föll illa som sist, tackar en stjärna för det. Efteråt berättade han att han blev varm i hela kroppen och att synen blev som ett slags tunnelseende från yttre synfältet, som till sist blev helt svart, sedan minns han ingenting. Han kan nu säga att det var exakt på samma vis förra gången, när det  hände i vårt kök.  Anfallet var så kraftigt att jag knappt kunde hålla honom och han sparkade ner ett cafébord med glas och flaskor. Jag har svårt att säga exakt hur länge det pågick, allt känns som en evighet just då, men efter en stund avtog kramperna och han fick tillbaka medvetandet trots att han var otäckt blek och blå om läpparna. Jag lyckades få kontakt med honom och snabbt började han rätta min usla engelska. Vad svimma heter och att det heter ”fracture in my head”. Inte ”he swam and crashed his head”. Herregud, efteråt skrattade vi åt min superkassa engelska men just då var det som min hjärna lagt av helt. Jag sänder ännu en gång en tanke av tacksamhet till kvinnan i röd klänning som tolkade engelska-franska till ambulanspersonalen som inte kunde ett ord engelska. Kristo åkte med Viggo till sjukhuset men efteråt mådde han bra förutom att kroppen var som avdomnad, ungefär som när en arm eller ett ben ”somnar”och väldigt trött.

Efter att ha sett exakt vad som hände den här gången så inser vi ju att det inte är en ”vanligt” svimning utan att det antagligen rör sig om epileptiska anfall. Enligt läkarna kan det vara svårt att upptäcka epilepsi trots att man gjorde EEG har vi fått veta nu. Vi är tyvärr redan bekanta med epilepsi då min systerdotter har en svår variant av den sjukdomen, som hon har levt med sedan hon var liten och bara några år gammal. Hon är arton idag. Även min pappa fick diagnosen för några år sedan. Jag har flera gånger tänkt att skriva mer om epilepsi här på bloggen, Jag vet ju hur mycket det har påverkat Ellen och alla runt omkring henne. Det är fortfarande en ganska ”tyst” sjukdom som behöver uppmärksammas och öka kunskapen kring, att det är viktigt att bryta fördomar kring sjukdomen.  Omvärlden förväxlar många gånger  epilepsianfall med att människan är påverkad av tex alkohol eller droger, vilket kan ge förödande konsekvenser. Det lömska med epilepsi är också att anfallen kan vara så olika, det kan vara allt från stora krampanfall till korta frånvaroattacker som återkommer gång på gång, flera timmar i sträck. Anfallen är ofta är svåra att förutse och kommer plötsligt, därför kan konsekvensen av anfallet bli så illa, att fallet i sig kan skapa en allvarlig olycka. Vilket det ju blev när det hände för Viggo första gången. Och vilken ju är den stora oron nu, att han inte får falla på ett redan skadad huvud och nacke.

Från att trots allt landat mjukt i Paris så snurrar mina tankar mycket nu. Att oro, ovisshet och saker man inte kan veta exakt, genast blir stora och skenar iväg. Trots att livet exakt i denna stund är precis som vanligt. Det är så märkligt. Man käkar bullar på verandan och regnet öser ner i sensommaren och allt är bara vanligt. Och mjukt. Sedan kommer känslan igen, den är inte ens krypande. Utan där på noll och en sekund och eskalerar snabbt. Det är så onödigt, att ens försöka förstå innan man vet.

Precis innan olyckan började jag skriva jag det här inlägget. Sedan kom jag som sagt av mig. Jag skulle egentligen bara berätta att jag varit med i Inredningspodden. Faktum är att jag muntrade upp mig själv med mig själv på vägen, i bilen, till sjukhuset. Skrattade högt åt mina förvirrade svar samtidigt som jag hade gråten i halsen och oron var så tydlig att den gjorde fysiskt ont, så verkligen något gott av denna poddhistoria.  Hittas här eller där poddar finns.

Först höll jag dock på att svimma när jag hörde min pladdrande röst från Kristo´s snickareverkstad några dagar tidigare. Ett evinnerligt pladdrande med mig själv istället för om mig själv. Monolog deluxe! Men eftersom Emelie Sundberg är proffs ut i fingerspetsarna så låter det trots allt som en dialog. Jag pratar mycket om hur vi lämnade Stockholm, och varför. Hur jag faktiskt avskydde det och vad vi gjorde för att vända alltsammans till det bästa.

Jag släppte in Emelie hos oss, en inte så städad dag…

Tycker verkligen om att se vårt hem ur andras kameralinser. Ni hittar en massa flera bilder på Emelie´s blogg.

Japp lyssna gärna. Det är snurrigt från min sida, men Emelie styr som sagt upp det med bravur, en riktig stjärna är hon! Tack Emelie för jag fick vara med.