MY HISTORY ABOUT INFERTILITY

skrivet 2003.


Det är inte utan tusen fjärilar i magen jag publicerar detta inlägg. Jag har funderat. Jag har vridit och vänt. Och tänkt flera gånger att nu gör jag det. Men sen har jag ändå inte riktigt vågat. Kanske mest för att det är något som jag skrev för länge sedan, för det har en annan ton än hur jag skriver idag. För att det är mycket sorg och mörkt. Och framför allt, det är texter som är helt självutlämnande. Det är om en tid som bara mina närmaste känner till fullt ut. Det är om en tid i mitt liv då jag mest stod och log och sa, de kommer när de kommer. Men inom mig så rasade livet självt. Tiden är långt borta idag men blir ofta högst närvarande. Ofta räcker det bara med att se dem, våra barn, så minns jag och känner bara en stor tacksamhet.

Som sagt fjärliar i magen var det. Men jag har bestämt mig. Jag delar med mig för en enda sak. För att det är viktigt. För alla er som är mitt i det. Och för er som står bredvid. Alla kommer inte att drabbas men jag tror att nästan alla någongång kommer att stå bredvid.
 
Det här är min historia. Eller vår. Såsom jag såg den. Det är personligt, ärligt och stundtals väldigt mörkt.
 
Jag började skriva för min egen skull. Det är snart tio år sedan och Liv var nyfödd. Kanske skrev jag för att lindra rädslan som inte försvann trots att jag plötsligt hade allt jag drömt om. Trots att hon fanns och var högst verklig så fanns alla åren kvar som små sår som bara gnagde. Jag minns att den där rädslan ibland förtog lyckan av att hon äntligen fanns. Att lyckan ibland blev för stor för att greppa, ofattbar i all sin närvaro. Jag kunde inte förstå varför och skrev nog för att hitta ett svar. Såhär i efterhand vet jag att rädslan jag burit under åren hade bytts ut mot en ofantlig oro att mista allt man längtat efter. Såsom att mista lyckan självt när man äntligen ägde den. Så kanske skrev jag mest för att bearbeta och bli fri och inse att då var nu och att hon var verklig. På riktigt. 
 
Det fanns nämligen en tid som ni aldrig fått veta något om. År som jag aldrig glömmer och alltid kommer att bära med mig. Jag vet att den förändrade mig för alltid som människa, och oss som par. Det var nästan sex år som såhär i efterhand kan låta som en kort tid. I det stora hela. Men just då, när vi var mitt ibland det, då stod tiden alldeles stilla och var den längsta. Det var en tid då vi tillsist stod handfallna inför något som inte ens kunnat gissa i vår vildaste fantasi. Det var något vi inte kunde lösa själva hur mycket vi än försökte och önskade. Något som vi inte ens visste om det någonsin skulle gå att lösa. Och allra mest stod vi nog sorgset medvetna om att livet inte verkade te sig som vi hade trott.
Det här är min historia och den handlar om ofrivillig barnlöshet.
                                                                                                                                       

del 1.

Om någon skulle fråga mig hur man bäst bemöter en människa som är mitt i ett kaos, som vårt, skulle jag inte ha ett bra svar. Det är högst personligt om man vill eller kan tala om det och med vem i så fall. Ibland händer det att jag vill berätta men då ska det vara helt på mina villkor, jag bestämmer tillfälle och med vem. Jag förväntar mig inte att människor ska förstå. Hur ska man förstå att något så fullkomligt naturligt som att skaffa barn kan bli förknippat med ångest och en rädsla för livet självt? Ärligt talat så bryr jag mig inte längre om när någon inte förstår. Det enda jag vill är att människor bemöter mig med lyhördhet och ödmjukhet. Att de i alla fall inser att barn är inte bara något man skaffar.

Om jag berättar för dig ge mig då inte en solskenshistoria som svar. Ge mig inte dina egna berättelser utan lyssna till min. Ge mig inte huskurer och knep från Aftonbladet eller någon naturdoktor i skogarna. Ge mig definitivt inte en klapp på axeln och säg att det ordnar sig. För du vet inte om det ordnar sig, du har ingen aning om vi slutar som evigt barnlösa. Det här handlar om mig, K och ingen annan.

-Jag hörde ett par som hade gjort massor av behandlingar och sen åkte de till Västindien och drack sprit i två veckor. De liksom glömde allt och då blev hon gravid.

Eller:

– Om man adopterar först så brukar man bli gravid sedan, det är liksom en psykologisk spärr. Ibland räcker det med att fylla i papperna, eller bara beställa dem, så släpper spärren.

-Ni måste jobba mindre, det är stressen som gör det. Hörde någonstans att spermierna kan bli tillfälligt slöa om man jobbar mycket. För att inte tala om vad som händer med ägglossningen.

 

-De blev gravida med tvillingar när de gjorde provrörsbefruktning. Sen dröjde det bara två månader efter det barnen var födda så var hon med barn igen, alldeles av sig självt. Och de föddes samma år!!!

-Det brukar vara bra att skaffa en hund! Jag har hört att det har hjälp massor av människor att bli gravida.

Eller kort och gott:

-Slappna av så ska ni se att det ordnar sig!

Så här kan det låta och det värsta med alla dessa historier är att de aldrig är självupplevda utan de som berättar dem har hört dem någonstans. Jag inser att det är människors sätt att trösta men vilken tröst ger det? Ibland känns det snarare som ett hån, som att man inte blir tagen på allvar. Skulle det vara så enkelt som att festa i Västindien eller skaffa en hund, hur har vi då hamnat här? Varför gjorde vi inte det innan alla dessa utredningar och dyra behandlingar?

Visst kan det ligga en viss sanning i att inre stress kan påverka människor negativt. Och jag erkänner mig skyldig för detta brott, jag är allt annat än avslappnad. Men hur är det möjligt för en människa att behålla ett lugn när ens liv har antagit en helt annan skepnad än vad man någonsin kunde föreställa sig. När man inser att ens kropp inte alls lever i någon symbios med hjärnan, när den överhuvudtaget vägrar förstå hur en normal kvinna fungerar. När hela ens livsbild har havererat, är det då möjligt att slappna av?

Men det fanns en tid då allt var lugnt och utan press. Det fanns en tid då vi tog enkelt på uppgiften att göra barn, då vi tänkte att när barnet är redo då kommer det till oss. Det var då vi älskade med lust, utan tvång och då vi fantiserade om vår framtida familjelycka.Vi hade samma möjligheter som alla andra och vi hade ingen aning om vad tiden skulle utvisa. Det fanns överhuvudtaget inte i våra tankar att vi några år senare skulle vara stämplade som ofrivilligt barnlösa och ställda i kön till IVF-behandling. Men varför kom inget barn till oss då? Vi var ju precis så lugna man ska vara, om allt ska ordna sig.

                                                                                                                                


Det finns massor skrivet. Det här är egentligen mitt i texten, kapitel tio. Så nio innan och flera efter. Jag kommer publicera resten här på bloggen framöver. Och varför just nu kanske någon undrar. Nog bara för att julen kan få en att tänka långt om tacksamhet. Och för att jag just idag vågar, trots de där tusen fjärilarna. Och mest och igen, bara för det är viktigt.
 
Och för er som undrar, Liv är vårt enda IVF-barn. Det tog nästan sex år innan hon kom. Viggo, Charlie och Nomi kom till på alldeles vanligt vis.

76 Comments

  • Terese

    Jag vill läsa mer, helst nu 🙂 För jag är en sån som står brevid. Och det är viktigt. Och nyttigt, för mig. Tack.

  • Anonym

    Tack för att du delar med dig. Jag ska inte ge dig vår historia, men jag vill berätta att jag också sitter här idag med barn. Och jag har också varit ofrivilligt barnlös i fyra långa hemska plågsamma år. Vår första tjej kom till via IVF. Det är någonting jag är oerhört tacksam för men någonting som varit långt ifrån självklart. Många som går i behandlingar år efter år får aldrig sitt efterlängtade barn. Ditt inlägg berörde mig väldigt starkt. Jag väntar strax mitt andra barn, som kommit på naturlig väg (och tänka vilka fantastiskt klumpiga kommentarer vi har fått om varför vi nu lyckats med det vi inte lyckades med innan). Hela hösten under den här nya graviditeten har jag gått hos en psykolog för att bearbeta känslorna från åren av barnlöshet. Jag trodde alltid att det var något jag skulle tvingas göra under en lång period av livet om vi inte skulle få några barn, men det här med barn är en så stor existensiell del av livet att det inte går att tränga undan, hur det än slutar. Jag har också börjat skriva mycket för att reda ut saker och ting för mig själv. Tack för att du skriver om det. Jag kommer att följa din blogg!
    N.

  • Marit

    Tack Sofia för att du berättar. Din historia. Jag kommer att läsa alla kapitel. Ämnet är svårt och precis som du skriver, högst personligt. Svårt att vara i och svårt att stå bredvid. Att inte kunna göra något.

  • Nordic Bliss

    Tack att du skriver och delar trots fjärilar.

    Många av mina vänner kämpar med just detta. Ibland är det sorg, ibland är det frustration, ofta ilska. Vrede över orättvisa när andra bekanta blir gravid vid en olyckshändelse. Irritation över välmenande ord som "när är det eran tur?", "nu är det väl snart dags?". Och från vänner som vet "kanske stressa mindre", "träna mer" "äter du rätt?". Jag är själv skyldig i att försöka ge sådanna förslag.

    Det är svårt ibland att vara en bra vän. Man vill säga rätt, men det viktigaste är oftast att bara finnas där. Att lyssna.

    Det är många som lider som du lidit. Det att vara barnlös blir ofta diskuterat som att något måste vara fel. Men bland mina vänner är det många som kämpat och kämpar. Så tack!

  • Nanna

    Fina fina du. Jag ryser i hela kroppen. Du är så modig och det är så fint av dig att dela din historia här, för jag är helt säker att det finns många som känner igen. Jag står bredvid flera par som försöker och kämpar och man vill så mycket finnas där, vara ett stöd och säga rätt, och säkert är det olika vad man behöver.. Men det är mycket värt att få ta del av hur tankarna och känslorna kan vara, för någon som upplever ofrivillig barnlöshet. Just för att jag ser det på nära håll har jag verkligen blivit påmind om hur lyckligt lottade vi var och jag känner sån enorm tacksamhet över att dom finns – för det är ju inte självklart.
    Stor kram till dig. Uppskattar dig, din person och din blogg otroligt mycket.
    Ps hoppas ni blir friska nu och jag håller helt med Viggo – vaccin mot sjukor på högtider. Och.. Tack för fina ord om mina bilder. Det gjorde mig så glad. Kram igen

  • Anonym

    Modigt och viktigt! Jag har själv varit ofrivilligt barnlös i fyra år. Genom IVF fick vi vår första son, och sen fick vi en bonus på "naturlig" väg. Visst är det så att man inte skaffar barn. Barn är något man får. Jag minns att jag kände mig oerhört ensam när vi var mitt i allt detta. Ingen jag kände hade gått igenom något liknande…. trodde jag. När jag sedan vågade berätta om vår längtan och kris visade det sig att flera i min närhet gått igenom liknande. Därför tror jag det är viktigt att prata och dela, för det hjälper och lättar. Så en eloge till dig att du blottar ditt innersta.

  • kristin på krickelin

    Vad glad jag blir över att du delar med dig av den här delen av ditt liv. Är helt säker på att den skänker en hel del par tröst just nu, för det är fanken inte lätta grejer att hantera. Speciellt inte med alla förståsigpåare som ger så himla "bra råd". Modigt Sofia! Stora applåder kommer här. Har alltid inspirerats av både text och foton här inne hos dig och nu växer du naturligtvis ännu mer i mina ögon. Önskar dig och de din lite friskhet nu och massa kramar.

  • Anonym

    Tack för dina ord, de ger tröst o inger hopp om framtiden i en tid då det känns motigt! Man är verkligen inte ensam, den saken fick jag klart för mig i samband med att månaderna blev till år o jag inte längre orkade hålla fasaden uppe när barn kom på tal.
    Värst, bortsett från allas "goda råd", är när folk säger "är det inte dags för er snart?". Vad svarar man på det liksom? Jo kanske, om vi har turen på vår sida, eller vad!? Känns som om det vore en lottovinst man pratar om…
    Ser fram emot mer läsning framöver o tack!

  • Anna

    Tårarna rinner ner för mina kinder. Så tacksam för din värme och din historia. Vi är, precis som ni var, mitt i det och det är jobbigt. Så fruktansvärt jobbigt. Inget man tror ska hända en själv och inget man önskar någon annan. Trots alla behandlingar, förväntningar, misslyckanden så kan jag inte sluta hoppas. Hoppas att vår familj inte bara ska bestå av två personer. Hoppet är det sista som överger oss. Tack för din berättelse och längtar efter fortsättningen. Det är trots allt en liten tröst att veta att det finns andra som går igenom samma krig och att det för det mesta slutar med ett väldigt älskat barn. Kärlek.

  • Erika

    Vi måste prata mycket mer om det här! Man vågar inte blotta sig. I min syjunta visade det sig att vi var fyra stycken som försökte bli gravida men hade stora svårigheter. När jag började prata om det släppte spärrarna och vi hade stort stöd av varandra. Nu har vi alla fyra barn och det är fantastiskt. I kväll sänder jag en tacksamhetens tanke till den donator som hjälpt oss få våra fantastiska barn.

  • Drömma-Lotta

    Heja Sofia!

    Du är varm och modig men det visste jag ju redan.
    Tack, ditt inlägg hjälper oss alla, både de som står bredvid och de som har personlig erfarenhet.
    Inget inget alls att skämmas över men samtidigt så väldigt privat. Tycker att du beskriver det så bra, hur du ville bli bemött.
    Utan andras historier, bara någon som lyssnar.

    Jag kan inte nog säga hur rörd jag blir,
    nu ska jag redigera mitt senaste inlägg och länka till detta.

    Kram, bara min varmaste kram till dig <3

  • PIAZZAN

    Tack och kram för att du delar med dig ….och vad fint att det lyckades för er.
    vet precis vad den där längtan innebär…och jag får nog tyvärr leva vidare med den…man styr verkligen inte över allt, men måste hitta andra saker som blir viktiga och meningsfulla istället

    …kram…

    Pernilla

  • Anonym

    En stor eloge och tack för att du delar din historia. Har själv genomgått IVF och är nu snart förälder till tvillingpojkar som kom till på vårt tredje försök. Dina tankar och känslor är något jag och säkert många fler så känner igen sig i och det betyder mer än vad du kan tro att du delat med dig av er kamp.

    Kram

  • Petra / Popetotrora

    Blir så glad av detta inlägg! Givetvis inte av era år av kämpande men för att du delar med dig.

    För att du hjälper en som står bredvid sin bästa vän som kämpar och kämpar att förstå lite bättre. Att få lite mer inblick i hur det kan kännas och vad som kan röra sig hos en kämpande.
    Du måste givetvis ta detta helt i din egen takt och dela med dig av mer när du själv vill, men jag hoppas det blir snart. Jag vill läsa och förstå mer.

    Stor kram till modiga du! //Petra

  • Sara

    Ett ämne som jag inte ens i min vildaste fantasi kan föreställa mig. Själv "skaffade" vi barn, det tog fyra resp. sju månader… Hoppas du förstår ironin i ordvalet. Vi bestämde att nu var det dags och så kom de ungefär när vi tyckte. Jag har alltid varit oerhört ödmjuk och tacksam för det liv som nu råder här i huset med två galet underbara barn. Det är inte självklart för alla och det är helt omöjligt att förstå om man inte varit där.

    Så jag läser för att du vill berätta din historia, och jag tar till mig varje ord. Men kommer aldrig nånsin förstå exakt hur ni hade det. Och det behövs ju inte, så länge jag lyssnar till din historia… Tack för att du berättar den.

  • Ekomorsan

    Som alla andra vill jag tacka för att du delar med dig. Att du är villig att dela med dig om något som är så privat för att vi som "står bredvid" ska förstå.

    Själv tillhör jag dem som "blir gravid bara jag tvättar mina underkläder med mannens". (sånt jag fått höra) Jag känner flera som kämpar och ser hur de ser på mig. Precis som många kanske ser på de som kämpar med en viss medlidelse i blicken känner jag blickar av avundsjuka och ett visst avståndstagande.

    Jag vill inte rådge, jag vill bara att de ska veta att jag finns där när och om de väljer att prata och kanske även gråta ut mot min axel. Det är ett otroligt känsligt ämne och inget jag bara klampar in på. Därför måste de komma till mig för det finns inget "fint sätt" att närma sig detta ämne…

  • Susie

    Tack för att du delar med dig, ger ännu en dimension till din redan fantastiska blogg! Ett svårt och jobbigt ämne som allt oftare finns i bakgrunden, ser fram emot dina kommande inlägg. Kram

  • På Nylund

    TACK, fina fina du, för att du delar med dig! Det är modigt och starkt!

    Jag har nu min lille plutt, men vägen dit var lång och svår. Oerhört mörk och jobbig! Jag tillhör en av dem som hade jättesvårt att prata om det och jag har det fortfarande. Det river upp för många sår, som ännu inte är helt läkta. Något av det absolut värsta att höra var "Slappna av". Hur skulle man kunna slappna av?! Och som sagt det fanns ju en tid då man var lugn och avslappnad, men ändå blev det inga barn…

    Tusen kramar till dig!

  • Anna G.

    Livet är ofta orättvist och oförutsägbart, och ofrivillig barnlöshet blir vanligare och vanligare. Det är modigt av dig att dela med dig och viktigt för de som är drabbade! Stor kram

  • Johanna

    Tack! Jag har väntat på den här texten sedan du för länge sedan skrev att du skulle berätta när du kände dig tillräckligt modig. Vi har själva en dotter som kom till lätt som en plätt men har nu längtat i fyra långa år efter syskon som aldrig kommer. Vi får ständigt höra att vi ska vara så tacksamma för det vi har, vilket vi naturligtvis är. Vår dotter är fantastisk! Men om man hade drömt om ett liv med en sisådär fyra barn så ter det sig väldigt annorlunda med "bara" ett. All kärlek till dig för din öppenhet kring detta och dina i övrigt underbara vardagsreflexioner och smått fantastiska bilder./Johanna

  • Anonym

    Modigt skrivet men så viktigt. Jag har ett barn sen innan men många missfall i bagaget detta år. Är nu gravid igen och livrädd att det ska gå åt skogen, började gråta innan du ens skrev att denna text handlade om barnlöshet, lände det bara på mig. Till och med min sambo har sagt åt mig att om jag bara tänker lite mer positivt så får jag nog inte fler missfall, då förstår man att många inte förstår, och värdet av att det finns de som förstår.

  • Fröken Kajsa

    Tack för att du delar. Jag måste säga att ditt språk går rakt in i hjärtat. Och det känns fint att läsa om det här, för mina egna föräldrar har gått igenom samma sak. Efter nio barnlösa år fick de hämta sin son i Ecuador och några år senare kom lillasyster, jag, via provrörsbefruktning (och mamman fick äntligen gå runt med tjockmagen). Och jag känner igen de där kommentarerna för mamma har berättat. Att andra tror att de minsann vet bättre och spiller ut kommentarer i tid och otid. Och jag får höra av utomstående att jag är miraklet som kom eftersom de SLAPPNADE AV efter adoptionen. De skulle bara veta, tänker jag.

    Jag är övertygad om att dina ord gör skillnad – för de som har barn, för de som inte kan få och för de som ibland bara ska lära sig att knipa igen.

    Tack.

  • appelpaj

    jag gillar dig bara ännu mer nu sofia. tack för att du delar med dig av din historia. det är så många som blir läkta, kanske att någon färre tår rinner. tack!

  • Emmie

    Tack Sofia! För att du är så inspirerande och mysig. Och för att du delar med dig av din historia om denna saknad, oro och sorg som så många på ett eller annat sätt delar eller delat. Jag beundrar dig enormt för det. Jag är en av dem som äntligen fått det där efterlängtade lilla barnet som så länge tycktes omöjligt. Tack fina du för att du gör detta!

  • Helen

    Tack tack tack för ditt inlägg <3 det kom så passande till mig idag, från en vän som står vid min sida. jag känner igen mig i varenda ord du skriver. Det är en tid som är så tung så tung, kommer den någonsin få ett slut..? Jag hoppas att du vill fortsätta dela med dig. Du har gett mig ett hopp och ett ljus i det mörka. TACK <3

  • Volang-Linda

    Så fint och ärligt du skriver. Uppskattar att se fler sidor av dig. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: du är min förebild på så många olika sätt. Så är det bara! Ha en fin helg. Kram

  • Elin Moqvist

    Åh finaste Sofia…min syssling som jag alltid sett upp till!!! Underbar text om något viktigt som så felaktigt ofta tas för givet 🙂 kram & kärlek

  • Cecilia Areng

    Tack underbara du för att du delar med dig! Mycket känslor och många tårar gav dina ord mig som också har nära som kämpat och kämpar. Kram/Cecilia

  • Anonym

    Tack. Dagar som varit för mörka för att kunna minnas, olidlig fysisk och psykisk smärta, valet att inte berätta för andra pga "hurtiga råd" eller för att andra inte kunnat förstå att det jag berättar var i allra största förtroende och inte något som fick spridas vidare vind för våg, allt detta och mycket mer finns kvar men nu som en vetskap om ödmjuket inför livet och en oändlig tacksamhet för det vi faktiskt fick. Nio ivf:er, tre missfall och ett spontant mirakel (som inte kom till för att vi slappnade av, stressade ner, åt blodförtunnande, slutade tänka på det, umgicks med gravida och "fick massa gravidbaciller" etc etc etc). Kommer följa din blogg och kanske kan jag genom det orka läsa mina egna dagboksanteckningar från de sex helvetesåren. Tack för ditt mod.

  • Cecilia summerar

    Så fantastiskt du formulerar dig om detta som vi är så många som känner igen oss i. Vackert vemod som får gamla minnen att vakna, dem som jag skriver ofta om men ändå kapslar in. Jag hoppas du ska hitta sätt att publicera din text. Den behövs!
    Kanske du kan gästblogga hos mig 😉
    Jag gläds över att din längtans svar kom!
    /Cecilia
    http://www.ekhemmanet.se

  • Caroline/drömlägenheten goes radhus

    Fint!
    Och så modigt! Och så rätt och bra.
    Har själv varit där, 3,5 år tog det. Vi pausade över sommaren, köpte torp åkte till ny och kom hemmen the bug Apple med en liten i magen. Nummer två kom som en total överraskning när ettan var åtta månader. Så otroligt tacksam över mina längtansbrudar så det inte är sant!
    Stor kram för att du delar med dig av det som många av oss har känt/känner!

  • Madeleine

    Tack för att du delade med dig. Min mamma har haft samma problem själv, fast hon har 6 barn, och det visste jag inte alls om förrens någon månad sen. Hon berättade att hon har haft 14 missfall, och det tog henne 10 år att få min nästyngsta bror. Därav ålderskillnaden mellan min tredje bror och han. Jag börjar förstå nu att problematiken är vanligare än vad jag förut trodde. Bra att du delar med dig av din historia.

  • Anonym

    Stort tack. Tack för att du berättar och tar upp. Så svårt. Tårarna rinner här. Din viktiga historia. Det känns oerhört stort att få läsa din och alla er andras historia och att närma mig mitt eget hav av känslor. Det lättar lite på locket som jag lagt på min egen.
    Många och långa år. Kanske 10. Jag kan fortfarande känna hur den var den där längtan som river.Efter en liten. Sorgen.
    5 ivfar, ett antal missfall, överstimmulering m 4 v akut på sjukhus. Oerhört svåra år som förändrade mig för alltid.
    Men det gick, de kom. Fina J och tillslut lilla M. Jag är otroligt tacksam. Otroligt.

    Kram och kärlek till er alla.
    Lina

  • Anonym

    Tack! Jag ska fortsätta läsa din blogg. Man behöver påminnas ibland fastän man varit där själv. Det är vanligare än man tror och det finns så nära och det är så lätt att ställa fel frågor. Jag lovade mig själv att aldrig ställa de där frågorna till andra, aldrig, aldrig. Tänker tillbaka på de dagar då alla tankar kretsade runt tider, temperaturer, kontroller, sprutor, väntan, hopp…Ser fram emot att läsa fortsättningen på er historia./susanne

  • Anonym

    Ditt hem är helt fantastiskt, likaså dina bilder. Och fyra fina barn. Jag har bara två och är jättetrött. Jag orkar inte göra allt jag vill hemma. Då är det underbart att titta in här. Det är en frisk fläkt full av fint och inspiration som får mig att ta mig i kragen. Så får mig att drömma om fyra barn och vackra planscher. Tack för att du delar med dig! Jessica

  • therese himmer

    Vi kämpar jag och min man, vi har försökt i 6 år men inget händer. Jag har fem fantastiska barn från ett tidigare äktenskap och många tycker att jag gnäller…men jag vill verkligen att min nye make ska få uppleva denna fantastiska gåva som det är att få ett barn. Jag har tom övervägt att låta honom gå för att vi lyckats och jag vet att han lider längtar i tysthet. Tack för att du delade med dig!

  • Frun på Solåkra

    Så sant som du skriver. Normen är snäv och så fort man avviker det minsta lilla sÅ får man de där kommentarerna. Vi fick också barn till slut, via adoption. Barn är inget man bara skaffar – det är en gåva

  • Emma

    sorgligt, lyckligt och vackert på en och samma gång. kan inte ens föreställa mig vilken enorm styrka ni måste besitta som tog er igenom allt och kom ut hela på andra sidan. <3
    gott slut och gott nytt år!

  • Silverkant

    Tack för dina fina, och ack så sanna, ord om detta! Jag har hört precis alla de kommentarer du ger som exempel (dock inte den om att skaffa hund – den var ny!)och jag AVSKYR dem. Kan förresten upplysa dig och alla andra om att man för något år sen gjorde en vetenskaplig studie i Uppsala på detta om stress påverkar reproduktionen och den kunde konstatera: NEJ! Däremot är det jäkligt jobbigt att känna sig stressad och pressad av situationen, vilket i sig är skit.

    Vi hade en otrolig tur och blev gravida på det första IVF-försöket. Däremot har vi inte lyckats få några syskon och på ett sätt är det nästan lika jobbigt. Folk som man inte känner så väl vet ju bara att vi har ett barn och utgår då från att det barnet borde få ett syskon (för alla vill ju ha minst två barn! Hatar dessa normer.) Men deras konstiga kommentarer är något lättare att ta för jag vet att vårt lilla mirakel har redan hänt och ibland får man inte fler än så.

    Tack för att du skriver om detta! Jag försöker prata om det så ofta jag kan, bara för att sprida informationen och få vissa trögisar att inse att barn är inget man "skaffar". Förhoppningsvis kan det leda till att de tänker sig för lite mer nästa gång de träffar en kvinna som de tycker "borde skaffa barn".

    /Linda

  • Annasofia

    Detta är viktigt att tänka på oavsett vilken sorg någon berättar för en om! Ofta vill vi som medmänniskor ge råd, men i en situation av sorg behöver man bara stöd, och råd blir som du säger istället närmast ett hån.

  • .

    Vad stark du är som vågar dela detta med oss! Blev tårögd och tagen av dina ord. Barn är verkligen en gåva, som tyvärr inte är alla förunnat. Jag tror att dina ord kan stärka många på vägen!

    Stor kram Blackbird/Charlotte

  • the bostroms

    Du skriver det så bra. Beskriver exakt hur jag mådde. Och ja blir så glad att ni idag har 4 jätte fina barn. Jag får snart träffa vårt första=) Själv valde jag att berätta vår historia på bloggen för att jag vet att jag inte är den enda som lider av ofrivillig barnlöshet. Och jag tror att vi som har gått igenom det helvetet måste berätta vår historia för det är kan ge hopp till dem som försöker och kämpar.
    Tack för din fina text!

  • annika

    omg. hittade detta precis nu. fint skrivet. och lycko dig. jag/vi är kvar i längtan att familjen ska bestå av fler än oss två. trots att vi är också är tacksamma att vi funnit varandra. kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *