Gott Nytt År kära ni! Jag fick lite fullt upp här med kostymer och festligheter! Men hoppas att första dagen har startat mjukt. Jag såg en sådan bra lista inne hos Agnes som i sin tur hämtat den hos Wilda så jag tänkte intervjua mig själv lite.

Vad mådde du bra av 2017?
Helt enkelt att jag blivit så sjukt bra på att välja bort det som jag inte mår bra utav. Att ha insett att man många gånger har möjlighet att göra ett val oavsett vad andra förväntar sig av mig. Vissa gånger är det glasklart, svart eller vitt, ja eller nej. Andra gånger kräver det mer mod och styrka och innebär en svårare och krångligare väg, men i grund och botten är ändå valet det som kändes bäst i magen. Det är fint. Och fått mig att må bra.

Psst! Hur det är egentligen när man ska fotografera en Chester. Någon med godis som hoppar ur bild.

Vad har du sörjt 2017? 
Jag förknippar ordet sorg med förlust och att drabbas av något. Såklart uppfattar vi ju alla sorg på ett individuellt plan. För mig är det ett starkt ord och jag känner oändlig tacksamhet att jag personligen inte förknippar 2017 med sorg. Däremot har jag vid flera tillfällen känt mig delaktig i andras sorg, genom att känna stor empati när man vet vad de går igenom. Den typen av sorg är ju också förlamande för man lyssnar och känner med dem så mycket. Man delar rädslan, ovissheten och de gånger det bara slutar i total maktlöshet.

Testade du något nytt?

Ja! Att börja blogga under ett mediahus var absolut helt nytt för mig. Jag tog mig dessutom an flera uppdrag som jag inte alls hade haft en tanke på innan eller hade erfarenhet av innan. Som att bygga miljön under gatufesterna. Att bygga rekvisita och scenografi. Jag är dessutom jobbat mer och mer med Kristo , vilket visade sig vara ett smart drag
Vad lade du mest tid på?
Först skrev jag mitt jobb. Framför allt för att 2017 var det första året då jag jobbade helt själv i mitt företag, då Linn slutade i och med att jag stängde affären. Omställningen var större än vad jag trott. Allt tog extra tid. Sedan blev det ensamt också. men det är ju en annan historia.
Fast när jag tänker efter har jag lagt mycket mindre tid på mitt jobb än alla andra år. Jag har vägrat kvällsjobb 2017, åtminstone nästan hela året. Det är nytt och bra. Så jag ändra mig, balansen är rätt normal detta år.

Vem vill du tacka och varför?

Kristo såklart. Och mina barn. Vad gjorde jag utan er liksom.
Mamma & pappa, för ni är mina hjältar i vardagen.
Sedan skulle jag vilja tacka en hel hög med människor som jag delat min tid med, både familj, gamla och nya vänner. Jag tror ni vet vilka ni är, och tack, ni berikar mitt liv på ert alldeles speciella vis.

Vad är du stolt över när du ser tillbaka på året?

Jag är stolt över att jag vågar ta mig an uppdrag som jag inte alltid är helt säker på att jag fixar.
Sedan tycker jag att jag blivit coolare, softare på något vis. Tar det mesta med ro på ett annat sätt än tidigare. Hetsar inte upp mig lika mycket för smågrejor. Lägger saker på en absolut rimlig nivå, kunnat känna mig jäkligt nöjd istället för att hela tiden tänka att kanske kunde jag gjort det bättre. Skruvat ner alltsammans. Fokuserat bättre och klokare än någonsin tidigare.
Sen är jag så stolt över mina ungar och deras vänner. Ju äldre de blir desto tydligare blir detta. Att de är just de här barnen som ska ta över världen. Att den kommer bli allt annat än vad Trump står för. Jag är så stolt att deras värderingar är så självklara och att de aldrig skulle tveka om att stå för den.
Att sedan det patriarkala rasar under min livstid kan ju verkligen inte jag ta på mig äran för men jag är bannemig stolt över mänskligheten. Trots all jävulskap det kommit från.

Vem saknade du?

Ibland kan jag på riktigt sakna nyfunna vänner. Kanske någon jag hängt med en eftermiddag, eller över en helg. Går runt härhemma och önskar vi bodde nästgårds. Vill prata mer. Det är alltid härligare i real life. Jag älskar ju samtal däremot är jag pinsamt dålig på sms-kontakt, mail och att skriva DM på instagram. På messenger svarar jag efter ett halvår… Ringa är ju bra men ni vet hur det är, alltid någon som pockar på uppmärksamhet.
Vilka lärdomar tar du med dig från 2017?

• att man kan sätta saker på en rimlig nivå och det blir superbra ändå.
• hur jag funkar i stressade situationer och hur jag hanterar dem.
• att det var så himla enkelt och bara fint att ha en hundvalp.
• att jag aldrig kommer lära ha framförhållning men det funkar faktiskt utan det också, så därför är det numera min strategi, det är så jag är och funkar bäst.
• att jag behöver sova jättemycket för att må bra. De som känner mig vet att jag alltid hävdad att jag bara behöver sisådär 4 timmar sömn och det funkar jättebra ändå. Jag kan fortfarande fastna i det inbillade tillståndet men då kan jag påminna mig om att om jag fortsätter så kommer kraschen och den är inte rolig att handskas med.
• jag stressar inte av genom att inte göra någonting. Om saker och ting stannar upp totalt, som i början av förra året när jag var tvungen pga av en operation mår jag inte särskilt bra. Jag mår som allra bäst när livet händer. Med allt vad det innebär.

Största utmaningen?
Att våga ifrågasätta, säga nej och sätta de gränser du mår bra av. Trots att det oftast betyder mer mod och styrka än att göra tvärtom. Att liksom sätta sig själv och de närmaste i de absolut första rummet oavsett om det hägrar något storslaget på andra sidan. Att förstå att även det storstilade och årets härligaste kan ta mer energi än det ger. Och sedan landa gott i att det var det bästa valet. I början kan ju sådant kännas tveksamt, valde jag rätt?
Och så red jag ju också. Galopperade om jag får be att påminna.

Vissa dagar minns du speciellt?

Dagen då vi överraskade barnen med Chester!
Den dagen vi fick ett besked och som var ett bra sådant, över något vi varit så rädda över länge. Nomi och jag grät och grät av lättnad på parkeringen utanför ICA. Innan själva handlingen.
Dagarna då jag jobbade med Lyckliga gatorna här i katrineholm, för att initiativet var så fint rakt igenom och blev så lyckat.
Alla dagar då vårt hus är fullt av människor i varje rum. Tänkte på det senast igår, när ungar i alla åldrar lekte kurragömma i flera timmar. En unge där, en under soffan, en i skafferiet…

Hur har du utvecklats under året?

Blivit säkrare. Och absolut modigare. På många plan. och insiktsfull när det gäller hur jag mår och varför.
Vad inspirerade dig 2017?
Samtal. Alltid. Nya människor, gamla vänner och min familj och barna. Ungarna ja! Tänk vilken lycka att jag har 4 stycken som jag får följa i tankar och klokhet. Från dem och deras vänner. Det är så inspirerande och skönt i hjärtat, när jag pratar med dem känner jag att världen kommer bli en mjuk och varm plats. Och det har redan börjat.
Bästa besluten 2017?
Att välja rätt.
Chester <3

 Hur tog du hand om dig själv?

För mig är det viktigt med det analoga livet. Att vara influencer skulle kunna innebära att vi jobbar jämt. Att det förväntas att vi ska posta dagliga inlägg, helst flera och även rörligt där emellan. Att vi ska ha kameran i högsta hugg EXAKT hela tiden. Allt för att komma högt i rankningen och synligheten. Att inte tappa siffror. Jag älskar att jobba som influencer med det får aldrig ta från mitt andra liv, det som är här och nu. Och eftersom jag har flera jobb så bör det finnas en balans. En orubblig.  Om inte tiden räcker till, om inte inspirationen finns eller om det helt enkelt tar fokus från något annat så väljer jag alltid bort och känner mig trygg med det. Förut kunde jag känna en stress över att inte hänga med i samma fart och hela tiden ha i bakhuvudet att jag förlorade på det. Nu ser jag det mer som att det är ett av mina jobb och ingen jobbar 24/7. Jag har dessutom tänkt mycket på det där att inte leva genom min blogg eller genom mitt instagram, med det menar jag att barnen ska inte tro att allt måste dokumenteras för dessa ändamål. Eftersom jag driver en blogg med fokus på lifestyle och egna bilder skulle det lätt kunna bli så. Att en frukost ska vara för bloggen, en utflykt för bildernas skull, en dukning för någon annan än vi som ser den just då. Att bilderna blir viktigare än livet som pågår just då. Livet ska alltid komma som nummer ett. Sedan att jag kan slänga fram kameran med det får liksom vara mer i förbifarten och som något naturligt inslag som knappt inte märks, och inte ta all uppmärksamhet från resten. Sedan att vi ibland fokuserar på själva bilderna är ju en annan femma och bara jättekul, som tex denna bildserie. men då jobbar vi liksom tillsammans för att skapa något.
Vad vill du göra om 2018?
Åh jag läste vad vill du göra och skrev både om  modefotografering och drejskivan i källaren. Men det står ju ”göra om”. Allt det som var bra, fint och klokt, tänker jag.

Och sist men inte minst. Tack för ni läser här och finns! Det betyder mycket för mig ska ni vet. Puss & kram!

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM