Det här med att hitta likasinnade i en liten stad kan ju vara ytterst klurigt. Jag menar i den stora staden är man ju så många flera, per automatik. Å andra sidan öppnar man ögonen lite så tror jag att vägar kan korsas på det mest oväntade sätt. Då handlar det inte längre om storleken på stad utan snarare om tillfällena. Jag tror att de flesta mår bra av att röra om lite i vänskapskretsar och umgängen. Inget ont i gamla vänner men många gånger är man kvar av ren gammal vana. Eller snarare man är kvar i en roll som man alltid haft. Lite oundvikligt. Det där brukar man ofta inse om man man hamnar i gamla gäng från förr, om man varit ifrån under lång tid. Att strukturerna är desamma, trots att människorna var för sig har ändrats. Och hur man än vrider på det så tänker jag att alla förändras under tid men att roller i olika sammanhang är svårare att kliva ur. Det där kan verkligen vara ett gissel. De senaste åren har jag träffat så väldigt många nya vänner. Det är så himla fint tycker jag.

Kanske ligger det mig i fatet att samla lite. Livet är liksom för kort för att låta människor som berikar ens liv på något vis, försvinna bort med vinden. Jag tror inte att ensam är stark, jag funkar åtminstone helt tvärtom.

Häromdagen träffade jag en tjej av en jobbanledning. Hon heter Fia och eftersom jag nu tagit del av hennes planer, vet jag med all säkerhet att Katrineholm kommer få en fin plats framöver. I min lilla värld av blommor kommer inte vara en blomsterbutik i ordets vanliga betydelse utan mer en blomateljé med tusen idéer i bakfickan. Såklart så lade vi cirka 15 minuter på jobbgrejen och 2 timmar och 45 minuter på resten.

Jag fick en idé om att tussa ihop Fia med Carina så sagt och gjort åkte vi en liten bit utanför Katrineholm. En kvart kanske. Det fina är att en kvart från stan innebär ofta skog och snöfall och isiga sjöar.

Carina driver Måhlarnas gårdsbutik. Första gången jag var här var jag inbjuden på kurs i att måla med Annie Sloan´s färg. Något som visade sig vara bland det roligaste jag gjort i målarväg. Annie Sloan´s Chalk Paint är en färg som inte kan beskrivas i ett blogginlägg.

Jag var på workshop för att få ta del av tips och ett nytt sätt att måla så har du möjlighet ta chansen. Carina håller kurser under året och nästa kurstillfälle är 21 januari. Här hittar man info.

Hemligheten av det vackra är det matta, känslan av skavt och slitet fast på ett nytt sätt. Fransk, industri och vintage tänker jag.

Färgskalan är så mycket Paris för mig. Det dammiga och smutsiga tillsammans med det starka. Sjukt lyxigt att någon har satt en sådan pass träffsäker kollektion av färger. Bara att peka liksom.

Just idag skulle vi blanda till något som var som plommon eller fikon och en hel del svärta.

En diskbänk och färgfläckar. Tänk att det ska vara så tilldragande.

Tänker att man är lite knäpp men det här går jag igång på.

En gång fanns det en målerifirma här i stan. De hade vita bilar och när målarna hoppade ur hade de alltid kritvita kläder. Då menar jag kritvita inte en fläck, inte ett stänk. Visst blir man lite skeptisk då?

Det som är lite ovanligt med den här färgen är att den typ fäster på allt, metall,tyg, lack och ja allt och dessutom utan förarbete. Förstå den lyxen att bara börja måla. Man kan måla på vägg och golv. Idag visade Carina hur hon målat så golvet såg ut som vårt vitoljade, helt magiskt. Man kan färga in tyger och blanda hejvilt. Det finns en uppsjö av tekniker för olika ändamål och färgen är miljövänlig. Såklart kräver det lite teknik för att få färgen att se ut som en gammal fasad eller något man fiskat upp från en fransk loppis. Därför är ju Carinas workshops guld värda. I brist på fransk loppis här på hemmaplan är det ju himla snitsigt att steget är så kort som att boka en workshop.

Till och med burkarna är fina. Jag lovar att ni kommer få höra mer om blomsterateljéer, färgval och målade skönheter.

Under mötet med Fia häromdagen hade jag lyckats dra fram allt från präglingsapparat till julpapper rester från då vi gjorde visitkort på Norrbacka.

Jag sade senast idag, kanske tröttar jag ut folk? Det är ju liksom lite av och på. Vid det senare kan det ju bli väldigt mycket på… Ni vet när man blir inspirerad, det ena ger det andra sidospåret och sådär håller man på tills man knappt kan andas. Hmm, oja. Jag hoppas man säger till i så fall.

Och allra käraste systerarmband. Lådorna är klara, visitkorten med. Nu är det bara Johanna som fattas. Kom hem från Australien nån gång då!
Önskar er en fin helg! Haha, nu hörde jag Kristo ifrån köket. Han skulle INTE göra lasagnen nedan utan porterstek på något vilt, det var bara det att köttet hade tinat till färs… ouups, nya planer för fredagsmiddagen. Tjingeling!

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Vi bor på en rullstensås. Tänkte inte så mycket på det när jag var liten men det är verkligen skogen mitt i stan. Bland tallar och stigar och rätt hemligt ändå. Den börjar eller slutar, beroende på hur man ser på saken i gamla villor, där bor vi. Och fortsätter sedan med stigar tills den slutar. Perfekt runda för valparna.

En av högstadieskolorna här i Katrineholm. Jag får ofta frågor från läsare om hur det är att bo i Katrineholm. Närheten och pendlingsmöjligheten till Stockholm lockar såklart. Och den järnvägsknut som den ändå räknas som. Både jag ock Kristo är ju uppvuxna här, men lämnade Katrineholm för Stockholm där vi bodde i 15 år. I september 2011 skrev jag ett rakt och ärligt inlägg om hur det kändes att ha lämnat storstan, läs det gärna om du också funderar. Jag avslutade alltsammans såhär:
”Men ändå så tänker jag. Nästan varje dag. Att det kanske blir bättre med tiden. Att jag vänjer mig.  Och jag försöker tänka att var sak har sin tid. Och att nu är nu. Och hur jag än vrider och vänder på det och försöker hit och dit så är det precis samma känsla. Den försvinner inte. Jag saknar min stad. Jag saknar Stockholm så in i vassen mycket. Jag saknar det som var hemma och det som fortfarande, fyra år senare, känns som hemma. Och det känns litet och otacksamt och förbaskat gnälligt men det är sant.”
Och vet du. Det blev bättre med tiden. Och jag ska berätta exakt för er varför, hur vi tänkte och vad vi gjorde. Men inte idag.

Idag ska jag bara tipsa. På åsen är det sällan hus till salu. Men just nu finns där ett litet trähus från 1917. Jag smygfotade det idag men bilder och info hittar du här.

Sådär med trägolv och kakelugnar och en trädgård som jag ofta avundsjukt har stirrat mig blind på.

Huset ligger ett stenkast från vårt och du går till stationen på mindre än tio minuter.
 

Nu har ju inte för vana att kika på bostadsannonser men jag fick nys om detta hus av annan anledning. Fast om man väl tittar, ett våningsplan i en villa, orört.. 775 000, snacka om ateljeläge.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM