• Och 2007 tror jag nog det försvann.

    Jag berättade ju att jag hittat en hel massa gamla bilder från Chiang Mai. Och tro det eller ej, idag hittade jag nästan halva barnens uppväxt! Det är så sjukt men min katalogisering av bilder måste hänga ihop med min röriga hjärna. Totalt utan rim och reson. Så det var helt och hållet slumpartat men hej Paris 2013. Det var då vi for till den staden om somrarna och stannade några veckor i sträck. Såklart finns det bloggat och sparat om det under kategori Paris men jag måste bara göra en återblick. Det känner jag.

    Jag vet ju verkligen inte om de här ställena finns kvar, Mamie Gateaux. Kanske har någon ung och modern tagit över och blåst ut stället. Men när vi var där älskade jag just att det var allt annat än utblåst. Hur fina kan äppeljuiceflaskor vara förövrigt?

    När franska damer driver kafé i en herran massa år sitter det hela liksom i väggarna. Inget fancy, inget trendigt. Bara kafé.

    Lilla Viggo, 9 år. Sådär ska pajer bakas.

    Liv var 10. Så himla fint med rufsiga margaretaflätor, av regn och lek. Numera gör vi strama och inte ett hårstrå får sticka åt annat håll.

    Och Charlie 6. Liksom Nomi. Såklart.

    När vi har varit i Paris har vi mest gått på rekommendationer och tips men en slags ”guide” som jag verkligen tyckt om är Marin Montagut City guider – som finns för Paris, London och New York. Plus lite utanför Paris också. De finns bla på Amazon. Nu är jag inte hundra på hur aktuella de är men om det fortfarande går att köpa så kan de ju inte vara helt vilse. Slå till på den nyare upplagan!

    Hursomhelst, du får inga tips om storartade sevärdheter och dussinställen för all världens turister. Men sköna, mysiga ställen att hänga på.

    Perfekta sådana i mina ögon.

    Så här var det under just de där åren. Livet var en lek. Alltid.

    Här hade det ju ändå börjat lugna ner sig. Annat var det tre år innan. OMG. Minns knappt inte de åren. I ärlighetens namn var det så. Liv var ju 4 år, Viggo 2,5 och sedan föddes Nomi och Charlie. Det var lite körigt då.

    Jo men hon hade kjol när hon började käka.

    Det gällde att hålla huvudet kallt om man ville njuta av ett glas vin tillsammans med sin käre man. Alltid tusen saker i väskan. Block och pennor kommer man långt med. Fortfarande faktiskt. Samt en kortlek.

    Och stavningstävling. Haha, vad gjorde man inte. Flaggstångspoleringsmedel och bruttonationalprodukter.

    Knepet är väl annars mycket stadsspring mellan varven. Det här måste vara min favoritadress i Paris.

    Lite så. Som att hoppa twist mellan kedjor. Tusen hopp innan resaturangbesök.

    Å andra sidan är stan storartat bara som den är. Hur spännande som helst med precis allting. Och lite läskigt också.

    Hur ofta åt vi inte en pizza på en parkbänk, en crepe på stående fot. Det behöver ju inte vara så snajdigt, det enda viktiga är att hålla blodsockret i balans. Uppenbarligen har något gått snett här…

    Att hyra lägenhet i storstäder slår allt när det kommer till att resa med barn. Även när det inte är storstäder. Att kunna laga sin egen mat, tvätta och leva lite vardag på låtsats är så himla skönt. Som att ta lillebror i handen och gå till bageriet för att köpa frukostbaguetten. Och få kostymklädd eskort på vägen hem.

    Våra barn har alltid älskat lekparker. Till och med mer än Disneyland. Den där är inget ljug. I efterhand så konstaterade de att lekparken i Jardin du Luxembourg var roligare. Mitt tips är att alltid leta upp lekparker vid semester i städer. Ingen är den andra lik, de får ”snacka” ihop sig med andra barn och leka, de kan röja runt i timmar. Och jaaa… du kan sitta på en bänk och dricka kaffe, de kommer när de vill något. Om de vill något.

    Efter det kan man enkelt kosta på sig lite vuxen-shopping. Fast det finns ju ingen lek som slutar med det.

    Merci är ju hur kul som helst.


    Expediten ser dock en aning tveksam ut…


    Det var nog här jag blev William Morris – kär.

    Den här bilden har jag sett i en hel massa flöden som inte är mitt egna. Det roliga är att både Viggo och Nomi ser ut som de sover. Men all fokus på tapeten.

    Varken första eller sista gången. Den här ungen var bara rädd för en sak i Paris. Det var svängdörrana i tunnelbanan. Året innan skrev jag ett inlägg som hette : Ni vet väl att jag vågar allt, nästan allt.

    När jag tänker på vår familj och de fyra barnen så känns det som allt går i en rasande fart nästan jämt. Jag minns liksom inte tiden innan vi fick barn. Vad gjorde man av den då?

    Jag inser ganska så glasklart varför jag tappade allt kontrollbehov någonstans runt 2007. Det var liksom ingen idé att upprätthålla någon fasad med snutna, välkammade barn. Funkade ändå inte, haha!

    Fast ibland så.

    Men. Perfekt ändå tycker jag.

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • Evolution, paleontologi och anatomi. På franska.


    Kära Paris, jag saknar dig. Det var så länge sedan sist tänker jag och fastnar i gamla inlägg här på bloggen. Det finaste med att ha en blogg måste väl ändå vara att det är världens bästa dagbok. Med fyra barn inom fyra år hade det nog säkert blivit lite skevt med dokumentationen annars. Tack bloggen. Det här stället alltså, så vackert i all sin slitenhet.

    Och ett av barnens favoritmuseum när det begav sig. Museumet heter Galeri de Paléontologie et dÁnatomie Comparée och tillhör Naturhistoriska Museumet. Det ligger i parken Jardin des Plantes och motsatt sida av själva huvudmuseet.

    Galleriet invigdes 1898 och hade skapats av ett par proffesorer i paleontologi och anatomi som ville bevara och presentera de offentliga samlingar för allmänheten. Samlingarna kommer från expeditionerna under 1800-talet.

    Haha, den här bilden är så rolig. Viggo är så lik Kristo i så mycket och här är det så synligt.

    Jag skrev om att det var som på film och hela inlägget hittar du här. 

    Själv var jag som besatt av själva byggnaden och all Art Nouveau. När till och med det lärorika gick i samma still var jag knäsvag. Ni fattar att man trycker här och det lyser till lite i grenverket.


    Men skelett-fascinationen var de andra som hade.


    En sak som är extra rolig med det här inlägget är att det var just de här bilderna som gav oss samarbetet med Zara . Man hade sett dessa bilder och tänkt att dem ska vi ha, haha!

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • Paris för foodisar.


    Jag kan inte tänka mig någon bättre än just Elin Unnes att premiärförfatta i Natur & Kulturs nya serie med matguider till världshörnen för foodisar. Jag är nämligen ett stort fan av hennes sätt att skriva och ta sig an vad det nu må vara, odling eller en bok om läkeväxter. Och allt det andra hon skriver om. Nu är det alltså Paris med fokus på matskatt. Fast på ett nytt sätt. Och jag inser redan vid ”friskrivningsklausulen” i början av boken att det här är exakt vad jag vill ha i väskan när jag far till Paris nästa gång. ”Det här är inte en komplett guide. Den innehåller bara de ställen där jag själv allra helst äter och dricker. Jag började skriva den som en guide till vänner som frågade just det: ”Var äter du i paris? Vad gör du?” Samtidigt uppmanar författaren till att läsa boken med en penna i hand, stryk under det du gillar, spara på en karta – för att få sin alldeles egna guide.
    Natur & kulturs nya serie med matguider grundar sig tanken om att mat är sättet man upptäcker världen på. Att mat och dryck är minst lika intressant för världsupptäckandet såsom musik, konst och litteratur. Man har valt författare med ett eget sätt att uttrycka sig som antingen bor i staden eller på något annat vis sitter ihop lite extra med staden. Precis såsom Elin Unnes övervintrar i Paris om åren.
    Paris för foodisar är en guide framförallt till elfte arrondissmanget med en utflykt till 10arr (och för all del några avstickare i staden ) och jag förstår exakt det valet. De absolut härligaste delarna om man frågar mig.
    ”…de bästa naturvinsrestaurangerna och de billiga, ruffiga barerna där kockar, musiker och folk med liten budget men stor aptit möts. Följ med till dignande marknadsstånd, till haken där ostron fortfarande serveras som fattigmansmat, till restauranger i gränder och barer gömda i källaren.” ¨ 
    Förutom en absolut lång radda av restauranger, barer, kaféer, mataffärer och vinbutiker får man heta tips om hur man gör i Paris. Om man inte pratar franska, om man pratar franska, om man ska beställa eller ta ett bord. Om man går vilse eller ska köpa ett bröd. Verkligen det ena och det andra. Dessutom flotta insider-tips som kanske får dig att känna dig extra hemma, på ett parisiskt vis  (vem vill inte det liksom?)  Som ” Och ganska snabbt utvecklade vi en sorts ritual för att hålla nere priset på kaffe: rumpan fick för allt i världen inte nudda nån av stolarna. Inte ens barstolarna. Hängde röven i lufteb kostade kaffet 3 euro, nuddade den sitsen skenade priset upp till 6 euro( mer om den här typen av prissättning på sidan…)”
    Och så var det intervjuerna. Med kockarna och frågor om signaturrätter, alla drömmars Paris-middag och magiska smakkombinationer.
    Och trots att jag inte ätit mig igenom mer än en liten bråkdel av Elins tips så känner jag att det här är den ultimata Paris-guiden och precis hur jag älskar att bli tipsad om en stad. Med personliga historier och samtal från staden, sådär bara som det är. Att liksom hamna på plats redan vid första kapitlet. Den enda nackdelen är att min Parislängtan blev nästan outhärdligt nu. Orimligt jobbig faktiskt. Ge mig Paris. Nu. Tack.
    Här kan du bevaka boken som kommer ut den 25 september. Och provläs här.

  • Paris för foodisar.

    Jag kan inte tänka mig någon bättre än just Elin Unnes att premiärförfatta i Natur & Kulturs nya serie med matguider till världshörnen för foodisar. Jag är nämligen ett stort fan av hennes sätt att skriva och ta sig an vad det nu må vara, odling eller en bok om läkeväxter. Och allt det andra hon skriver om. Nu är det alltså Paris med fokus på matskatt. Fast på ett nytt sätt. Och jag inser redan vid ”friskrivningsklausulen” i början av boken att det här är exakt vad jag vill ha i väskan när jag far till Paris nästa gång. ”Det här är inte en komplett guide. Den innehåller bara de ställen där jag själv allra helst äter och dricker. Jag började skriva den som en guide till vänner som frågade just det: ”Var äter du i paris? Vad gör du?” Samtidigt uppmanar författaren till att läsa boken med en penna i hand, stryk under det du gillar, spara på en karta – för att få sin alldeles egna guide.

    Natur & kulturs nya serie med matguider grundar sig tanken om att mat är sättet man upptäcker världen på. Att mat och dryck är minst lika intressant för världsupptäckandet såsom musik, konst och litteratur. Man har valt författare med ett eget sätt att uttrycka sig som antingen bor i staden eller på något annat vis sitter ihop lite extra med staden. Precis såsom Elin Unnes övervintrar i Paris om åren.

    Paris för foodisar är en guide framförallt till elfte arrondissmanget med en utflykt till 10arr (och för all del några avstickare i staden ) och jag förstår exakt det valet. De absolut härligaste delarna om man frågar mig.

    ”…de bästa naturvinsrestaurangerna och de billiga, ruffiga barerna där kockar, musiker och folk med liten budget men stor aptit möts. Följ med till dignande marknadsstånd, till haken där ostron fortfarande serveras som fattigmansmat, till restauranger i gränder och barer gömda i källaren.” ¨ 

    Förutom en absolut lång radda av restauranger, barer, kaféer, mataffärer och vinbutiker får man heta tips om hur man gör i Paris. Om man inte pratar franska, om man pratar franska, om man ska beställa eller ta ett bord. Om man går vilse eller ska köpa ett bröd. Verkligen det ena och det andra. Dessutom flotta insider-tips som kanske får dig att känna dig extra hemma, på ett parisiskt vis  (vem vill inte det liksom?)  Som ” Och ganska snabbt utvecklade vi en sorts ritual för att hålla nere priset på kaffe: rumpan fick för allt i världen inte nudda nån av stolarna. Inte ens barstolarna. Hängde röven i lufteb kostade kaffet 3 euro, nuddade den sitsen skenade priset upp till 6 euro( mer om den här typen av prissättning på sidan…)”

    Och så var det intervjuerna. Med kockarna och frågor om signaturrätter, alla drömmars Paris-middag och magiska smakkombinationer.

    Och trots att jag inte ätit mig igenom mer än en liten bråkdel av Elins tips så känner jag att det här är den ultimata Paris-guiden och precis hur jag älskar att bli tipsad om en stad. Med personliga historier och samtal från staden, sådär bara som det är. Att liksom hamna på plats redan vid första kapitlet. Den enda nackdelen är att min Parislängtan blev nästan outhärdligt nu. Orimligt jobbig faktiskt. Ge mig Paris. Nu. Tack.

    Här kan du bevaka boken som kommer ut den 25 september. Och provläs här.

  • vi kommer alltid ha paris

    20120723-pa-3insblog

    Vi kommer alltid ha Paris. Som staden där vi sover med öppna dörrar mot natten. Där vi låter barnen gå till närmsta bageri alldeles själva fast de inte kan ett ord franska, för att vi vet att någon kommer ändå att hjälpa dem om det skulle behövas. Där vi kan åka vilse och hamna på andra sidan staden mot vi tänkte från början och det gör inget alls. Där vi kan promenera med varann på ryggen fast mörket lägger sig. Och sedan dingla med benen över Canal St Martin och tänka att allt i den här staden är som någons vardagsrum. Vi kommer fortsätta äta den allra godaste  bobun på La Petit Cambodge trots att det var där det hände. Detta proppfulla ställe med världens trevligaste myller ända ut på gatan. Gatorna där allt känns så lugnt och varmt. Där staden bara är som den är och liksom menad att vara. Inte som det kan kännas bland hetsiga turiststråk och Eiffeltorn. Nej, precis tvärtom. Som ett enda stort vardagsrum.  Jag tänker inte låta någon ta 10:de och 11:de arrondissamenten ifrån oss. Våra käraste kvarter.

  • tipsigt bland stadsbrus i paris.

     
    Min skogslängtan till trots så har jag ju ändå varit en vända till Paris.  Och trots stadsbruset så älskar jag ju precis på samma sätt som alltid. Kanske var jag född där i en annan tid. Jag tror att det där känns när man sätter fötterna på gatorna. I stegen man tar. Åtminsonte är det vad jag fått för mig. Och ingen lär ju sitta på sanningen om huruvida det ligger till med saken.
     
      Nu jobbade vi ju, Linn och jag. Ett angenämt jobb.
     
     
    Och tipsigt, inga mängder på en snabb helg. Men lite ändå. Som vanligt och när jag får bestämma så hängde vi nästan bara i Marais och runt kanalen Canal Saint-Martin. Det fina är att hänger man just här som utgångsläge är det nära till det mesta. Och egentligen är det liksom bara att gå och se var man hamnar. Området mellan kanalen och Republique har blivit något av ett upcoming område. Om Marais redan är ganska så etablerat så här det här det poppar upp mycket butiker, barer och resaturanger just nu. Mycket i form av tillfälliga pop up – varianter.
     
     
    Det går inte att missa en frukost här,
    La Chambre aux Oiseaux – 48 rue Bichat – 10 arr
     
    Någon kanske redan vet att jag har en samlad kategori på Paris här bredvid. Ibland har jag försökt mig några samlade inlägg med tyvärr inte så många av det slaget. Men två om mat. Ett här och även ett samlat matinlägg här  och då finns La Chambre aux Oiseaux med. Även Buvette som vi besökte igen. Här får inte boka bord men ta en drink och sätt er på trottoaren, man får ett bord förr eller senare.  Buvette ligger inte i Marais eller ens med gångavstånd, det ligger i Pigalle. Antingen tar man Metro till stationen med samma namn. Eller annars tar man en taxi. Det finns ju något älskvärt med taxi stora städer. Det blir alltid lite extra härligt så. Värt det för känslan skull.
     
     
     
    Alltså. Det här stället. Inget flott. MEGA – poppis. Och så sjuuukt gott! De sägs laga den bästa Bobun:en i Paris. Ta den säger jag, vi drömmer om den fortfarande.  Här kan/ska du inte heller boka bord. Bara att ramla in och vänta. Det är supermycket folk men det är heller inget ställe man hänger på i timmar. Perfekt hämtmatställe också.
     
     
    Här kommer lite snabba tips – några provade andra inte, men från säkra källor.
     
    Thanks  Tove , Melanie and Mélissa for your great tip!
     
     
    Hai Kai – 104 Quai de Jemmapes – Arr 10 Stället har fått mycket press och positiv respons på sistone. Så bilder hittar du bla här och här och fullproppat med bildlänkarderas FB-sida.
     
    Hai Kai  ligger precis nära Hotel Du Nord som jag tipsat om tidigare
     

    Det är ett skönt ställe och så himla rar personal.  Klassiska och rena råvaror med finurlig och personlig touch. Gourmet, verkligen, men ändå prisvärt.  Linn åt en avsmakningsmeny som enligt henne var utsökt men då den var baserad på kött mer eller mindre så funkade den inte för mig. Men denna meny är nog annars att rekommendera istället för a la carte – menyn.  Måste boka bord men vi ringde dagen innan, så det funkar.  

     

     

     
    Bob’s kitchen & Bob’s juicebar – 74 rue des gravilliers (Kitchen) Arr 10 – 15 rue Lucien sampaix (juice bar, även mat)Arr 3 Här har vi bara druckit juice och ätit fika. Gott! 
     
     
    42 Degres – 109 Rue du fauborg M Poissonniere – Hann inte äta här men det ska vara bra – Raw Food och vegan
    På den gömda matmarknaden le marche des enfants rouges – 3 Arr som jag tipsar om här ska finnas ett fantastiskt Bento-ställe som vi missat.
     
    På tvärgatan Rue Des Rosiers till shoppinggatan Rue Vielle de temple har vi ju redan ätit det som sägs vara Paris bästa falafel. Där ska också enligt ett parisiskt tips finnas fantastiska citronpajer på  ”le loir dans la théière”, hann vi inte heller. Men kan vara fint i shoppinghetsen ju.
     
    Många paris-bor tipsar ofta om Suedish institute. Och det kan ju kännas lite mysko om man nu ändå är i Franrike. Men ändå. De ska en underbar gård och gott att äta och när övriga Paris är fullproppat så är chanserna större just där. Ligger i Marais på 11 Rue Payenne.  
     
    Le clown är också ett oprövat tips jag fick innan vi åkte.
     
    Om du söker och letar mat i Paris så är sidan Le Fooding ett ställe att susa runt i.
     
    Schysst gata mitt i Marais som är lite gömd men väldigt proppat med fina små barer och matställen. Den heter Rue Dupetit Thouars och ligger liksom höger om detta mycket vackra ställe som vi aldrig har besökt men det verkar hända tusen saker där.

    I Passage du Grand Cerf  på Líllustre Boutigue är alltid den vackraste skyltningen. Blans många så var där tidigare Julie på Famille Summerbelle  och nu senast Season Paper som vi ju är helt kära i och har proppat affären full med.  

    Alltid en runda på Merci. Alltid intressant att spana färgerna på säsongens linne. De brukar ju vara rätt träffsäkra på den punkten….

     
    När vi var där var temat juice.
     
    Bonton spanade vi in något som vi inte sett i verkligenheten tidigare men ändå inte hade kunnat hålla oss ifrån att beställa för en tid sedan. Ganska lång tid sedan så det är ett helt otroligt hantverk som tar många timmar och dar att göra. Månader till och med. Och äntligen är vårat paket påväg över Atlanten från Brooklyn. Jag menar såklart de mest sagolika skapelser som suttit på en vägg.  Tamar Mogendorff – jag är upp över öronen förälskad. Det är så vackert.
  • ett samlat om mat och paris.

     

    Så ofta kommer ju frågorna om Paris-tipsen. Och jag har ju liksom inte snajdat ihop dem i en sådan där snygg guide. Utan lägger dem mer på hög sådär i min kategori som heter Paris här till höger. Mina planer är storslagna inför varje resa, att jag strukturera ihop det och såklart blogga för fulla muggar när jag kommer hem. Och guida mig och hålla på. Men som vanligt blir det aldrig så. Vad hände med sköna Brooklyn kan man undra, de är där i sina mappar (någonstans i röran) och liksom ligger till sig. Kanske till sommaren. Hopplöst. Eller hoppfullt ska man tänka.

    Jag har redan skrivit en del om mat i Paris men när vi är där med ungarna så lagar vi ju mest hemma och picknickar och så. Vi bor ju alltid i Marais. Och där omkring är ju både hela Rue de Bretagne och alla smågator runtomkring så fulla med små mataffärer. Marknaden vid Bd Richard Lenoir varje tisdag och fredag är ju också perfekt om man behöver äta. Och det gör man ju. Om man behöver mjölk och sådant där vanligt så finns det en bra mataffär på Rue Amelot ungerfär i korsning Rue Oberkampf.
    Jag har ju gjort ett lite samlat matinlägg en gång, härDär är fortfarande många av tipsen jag gillar bäst. Här finns också inlägg om Le Comtoir Général , om falafel, Mamie Gâteaux , La Chambre aux Oiseaux , godaste glassen och godis om man vill.    Annars får man ännu så länge leta runt lite i kategorin. Men här kommer i alla fall ett samlat från senast vi var där.
     
     

     
    Square de Temple
     
    Om man picknickar i just Marais så är det fint vid Square de Temple, blommigt så här års. Och ganska mycket gräs för att vara mitt i Paris. Och lekpark.
     
     

    Rose Bakery
     30 rue Debelleyme
     

    Så sjukt gott bara. Sådär härligt gott. Ätit både frukost, brunch, lunch och fika där men det spelar liksom ingen roll vad man äter.

    38 rue de Bretagne
    Om man vill äta mer sådär parisiskt så kan man alltid sätta sig vid ett av borden. Älskar gatuplatserna på trottoarerna, vem gör inte det liksom. Men annars är det ju mer croissant och doppa brödstavar i rinnande ägg och inte det jag skulle välja först. Men mycket franskt, kanske så mycket det kan bli. Förresten undrar jag om jag skrivit om en restaurant som heter Hotel Du Nord, det är också sådär megafranskt. Kom att tänka på det precis, paradoxalt nog mitt i våren. Hade en fin kväll där när snön virvlade utanför fönstret mot kanalen och vi ville aldrig ut i natten. Men bra utan snö med, uppe vi Canal St Martin, 102 quai de Jemmapes.

    6 rue du forez


    Här sitter min vän Sanna som härligt nog var med senast i Paris. Här plåtar vi lite morgonfika inför en annan väldigt härlig sak som jag snart hoppas kunna berätta mer om. Själva stället då, härligt om ni nu trodde något annat. Och som ni ser, 100 % organiskt, rätt och slätt. Precis mittemot bentosstället Nanashi. Förresten, nu är jag inte kvar i bentosland men om man går mot höger och till 64 rue charlot så ligger där en liten italienare, La Briciola. Mest gudomliga pizzor och så himla trevligt häng. Supersnälla folk. Om det är fullt överallt annars, ta en pizza vid baren. Det gjorde jag och Kristo en gång och kom aldrig därifrån. Perfekt om man äter med ungar, inte för pizzaläge utan för trevligheten. Dock har vi har aldrig stött på något restaurangkrångel med barn i Paris, trots att vi känns som en drös när vi ramlar in. Man kan nästan alltid, eller alltid där vi ätit åtminstone, få halva portioner av allt på menyn. Det är bara att fråga.

    12 rue Perrée
     
    Ligger på ena sidan av Square de Temple. Perfekt för frukost och lunch.
     

    Jag åt någon ostsmörgås på rågbröd, blandningen med ricotta och typ prästost var jättegod. Där finns även en butik och det där inneträdet det kändes alldeles på riktigt, men är det möjligt. Vad är det för träd då?

     

    Merci
    111 Boulevard Beaumarchais
     
    Man kan ju kanske tro att man tröttnar. Jag råkar ju ha nämnt detta ställe mer än en gång. Fast det gör man ju inte. Det är bara härligt. Punkt. Och glöm inte maten, för den likaså. Luncha här, ta ett glas vin eller något bara. Tänk på att det finns tre gånger Merci att få något att äta på. Utmed gatan brevid varandra och nedför trappan vid den lilla trädgården. Om det är fullt på det ena.
     
     
     
    69 rue des Gravilliers
     
    Väldigt speciellt. Nästan lite så att jag hade lite svårt att greppa på vilket sätt jag möjligen gillade, lite blandade känslor i magen.  Eller jag hade ingenting emot det, det är ju värt ett besök absolut. Men ibland blir  vissa ställen så superhypade och man har gått all in i det speciella, så det nästan blir på gränsen till för mycket. Nog inte riktigt min grej. Maten var god och hemskt trevlig kväll och proppat med fint folk. Innergården är ju magisk och det är väl där man helst ska hänga.
     
     
     
    Å andra sidan är det fullt med mystiska rum där inne. Som om du går till vänster när du kommer upp till första våningen (förbi toaletterna) så står där ett klädskåp. Kan man tro men så är det inte.
    Vi kom dit sent en kväll och då var det fullt och vi fick ringa dagen efter för att boka bord till kvällen därpå. När stället är fullt blir det väldigt hemligt med stängd port utmed gatan så bli inte förvånad om du missar.
     
     
     
    28 Rue Henry Monnier
    Vid Pigalle (18 arr)
     
    Bästa middagstipset denna gång fick vi av Linn´s parisiska kompis. Och trots att det var Pigalle och inte Marais så tog vi en sväng minsann. Och så värt det. Ett litet perfekt ställe där man inte fick boka bord, vilket kan kännas älskvärt när man nu inte är i Paris för evigt. Bra chans då. Och maten, himmelskt gott. En massa små rätter, det är min bästa mat. Alltid. Det lilla bordet i vårt trånga lilla hörn var proppat med små godsaker. Vi tog tre (eller var det fyra?) små rätter var som vi delade. Vi åt i en evighet och det var så gott.
     
     
    Vill-ha-drinklista.  
     
     
    Det var det. Fast det allra bästa är väl att kvista in där det ser härligt ut. Och det absolut viktigaste, att verkligen kvista in och sitta ner. Jätteofta. Och på något vis är det ju stunden och sällskapet som gör allt härligt,  hur man än vrider och vänder på det. Samtalen och människorna. Det är ju det man minns.
  • fredag.

    Tänk att det kan blomma såhär ur asfalt.
    Kanske händer det bara i Paris.  

    Linn.
    Med 5-minutersfrisyren. Eller inte ens fem. Tre var det nog.
    Hon har lovat en beskrivning, lagom till påsk.

     
     Hon hittade också det vackraste. Sådär bara.

    Bra spanat bland miljarderna.
     
     
    Fin fredag till er.
    Jag tror minsann att solen, just nu, försvinner bakom trädtopparna. Jag som inte ens märkt att den varit här. Men kanske kom den precis lagom för att gå ner. Som ett hopp för morgondagen.
     
  • det här var innan getterna hade flyttat in.

    Paris, paris … och solen den sken och det blommade som allra bäst i varenda gathörn och park. Och där det inte blommade egentligen gjorde man sitt yttersta.

      
    Gissa ställe?  
     
     
    Den röda lilla bilen var utbytt mot en gul. Och vi kom mitt i omstyrningen av hela alltet. Det märkliga är att jag lyckas alltid komma mitt i bytena.
     
     
     Fast det är nästan så jag numera tycker det är själva grejen. Jag blir så imponerad av att man går all-in. Ska det vara så ska det, alltid.  Och nu oavsett om gräsmattor och björkkvistar är långt från 111 boulevard Beaumarchais alla andra vanliga dagar.
     

     
    Utsikt från linneavdelningen. På Merci såklart.
    Les Mauvaises Graines stod för härligheten.