61243
post-template-default,single,single-post,postid-61243,single-format-standard,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

Husesynen.

 

Ni är alltid så många som frågar om lägenheten i Paris. Så jag repostar en husesyn.

 

 

Mina barn kallar den här lilla lägenheten för en Paris-stuga, samma sak som en sommarstuga fast tvärtom.  Livet blir lite som en film här, automatiskt, om man bortser från det att vi är 6 personer på ganska liten yta. Och en hund. Fast vi vet ju inget annat. När det handlar om Paris. Vi har bott här varenda gång vi besökt staden med barnen. Förutom första gången med Liv och Viggo när tvillingarna var pyttesmå. Och när Kristo och jag åker hit ensamma bor vi alltid i samma område fast på hotell.

 

 

Läget är helt perfekt, vi promenerar precis överallt och barnen går själva till affären och ut på andra äventyr. Allt blir enkelt med en telefon i fickan.

 

 

Egentligen räcker det fint med känslan att vakna om morgonen och ta dagen med ro. Fint. Som en sommarstuga alltså. Katarina uttryckte min känsla för städer så jädra träffande idag på instagram.  ”Man skulle kunna tänka sig att stadsliv skulle framkalla fomo de luxe, men när vi bodde i New York älskade jag att bara vara hemma med öppna fönster och ett ständigt porlande och sorlande liv som ljudkuliss. Känns på nåt sätt som att mitt liv flätas samman med alla andras och så kan jag ligga hemma och ta det lugnt istället. ”  Exakt så. Jag köper en knippe morötter vid det enkla marknadsståndet runt hörnet eller en kvällspromenad med Chester. Och jag är nöjd så. Inget fomo råder här.

 

 

Det finns alldeles lagom med saker här, precis det man bara behöver. Som böcker.

 

 

Det var just den här bokhyllan som inspirerade oss till en egen i pocketformat. Med andra ord en inte alls så djup, några centimeter extra än en pocketbok. Vi delade upp en gammal dörr som hyllplan. Vår finns alldeles säkert med i ”stora inlägget om bokhyllor.”

 

 

Till och med Liv älskar lägenheten, de bruna detaljerna och trägolvet till trots. ”Det är ju ändå modernt, det kan du ju verkligen inte säga om vårt hem.”  Nää, hmm, kanske inte…

 

 

Tror att det är enklare att ta ett mönstrat golv än tapeter på väggarna. Tapeter är kanske det mest hemska som hänt vårt hus om man lyssnar på Liv.

 

 

Vi lagar mycket mat här. Åtminstone en gång om dagen.

 

 

Och allt med annan förpackning än hemma blir också en smula vackrare. Fast det liksom är buljongtärningar typ.

 

 

Minns att det var efter vår första vistelse här jag också började fästa hela kylkanten full med visitkort.  Inte för att det är något nytt under solen men jag hade inte fattat att vår kyl var magnetisk på sidan. Rocket sience.

 

 

För att återkoppla till att landa i känslan av att inget ”fear of missing out” råder här. Jag tror vi hamnade där när vi fick våra barn och livet var kaos. Vi orkade helt enkelt inte att hinna allt, pallade inte att stressa. Det var helt oöverstigligt att göra listor på sådant vi förväntade oss att hinna. Vi lärde oss snabbt att det var inte hur mycket vi gjorde om dagarna som satte standarden. Utan helt tvärtom. En stund på ett café och ändlösa promenader kan vara det bästa som händer en dag. Att passera ett gathörn och mötas av ett eiffeltorn. Bli omkörna av hundratals rullskridskoåkare en natt. Den perfekta bakelsen. Den bästa vegetariska shawarman. Samtalet om något viktigt. Spänningen när något av barnen landar i ett nytt intresse. Att komma ”hem” efter midnatt och fara genom staden om natten med bil. Verkligen inget storartat trots att det faktiskt är Paris.

Mokkasin

sofia@mokkasin.com
No Comments

Post a Comment