DAILY LIFE-arkiv - Sida 9 av 87 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
1
archive,paged,category,category-daily-life,category-1,paged-9,category-paged-9,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

Allra finaste gästen!

Det är verkligen inte varje dag en Varbergs-tjej kliver av i Katrineholm. Men plötsligt händer det. Lyckost mig kan man säga, när Kristin, stannar till påväg hem från händelsernas centrum och gårdagens gala. Hur snygg var hon inte en alldeles vanlig tisdag och igår alldeles smashing tillsammans med Malin Persson och Daniella Witte. Under Elle Decoration Swedish Design Awards delades bla priset Årets inredningsbloggare ut, där även Kristin var nominerad. Vinsten gick till Jannice Wistrand på Add Simplicity, grattis!!

I alla fall var solen tillbaka helt plötsligt idag och vi kunde sitta i verandan för första gången på hela vintern. Precis som förra året. Märkligt nog insåg jag nyss att jag skrivit just då att våren kom samtidigt som Kristin och faktiskt var det exakt samma idag. Trots 7 minusgrader sken solen som aldrig förr den senaste tiden och Viggo berättade att skolpromenaden helt plötsligt tog ynka 6 minuter istället för den gamla vanliga kvarten, helt enkelt bara för att han hade morgonsol i ryggen.

Vi flyttade efter solen och åt semlor och pratade. Och pratade mera. Bästa tisdagen.

Kristin och Miranda´s For Good Luck  utvecklas och utför storstilade förändringar för var dag som går. Kläder, smycken och accessoarer i egen design. Armbandet med turkosa stenar är påväg in och en hel massa fantasisak ringar. Håll koll via deras instagram. Tack Kristin att du satte lite extra glitter på min dag!

Vad vore livet utan ord.

Ingen fredagsbukett. Ingen helgstädning. Ingen fredagsyoga. Egentligen inget sådär extra helgigt. Men tusan vilken extra fin förmiddag. Så nu har helgen startat så pass bra att jag tror jag stannar här. Med luren i ena handen och kaffekoppen i den andra. Har nämligen roat mig med telefonsamtal. Lite hit och dit. Sammanfattningsvis en av de bättre helgpeppande sakerna man kan roa sig med. Att liksom hinna. Prata klart. Börja med att ringa och veta att det nog går att dröja sig kvar. Tänk att det slår allt i hela världen. Alldeles gratis och helt tillgängligt. Alltid. Tack för pratet alla bästa.

För övrigt lyssnar jag ju väldigt mycket nu för tiden. När jag promenerar. Mina favoritprogram från de senaste veckorna är.

Värvet med Po Tidholm – Ytterst intressant om avfolkningen i Sveriges landsbygd och full fokus på storstäder.

Stil om Melania Trump – En så kallad het potatis i modevärlden. Vilken designer som kan tänka sig att klä presidenthustrun är mer politiskt än någonsin och för de allra flesta otänkbart. Som alltid ger Stil en nyanserad bild av det hela och intressanta vinningar och inslag.

Lilla Drevet  – Jonathan Unges utlägg om isbergssallad är briljant. Och jätteroligt om något världsviktigt.

Alex & Sigge – Alex berättar om då han vittjade nät som barn. Finns det någon annan i Sverige som är bättre på att beskriva en tid som varit.

Fredagspodden – För Amanda och Hannah´s alltid sådan positiva inställning. Att de ger känslan av att ingenting är omöjligt och de väljer att följa sitt hjärta. Och de gör utan att veta exakt hur från början och ändå blir det alltid succé. Grymma.

 

Igår såg jag Emil Jensen föreställning Flyktpotatis. Jag tackar min mamma som tog med mig på detta. Efter att ha hört Emil´s fantastiska sommarprat 2016 tackade jag självklart ja utan att veta exakt vad jag skulle se. ”Dålig potatisskörd har genom historien fått människor att fly och bryta ny mark. När jag var liten trodde jag att klyftpotatis hette flyktpotatis. Att vrida på det ordet har varit som en trampolin in i texterna. Verklighetsflykt, flyktbeteenden, nostalgi, dagdrömmeri, flykt till och från ohållbara relationer, flykt mellan nationer – alla sorters flykter, små ochstora, kommer löpa som en rosa tråd genom låtar och monologer.”

Jag blev trollbunden av sättet han hanterar ord. Poesi som berör och rör runt, sätter ord på svåra ämnen och gör dem glasklara. Lindar in det i humor trots att allvaret hänger över alltsammans. Som en påminnelse om att allt går att förändra och göra det rätt. Det är väl nu det börjar, inte sant? Det hänger på oss.

Gå och se, från norr till söders scener hittas här.

För övrigt såg en kompis Nour på Rival. Också väldigt bra. Tänker att jag bokar Norrköping.

Vallmo. Vackert som om de vore på låtsats. Önskar er en mjuk helg.

 

Onsdag.

 

Jag tror det var hos Kristin´s söndagsintervju jag erkände att jag är fullkomligt hopplös på rutiner. Att jag är kanske bäst i världen på att starta upp rutiner och liksom kläcka dem men aldrig lyckas hålla dem. Det är därför jag stolt kan berätta att jag varit så jäkla bra hela januari. För idag är det ju februari som jag insåg tillsammans med en kompis i morse. En hel månad! Jaja, nu menar jag ju inte att jag gjort om hela min tillvaro. Långt ifrån men i alla fall. För det första, jag har ätit alldeles fantastiskt bra. Nu är detta ju ingenting som är unikt utan helt normalt och utan att på något vis kokettera eller så, men jag glömmer just det. Jag skäms faktiskt på riktigt över det och vågar knappt yppa om det men det är tyvärr så. En sådan som kan komma på att det är ju dags att äta och sedan kommer något emellan och tiden går. En sådan som kan inse klockan sju på kvällen att jag glömde lunchen. Och observera med stora bokstäver, det är ingenting som jag är stolt över, alldeles precis tvärtom faktiskt. Men sedan första januari har jag ätit frukost, lunch och middag samt mellis. Utan omsvep och utan att glömma en endaste gång. Till på köpet har jag dessutom ätit megasupernyttigt och gett mig själv ett strängt godisförbud. Bara för att markera att en godispåse inte ersätter en lunch. Ja, du fattar. Och förbudet är väl inte skrivet i sten men det får inte hävas klockan tre istället för något bra. På det har jag dessutom följt mina barn varje morgon till skolan, de klarar ju det alldeles själv egentligen, men för att sedan fortsätta på långpromenad. För att inte fastna i jobbet och framför datorn det första jag gör under dagen. Eller det andra, efter det att kidsen gått till skolan. Och varje kväll efter middagen har jag tagit en kortpromenad. Ja mer än så var det väl egentligen inte. Men kanske är det enkelt att lägga på något ytterligare när man ändå är i farten liksom. Som ordning och reda och struktur och en gnutta kontroll på tillvaron. Eller kanske räcker det fint såhär. Jag skriver inte detta för att visa att herregud så bra man är. Verkligen inte. Utan snarare för att peppa till att vissa saker är nog bara att bestämma sig för. Och liksom välja. Där det går liksom. Det finns många gånger när valet inte finns och då är ju det en helt annan sak. Men att ha möjligheten men ändå inte ta den, är faktiskt bara så in i vassen dumt. Sådetså.

Har ju dessutom en urtjusig weekly planner för sakens skull. Från Jo & Judy.

 

Påtal om nyttigheter så blev dessa kokosbollar väldigt goda.

Recept på sådär 25 st små

3 dl rostade kokoschips (dessa är min favorit) + 2 dl kokosflingor
5 tsk kokosolja
2,5 msk honung
2 msk  kokosgrädde
1,5 msk citronsaft
2,5 krm vaniljpulver
200 gram mörk choklad jag tog en sockerfri på 70 %

hackade hasselnötter

Mixa kokoschipsen med kokosolja tills det blir en kräm. Blanda i honung, kokosgrädde, citronsaft, vaniljpulver och 2 dl kokosflingor. Mixa och rör ihop alltsammans. Ställ i kylen en liten stund.

Rulla bollar och ställ i frysen åtminstone 1 timme.

Smält chokladen i vattenbad. Doppa bollarna i chokladen och syö över nötter.

Sedan kan du ha dem i kylskåp ett par veckor och frysen i en evighet.

Och ny favorit i glassväg. Bara bra glass från Lily & Hanna´s. Hur god? Jätte.

for the monday coffee.

Hej ny vecka och back to civilisationen kan man också säga. Inte för att jag varit vid världens ände men då jag hamnade i någon slags radioskugga cirka 1 km från huset vi vistades i förra veckan kändes det lite så. Det var länge sedan jag var så pass onåbar. Tjusning i det med. Såklart ska ni få ta del av vad vi gjort däruppe där dimmorna ligger likt slöjor runt Indalsälven och solnedgångar är så nära norrsken man kan komma… men först lite tipsigt som man ju kan roa sig med när man har uppkoppling igen.

Vi går inte i kökstankar men då och då kan jag lockas av att ordna upp ett par saker som inte riktigt funkar i vårt kök. Eller som aldrig blev klara… Då vi tänkte mer på rumskänsla än helt kökskoncept när vi gjorde vårt kök så är jag helt inne på att att kanske byta ut en liten grej, någon bänk och en liten ommöblering utan att för den skull byta ut hela köket. Det som fungerar bra det får vara så. Jag älskar att det är okökigt så att säga och så ska det få förbli. Jag har sagt tidigare att den här väggen  och hela köket får mig lite knäsvag. En sådan vägg kommer det dock inte bli då våra köksväggar har pärlspont.

Johanna har kickat igång en liten serie med inspiration kök  på bloggen. Tipsigt, smart och var beredd på köksinspo deluxe då den tjejen har några kök att gå igenom under de senaste årens renoveringsrace. 

Som om det inte vore nog har Frida i samarbete med Ballingslöv precis släppt första delen i en programserie om hennes köksrenovering. Personligt, tankar och reflektioner. Ser fram emot fortsättningen och hur köksdrömmen landar.

En av mina köksdrömmar är att byta ut halva vår ö med ett bordsunderrede. Med halva menar jag att behålla bordskivan i granit men skippa stommarna under och därmed gå miste på förvaringen. Jag drömmer så mycket att jag redan stuvat om i smyg för att kunna bevisa, för mig själv,  att vi klarar oss ändå. Tänker ju att det ser härligt ut såhär med luften liksom.

Men då är också planen att egenbygga en hög med skåp, exakt mellan verandan och fönstret och från golv till tak. Med stängd förvaring nedtill och glasdörrar. Med andra ord inte såhär men samma känsla. Jaja, vi får väl se vad som händer. Ett alternativ är ju annars att ”göra klart”, tänker jag i samma sekund som jag inser att vi renoverade vårt kök för snart tio år sedan. Det märkliga är att det fortfarande känns lite som nytt. Både i utseende och de där sakerna som fortfarande hänger i luften. Som gallret för ventilen som skulle upp och listen som skulle fästas och glipan som skulle lösas. Tio år, jisses på tiden…

 

fredag.

Exakt min vy imorse. Ganska rofyllt faktiskt och det där skåpet som jag köpte på Blocket häromveckan är så fint. Som alla andra skåp. Känner att rosa är extra fint just nu. Kanske är det januarimörkret som gör´t. Skåpet är målat i Jotun lady Supreme Finish med kulörkod S1505-Y50R och 15 glans vilket är väldigt matt. Nu önskade jag det men kan tänkas att de flesta gillar typ 40 glans vid skåpmålningar. Väggen målades med Jotun Minerals i nyans Grå harmoni.

Med detta vill jag bara visa att det här hemmet liksom inte är harmoni i övrigt. Det verkar ju onekligen vara så att så många tror att en bild säger all sanning i världen. Fast det är precis raka motsatsen. Ett rent och skönt hörn har förmodligen en kontrast om man vänder på klacken. I alla fall hos oss.  Jag har bytt arbetsplats och den är rätt okej. Då solen går upp framför näsan och går sakteligen ner bakom ryggen, åtminstone såhär års. Sedan ser man bara hustak och ett gammal vattentorn och skog… Men, sedan var ju det där med strukturen, den åtråvärda ordningen och att använda sitt eget hem som studio. Jag skyller på det. Man kan väl säga att det inte riktigt klaffar i min hjärna. Alla dar. Eller kanske inte alls.

Men det fina med ett stort hus är ju att det förmodligen är ordning och reda någonstans. Eller möjligen alldeles tomt som i Nomi´s rum. Kanske dags att ommöblera lite. Eller kanske inte. Nepp nu ska jag dricka en cappuccino, gjord av havremjölk och kaffe från den här maskinen. Påtal om det bytte jag till havremjölk som någon slags nystartgrej. Först tyckte jag det var lite si. Eller så. Men nu kan jag inte tänka mig något annat. Helgens tips, testa. Och inte bara en gång. Innan litern är slut har du vant dig.

For the monday coffee.

Picture by Anna Malmberg for the upcoming book Feelings of Imperfection.

Vårens vackraste boksläpp kommer tveklöst att vara Anna Malmberg´s och Anna Björkman´s bok Feelings of ImperfectionMed världens vackraste sneak peek så känns den redan som en saga. Att bläddra i tusen gånger om. Anna Malmberg är en av mina stora favoriter när det kommer till fotografi. Hennes egna uttryck är magiskt och hennes bilder är konstverk i mina ögon. Jag är på riktigt lycklig över den här typen av böcker. Storytelling i bilder är en av mina skönaste sysselsättningar. Älskar. Tänker att jag älskar det mer nu än någonsin då många böcker idag verkar ges ut utan vidare eftertanke. Det görs en, det görs en till likadan. Och förmodligen hade det redan gjorts hundra samma innan det. Bokförlaget New heroes & pioneers verkar göra precis tvärtom och det är fantastiskt inspirerande. De ligger bla bakom dessa fina och Share som jag skrivit om tidigare. 

Malin har besökt Rom och ett sådant ställe man vill bo. 

Ett av mina favoritkonton på instagram är @sannehopFrenchbydesign finns fler bilder från hennes magiska hem med utsikt över kanalerna i Amsterdam. Lägg av vad fint. 

Försöker övertyga min dotter om att en rosa kalkfärg är kanske något som hon skulle gilla. Skulle själv inte ha något emot att byta till det här köket.

Annars sparar jag den här färgskalan till ett senare tillfälle.

 

 

vintersaga.

Säg att världen är extra vacker just idag. Säg att det kanske inte håller så särskilt länge alls. Frost är lite av det förgängliga slaget, förstår du. Åtminstone den där alldeles speciellt gnistrande. Och man vet aldrig om det blir lika någon annan dag resten av vintern. Förresten tror jag det är något alldeles särskilt med himlen också. Just idag.  Säg just det till någon som är sådär tretton. I samma mening frågar du om hon har lust att dra på sig en gammal klänning ifrån vinden. Eller egentligen två, det var ju en gammal brudklänning också. Tror min farmor bar den på fyrtiotalet… Om du säger allt detta till en trettonåring över frukostbordet så förvänta dig inte samma entusiasm. Förvänta dig inte att hon studsar ur morgonrocken och säger att du kommit med helgens bästa idé. Förvänta dig kanske mer en lång blick som tyder på att alltsammans verkar i det närmaste galet. Helgalet.

Men i alla fall. Det var hon, jag och frosten. Och de grå, disiga molnskyarna.

Det gällde att hålla fast vid minuterna. Jag hade ju lovat att det skulle gå snabbt.

Jättesnabbt till och med.

Men hon fick vara min vinterkompis i jakt på något helt annat. Har ni någon spanat efter ensamma träd i mil efter mil förstår ni varför man behöver någon bredvid.

Någon som man kan dra på en gammal klänning när allt det andra blir för tråkigt. Vi knäppte de sexton klädda knapparna. Bara för att de en efter en skulle gå ur sina öglor igen.

Vi tänkte väldigt mycket på choklad och vispgrädde. För värmens skull.

Och lät syrenerna överraskas av snöfall. Men inget var ju på riktigt såklart.

Mer än de som kom åkandes genom vintern när man allra minst räknande med det.

Jag menar, står man med långklänning på en isig väg i ingenstans vill man helst vara osynlig.

Och de där knapparna…

En efter en och alla på en gång.

Här bakom kameran var livet nästan choklad och vispgrädde. Med mössa, ullkappa och stora vantar. Och magisk vinter med vackert ljus. Det är väl märkligt att alltsammans kan te sig helt annorlunda på andra sidan. Men vi fick i alla fall en vintersaga. Och sade att det kanske dröjer fyra år tills nästa gång. Minst.

 

 

Sängen.

mokkasin-kids-1

Den där dagen då Nomi hittade sina drömmars säng. Juli, sommar och söndag.

Den här sängen, som inte gick in genom dörren trots att den kunde delas i tre delar.

mokkasin-kids-4

Att hänga hos Helena i Vännevad är ju drömmigt värre. Egentligen hade Nomi varit spårlöst försvunnen i sådär tjugo minuter. Jag och Helena babblade på som vanligt. Helt plötsligt ploppade hon upp från hörnet i det här rummet. Fråga mig inte exakt vad hon gjort där längst inne i hörnet, under alla gamla kläder. Förmodligen var det bara mysigt och det perfekta stället för tjuvlyssning.  Fatta flätan?!!

mokkasin-kids-5

Halva sortimentet blev väl genomprovat.

mokkasin-kids-2

Sådan säng, sådan donna. ”kör mig, bär mig, vart jag än ber!”

mokkasin-kids-3

”Jag tänker sitta här, ni kör!  Och jag kommer känna mig alldeles drottningaktig.”

mokkasin-kids-6

Snyggare än såhär blir det kanske inte.

mokkasin-kids-7

Blå himmel och fluffiga moln. Alltmedans det viner i grådiset utanför.

det handlar om Skam.

mokkasin-skam-1

Jag är benägen att säga, sänd det i varenda klassrum. Landet över. Utifall det nu är någon som missat, inte får se eller inte tycks sig behöva se. Efter tredje säsongen av Skam är jag tvärsäker. Lika självklart som de rullade in tjock-tv:n under åttiotalet och vi fick se Stenmark, vare sig vi ville eller inte. Nu handlar det dock inte om landets stolthet eller vad det nu var, utan att grunda för en bättre värld. Stora ord när det kommer till en tv-serie. Fast faktiskt inte. Verkligen inte.

 

Besatt. Jag är besatt av Skam. Det är så bra. Så jäkla begåvat skildrat så jag dör lite av nyfikenhet på seriens skapare Julie Andem. Vem är denna människa som fångat så många rätt att man blir alldeles knäsvag, kanske på alla plan. Och jag vet, det är en tv-serie. Men samtidigt – det är som på riktigt.

 

Innan jag sett serien var jag tveksam. Ungdomsserie. Man är ju liksom inte där nu. Liv, min 13-åring hade plöjt alla säsonger på norska. Det kändes liksom som man skulle smygtitta på en annan värld. En passerad tid. Men så började vi se. Och efter att ha sett tills sista avsnittet på säsong 3 är jag överväldigad och förälskad. Det är så bra. Allt startar och landar i trovärdighet rakt igenom. Det känns på riktigt. Det är briljant. Jag anser mig kunna sitta med den sanningen trots att jag är född 71.

 

Att sätta ord och göra film av ungdomars utmaningar, funderingar och osäkerhet. Att närma sig och få in allt det där som förmodligen kommer korsa den ena eller den andra på något sätt under den här tiden av livet (och förmodligen även senare). Och händer det inte direkt dig så är det någon alldeles bredvid som är precis just där. Att lyfta föreställningar och fördomar. Att lyckas med konststycket att belysa ångest, psykisk ohälsa, matnojor, sexuell tillhörighet och ja egentligen alla funderingar man kan tänkas ha. Och dessutom komma med svaren på ett så pass subtilt men ändå helt övertygande sätt, att du aldrig någonsin tvekar på trovärdigheten. Utan att lägga till en massa pekpinnar från vuxna, inga överdrivna gester eller övertydlighet. Inga floskler. Utan enligt ett sätt alla borde samla på – för att bygga broar och lägga grund.

 

Jag älskar frånvaron av vuxna. Att man inte ser deras perspektiv på saken. det vi är så vana vid. Med det menar jag inte att livet inte bör ha engagerade vuxna men det är i första hand inte där en sjuttonåring lägger fokus. Har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig att vara.

Skådespelarna är fantastiska. Varenda tonfall, minerna och sätter de tar sig an minut för minut. Det var länge sedan jag såg någon sätta känslor i bild på ett mer trovärdigt sätt. Fotot. Är magiskt. Det är verkligt och underbart icketillrättalagt och sjukt snyggt. Och sedan älskar jag slow scenerna. Och känslan av när man utgår från en person och känsla och världen där utanför kan liknas vid ett fält av händelser du aldrig kan förutspå. Det liksom känns i magen. Och musiken, så bra. Jag dör vad bra.

 

Trean. Min absoluta favoritsäsong. Okej, man kärade ju ner sig i hela Noora och Williamgrejen. Men trean. Så jäkla fint. Och utan att spoila så tänker man ju att detta måste varit det bästa som någongång gjorts för alla 17-åringar och runtomkring som tvekar, som våndas, som undrar. Jag vill inte vara 17 igen. Men jag vill vara 17 och få det här framför ögonen, som ett brev skrivet från framtiden, från de som var med och satt med facit i hand. Ett brev till dig själv om valen som står dig fritt att göra. Få modet serverat, inte som den enklaste sak i världen (för så är ju inte livet) men som ett stycke grundpelare som bygger till att våga. Att våga fullt ut att vara den man är.

 

Tillbaka till seriens skapare. I DN kan man läsa om hur Julie Andem arbetat för att göra Skam trovärdig. Man har utgått från den sk NABC-metoden framtagen av universitetet i Stanford. Bokstäverna står för needs, approach, benefit och competition. Metoden utgår från att man gör djupa intervjuer med målgruppen, vilket alltså Julie Andem har gjort, och utifrån den skapat karaktärerna och historien. På det viset får man också en direkt trovärdighet som inte grundar sig i föreställningar som vi vuxna förmodligen lägger oss till med, när vi själva hamnar i distans till den här tiden. Med direktkontakt med målgruppen får man också sanningen, per automatik. Sedan kan man ju fråga sig, trots att ungdomsserier gjorda av vuxna, annars har en helt annan föreställning, är skillnaden verkligen så stor?

 

Kanske är det nostalgin som fångar mig. Kanske är det att allt man tänkte och gjorde som kommer igen. För visst känner man igen sig i mycket, trots att kanske ditt liv inte var det exakta. Kanske är det för jag blir liksom lite gråtig i var och varannan scen. Utan att ni ska behöva ha min ungdom serverad. Så kan jag säga såhär lite kort. Från en matnoja som utvecklades i anorexi under alla mina högstadieår, sammanföll mitt 16-åriga jag med ett närmande om att bli frisk igen med en ny stad, nya vänner och en överväldigande känsla av att livet var där här och nu. Eller där och då. Att liksom komma ut från en värld som hade inneburit så mycket ångest och mörker att jag knappt minns en enda dag, en enda händelse från åren mellan 12 och 15. Att vid 16 fånga livet igen var totalt livsbejakande men samtidigt alldeles omtumlande och vacklande. Ganska ofta tror jag att jag inte förstod något av allt som skedde. Men det var som om världen var en ny plats och mitt liv ett annat från de åren jag hade med mig bagaget. Men det är från 16 jag börjar minnas igen. Och att fundera på de här åren med en distans är nästintill lite som på film. En egen. Att min väg sedan korsades med min nuvarande man när jag var 17 gör att vi tillsammans kan gotta oss i nostalgi. Fint faktiskt. Fast, därmed inte sagt att allt och alltid var rosenskimrande och romantiskt, det är det aldrig.

 

Det enda ”felet” med Skam må vara att det finns bara lyckliga slut. Åtminstone tills säsong 3. Att världen känns extra snäll och alla uppbrott, ledsamheter och kaos landar i kärlek och det är tillsist mjukt, fint och vackert. Att det är en överdos av förståelse. Men kanske är det där pekpinnen ska vara. Den absoluta enda pekpinnen vi kan tänkas behöva. Hoppet om att världen är en vacker plats. Att framtiden är ljus. Just i det livet som pågår…nu.

byebye 2016 – del 3.

 

I September släpptes promofilmen inför Christians Kjellvander´s nya skiva, den jag varit med och filmat.

mx8a8786-1000x667-1
Och tack så mycket för att vi startade upp matkollektivet igen.
mx8a8417-1000x1500-1
Under den här månaden jobbade vi väldigt många dagar, kvällar, helger och supertidiga mornar med att inreda Ungdomskulturhuset Perrongen och med facit i hand blev det nog Katrineholms skönaste ställe, får man säga så? Men det är i alla fall galet härligt och mysigt där.

Vi tog barnen och for till skogen och Kristo fångade allt på film. Fint!

 

27092016-27092016-mx8a2536-3
Så blev det bestämt då. Jag tog pick och pack och lämnade kära Lovely Life för mitt eget ställe. Jag har trivts väldigt bra precis såhär, det har landat väl i magen hos mig, gjort mig gott för den egna känslan och det kreativa. Kanske har jag inte hunnit göra exakt såsom jag tänkte då det har varit en extrem jobbhöst. Men å andra sidan, har det inte gjort något alls. Det är ju liksom min blogg och bara jag bestämmer. Tycker det har varit rätt skönt att ta samarbeten, annonser och allt sådant i den takt jag hinner med. Men funderar ibland på vad ni som läser min blogg tycker. Var det smart med flytt eller inte så smart? Vad är bra och mindre bra? Berätta!  I can take it ; )

Världens roligaste rekvisitatillverkning hann vi också med till Mrs Mighettos nya kollektion, där vi plåtade bilderna. Kristo gjorde behind the scenes film. 

 

mokkasin-circus-mighetto-collection-1

Och jag kärade ner mig  i det här jobbet

mokkasin-nomi-1

Och precis strax efter flytten av bloggen släppte jag den där saken som nog får ses som det mest avgörande beslutet 2016. Jag berättade att affären Mokkasin skulle stängas ner. Omtumlande och fullt med fjärilar i magen. Men om det är någon som undrar hur det känns såhär i efterhand? Fantastiskt. Det bästa beslutet någonsin.

 

mokkasin-bodhish-4

En vän blev med lokal. Och jag lovar att det händer saker där på Borgmästaregatan på Söder. Och under de senaste dagarna har jag åkt bil på snötäckta småvägar och vilse bland vita granar, rent utav lite snöblind för att landa vid en alldeles ensam ek. Det enda jag tänkte på varför den växte just där, hur gammal den kunde vara och isiga vindar på kinderna. Sedan trampade jag ner mig till midjan i snön. Det såg liksom ut att bara vara ett litet millimeterlager…

 

mokkasin-superthursday-1

Om 2016 räknas som grubbleriernas år så är det extra fina att jag har så många att grubbla med. Hur många frukostmöten kan man klämma in egentligen? Aldrig för många.

sneek-005

Affären blev historia och allt kändes jättemärkligt. Sista paketet packades, jag släckte lampan i packrummet och gjorde världens längsta inlägg om varför jag stängde och hur saker hade börjat, varit och slutat. Det blev som en hel liten historia om affären. Som ett tack för den tid som varit och som ett hej till det skulle komma.

mokkasin-23-november-9

Sådan tur att affären stängdes innan julrusch och sådant insåg jag ganska snart. Ni förstår hur jag menar väl? I detta kaos hade vi faktiskt inte haft tid till något endaste litet yttepyttigt paket.

mokkasin-23-november-1-2

Kalasvimplar blandades med rekvisita och nyårskostymer.

mokkasin-inspo1-1-2

Och ett Katrineholm i miniatyr.

mokkasin-numeronov-13

Sådärja. Året får avslutas med en bild på mig och min man. Han som fångade mig så många gånger under året som gick. Och lite kärlek där på väggen. Eller väldigt mycket kärlek faktiskt, till alla er sköna människor som läser! Tack!