• GIVE AWAY & KUSTFOLK


    Äntligen är det dags för #kustfolk2017. Närmare bestämt nästa helg, 25-26 mars.  I Varberg. På Brukstorget, Birger Svenssons väg kl 11-16. Det är såklart Kristin, Jennie, Lisa och Miranda som fixat. De är ju väldigt världsbäst på det. Alldeles bredvid är det dessutom bröllopsinspo de luxe. Jag trodde inte riktigt på att jag skulle kunna vara med. För det ena och det andra och sedan har jag ju ingen affär längre. Och ”min” guldsmed är i australien. Men den där printshopen ju! Vad sägs om lite premiär på Kustfolk, flottare än så blir det inte! Jag har en superpepp Nomi som GÄRNA vill hänga med till Valberg. Sök på Valberg så fattar man varför hon plötsligt utbrast – Åhh! Har de snö i Varberg??? Inte bara snö utan bergstoppar och fjällstugor och hela härligheten. Men tacka vet vi Varberg, det surfiga och supersnälla! Så nu planerar vi för storslaget äventyr.
     
    Men hörni, kära läsare. Vad ska jag trycka upp för print? Jag döööör av beslutsångest. Vill ni hjälpa mig så TACK SNÄLLA! Och som tack för hjälpen gör vi en GIVE AWAY av alltihopa. Den får hålla på till på söndag kväll och går till såhär.Ni lämnar en kommentar här nedan om vilket print ni tycker bäst om. Bara namnet som står under bilden. Eller för all del, har ni någon annan favoritbild, skriv det bara! Jag suger åt mig all feedback. Sedan lottar jag ut två stycken önskeprint i storlek 50×70 cm till ett värde av 1300 kr styck. Nytt från nu är att printsen trycks på matt högkvalitativt fotopapper för att vara beständigt under alla år. Så , välj och önska !!
     
    Next week is Kustfolk in Varberg. At the same weekend it’s high time for my print shop to go live. But I can’t choose which photographs I’m going to print. Please help me to choose.  Which one would you hang on the wall? Leave a comment below, which one is your favourite. On sunday evening I finish this Give Away about two prints in size 50×70 to a value of 130 euro each. Good luck!
     

    UPPDATERING SÖNDAG KVÄLL : TÄVLINGEN ÄR NU AVSLUTAD. 

     

    Let´s talk to the woods 

     

    The red link 

    A house without end

    Somewhere. Out there

    It´s all about glitter

    Stick with me

    There was a flower

    Between the sky and the fields

    Hello world

    Keep the magic close to you

    In search of lost time

    It´s august

    Just poppies

    Time on your side

    Sunsets and rainbows

     

    Och nästa helg i Varberg. Bland vårkänslor och kärlek hittar ni följande:

    @lisaburenius
    @kollijox
    @for_goodluck
    @jennyfromdosfamily
    @strommafarmlodge
    @senorhabanero
    @atom_47
    @patternplan
    @soxs.se
    @johnsplace1970
    @tjardoftokarlek
    @eklund_keramik

    Och så mig och Nomi då. Hoppas vi ses.

  • It´s pretty much like Hollywood.

    Nomi och kläder är ju ett eget kapitel som jag verkligen gillat allt med. Helt enkelt för det har varit som näsan i vädret och knuten mot himlen och att hon högaktningsfullt struntar blankt i vad andra tycker och tänker. Men säg det självförtroende som inte drabbas av svackor. En sak är säker att det saknas ju inte invanda föreställningar när det kommer till barnkläder. För henne har kläder helt enkelt varit ett intresse, ett sätt att uttrycka något, ett sätt att ta kliv mot något eget. Därför har hon gått i kostym till skolan. Älskar folkdräkter. Och sy sin egen skolavslutningsklänning.  Och det är klart att det finns en helt annan ”uniform” bland kompisarna. Fast jag erkänner att jag har varit glad, sådär i smyg, varje dag hon inte sällar sig till samma uniform.

    En liten parantes om just likadana kläder. Häromdagen passerade jag Liv´s högstadieskola med Charlie i ena handen och Nomi i den andra. En skolbuss stannade och ut hoppade en hel drös med tonårstjejer i nästintill identiska kläder och skor. – Åh, sade jag. Tänk vad härligt om du kommit i en gul klänning bland alla dessa svart och gråklädda!! Jag syftade på Nomi eftersom hon har just en gul tyllklänning. Men fick mig strax en knäpp på näsan om just invanda föreställningar. Det var nämligen Charlie som fundersamt svarade. ”Mmm, fast tror du inte någon hade retats då?” I min hjärna såg jag Charlie komma där bland alla och hur fantastiskt det hade varit och lät de båda tro att jag inte menat Nomi. ” jag tänker att alla skulle tycka det bara var härligt!” Sedan gick vi vidare till skolan.

    Så var det där om svackan. Och surheten. Hon har nog surat i sammanlagt fyra månader om det ena och det andra. Att det inte finns ”Noora-jeans” fast då menar hon att det inte finns likadana jeans som Liv har. De ska ha hög midja och absolut inte vara tighta och ankelkorta. Och hur jädrans tighta är varenda jeans för ungar? Slim hit och ultra-skin dit. Och det funkar ju inte med alla de modeller som heter relaxed och sådant, för de ska ju sitta uppe också på en unge som egentligen är ganska spinkig.

    Och hon har surat över att Weekday inte gör barnkläder och suktat ögonen ur sig när hon suttit med Liv i provhytten. Och inte att Rodebjer heller, gör barnkläder. Och inte Ganni, har hon surt konstaterat när hon tittat över min axel. Men så hittade vi ju ett par brallor på Lindex och hon drog en suck. Äntligen. Det var bara det att de fanns inte i större storlek än 122… och Nomi är ca 140 cm lång.

    Fast då bestämde vi att storlek 122 blev nästan som byxorna från Rodebjer.

    Och som en överraskning var det ta 3 plagg, betala för 2 på hela Lindex barnsortiment (även på nätet vid kod kids1710) och där hängde kavajernas kavaj. Som fanns i små storlekar också.

     ”Jag ska nog inte ta en scarf. Det blir lite föööör mycket Hollywood.” Sedan öppnade hon dörren för att dra till skolan: ” men det ÄR faktiskt väldigt mycket Hollywood”.

  • från köksbordet och runt.

    Jag har lovat mig själv en hel massa strukturerat idag. Det går ju bara inte alls så bra som jag tänkte. Varför känns februari som om det är väldans långt till sommaren, som en hel världstid liksom. När det två veckor senare och det är mars känns precis tvärtom. Att skriva en kalender nästan full i flera månader framåt är ett av mina värsta. Jag vill ju helst bara se vad som händer… Och sedan frågade jag mig varför jag har fyra kalendrar? Det måste ju röra till det en hel massa. Och läser två böcker samtidigt och nästan har börjat på en tredje. Också jätteonödigt. Tycker i alla fall att Janet Hill´s  illustration är vacker. 

    Mina vänner Mari och Anna har gjort magiska bilder till Sandbergs senaste kollektion Villa Dalarö.

     

    Jag passerar obemärkt scenuppbyggnader (”vi ska en till bredvid, fast de ska bara stå där tills på söndag..”), kaninhoppshinder som blev hundhoppshinder. Jag funderar lite över hur de orkade släpa Monstrean över hela golvet. Och hur länge vi ska ha julstjärnorna uppe. Fast är de verkligen så fasligt juliga när allt kommer omkring.

    Det är så mycket bättre att förlora sig i buketten av kvistar från en väns trädgård, jag fick för en vecka sedan. Titta, för varje timme som går slår de ut mer och mer. Amelia Widell´s hem är på omslaget av nya Elle och hon har dessutom flyttat sin blogg just dit. Hennes nya soffa Dahlia  syns på omslaget. och jag måste ännu en gång bara tala om, vi älskar vår soffa från MeliMeliJag måste tillägga att soffor är min värsta möbel, det finns inget möbelval som gjort mig så brydd, irriterad, konfunderad och frusterad under åren. Och så köpte vi en Blanca och allt bara föll på plats. 

    Alla mina palettblommor dog. Nästan i alla fall. De var alldeles fasligt fina och så en inte särskilt vacker dag, föll bladen. Jag har lyckats rädda några sticklingar men de är ganska sorgliga. Kanske borde jag lägga beslag på den här boken?

     

    Annars då…

    • T-shirten med episka citatet ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. be kind. always.” finns på lager igen på Gina tricot.
    • Dapperey lanserar tidernas snyggaste yogamattor. 100 % ekologisk. Tillverkad av naturgummi, kork och vattenbaserad tryck. Helt kemikaliefri. Nu kan man förbeställa med fin rabatt.
    • Piet Hein Eek kollektion Jassa för Ikea lanseras imorgon. Superfin tycker jag.
    • Tycker det här porslinet är så fint.

     

  • ”Jag skiter i om det nästan är jämställt. Antingen så är det jämställt eller inte..”

    En kvinnodag som denna kan vi ju liksom inte klappa oss för bröstet och säga jodå, vi har kommit så mycket längre än många andra länder. Visst finns det något positivt med förändringar, även små, men det är 100 % jämställdhet man vill åt. Utan omsvep och kompromisser. Hur svårt kan det vara med jämställdheten tänker man 2017. Jäkligt svårt har det visat sig. Så hörrni, det är liksom bara att kavla upp ärmarna. Hur tröttsamt det än må vara att vi inte är där ännu.

     

    I novembernumret av svenska Elle blev jag intervjuad av journalisten Louisa Hammarbäck. Artikeln handlade om hur man kombinerar moderskapet med att vara feminist och dessutom göra karriär. Att moderskapet har uppvärderats och varför vi kan omfamna det igen. Hur jag och andra kvinnor såg på moderskapets status. I samma artikel kom frågan upp hur uppfostrar vi mer jämställda män. Vad krävs av oss som förebilder för att få ett jämställt samhälle, vad krävs av samhället som helhet för att vi ska nå dit?

     

    Personligen tycker jag att allt grundar sig i hur vi uppfostrar våra pojkar. Vi måste uppfostra dem till att bli jämställda män. Och att de redan uppväxta männen ska vara världens bästa förebilder på den punkten.Ta ett ansvar som bäddar snyggt till förändring.

     

    I Elle sade jag : Jag är superstolt över att vara mamma. Jag ser inget problem i det. Problemet är att det inte ställs samma krav på männen. När man prata om genus blir det lätt så mycket fokus på att flickor och kvinnor ska vara på ett visst sätt, men jag har två flickor och två pojkar och har alltid känt att det är pojkarna jag vill påverka mest. Jag vill att de ska få med sig mer av traditionellt kvinnliga egenskaper och värderingar. Det ser jag som min livsuppgift, Det är männen som borde förändra sig, inte vi kvinnor.

     

    Självklart har mitt eget moderskap och roll som mamma fått mig att fundera extra på den här biten. Och framför allt för att vi har två flickor och två pojkar härhemma. Kanske hade det inte blivit lika tydligt med bara döttrar. Jag har med mig sedan barnsben att flickor ska våga, bli modiga och starka. Vi var tre systrar som växte upp tillsammans med båda våra föräldrar och vi har alltid fått veta att vi har exakt samma möjligheter som det motsatta könet, något annat fanns inte på tapeten så att säga. Oavsett om världen inte såg ut på det viset, så var det vi fick med oss när vi växte upp. Att hela världen låg framför oss med alla möjligheter, att vi skulle vara modiga och våga ta plats. Så för mig har det aldrig funnits någon tvekan att föra vidare dessa värderingar till mina barn. Såklart ingen skillnad vilket kön de har. Vilket är självklart med tanke på att världen ser ut som den gör och självklart ska vi fortsätta så.

     

    Men det vi inte får glömma är att vi måste lära och se det som en viktig uppgift att få våra pojkar att bli mjukare. Vi måste uppfostra pojkar att bli jämställda män. För att hårdra och förenkla det, det ska vara lika ok att vara pojkflicka som tvärtom. Det är inte att skrika högst, vara starkast, slå hårdast som är viktigt. Många föräldrar till pojkar verkar livrädda om deras pojke vill ha långt hår, nagellack, leker med dockor och dessutom är känslig. Eller bara extra mjuk.  Medan en flicka hejas på om hon är utklädd till superhjälte och stentuff. Låter som stenåldern men så ser ju samhället ofta ut.

     

    Jag vill att vi hejar på allt som är mjukt, snällt och omtänksamt. Erbjud lika mycket av det som anses traditionellt tjejigt även till era pojkar. Prata med dem om jämlikhet och mänskliga värden, och gör ingen skillnad om du har söner eller döttrar. Det tycker jag är så himla viktigt att tänka på, att prata oavsett vilken ålder dina barn har och vad det handlar om.

     

    Vi måste ge mer av de kvinnliga attributen i pojkars uppväxt. Att få dem att förstå att mjuka värderingar, de som vi ofta förknippar som kvinnligt, är precis lika viktigt att bära med sig, om inte viktigast, om världen ska bli hel igen. Idag känns det som om den manliga normen betraktas som den de flesta vill eftersträva. Jag uppfattar det som om handlar om att man ska förminska det kvinnliga, att de kvinnliga attributen skulle på något vis vara sämre. Problemet med jämställdheten är ju inte att kvinnor är just kvinnor och att män är män. Jag är sjukt stolt över att vara just kvinna och älskar allt som anses just kvinnligt och feminint. De egenskaper som anses typiskt kvinnliga är ju helt enkelt så sjukt bra att äga. Jag vill inte att vi kvinnor ska ändra oss för att samhället ska få den förändring som krävs. Problemet är snarare att män dikterar villkoren. Jag skulle hellre se en värld där vi strävar efter kvinnlig norm och mjuka värden. Och glöm ALDRIG, att de redan uppväxta männen också måste ta ett ansvar. Ett jättestort ansvar. Barn gör som de vuxna och lär av dem. Dagens män måste vara förbilder för sina barn, sina söner och döttrar.

     

    Något som genusforskaren Roger Klinth utrycker såhär i artikeln: ”Det är viktigt att statushöjningen breddas till att handla om föräldraskap generellt och inte bara moderskap. Det vore problematiskt om männens ansvar som föräldrar glöms bort. Ett aktivt föräldraskap från både kvinnor och män är något positivt och fullständigt nödvändigt i ett modernt samhälle.”

     

    I artikeln så menar Ebba Witt-Brattström (professor och feministisk aktivist) att det är långt kvar tills vi kan kalla Sverige för ett jämställt land. Eller som Zara Larsson som uttryckte det: Jag skiter i om det nästan är jämställt. Antingen så är det jämställt eller inte..”

     

    Exakt så. Vi kavlar upp ärmarna väl? Tills vi är i mål. Observera – detta gäller alla. Män som kvinnor.

    Och sedan pratade vi lite om varför framtiden måste vara mer tjejig. Inget mer med det, sade Viggo, och började rita en kebab-tallrik.

     

  • "Jag skiter i om det nästan är jämställt. Antingen så är det jämställt eller inte.."


    En kvinnodag som denna kan vi ju liksom inte klappa oss för bröstet och säga jodå, vi har kommit så mycket längre än många andra länder. Visst finns det något positivt med förändringar, även små, men det är 100 % jämställdhet man vill åt. Utan omsvep och kompromisser. Hur svårt kan det vara med jämställdheten tänker man 2017. Jäkligt svårt har det visat sig. Så hörrni, det är liksom bara att kavla upp ärmarna. Hur tröttsamt det än må vara att vi inte är där ännu.
     
    I novembernumret av svenska Elle blev jag intervjuad av journalisten Louisa Hammarbäck. Artikeln handlade om hur man kombinerar moderskapet med att vara feminist och dessutom göra karriär. Att moderskapet har uppvärderats och varför vi kan omfamna det igen. Hur jag och andra kvinnor såg på moderskapets status. I samma artikel kom frågan upp hur uppfostrar vi mer jämställda män. Vad krävs av oss som förebilder för att få ett jämställt samhälle, vad krävs av samhället som helhet för att vi ska nå dit?
     
    Personligen tycker jag att allt grundar sig i hur vi uppfostrar våra pojkar. Vi måste uppfostra dem till att bli jämställda män. Och att de redan uppväxta männen ska vara världens bästa förebilder på den punkten.Ta ett ansvar som bäddar snyggt till förändring.
     
    I Elle sade jag : Jag är superstolt över att vara mamma. Jag ser inget problem i det. Problemet är att det inte ställs samma krav på männen. När man prata om genus blir det lätt så mycket fokus på att flickor och kvinnor ska vara på ett visst sätt, men jag har två flickor och två pojkar och har alltid känt att det är pojkarna jag vill påverka mest. Jag vill att de ska få med sig mer av traditionellt kvinnliga egenskaper och värderingar. Det ser jag som min livsuppgift, Det är männen som borde förändra sig, inte vi kvinnor.
     
    Självklart har mitt eget moderskap och roll som mamma fått mig att fundera extra på den här biten. Och framför allt för att vi har två flickor och två pojkar härhemma. Kanske hade det inte blivit lika tydligt med bara döttrar. Jag har med mig sedan barnsben att flickor ska våga, bli modiga och starka. Vi var tre systrar som växte upp tillsammans med båda våra föräldrar och vi har alltid fått veta att vi har exakt samma möjligheter som det motsatta könet, något annat fanns inte på tapeten så att säga. Oavsett om världen inte såg ut på det viset, så var det vi fick med oss när vi växte upp. Att hela världen låg framför oss med alla möjligheter, att vi skulle vara modiga och våga ta plats. Så för mig har det aldrig funnits någon tvekan att föra vidare dessa värderingar till mina barn. Såklart ingen skillnad vilket kön de har. Vilket är självklart med tanke på att världen ser ut som den gör och självklart ska vi fortsätta så.
     
    Men det vi inte får glömma är att vi måste lära och se det som en viktig uppgift att få våra pojkar att bli mjukare. Vi måste uppfostra pojkar att bli jämställda män. För att hårdra och förenkla det, det ska vara lika ok att vara pojkflicka som tvärtom. Det är inte att skrika högst, vara starkast, slå hårdast som är viktigt. Många föräldrar till pojkar verkar livrädda om deras pojke vill ha långt hår, nagellack, leker med dockor och dessutom är känslig. Eller bara extra mjuk.  Medan en flicka hejas på om hon är utklädd till superhjälte och stentuff. Låter som stenåldern men så ser ju samhället ofta ut.
     
    Jag vill att vi hejar på allt som är mjukt, snällt och omtänksamt. Erbjud lika mycket av det som anses traditionellt tjejigt även till era pojkar. Prata med dem om jämlikhet och mänskliga värden, och gör ingen skillnad om du har söner eller döttrar. Det tycker jag är så himla viktigt att tänka på, att prata oavsett vilken ålder dina barn har och vad det handlar om.
     
    Vi måste ge mer av de kvinnliga attributen i pojkars uppväxt. Att få dem att förstå att mjuka värderingar, de som vi ofta förknippar som kvinnligt, är precis lika viktigt att bära med sig, om inte viktigast, om världen ska bli hel igen. Idag känns det som om den manliga normen betraktas som den de flesta vill eftersträva. Jag uppfattar det som om handlar om att man ska förminska det kvinnliga, att de kvinnliga attributen skulle på något vis vara sämre. Problemet med jämställdheten är ju inte att kvinnor är just kvinnor och att män är män. Jag är sjukt stolt över att vara just kvinna och älskar allt som anses just kvinnligt och feminint. De egenskaper som anses typiskt kvinnliga är ju helt enkelt så sjukt bra att äga. Jag vill inte att vi kvinnor ska ändra oss för att samhället ska få den förändring som krävs. Problemet är snarare att män dikterar villkoren. Jag skulle hellre se en värld där vi strävar efter kvinnlig norm och mjuka värden. Och glöm ALDRIG, att de redan uppväxta männen också måste ta ett ansvar. Ett jättestort ansvar. Barn gör som de vuxna och lär av dem. Dagens män måste vara förbilder för sina barn, sina söner och döttrar.
     
    Något som genusforskaren Roger Klinth utrycker såhär i artikeln: ”Det är viktigt att statushöjningen breddas till att handla om föräldraskap generellt och inte bara moderskap. Det vore problematiskt om männens ansvar som föräldrar glöms bort. Ett aktivt föräldraskap från både kvinnor och män är något positivt och fullständigt nödvändigt i ett modernt samhälle.”
     
    I artikeln så menar Ebba Witt-Brattström (professor och feministisk aktivist) att det är långt kvar tills vi kan kalla Sverige för ett jämställt land. Eller som Zara Larsson som uttryckte det: Jag skiter i om det nästan är jämställt. Antingen så är det jämställt eller inte..”
     
    Exakt så. Vi kavlar upp ärmarna väl? Tills vi är i mål. Observera – detta gäller alla. Män som kvinnor.

    Och sedan pratade vi lite om varför framtiden måste vara mer tjejig. Inget mer med det, sade Viggo, och började rita en kebab-tallrik.

     

  • 03.36 och så var hon 04.25

    Hej. Det här är helt sjukt. Men jag antar att det blir så när man vilat sig igenom två veckor. I sträck. Liksom inte lyckats med något mer än så. Och så plötsligt känner man energin komma tillbaka. och då tar man och fyller den med ungar, vänner, hundar eller för all del en, och bara en massa man tycker att man behöver. Jag behöver. Flera dar på raken. Sedan smygstartar man jobbet igen. Och somnar. Som en stock. Och vaknar tre timmar senare. Klarvaken. Och kollar på klockan. 01.22. Okej.

    Men när solen sken långt in på eftermiddagen bad jag min snart fjortonåriga dotter, närmare bestämt på söndag, fota mig med solen i nacken. Hon himlade med ögonen och tyckte det var det mest knäppa för dagen. Men well, härligt värre. Med solen.

    I alla fall. När klockan blev 02.34 var den här boken så sorglig att jag blev alldeles matt. Tänkte för mig själv att det inte är en alldeles perfekt nattbok. Ni vet sådär, när en molande ångest kommer med månskenet genom natten. Och jag tänker på om det var sant. Sedan att det inte spelade någon roll, för det är alltid sant. Någon  annanstans.

    Som jag levt på persilja. Satans järnbrist.

    Det var säkert bara en kvart. Max. Jag funderade lite på viktigt. Inte på kvitton och sådant. Mer på hur många mail jag missat. Men tänkte att dem tar jag imorgon. Bra plan runt 03-snåret.

    Två dagar behövde jag känna mig viktig och insåg att jag kunde snurra upp band. Och sortera ett skåp. Sådant man gör när världen är myrsteg och ”tänk om det alltid kommer vara såhär”. Sortera skåp. Hjälp.

    Klockan 03.14 letade jag efter skrivbord. Tänkte på att Nomi sade innan hon somnade igår kväll att hon ville ha ett hundrum. Och den eviga önskan om Fixa rummet dök upp. För femtielfte gången. Från det ena till det andra, kom jag på att jag läst att en av mina favoritbloggare, Agnes är den nya fixaren i det programmet. Heja! Fast jag vill ändå inte att Nomi ska ha en hundsäng, där man sover under svansen. Sådant kan de göra, i Fixa rummet, sade Nomi. 

    Det fina var att jag tidigare på måndagen varit på kurs och en alldeles speciell färg. Mer om det en annan dag. En annan tid på dygnet.

    Sådär runt 03.30 tänkte jag mest på våren. Och allt som blir roligt. Okej, det var en seg start. Men nuså. Hej våren. Tvåtusensjutton.

    Och att hänga med kids en kväll och repetioner inför kommande musikal är väl en av de bättre saker man kan göra. Så duktiga. Alltid dessa begåvade ungdomar. Suck vad fint. På detta ställe. Älskar det med. Såklart tänkte jag en hel del på scenografin även nu under natten. Det är sådant man gör när man har några extra timmar. Fast nu ska jag gå upp om en timme. Jag tror jag vilar fram till dess. Önskar dig en vacker tisdag, när du vaknar. God morgon!

     

  • bara söndag.

    En liten söndagshälsning från någon som tackar för varje extra minut av ljus.

    Idag avundsjukar jag mig en aning på en hel drös med bloggkollegor som hänger på Fridas event i Göteborg. Frida är så bra på inspodagar så det var allt trist att få hoppa över men kanske kan man följa #influencermeetup2017 för sköna uppdateringar.

    Mindre skönt, som jag såg att Frida länkat till idag vill jag också uppmärksamma. Citat ”Läser du tidningar?” läs då dettaEn summering av något som varit på tapeten sedan förra våren och är orsaken till att jag numera inte kommer göra några fler DIY för Family Living.  

    3 dagar kvar till mars…

  • For the monday coffee. On a Thursday.

    Babes in Boyland håller workshop på Gotland till våren. Finfint blir det, tänker jag! Redan fullbokad ser jag nu, heja Nathalie och Matilda!!

    Bröllopsbloggar borde vara väl lästa alltjämt. Bröllop som fest som kalas. Lite sak samma när det kommer till kritan, åtminstone i inspiration och härlighet,  Sisters in Law är fullproppad av just det.

     

    På samma sida finns också personliga bröllopshistorier. Så mycket inspiration i att läsa andras berättelser och tankar.

    Allra bästa Linda Lomelino har gjort Semla Ice Cream Sandwich. Som vanligt är alla bilder vackrast i världen och bakverken alltid  de man drömmer mest om.

    Jag måste se Patrick Demarchelier utställning Lumière på Fotografiska 23 februari – 14 maj. En av världens främsta modefotografer som beskriver fotograferandet som en passion , mer än ett yrke.” Jag bara älskar det. Allting. Varje dag är ett äventyr och det spelar ingen roll om det gäller mode, porträtt eller helt egna projekt. Det är alltid så oerhört intressant vad dagen kommer att resultera i.” 

     

    Hittade den här skrivbordshörnan inne hos Volang, som bloggar hela tjusiga hemmet. Jag önskedrömmer om att ha det såhär strukturerat i all sin litenhet. Själv brer jag ständigt ut mig och kaoset är ett faktum. Alla dar. I alla fall tycker jag alldeles särskilt om att ha notstället som avlastning och listorna så där tjusigt i grupp på väggen. Dream on…

     

    Underbara Clara  delar med sig om en världsaviktig bok, antologin ”Saker jag velat veta när jag var femton”. En hel drös av grymma kvinnor, Clara såklart, Ebba Witt Brattström, Lena Andersson, Sabina Ddumba, Seinabo Sey och många fler skriver alltså om det klokaste de skulle velat förmedla till sitt 15-åriga jag. Och därmed också till alla andra 15-åringar eller för all del, åldern må vara obetydlig.  Älskar den här typen av peppböcker, för det är så jag tänker att den är. Full av det allra viktigaste, det där som föder mod.  Längtar efter att få läsa, trots att jag inte är femton längre. Skönt på den….

     

    Så slutligen, också om en gränslös pepp, klokhet på hög nivå med en oerhörd tillförsikt till livet självt. Jag är så full av beundran över Elsa som just nu går igenom bland det allra svåraste och ändå har hittat styrkan att dela med sig av detta i sin blogg. Sådant fantastiskt mod och ärlighet i hennes ord, orden som sätts på känslorna och alla tankar. Att hitta tillbaka dit, mitt i allt detta, är oerhört starkt. Att dessutom klara av att dela det högst personliga med alla som vill läsa, det är så fint rakt igenom. Jag läser och läser igen och tänker att detta betyder så himla mycket. För alla.

     

  • Just poppies.



    Det är ju omöjligt att inte bli besatt. Ett ny dag, ett annat ljus, lite mer utslagen. Och lite till.

    Hoppas er helg varit snäll!

  • This kind of day.

    Gå bort dag är alltid en fin dag.  Har börjat köpa vaser när jag springer på dem. Allt från de där små för en femma eller dyrgriparna (i jämförelse) för femton. Mest bara för jag har märkt att nästan alla saknar. Kanske får vaser fötter. Eller annars är det nog så att någon kanske råkade vispa till en av bara farten. Eller två. Och låtsades som det regnade. Och hur många små och lätta har inte krasat i en vindpust, exakt då man minst anar det. Den där stora på golvet är perfekt för buketter. Ni vet sådana som brukar vara märkt med liter-märken i glaset. Tänker att det är alldeles ordinära konserveringsburkar. I alla fall. Värt det när det kommer till blommorna.

    Och jaja. Lite av favorit i väldigt mycket repris. Men så har vi inget Hötorg heller.