Såklart att vi gör. Liv´s jeans är härifrån.

För övrigt är mina barn inga frukostmänniskor. Det som nästan alltid går ner är dock en variant av Nana Icecream. Men utan chiapuddingen… Vi tar frysta bananer om vi har. Fast lika ofta är de ofrysta plus frysta bär och lite havremjölk. Det blir som mjukglass och de äter med granola till. Kort och gott. Ibland gömmer jag ett rått ägg eller två. Fast verkligen i smyg annars tycker de att det känns lite knäppt på något vis. Och om de ser i kors av trötthet byter jag ut havremjölken mot en skvätt av denna. Den drycken är sötad med fruktos och gör liksom susen.

En liten kudde till Linn´s kattunge Spiken. Den här kudden har legat i vår bil i en månad och farit runt här och där. Men nu har den fått en röd rosett.

Om det finns något kvar i botten på Vitamixern, av det där glassiga så blandar jag i vad jag kan hitta för slattar i kylen. Yougurt, mjölk, juice… Sätter igång den igen och vips har de mellis till eftermiddagen. Eftersom den är så tjock och så mycket frukt plus bär i starten så blir det perfekt smak för en drickbar smoothie.

Jag gick på kurs med min pappa idag. Vi provade oljepastell, torr pastell fast mest blir det akvarell. Tjugosju år sedan sist så det är verkligen på tiden.

Fick finpost. Igen! Fy tusan vad himla snälla alla är. Den här gången kom den från London och Lucky Bird. Älskar korten som Kim gör för hand. Vi hade dem i butiken förut och de är så galet vackert präglade. Ska visa resten senare.

Ibland tycker jag det är svårt att förstå storheten av på bild. Men de är liksom väldigt tjocka, djupt präglade och ibland är det guld i botten. Som humlan här.

Blombord alltså. Lite Carl Larsson över det hela. Men det är så smart att placera där man minst räknar med en växt. För en gång skulle tycker jag att mina växter växer så det knakar. Nästan lite nojjig över att det bara är en fas eller nåt, att de plötsligt ska vara vissna när jag vaknar en morgon.

Äntligen har jag möjlighet att sno åt mig Johanna igen. Hon har ju jobbat fullt ös på Ändebol hela sommaren som förresten har öppet för Skördehelg och Aptitrundan nu på lördag och söndag, 9-10 september. Kolla hur supermysigt förra året. Nu är vi i alla fall supertaggade för en ny kollektion i vårt samarbete med smycken. I fint sällskap av gullungen Alice drömde vi loss ordentligt om vad vi önskar allra mest just nu.

Utan att avslöja för mycket så kommer vårt smycke She´s a rainbow få en kompis. Jag har nämligen snöat in helt på ädelstenar just nu. Och på Lotta på Bråkmakargatan…

Ni minns kanske historien om våra blåklockor? Att en dam lät oss förvalta hennes örhängen från 20-talet. Nu har det hänt igen. Örhänget som ligger till höger rymmer samma historia. Och hur vackert kan man tänka. Art deco och den där pärlraden runtom är ju bara ljuvligt.

Johanna kläckte den fenomenala idén om ringar och där pärlan satt fäster vi små månadsstenar. Alltså. Hur fint?!

Jag fick känslan av att min gamla handgjorda spegel påminner om Svensk Tenn´s  nyproduktion av Estrid Ericsson´s Spegel 2492. Fast det var vid ett väldigt svagt ögonblick och tillsammans med min livliga fantasi. Å andra sidan, kan man ju fantisera ganska länge och nöja sig med rätt många varianter av speglar när man kollar in prislappen. Och ja, jo jag förstår värdet av gediget hantverk och samma kokiller som på 40-talet men 32 tusenlappar…

Precis innan torsdagen började lugna ner sig såsom den gör när en efter en ramlar in efter dagens aktiviteter kom brödleverans via min pappa, från min mamma. Jag som redan vid lunch blev lycklig över en varm vegogratäng kände mig fånigt bortskämd. Fast mest väldigt tacksam. Nu ska jag börja läsa den här boken och ta en ljummen kvällsmacka. Gokväll och varm kram!

Jag fick en påminnelse idag om något att hämta ut. Eftersom jag inte väntade på något alls blev jag supernyfiken när där låg ett tungt paket och väntade. Blev glatt överraskad över det fina innehållet och så nyfiken på titeln Drömkalendern. Ja ni hör ju liksom själva det fina i den grejen. Presenten som bestod av en hel massa vackra strukturerande block och den drömmiga kalendern kom från Sanna Sporrong och jag säger Tack, tusen! Vilken fin present!

Drömkalendern beskrivs som ett verktyg för att ta reda på vad du vill med ditt liv. Det kan låta mycket begärt av en bok men grejen är att jag tror så stenhårt på den här typen av självhjälpsböcker. Kan man säga så? Jo, men något som hjälper oss att stanna upp och faktiskt fundera. Inte bara hetsa från det ena till det andra och aldrig någonsin, ens tänka på, att sätta sig ner och pränta ner dagens lyckokast. Jag tror på det skrivna ordet, jag tror att det fastnar bättre i vår redan fullspäckade hjärna. Jag tror så himla mycket på att ta sig tid för reflektion. Och att på så vis inse att de små sakerna i vardagen är värda exakt lika mycket, och oftast mycket mer, än de storslagna. Jag tror så många glömmer på vägen, när allt ska gå i rasande takt, med bekräftelsebehovet flåsande i nacken och på evig jakt efter det lyckade. Och när en sak är uppfylld är man redan i nästa steg påväg mot nästa. Det är väl därför många glömmer andas på vägen.

Kanske handlar det om att genom dina små anteckningar blev medveten. Att göra tillvaron, om inte kanske alltid glasklar, så mer synlig.

Kalendern har en veckoplanering där hälsan och ”tacksam för idag” rutan har lika stort utrymme som aktiviteterna. Nu ska jag berätta en sak som kanske låter högtravande som attan men jag lovar dig att det är fint. Ibland när vi käkar middag ihop allesammans har jag en bok där jag brukar skriva just en liten anteckning om vad var och en har för tacksamhetsgrej just den dagen. Ibland tar vi också om man har något särskilt mål för morgondagen, för att skapa lite pepptalk möjligen. Grejen är ju liksom att bara tänka till, att fast det bara var en alldeles vanlig dag så kändes det sjukt fint:

• att inte komma till final i brännbollsturneringen
• att jag fick ett barndomsminne när jag åt en kalaspuff
• att jag blivit som en tant fast jag är 13, som älskar att städa och att titta på Malou efter 10. Det är soft på något sätt.
• att jag har ätit falafel för tredje dagen på rad

Och som mål för morgondagen kan ju vara sådant som:

• att fly från en som är kär i mig
• ta det lugnt
• vara lika trevlig som idag

Klart man kan behöva lite extra pepp på det.

Kalendern innehåller mycket läsvärt och tipsigt. Frågestunder och listor att fylla i. Alltsammans för att fokusera på vad är det du tycker nu igen. Kanske glömde du något på vägen. Lätt hänt faktiskt. Kanske drunknade stolthet i en massa stress, kanske hann du inte att prioritera det du tyckte var viktigast, kanske har du aldrig någonsin vågat närma dig, inte ens petat lite på det där du ville förändra.

Idag fick jag ett samtal från Bris och vi pratade bland annat om hur psykisk ohälsa ökar alarmerande bland barn.  Jag tänkte direkt när jag bläddrade i Drömkalendern att varenda unge borde ha en egen. Det skulle vara precis lika viktigt som vilken annan lärobok som helst. Att redan i samma sekund som man lär sig att skriva A och B lära sig att känna efter i magtrakten hur man mår. Åtminstone förstå varför man mår si eller så. Och att det faktiskt inte är ett dugg farligt att ha fjärilar-i-magen-dag eller en morgon som känns blå.

Såklart blir allas drömkalendrar världens finaste dagböcker. Vi skrev ju mycket oftare dagböcker förr, att gjorde vi? Och tänk bara på alla brev… Man skrev om när solen gick upp, hur halmen växte och jämförde regndroppar med året innan. Och såklart skrev man om oro, hemlig kärlek och om drömmar som inte riktigt hade sett dagens ljus. Om blå dagar och sorger och bedrövelser. Kanske minskade oron i storlek, kanske gjorde drömmarna exakt tvärtom. Precis i samma sekund som man formulerade dem bägge i ord. Som magi eller hur?

Tack igen, för dagens finaste överraskning! Du hittar alltså Drömkalendern och alla fina skrivböcker här. 

Jag var helt säker, redan innan jag for, att Nanna och Catarina skulle ordna ett par magiska dagar på sin barndoms plats. Att allt skulle vara fint, lugnt och bara mjukt. Att vi skulle hinna växla så väldigt många ord och lyssna till flera historier. Det visade sig att jag hade helt rätt. Men inte visste jag att vi också skulle ha möjlighet att landa i total tysthet och ett landskap som förtrollade mig alldeles. Jag somnade som en stock i ett kolmörker vid berget och jag vaknade tidigt med som ett dis över Orsasjön. Drog på mig alldeles för lite kläder, inga strumpor i träskorna och insåg att luften var höst.

Jag tänkte på alla fina samtal dagen innan. Det otroligt inspirerande besöket på Zorn-gården som fick mig vilja bygga en bäddsoffa och börja fundera på att skåp liksom inte behöver se ut just som skåp för att vara ett. Och vet ni vilka som fototillstånd på gården?! Bara en sådan sak…

Jag tänkte på middagen kvällen innan, på Smidgården och Röding från fjällsjöar och Granskottsglass. Hur hela Dalarna verkar andas en stolthet över sina vidder, sitt kulturarv och sitt hantverk. Hur man värnar om hållbarhet och lokala kunskaper. Hur företag som Mora Armatur snart har funnits och verkat på samma plats i nästan 100 år. Allra mest tänkte jag att jorden är en vacker plats. Men nog att den gör något alldeles särskilt med människor som är uppväxta såhär. Skogar som verkar vara i oändlighet, likaså sjöarna. Och fjällen.

Sedan plockade jag hallon vid vägkanten som en slags första frukost.

För att sedan ta mig tillbaka till frukosten i fäboden. Alldeles full med finingar förutom Elisabet som gått på den allra längsta morgonpromenaden.

Anna och Nanna och blommorna man ville ta hem. Det ville jag också med rönnbärsslingan i huset, himmelin vid öppna spisen och den virkade lampan.

Självklart ska ni veta allt om varför Zorns hem var så väldigt inspirerande. Och om vår vandring bland mässingsblänk och hantverkstraditioner på Mora Armaturs fabrik. En annan dag.

Saknar dem redan. Hela högen! Linda från Volang. Nathalie och Matilda från Babes in boyland, Hanna Wendelbo, Nanna & Catarina, Elisabeth från Little Day och Elin Lannsjö. 

Det var i Östnors by allt började. Jag slukade historier om moraklocksindustri och digerdöd. Och stod exakt på fläcken där Sveriges allra första symaskinsfabrik låg. Eller fabrik kanske var att ta i men allt är ju relativt. Åtminstone var det just där man började bygga ihop en symaskin. Den allra första och sedan flera. Jag fick berättat att kvinnor i Dalarna alltid har varit extra starka och tänkte att det är ett bra arv att bära. Sedan tyckte jag lite synd om han där med filmkameran. Det är ju inte direkt struktur i bloggerskor med varsin kamera i handen. Hit, dit och tillbaka. Någon extra snabb och vilse. En annan alldeles efter.

Alla dessa väggar och Nathalie.

Jag fick lära mig att faluröda väggar kan bli bruna av åren och solen. Som en solbränna liksom. Och så var det en annan vägg och Elin.

Det är verkligen fågel, fisk och mittemellan bland fint att fotografera.  Det var ärligt talat helt rasande vackert här. Helt klart en egen värld.

Hela huvudet är fullt av kurbitsmålningar och en hel massa olika färgkombinationer. Husen vi besökte var inte vita och inte strama. Inte på en endaste fläck. De innehöll nästan alla färger jag kan räkna till och varför ha vitt på fönsterfoder och dörrkarmar när man kan ha exakt vilken annan färg som helst. Varför låta väggar vara tomma när man kan fylla dem bonader, textilier och för all del en och annan målning som kanske kan ses som en saga. Och varför i hela friden bara bygga en säng, när man ändå kan sätta dit ett skrivbord på hörnet, när man ändå är i farten.

Workshop med Mora Armatur. Jag är verkligen förtjust i att fundera åt andra företag. Att ge en annan syn på något från ett annat slags perspektiv. Nathalie, Hanna och jag pratade viktigheter och om sådant som bara är vackert. Hanna är förresten inte bara mönsterdrottning, hon är dessutom grym på instagram.  Så om ni tänker att det var värst vad hon (alltså jag) har blivit snitsig på sina instastories och så, ja då kan ni tacka Hanna.

Rönnbären och Linda.

Så sjukt stolt att Linda har våra smycken på sin arm och hand. Rosarmbandet och She´s a rainbow med familjens månadsstenar bär hon varje dag och jämt och It´s a bow är hennes förlovningsring. Jag smälter så fint <3

Nu ska jag lägga huvudet på kudden och tänka att det var då alldeles fantastiskt vad hösten började extra vackert. Tusen tack Nanna & Catarina & Mora Armatur för ni visade mig som en gömd skatt. Det är ju inte så att jag inte kände till Dalarna innan och jag har säkert varit där någon gång när jag var liten. Men det var så mycket mer magiskt än vad jag kunde föreställa mig. På alla sätt och vis.

Idag har jag tilldelat mig själv en strukturdag. Låtsats att jag är en sambandscentral (funderar lite på den liknelsen…). Vilket jag inte alls är så egentligen spelar det ingen roll. Jag och struktur är ingen match in heaven och vad är augusti för månad egentligen? Jag önskar mig två. Två augusti alltså eller åtminstone smartare upplägg. Om man lägger ihop sitt eget jobb med alla barnens skolstarter, uppstarter, schemaplaneringar, utvecklingssamtal, välkomstsamtal, avslutsamtal och möten om allt man kan tänkas ha möten om.. jamen då blir det ju helt enkelt jätterörigt. Just nu vet jag inte skillnaden på fiol, trummor, teater ena gruppen, teater andra gruppen, piano, fotboll, saxofon, discodans, jazzdans, streetdans och så vidare. Och vissa tycker att mess är toppensättet att strukturera scheman på, andra tycker brev, några tycker mail.. (Någon tycker lite av varje, de är nästan bäst. ) Man vet liksom inte var exakt man kan förvänta sig att hitta informationen. Eller missen, allt man glömt. Och alla bara skriker hallå, hallå, hallå svara då någon gång! Vem i hela friden lyckas med augusti?? Inte jag i alla fall.

Morgonens sötaste var i alla fall Liv med glasögon. Nomi önskade sig ju också det för ett par år sedan. Med klarglas. Men Liv köpte sina på HM tror jag. Häromdagen sade hon:  ”Mamma, jag önskar mig tandställning. Alltså räls. Det är skitsnyggt.” Jag fattade ju önskningen med tyckte den var en aning knepig då hon inte behöver någon tandställning. Då drämdes dörren igen med en supersmäll.

Kolla till vänster, där ser ni en del av min superstruktur! Visst ser det jättebra ut såhär långt!? Vet dock inte om det håller ända in i kaklet så att säga. Om ni undrar vad det handlar om så är det plåtningar inför hösten. Och varje plåtning har ju liksom specialla önskemål och riktingar. Och då tänkte jag liksom fylla på vid varje. Men om någon sitter på fina strukturtips för ordning och reda så kan ni ju dela dem till mig. Det får gärna inkludera vardagskaoset med fyra barn också, när ni ändå håller på. Ser ni mässingsskålen där till höger, den väger som järn och jag är överförtjust i att ha den som blomfat.

Påtal om blomfat. Den här keramikskålen var ju så otroligt vacker. Det är något med guldet och kanten och blommorna.

Kolla vad fin! Och kostade typ inget pågrund av sprickan.

Och från det ena till det andra höll jag på och tog något slags porträtt av mig själv. Eller typ tusen. Anledningen, som fortfarande är en hemlis, är bra mycket roligare än själva fotograferingen. Nu ska jag äta upp mina popcorn (har hört att det är ett måste vid sådana här dagar), ge mig en klapp på axeln för jag varit väldigt fokuserad idag. Sedan ska jag hämta mina fyra barn som jag satte på tåget till Stockholm vid lunch. Jag är totalt grön utav avund, de har varit på kostymprovning idag, inkluderat hårklippningar i 40-talsstil och smink inför en långfilm de ska vara med på ett litet hörn av. Och jag orkade faktiskt knappt se bilderna som Kristo skickade från kostymförrådet. Ett par syns här på hans instagram. Vilken dröm. Jag spanande in kilometerna av kläder för varje årtionde, miljarder utav skor, hattar… Alltså. Mitt i allt strukturerande kunde jag inte låta bli att tänka på hur det vore att byta jobb såhär på äldre dagar. Vi kan väl säga att jag ändrade fokus då ett tag. Men det måste väl också räknas? Fokus som fokus.

Måste bara dela med mig av detta. Igår satte jag mig i bilen efter en helt fantastisk gatufest som ni såklart ska få veta mer om. Trött men varm i hjärtat och med en totalt befriande känsla i magen om att världen är en fin plats. Jag kollade min telefon för första gången på flera timmar och instagramappen var liksom det första som mötte mig. Jag har ett lite särskilt sätt att kolla mitt flöde, jag kollar typ den första bilden som kommer upp och oftast är det slut där för något annat kommer emellan. I alla fall, där och då i mörket, så hamnade min blick på en instafilm på en telefon som liksom rabblade swish-inbetalningar. Kolla här! Filmen låg på Julia Mjörnstedts feed. Julia, det var hon som tillsammans med en vän startade  Ung Cancer. 

Jag läste texten om känslan när främmande människor snart skänkt 500 000 kronor. Jag läste om att det var en fjärdedel av summan för att få fortsätta leva. Självklart tittade jag på Julias tidigare inlägg om hennes vän Erica som fått tillbaka cancer efter 10 år som frisk. Om hopplösheten, om att det inte finns någon möjlighet att hjälpa henne, orden om att förlora någon. Och en ljusglimt. Såhär stod det på Julias konto: 

”Jag var 21 år när jag fick cancer. Jag satt på ett sjukhus i Göteborg när läkarna kollade på mig och uttalade det overkliga. Tjocktarmscancer, en god prognos. Samma år, samma stad, lika gammal men några månader senare fick Erika sitt cancerbesked. Den här gången var diagnosen2 den sämsta man kan få. Glioblastom. Hjärntumören som inte växer som en boll utan sprider sig som ett spindelnät i huvudet. Vi opererades båda två. Genomgick behandlingar och blev magiskt nog friska båda två. I år skulle vi, cancertvillingarna som vi kallar oss, fira tio år som friska. Så blev det för mig, men inte för Erika. I mars fick hon besked om att cancern var tillbaka och den här gången kan svensk sjukvård inte hjälpa henne.
Hon kommer att dö, 32 år gammal.
Jag kräks rakt ut när jag tänker på det. Vill skrika, sparka och slåss. Lägga mig ner och ge upp. Men nu är inte tiden att ge upp. Nu är tiden att kämpa lite till. Och så kom en ljusglimt. En klinik i Mexico är kan behandla och eventuellt bota. Köpa henne tid.
Men det kostar pengar. Äckligt mycket pengar. Men pengar går inte att tänka på nu när det handlar om någons liv.
Erika får inte dö. Nu jävlar måste vi rädda hennes liv.
Idag är det fredag och löning. Kanske hade du tänkt unna dig ett nytt plagg, kanske ska du köpa dig en öl ikväll. Jag ber dig – lägg istället de här pengarna på att ge min vän en chans att få leva. För helt krasst – utan vår hjälp kommer hon att dö.
Jag har nästan 6000 följare här på Instagram. Om ni alla swishar 50:- har vi fått 300 000:-, då har vi kommit en bra bit på vägen. Hjälper ni mig dela det vidare till era vänner klarar vi detta på en dag.
Erikas nummer är 0763-786561
Swisha direkt.”

Där i mörkret på parkeringsplatsen lyckades jag inte kopiera Ericas nummer, saknade penna och var uppenbart för trött för att memorera siffror. . Jag åkte hem, sa hej till alla och sa att jag inte kan prata om Lyckliga gatorna just nu. Swischade bums från mig och hela min familj. Och en sekund senare – paff! där är ett inlägg från Julia:

”EN MILJON! De tog er 11 timmar att hjälpa mig att samla ihop en miljon för att ge Erica en framtid. Jag är helt mållös.” 

Alltså. Om Julia är mållös kan jag säga att jag blev alldeles tvärtom. Jag skrek rakt ut. Sprang från rum till rum och förklarade för alla vad det hela handlade om. Och att jag swischat från dem med.

Kära värld, jag äskar dig när du ser ut så här. Att  främmande människor ställer sig bredvid någon som drabbats av det allra mörkaste som kan ske, en dom om att livet är slut här och nu. Att vi är så många som vill greppa halmstråt, utan tvekan, och tillsammans låta hoppet växa för någon. Att man tillsammans ger den där jävla cancer bara en enda stor käftsmäll och skriker högst av alla – att du ska inte ta alla vi älskar. Du har inte den rätten.  Jag hejar på dig Julia, att du visar oss vägen! Och jag hejar på dig, Erica. Av hela mitt hjärta.

SparaSpara

Man kan väl inte påstå att jag funderat på det hela särskilt länge men just då kändes det som en bra idé. Nu känns den lite mer lagom bra, med tanke på att man vill ju vara i fas, sådär på första höstterminsdagen, som faller in i morgon. Man vill inte börja sortera kläder, vad är rent och vad är smutsigt. Man vill helst inte börja dagen med att leta strumpor, ja helst inte kläder över huvudtaget. Första skoldagen efter sommaren vill man ju att allt ska gå som smort. Inte att fyra ungar ska rusa runt i cirklar och vråla – vaaaaaar är mina jeans, var äääär min favorittröja som jag inte går till skolan utan … osv… Ordning och reda vill man ha. Liksom börja på ny kula, nu jäklar liksom. Ordning och reda, måndag till fredag. Jaja…som sagt, det kändes smart och bra.

Det hela är inte direkt färdigt men det går ut på detta: Jag tänker mig en vägg som varat i 200 år cirka. Som tapetserats en fasligt många gånger. Sedan falnar ju tapeterna, hänger på tre kvart men ser allmänt tjusigt ut på bild. Möjligen förstår man inte själva slutidén men trots allt, så tror jag absolut på den. Nu har jag tapetserat lager på lager. Med bara tapetspill och några rullar urgamla tapeter som jag fått, plus lite stuvbitar av tyg. Väldigt onoga. Sedan, när allt har torkat så tänkte jag riva, slipa och kanske tapetsera lite till. Nu undrar ni säkert vad jag ska med detta till. Det får ni veta snart!

Där hänger en söt liten t-shirt som kommer härifrån.

Det var just detta som var haken på själva söndagsprojektet. Eller haken skulle jag kanske inte kalla det, det var smart och gick snabbt när det begav sig. Jag svepte liksom hela rummets innehåll till andra sidan för att det stänkte så mycket lim. Det är faktiskt mer illa än det ser ut. Förstår ni vidden av själva stöket då?

SparaSpara

SparaSpara

Jag tänker att vi prickade in en konsert som var som poesi när den är som vackrast. Och ett kärleksfullt kalas. Allt mellan de värsta regnskurarna den här sommaren. Just då var allt bara som finast. Som om det aldrig skulle regna mer trots att vi kunde skymta moln där bortom trädtopparna. När jag låg vaken väldigt tidigt imorse, kom Charlie och sade att han vaknat av regnet. – Eller kanske var det en höststorm. Jag visste att jag inte kunde somna om och drog på mig regnkappan.  Jag räddade de allra sista rosorna som slagits hårt mot marken i regnet som fullkomligt öste ner. Och jag tänkte på att vara rädd. Att rädsla inte kryper inpå, det slår en med full kraft såsom rosorna som låg i gräset, genomblöta som av en massa gråt. När jag skrev på verandan så torkade de allt eftersom och jag tänkte på hur man tröstar. Kristo satte sig bredvid mig. Vi lyssnade på regnet och jag tänkte att det hörs mer sedan vi rev ner balkongen. Plåttak och regndroppar tillsammans blir liksom mer genomskinligt. Hade jag vetat hemligheten att trösta, när marken plötsligt saknas under fötterna, hade jag inte låtit dig gå. Jag hade sagt stanna. Så lovar jag att hitta orden.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Godmorgon finingar! Tack snälla för fina kommentarer på sistone, ska ta mig tid att svara på varenda en strax. Och ni som delat med er i detta inlägg, tusen tack! Jag är verkligen så glad för input i frågan. Ni är flera som undrat vad jag anser om skärmtid annars, när det inte handlar om kreativ tid. Jag lovar att samla ihop lite tankar om vad jag tycker om saken.

Och tillvaron är minst sagt rörig just nu. Fast för en skull har jag lyckas hålla mig till ett rum, bra va!? Kan försvara mig med att jag ska packa ihop den lilla minivärlden som ska fara till Stockholm inom kort. Ni måste kolla gårdagens insta-story . Vi både klättrade in till låsta områden genom hål i staketet, levde liksom lite gränslöst för en stund och  lekstugan flyttades på gammalt vis genom trädgården! Det hela var bättre än Liseberg. Mer våghalsigt från verandan åtminstone.

Och röra kan vara en världslig sak.

Jag får ofta mail om vilken färg på tapeten vi har. För inte kan väl vi, Krickelin och Johanna ha samma, det ser ju inte så ut? Faktum är att vi har samma men igen, färger och inte ens tapeter ser likadana ut i olika hem. Det är så himla mycket som påverkar. Hemma hos oss ändrar väggar, tak och golv sig extremt från olika årstider eftersom vi har så mycket träd runtom. Trendenser skrev nyligen om färger,  ta del av det inlägget. Och hämta alltid hem tapetprover och färgprover. Vilken tapet har vi då alla fastnat för, denna Chrysanthemum Toile i grön/turkos.

Att just denna tapet skiljer sig så mycket beroende på rum och ljus beror nog allra mest på att konturerna är guldiga, reflektionen i detta gör att tapeten ändrar sig från minut till minut, och vilket hörn du tittar på. Kolla bara inne i hörnet och där ljuset slår rätt på.

Jag är säkert sist att läsa Khemiri. Men jag bara avgudade Allt jag inte minns.

Fick en ny liten novellåda, från Novellix, igår. Tack, är så himla förtjust i de här små novellsamlingarna. Absolut bästa presenten och totalt vardagslyx.

Påtal om tapeter så har vi ett minimalt projekt. Men det behövs helt enkelt en tapet i den där lilla passagen. Frågan är vad?

Framåt kvällen igår gjorde vi allt vi inte fick. Klättrade genom hål i staket, som sagt. Cyklade utan hjälm. Skjutsade varann på cykel. Och vågade oss trettio steg, fast inte längre, in i de där byggnaderna som ska jämnas med marken. De susade i magen på de små, mer än en gång vill jag lova.

Vi förberedde ett samarbete med Lindex som publiceras imorgon. På världens coolaste cykel.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSparaSparaSpara