• BOKEN

    Skämmiga hemmet.

     

    Det är en jäkla röra just nu. Själv tycker jag ju att jag mest samlar på fint. Det kunde liksom ha vart värre, jobbat med en bok om… matberedare kanske? Fatta den anslagstavlan. Min äldsta dotter tycker dock att detta är lika illa. Minst. Så förbannat konstiga saker jämt ”det är såklart att man skäms”.

     

     

    Nåja. Ibland blir det mer märkbart när hon har städat undan mina saker om någon särskild ska komma på besök.

     

     

    Den där kannan alltså. 20 spänn på loppis, ett fynd ändå. Jag har blivit så sjukt snål på loppis. Antingen har det blivit så mycket dyrare än förut. Annars är det för jag är pank. Kan bero på bådadera. Jag sa till Nathalie att jag sett en barngunga som såg ut som en sådan där gammal barnstol, ni vet med räknekulor, men att jag inte köpt den för den kostade 40 kronor. Hörde ju när jag sa det, att den kostade mindre än en halv lunch. Oklar snålhet.

     

     

    Dessa är inte loppade utan från mina föräldrars torp. Det var värst vad det kryllade av mini-moraur där. Det allra finaste är det som står kvar i lekstugan. Men detta är ett fint litet loppistips som dockmöbel tycker jag. Säg den minivärd som inte behöver en tjusig klocka!

     

     

    Och ett tips som inte har alls med mig att göra, tyvärr. Men om du befinner dig i närheten av Varberg under helgen så är det Kustfolk, mellan 11-16. I Varberg, på Brukstorget, bredvid FGL store. All info hittas här och ÅK! Alltid så mysigt och fint.

  • BOKEN

    Maja Sten.

     

    Sitter på tåget och påväg upp på illustrationsmöte dagen lång.

     

     

    Här inne sitter hon. Vår fenomenala illustratör till boken. Maja Sten! Vi är HELT överlyckliga att just hon illustrerar Hidden Places. En dröm helt klart. Från allra första början faktiskt. Det var så vi önskade.

     

     

    Maja har gjort så himla mycket fina saker att jag inte vet var jag ska börja. Men om du sett den lilla boken som ligger i varje rum på Ett Hem så är det hennes illustrationer du ser. Och ni måste kolla hennes instagram och ridån hon gjort för Johannes Skola. Fantastiskt.

     

     

    Maja sitter på Lundagatan, där den liksom har svängt av upp på Skinnarviksberget. Jag vill sno alla hennes böcker. Redan från mitt första samtal med henne har jag blivit så inspirerad. Det känns hennes  värld bubblar, kors och tvärs och i en salig blandning, Det är sådant jag går igång på.

     

     

    Jag tror att första gången jag kärade ner mig i Majas verk var i detta kort för Stadsmissionen. Jag minns att jag köpte på mig en hög som jag gav bort så fort jag fick chansen. Och det hänger alltid på vårt kylskåp. Jag älskar det skeva, det oängsliga och och känslan av att handen verkligen gjort det hela. Idag, när illustrationer ofta är digitala och färglagda i datorn välkomnar jag detta så väldigt mycket. Maja målar ofta med gouache men också andra tekniker. Men alltid för hand, och det är exakt så här vi vill att boken ska kännas, att man ser att någon målat. Inte att någon blivit bra i ett dataprogram.

     

     

    Också för ett hem.

     

     

    Visste ni förresten att det var Maja och hennes kollega Tyra von Zweigbergk som gjorde kollektionen Lattjo för Ikea. Tycker det är lite kul att jag skrev såhär under min tolkning av kollektionen:”För mig är leken alltid magisk, att få låtsats som om det inte fanns någon morgondag, som om fantasi vore det enda vi behövde här i världen. Och kärlek också såklart. Det magiska sitter ju också i oändligheten. Alldeles plötsligt, som från ingenstans, kan leken börja och aldrig någonsin behöver den sluta. Den finns när vi allra helst vill och önskar. Och annars också för den delen, det gäller bara att inte glömma den genom tiden. Du hittar den i varje vrå, i varje tanke och i allas dröm. Det är min önsketanke. ”  Detta är ju vad vår bok handlar om.

     

     

    Det känns som jag har funnit jordens inspirationskälla till pappersmagi. Och idag ska jag fråga om sprattelgubbar.

     

     

    Det var mycket hemlighetsmakeri i studion så jag lovade att rikta kameran rätt. En grej vet jag att ni alla kommer dåna över. Can´t wait att berätta.

     

     

    Sad songs happy faces.

     

    Här satt vi då och smidde planer.. Nathalie, Maja och Oscar Olson som är vår formgivare.

     

    Passar bra att avsluta med en blombukett. Snacka om att jag trodde jag såg i syne i morse. Gick upp vid 5 och jag är ju typ blind innan jag fått på mig brillorna. Vaaad liksom? Sådant jäkla vinterland. Alla barnen skrev – oh nooooo. Inte som den första snön helt klart. Fin helg till er alla! Och kärlek till er för all pepp om bloggandet! Och jag vet att det är lite teknik-fix kvar, vi tar det när vi hinner men det är jättebra att ni upplyser om det! Tack!

     

  • BOKEN

    Tjingeling!

     

    Oj, vad skriver man på första inlägget sedan längsta bloggtystnaden ever? Hej, finingar!  Det var länge sen sist. Tack för all pepp bakom kulisserna. Snyftat har jag gjort, för det är fint när ni säger att man är saknad. Egentligen vet jag inte exakt varför det tog sådan tid, det var ju inte direkt så att jag tröttnat på bloggen. Om jag minns rätt så bloggade jag så det stod härliga till de sista veckorna på mitt andra ställe. Det gjorde jag faktiskt! Tidsinställde på rutin! High five på den, DET har aldrig hänt tidigare vill jag lova. Sedan bestämde jag mig att flytta tillbaka hit. Då var loggan ful. Sedan var bilderna för små. Sedan var det något fel med typsnittet. Det gick så långt så min man frågade Kristin om jag liksom fick blogga på hennes mall. Och såklart sa hon ” jamen såklart” ! Hur snällt?! Men så löste det sig ändå. Eller jag vet inte om det direkt löste sig. Men min man ritade en ny logga. Och sedan började körsbärsträden att blomma. Resten tar jag en annan dag.

    Sedan sist då? Det var januari och snö och jag har helt klart varit i total tystnad sedan dess.  Typ. Tjugo bilder på instgram, det är allt. Inte så man kan skryta direkt. Fast… jag har inte direkt lidit. Inte gått och tänkt att det var värst vad det blev en lång paus. Och jag har ju LEVT under tiden, jag har ju liksom inte varit som bortblåst. För övrigt har jag bara hetsjobbat med vår bok. Bara. Kanske inte helt men väldigt mycket. Kan bokmakeri vara det närmaste blod, svett och tårar man kan komma? För övrigt var det käckt att jag hamnade på bild i ett ödehus. Det kan ha varit självutlösaren som fick något spel, mycket väl kan den ha assisterats av ett och annat spöke.

     

     

    Eftersom de enda levande förutom jag och korna var två fröknar från Paris. Med franska pager.

     

     

    “Det är nog Paris. En vindsvåning med utsikt över hustaken. Alla de miljoner hustaken som aldrig har ett slut. Det gör de ju egentligen men det känns inte så.

    En parisisk vindsvåning med blommiga tapeter. Och i taken hänger bollfransarna. Med knarriga golv av träplankor, som har olika ljud när man går på dem. En låter som en katt som jamar en annan som fågelunge som kvittrar. Nästan som ett på-låtsats-zoo. På virkade dukar finns bakelserna, alltid. Så man kan äta att man nästan smäller av varendaste dag. Och fjärilarna, de har nog också flyttat in. Jag tror det började med att den svarta hunden förälskade sig i den gröna fjärilen sen gick det av bara farten….”

     Men trots det där om blodet och svetten så är det banne mig en ynnest att få skriva en bok som gör avstamp i barns fantasi.

     

     

    De här månaderna har jag rört till det successivt. Det känns som vi började ganska lugnt, lite text, lite skön inspiration. Sedan sa det smack när vi insåg att tidsplanen inte var att leka med.

     

     

    Plötsligt byggdes det dockhus och sågades skåp på mitten. Halverade skåp är en rätt bra grej.

     

     

    En dag byggde vi en tavelvägg hemma hos Nathalie. Det var sorglig att riva ner den men vi lämnade spikarna. Tavelväggar ändå, varför sysselsätter man inte sig med det på heltid. Tavelväggsbyggare kan bli mitt höstjobb! Det var en rolig dialog på instagram. Typ såhär. – Kanske skulle köpt mej en tavla med ett skepp på iaf Passar ju ihop med blomtavlor ser jag här🌸⛵️- ja, det tycker jag verkligen! Ser ut som du kan hänga upp och blanda det du vill 👌🏼

    Exakt så!

     

     

    Vi påskade också. I förväg.

     

     

    Och plåtade omslag när det fortfarande var 15 minus ute.

     

     

    Sedan blommade det rosa körbärsträdet över på en dag. Fick norpa närmaste barn att göra krans på kaninen.

     

     

    Plötsligt började det blåsa och det blev nästan lite kaos. Kanske skulle alla rosa blommor blåsa all världens väg? Nomi hängde knäväck EXAKT över den stora stenbumlingen och de som passerade nere på gatan tittade på mig som den mest oansvarige mamman. Men som alltid vid sådana här tillfällen så hojtar jag det högsta jag kan – akta, aaaakta, försiktigt, hjääälp! För att i nästa sekund säga – kan vi ta en bild till ?  Nomi själv sa – Sådana här bilder kan jag ta hur många som helst. MYCKET hellre än att hålla i körsblommor över ett bord liksom…

    Jamen dåså, vi syns imorrn!

     

  • BOKEN,  BOOKS & MAGAZINE

    Bokmakeri.


    Tidigare var en bok bara en bok liksom. Den var fin eller ful, bra eller dålig. Ibland fantastisk och underbar. Ibland glömd och gömd. Well, egentligen är böcker en av mina stora laster. Så att hävda att det är så bara är nog möjligen en underdrift. Enligt mina vänner har vi alldeles för många böcker. Kan det vara hållbar konsumtion verkligen? DET kan absolut ligga en sanning i det. Men det är som jag slår händerna för öronen och försvara mig och mina böcker intill tidens ände. Min snart 20-åriga systerson undrar om vi verkligen inte bara har dem för syns skull? Läser vi verkligen allt detta? Faktum är att vi nog gör det. Eller åtminstone har visionen om att göra det inom vår livstid. Sådetså. Och det är nog min vardagslyx i ett nötskal, att ta en bok ur någon av bokhyllorna och läsa lite lagom för stunden. Förresten gjorde jag ett inlägg om våra bokhyllor en gång.

    Nu kan jag dessutom hävda att jag även är i stort behov av dem böcker jag inte läser. Och aldrig kommer läsa. Så ja kära systerson, DE är för syns skull. Jag snackar om de tyska uppslagsböckerna från 1893. Nu var det ju inte just språket jag föll för utan upplägget på uppslagsböcker från den här tiden. Då snålade man inte på detaljerna. Och nu sitter jag här, och ska göra bokmanus och böcker är allt annat än bara en bok. Jag sätter boken en millimeter från näsan, jag väger gram mellan mina fingrar och jag synar allt i minsta detalj. Det är roligt men det är snurrigt och på bilden överst syns det nog hur den där hjärnan går på alldeles för mycket högvarv just nu och vilar alldeles för lite. På natten funkar den allra sämst, som om jag vill grotta ner mig all historisk bokmakeri och hur det funkar rent teknisk. Jag behöver ju inte det, boken ska ju inte bindas för hand. Eller ens av mig.

    Inspirationen hämtar vi ju främst i de gamla böckerna. Så är det ju bara.

    Men har jag berättat om de är? När jag for till London med minimalt handbagage. Och jag hade 2 timmar på mig att se London som jag inte sett på 15 år. Minst. Hur jag messade en kompis som sa – åk till Shoreditch – vilket jag gjorde. Det var bara det att taxiresan tog 20 minuter. Jag insöp allt jag kunde, blev handlöst kär i området och handlade fyra astunga böcker till barnen. Och tog taxin tillbaka och träffade teamet bakom Lush. Fy fanken, vad jag ångrade det köpet.

    Fast inte böckerna. De är exakt som en uppslagsbok från sent 1800-tal fast på nytt vis.

    Är det någon som minns den här boken?

    Maken till bok alltså. I sammet och låda! DEN boken lagar jag inte mat ur, det lovar jag. Men så flott så man dånar. Le Rouge, i Gamla Stans, finns det fortfarande?

  • BOKEN

    Vi ska ge ut en bok!!!!


    En bok. Att vara en bokmakare. DET har alltid varit en dröm. När jag nu ska få möjligheten att göra det känns det nästan för stort att förklara. För ni har väl inte missat?! Jag och Nathalie / Babes in Boyland ska göra en bok!!!  Min hjärna går på högvarv och vårt största problem kommer nog bli att begränsa oss och kanske vara tvungna att ”kill one or two darlings.” Just nu är vårat inspirationsspann så förbaskat obegränsat och jag funderar på hur jag ska förklara för er vilken typ av bok det kommer att bli. Jamen som en bok förstås. Med miljarder bilder, tankar, ideer och tips. Sådant som jag velat dela med er i typ hundra år, om jag nu hade funnits så länge. Med avstamp i fantasin, den där några av oss kanske glömde på vägen. I allt det där magiska, där världen är så mycket större än man någonsin kan förklara. Ni vet väl att den aldrig har ett slut? Det går liksom inte för sig. Oändlig va?!  Som när varje liten vrå rymmer som en saga. Eller annars kanske man skulle kunna säga – en handbok för vuxna till barns magiska värld. Sådär som att ge den fantastiska fantasin en spark där bak ibland.

    Dagen då vi skulle skriva bokkontrakt försökte vi lugna fjärilar i magen med en frulle på Vetekatten.

    Sedan en lunch på Centralbadet.

    Har liksom aldrig tänkt på Triton på delfin. Hur kommer det sig?

    Sedan kom Mari . Hon och Nathalie ska nämligen hålla en workshop på Möbelmässan, kolla in här!

    Till sist hamnade vi tillslut på vårt bokförlag! Bookmark heter det och här sitter vi med Ebba och Louise.

    Så många storys skickades upp denna dag och TAAAACK för all pepp! Ni läsare är ju helt magiska! Det betyder typ allt. Bredvid kontraktet ligger Alex Schulman´s Bränn alla mina brev som jag läste nyligen, superbra som alla hans böcker. Kanske kan jag hinna med en liten boklista imorrn förresten. Har läst mycket bra under hösten.
     

    Nathalie hade med sig ett paket häromdagen och jag började nästan lipa igen. Kan inte fatta att hon gav bort det som fanns inuti. Måste visa! Gör det imorrn!

    Det svåraste kommer bli att hålla oss till saken. Här snackar vi sidospårens mästarinnor. Tänker att om någon ”normal” hör oss måste de bli smått galna.

    Åhh det var ju vinter i måndags när vi hade bokens första skarpa möte om man bortser från kontraktskrivningen. Kolla vad mysigt när vi käkade lunch på Parken. Igår åt vi middag där med alla barnen och gick fick vibbar av Central Park?! Alltså jag fattar inte den vibben i småstaden. Fast nu håller jag mest tummar att snön kommer tillbaka. Och så lade jag till en ny kategori här på bloggen BOKEN, det känns ytterst fint!