Jag är så ofantligt glad att det är Maja Sten som illustrerat Hidden Places. Och att William Jokijärvi Andersson  satte ihop alltsammans i en sagolik form gör att jag vill utnämna dem till årets dream team. Nästan för bra för att vara sant. Känner mig rakt igenom stolt, ja det gör jag! Stolt att fått göra den här boken med just dem, några som var exakt med på noterna. Att boken skulle kännas snäll och oängslig har legat i bakhuvudet på mig från dag ett. Den skulle vara brokig, otillrättalagd och skev på ett bra sätt. Jag kan nämligen inte tänka mig något finare och tror nämligen att det är just sådant vi människor behöver här på jorden. När Nomi första gången tittade i boken utbrast hon – Allt känns så vänligt, mamma! Såå snällt, man känner sig välkommen. Då kände jag att jaaaa!  Vi gjorde det! Det var ju exakt där vi ville att den skulle hamna.

Igår for jag och Viggo upp till Maja för att prata lite om boken och också om ett kommande, mycket spännande uppdrag för Maja som tillkännagivs den 7 november. Jag vet att ni kommer älska det! Jag har lovat att inte ens visa prototyperna ännu men om ni sneglar upp i högra hörnet så ser ni en tjuvkik!

Idag, när illustrationer ofta är digitala så välkomnar jag Majas sätt att arbeta så mycket. Känslan av att handen verkligen gjort alltsammans är så stark och direkt. Maja gör  allt för hand och det syns. Jag älskar det. Som till exempel när vi bestämde i sista sekunden att boken skulle innehålla skalenliga mallar. Då ritade jag först samtliga i exakta mått för hand, och nej jag kan inte påstå att alla mallar var sparade direkt. Det var helt enkelt att ”montera isär” vissa saker som sydda handdockor och kartonghästar. Men hursomhelst, de ritades av för de exakta måttens skulle. Skickades sedan med post till Maja som befann sig på Höga kusten med lite  oberäknelig postutdelning. Mitt i brinnande deadline.  Hon ritade av alla mallarna och handskrev instruktioner. Scannade in alltsammans och mailade till William. Det visar lite på hur det gått till. Inga snabba, enkla lösningar men helt klart vackrast. Idag ojade vi oss faktiskt över hur fina mall-sidorna blivit. Extra fina mallar, vill man väl ha eller hur?

Vi plockade upp en hel massa skisser ur den där mappen och det finns på mina storys – kika det är så fint!

Så här ser det ut när Maja demonstrerar för klimatet!

Och när hon gör kartongkonst för Statens konstråd. 

I det första mailet till Maja skrev jag : ”Vi inspireras utav folkart från medeltiden och ja lite senare som 1700 och 1800-talet då, art nouveau (och då kommer ju Morris & Beskow in som två självklarheter åtminstone såsom de började) och naturen och sagorna.  Jag har en Singoalla från 1890 som jag gillar. Och samma är det ju med Ett hem.”  Vi kikade på anfanger, ramar och sättet där skrift och bild blev sammanflätat. Vi tänkte att jäklar ändå, vad man kunde trots inte en dator i sikte på hundratals år.

Maja berättade att projektet Hidden Places blev ett sätt att hitta fram till något eget och unikt utifrån den inspirationen. Efter att ha lärt känna Maja har jag förstått att ingenting kommer plötsligt och slumpartat. Det finns el drös med tankar kring varje pennstreck. Hon letar känslan i sina bilder, blåser liv i de varelser hon skapar. Att det är någon där på pappret, inte bara en ekorre i allmänhet. Utan just den ekorren. Den på pappret och ingen annan bland tusentals andra. Det finns en vilja i konstnärskapet som jag känner igen mig mycket i. Man vill förmedla så mycket mer än bara något estetiskt tilltalande. Det finns så mycket som är urvackert och superproffsigt  men saknas känslan faller det ofta platt.

Vi pratade mycket om detta med att teckna med höger hjärnhalva. Förmågan att teckna det vi ser (höger hjärnhalva) istället för det vi vet sedan förut (vänsterhjärnhalva). Den dominanta vänstra hjärnhalvan tar väldigt gärna över och det är därför vi faller in i det evinnerliga vaneseendet och gör som vi liksom blivit tillsagda från början. Det handlar kort om att lära sig att se igen. Se detaljer och nyanser, känna något inför det man skapar. Inte fastna i fakta, logik och analys och ett kritiskt granskande.

I boken skapar vi mycket av återvunnen kartong. Ett av de bättre materialen man kan hitta känner jag. Poröst, lätt att forma, perfekt att måla på, bra att skruva i och sedan bär man ju med sig allt så himla fjäderlätt. En fisk gör du enkelt av den lilla skokartongen. Men ska du göra något större är det smart att fråga på elvaruhusen där man säljer stora tv-apparater och kylskåp. I alla fall om man ska göra ett dockhus…

Jag börjar äntligen se lite ljus i tunneln och har precis kikat igenom allt material för boken. Vet ni, först skulle boken bli 190 sidor men vi fick utöka till dryga 250!! Och då är det ändå tight. Vi har så mycket material och formatet är  stort!  De senaste dagarna har jag plåtat sådana där bilder som legat och liksom inte blivit av. Nu är det noll planering som gäller, bara när andan faller på. Som isglassar med violer! Fick lov att länsa min mammas kruka, som en tjuv om kvällskvisten.  När jag var klar knöt jag små buketter av lavendeln och lade överallt, doften ändå.

Igår, i all hast, så hojtade jag till Nomi! Kom, vi tar en bild innan solen går ner! Dra på dig den här trasan över jeansen, som ju egentligen inte var någon trasa överhuvudtaget, utan min farmors brudklänning. Nog för jag minns att hon var liten farmor Svea, men den passar ju nästan på Nomi. Fast vi lät ryggen vara framåt. I annat fall sådant slöseri på klädda knappar.

Mitt i klädpåtagningen så insåg jag att en tapet hade suttit fint. Så jag häftade dit en, alltmedans solen sakta dalade bakom björken. Men vi hann. Såklart att vi hann.

Jag har ett dilemma. Jag har så himla mycket rekvisita från det här bokprojektet. Jag har till exempel hur mycket barnkläder som helst, de allra finaste från Monty & Co Milk & Bisquits, Wolf & Rita, How To kiss a frog, med flera. Allt är i stort sett bara använt en gång och i vissa fall inte alls, lapparna är till och med kvar. Och så himla, himla fint! (Som grädde på moset hittade jag gamla Mini rodini kläder från då jag hade butiken, helt nya. Och en långkjol från Karin larsson -kollektionen för HM.) MEN, nu till dilemmat.  Orkar inte med själva sälja-vidare-projektet. Blir trött bara jag tänker på det. Och detta är för fint för att lägga i Myrorna-containern. Jag är kass på att sälja just för jag aldrig kommer dit, till själva momentet.  Jag är jätteduktig på att ge bort, och försvarar mig alltid med att det är bra. DET har jag roat mig med i 25 år minst. Men, den här gången bör jag sälja.  Den enda sak jag egentligen har lyckats göra ett sälj-projekt av är lekstugan. Minns ni?  Fast då var det ju en stor sak. Rejäl liksom. Men detta är ju liksom hundratals grejor. Jag vet att jag kommer tröttna redan innan jag tagit bilder. Men som sagt, det vore väldigt bra. Kan man ha bloppis numera, eller är det högst omodernt? Please, hjälp! Pallar inte göra tradera-annonser, har inte facebook, ids inte fixa loppis. Ni hör, gnällspiken har talat. Ge mig råd, vad är smartast?! Mvh, lite trött tror jag.

Som sagt. Hur fint som helst. Snickarbyxorna från Monty är helt ljuvliga!!

Igår hade jag besök av Emelie som driver Inredningspodden. Plötsligt händer det kan man säga, för jag är inte den som tackar jag på momangen, tog det ett år kanske? Tur ändå att människor frågar igen och igen, ni vet väl att jag älskar påminnelser ?! I alla fall, jäklar vilket poddrace den här tjejen har gjort. På ett år har hon publicerat 52 avsnitt!  Här hittar man alla avsnitt, inte mitt ännu, men väl en hel massa andra sköna människor. Som ett hemma-hos i poddform. Kul ju.

Jag hade en av mina typsikt pratsamma dagar. Av eller på. Antingen lyssnar jag intensivt och länge, annars pratar jag odrägligt mycket och nästintill monolog-aktigt. Tillslut hade jag hållt låda så länge att jag inte ens lyckades dra till med några proffsiga inredningstips. Eller jag lyckades snarare snärja in mig i samma slutsatser trots att jag sa, nu är det tips 1, 2 och 3. Ni vet när man säger samma saker fast med olika ord. Smart… Annars pratade jag mest om det högst operfekta här hemma och den röda tråden som inte existerar och att allt mest är en salig blandning.

Mina barn är ju lite mer ärliga och Nomi frågade rakt ut ”varför ska du vara med i en inredningspodd, vad kan du om det??!!” Och om ni minns när Liv intervjuade mig om stil så fattar ni ju att de tycker jag har noll koll. Och jaja det kan nog stämma, noll alltså. men det får ni väl höra mer om när Emelie publicerar avsnittet.

Kolla Nomi! Hon har blått hår!

Postade den här bilden på instagram och frågade om någon vet om den här vasen från Rörstrand har något namn? För övrigt sträckläste jag En Matbok häromdagen och insåg att man minsann ska vika ut ändarna på Kaktuslampan lite mjukt. Det hade jag inte förstått. Och nu tänker jag att alla har koll på det men om inte så blir det väldigt mycket finare. Just sayin. Sådant måste jag ju kunna nu, när jag gladeligen blir intervjuad om Karin Larsson titt som tätt. I våras var det för Aftonbladet och senast för TT. Alltid i så  fina sällskap. Haha, gillar verkligen att prata på om detta och tycker det är så himla kul att man frågar. Eftersom jag är ljusår från någon slags expert, om än att jag drömmer att jag vore.

Ibland när jag tänker efter så skulle jag ha blivit just expert på något ämne. Grottat ner mig, läst brev, stängt in mig i veckor, år! Suttit på Nordiska museets bibliotek. Jag sa det till Liv häromdagen, som för att peppa henne att göra något sådant i framtiden. Hon trodde på riktigt att jag blivit galen. Ärligt talat förstod hon ingenting av härligheten.

Jag är inte den som går och ångrar mig, att jag inte gjorde si och så. Tänker mest att man kan alltid välja om och göra det som känns rätt, ända tills man dör ju. Men ändå, nuförtiden och i åldern, så kan det liksom ändå flaxa förbi ibland ”tänk om man hade valt såhär…?” Fast jag minns att jag älskade mitt första val efter gymnasiet, att bli frisör. Jag tyckte det var fantastiskt och kände aldrig att jag jobbade. Det var min absoluta hobby och eviga fritid. Förstod aldrig vad folk menade med tråkigt på jobbet. Jag jobbade i tolv år som frisör tills en vacker dag, som en blixt från en klar himmel, det bara tog stopp tvärstopp. Då jobbade jag på en liten, exklusiv salong på Hornsgatspuckeln.  Det var så väldigt personligt och intimt, såklart på ett väldigt bra sätt när man älskar sitt jobb. Ett ställe där man liksom inte kunde gömma sig. Där varenda stund på jobbet var absolut prestation och handlade om att vara där i sekunden. Man gör liksom inte om ett klipp. Egentligen var det inte som en blixt, när jag tänker efter, förstod nog bara inte hur det kunde vara sammankopplat med världen utanför. En värld som rasade samtidigt som jag höll skenet uppe på jobbet. Det gick så långt att panikattacker avlöste rena tvångstankar om att ens ta i människorna som satt i min frisörstol. Man blir inte så mycket närmre en människa man inte känner. Samtidigt som jag satte hormonsprutor i magen, på utsatt klockslag, inne på den lilla toaletten. Så jag slutade, från en dag till en annan. Tror att jag försökte förklara. Jag minns inte om jag lyckades.

Men jisses , dagens sidospår varsegod!

Nu ska ni få ett inredningstips eftersom jag inte lyckades kläcka några till podden. Och det är inte ens mitt. Men när vi var och hälsade på hos världens finaste 7 barnsfamilj , hemma hos Linda och Nils, så lade jag märke till en väldigt smart sak bland tusentals andra. Nämligen, att de på sitt stora träbord som rymde både stora familjen och gäster, hade de duk men liksom bara på ena hörnet av bordet. Under en jättevas med hundkex. Smart för det kan bli ett evinnerligt tvättande av duk med 7 kids men känslan var liksom lika härlig. Som att både ha och inte ha en duk.

Min involverade familj. Är det inte att bygga scenografi så kommer man inte undan med att ”din handstil är bättre än min”.

Måste tipsa om att göra saker av strumpbyxor och ståltråd som molnet och månen där till höger. Kul, tänker att det är lite samma princip som när Anna Maria gör sin krans. Perfekt när man fått hål på favvostrumpbyxorna.

Bokprojekt still going on…

Det är en jäkla röra just nu. Själv tycker jag ju att jag mest samlar på fint. Det kunde liksom ha vart värre, jobbat med en bok om… matberedare kanske? Fatta den anslagstavlan. Min äldsta dotter tycker dock att detta är lika illa. Minst. Så förbannat konstiga saker jämt ”det är såklart att man skäms”.

Nåja. Ibland blir det mer märkbart när hon har städat undan mina saker om någon särskild ska komma på besök.

Den där kannan alltså. 20 spänn på loppis, ett fynd ändå. Jag har blivit så sjukt snål på loppis. Antingen har det blivit så mycket dyrare än förut. Annars är det för jag är pank. Kan bero på bådadera. Jag sa till Nathalie att jag sett en barngunga som såg ut som en sådan där gammal barnstol, ni vet med räknekulor, men att jag inte köpt den för den kostade 40 kronor. Hörde ju när jag sa det, att den kostade mindre än en halv lunch. Oklar snålhet.

Dessa är inte loppade utan från mina föräldrars torp. Det var värst vad det kryllade av mini-moraur där. Det allra finaste är det som står kvar i lekstugan. Men detta är ett fint litet loppistips som dockmöbel tycker jag. Säg den minivärd som inte behöver en tjusig klocka!

Och ett tips som inte har alls med mig att göra, tyvärr. Men om du befinner dig i närheten av Varberg under helgen så är det Kustfolk, mellan 11-16. I Varberg, på Brukstorget, bredvid FGL store. All info hittas här och ÅK! Alltid så mysigt och fint.

Sitter på tåget och påväg upp på illustrationsmöte dagen lång.

Här inne sitter hon. Vår fenomenala illustratör till boken. Maja Sten! Vi är HELT överlyckliga att just hon illustrerar Hidden Places. En dröm helt klart. Från allra första början faktiskt. Det var så vi önskade.

Maja har gjort så himla mycket fina saker att jag inte vet var jag ska börja. Men om du sett den lilla boken som ligger i varje rum på Ett Hem så är det hennes illustrationer du ser. Och ni måste kolla hennes instagram och ridån hon gjort för Johannes Skola. Fantastiskt.

Maja sitter på Lundagatan, där den liksom har svängt av upp på Skinnarviksberget. Jag vill sno alla hennes böcker. Redan från mitt första samtal med henne har jag blivit så inspirerad. Det känns hennes  värld bubblar, kors och tvärs och i en salig blandning, Det är sådant jag går igång på.

Jag tror att första gången jag kärade ner mig i Majas verk var i detta kort för Stadsmissionen. Jag minns att jag köpte på mig en hög som jag gav bort så fort jag fick chansen. Och det hänger alltid på vårt kylskåp. Jag älskar det skeva, det oängsliga och och känslan av att handen verkligen gjort det hela. Idag, när illustrationer ofta är digitala och färglagda i datorn välkomnar jag detta så väldigt mycket. Maja målar ofta med gouache men också andra tekniker. Men alltid för hand, och det är exakt så här vi vill att boken ska kännas, att man ser att någon målat. Inte att någon blivit bra i ett dataprogram.

Också för ett hem.

Visste ni förresten att det var Maja och hennes kollega Tyra von Zweigbergk som gjorde kollektionen Lattjo för Ikea. Tycker det är lite kul att jag skrev såhär under min tolkning av kollektionen:”För mig är leken alltid magisk, att få låtsats som om det inte fanns någon morgondag, som om fantasi vore det enda vi behövde här i världen. Och kärlek också såklart. Det magiska sitter ju också i oändligheten. Alldeles plötsligt, som från ingenstans, kan leken börja och aldrig någonsin behöver den sluta. Den finns när vi allra helst vill och önskar. Och annars också för den delen, det gäller bara att inte glömma den genom tiden. Du hittar den i varje vrå, i varje tanke och i allas dröm. Det är min önsketanke. ”  Detta är ju vad vår bok handlar om.

Det känns som jag har funnit jordens inspirationskälla till pappersmagi. Och idag ska jag fråga om sprattelgubbar.

Det var mycket hemlighetsmakeri i studion så jag lovade att rikta kameran rätt. En grej vet jag att ni alla kommer dåna över. Can´t wait att berätta.

Sad songs happy faces.

Här satt vi då och smidde planer.. Nathalie, Maja och Oscar Olson som är vår formgivare.

Passar bra att avsluta med en blombukett. Snacka om att jag trodde jag såg i syne i morse. Gick upp vid 5 och jag är ju typ blind innan jag fått på mig brillorna. Vaaad liksom? Sådant jäkla vinterland. Alla barnen skrev – oh nooooo. Inte som den första snön helt klart. Fin helg till er alla! Och kärlek till er för all pepp om bloggandet! Och jag vet att det är lite teknik-fix kvar, vi tar det när vi hinner men det är jättebra att ni upplyser om det! Tack!

Oj, vad skriver man på första inlägget sedan längsta bloggtystnaden ever? Hej, finingar!  Det var länge sen sist. Tack för all pepp bakom kulisserna. Snyftat har jag gjort, för det är fint när ni säger att man är saknad. Egentligen vet jag inte exakt varför det tog sådan tid, det var ju inte direkt så att jag tröttnat på bloggen. Om jag minns rätt så bloggade jag så det stod härliga till de sista veckorna på mitt andra ställe. Det gjorde jag faktiskt! Tidsinställde på rutin! High five på den, DET har aldrig hänt tidigare vill jag lova. Sedan bestämde jag mig att flytta tillbaka hit. Då var loggan ful. Sedan var bilderna för små. Sedan var det något fel med typsnittet. Det gick så långt så min man frågade Kristin om jag liksom fick blogga på hennes mall. Och såklart sa hon ” jamen såklart” ! Hur snällt?! Men så löste det sig ändå. Eller jag vet inte om det direkt löste sig. Men min man ritade en ny logga. Och sedan började körsbärsträden att blomma. Resten tar jag en annan dag.

Sedan sist då? Det var januari och snö och jag har helt klart varit i total tystnad sedan dess.  Typ. Tjugo bilder på instgram, det är allt. Inte så man kan skryta direkt. Fast… jag har inte direkt lidit. Inte gått och tänkt att det var värst vad det blev en lång paus. Och jag har ju LEVT under tiden, jag har ju liksom inte varit som bortblåst. För övrigt har jag bara hetsjobbat med vår bok. Bara. Kanske inte helt men väldigt mycket. Kan bokmakeri vara det närmaste blod, svett och tårar man kan komma? För övrigt var det käckt att jag hamnade på bild i ett ödehus. Det kan ha varit självutlösaren som fick något spel, mycket väl kan den ha assisterats av ett och annat spöke.

Eftersom de enda levande förutom jag och korna var två fröknar från Paris. Med franska pager.

“Det är nog Paris. En vindsvåning med utsikt över hustaken. Alla de miljoner hustaken som aldrig har ett slut. Det gör de ju egentligen men det känns inte så.

En parisisk vindsvåning med blommiga tapeter. Och i taken hänger bollfransarna. Med knarriga golv av träplankor, som har olika ljud när man går på dem. En låter som en katt som jamar en annan som fågelunge som kvittrar. Nästan som ett på-låtsats-zoo. På virkade dukar finns bakelserna, alltid. Så man kan äta att man nästan smäller av varendaste dag. Och fjärilarna, de har nog också flyttat in. Jag tror det började med att den svarta hunden förälskade sig i den gröna fjärilen sen gick det av bara farten….”

 Men trots det där om blodet och svetten så är det banne mig en ynnest att få skriva en bok som gör avstamp i barns fantasi.

De här månaderna har jag rört till det successivt. Det känns som vi började ganska lugnt, lite text, lite skön inspiration. Sedan sa det smack när vi insåg att tidsplanen inte var att leka med.

Plötsligt byggdes det dockhus och sågades skåp på mitten. Halverade skåp är en rätt bra grej.

En dag byggde vi en tavelvägg hemma hos Nathalie. Det var sorglig att riva ner den men vi lämnade spikarna. Tavelväggar ändå, varför sysselsätter man inte sig med det på heltid. Tavelväggsbyggare kan bli mitt höstjobb! Det var en rolig dialog på instagram. Typ såhär. – Kanske skulle köpt mej en tavla med ett skepp på iaf Passar ju ihop med blomtavlor ser jag här?⛵️- ja, det tycker jag verkligen! Ser ut som du kan hänga upp och blanda det du vill ??

Exakt så!

Vi påskade också. I förväg.

Och plåtade omslag när det fortfarande var 15 minus ute.

Sedan blommade det rosa körbärsträdet över på en dag. Fick norpa närmaste barn att göra krans på kaninen.

Plötsligt började det blåsa och det blev nästan lite kaos. Kanske skulle alla rosa blommor blåsa all världens väg? Nomi hängde knäväck EXAKT över den stora stenbumlingen och de som passerade nere på gatan tittade på mig som den mest oansvarige mamman. Men som alltid vid sådana här tillfällen så hojtar jag det högsta jag kan – akta, aaaakta, försiktigt, hjääälp! För att i nästa sekund säga – kan vi ta en bild till ?  Nomi själv sa – Sådana här bilder kan jag ta hur många som helst. MYCKET hellre än att hålla i körsblommor över ett bord liksom…

Jamen dåså, vi syns imorrn!

En bok. Att vara en bokmakare. DET har alltid varit en dröm. När jag nu ska få möjligheten att göra det känns det nästan för stort att förklara. För ni har väl inte missat?! Jag och Nathalie / Babes in Boyland ska göra en bok!!!  Min hjärna går på högvarv och vårt största problem kommer nog bli att begränsa oss och kanske vara tvungna att ”kill one or two darlings.” Just nu är vårat inspirationsspann så förbaskat obegränsat och jag funderar på hur jag ska förklara för er vilken typ av bok det kommer att bli. Jamen som en bok förstås. Med miljarder bilder, tankar, ideer och tips. Sådant som jag velat dela med er i typ hundra år, om jag nu hade funnits så länge. Med avstamp i fantasin, den där några av oss kanske glömde på vägen. I allt det där magiska, där världen är så mycket större än man någonsin kan förklara. Ni vet väl att den aldrig har ett slut? Det går liksom inte för sig. Oändlig va?!  Som när varje liten vrå rymmer som en saga. Eller annars kanske man skulle kunna säga – en handbok för vuxna till barns magiska värld. Sådär som att ge den fantastiska fantasin en spark där bak ibland.

Dagen då vi skulle skriva bokkontrakt försökte vi lugna fjärilar i magen med en frulle på Vetekatten.

Sedan en lunch på Centralbadet.

Har liksom aldrig tänkt på Triton på delfin. Hur kommer det sig?

Sedan kom Mari . Hon och Nathalie ska nämligen hålla en workshop på Möbelmässan, kolla in här!

Till sist hamnade vi tillslut på vårt bokförlag! Bookmark heter det och här sitter vi med Ebba och Louise.

Så många storys skickades upp denna dag och TAAAACK för all pepp! Ni läsare är ju helt magiska! Det betyder typ allt. Bredvid kontraktet ligger Alex Schulman´s Bränn alla mina brev som jag läste nyligen, superbra som alla hans böcker. Kanske kan jag hinna med en liten boklista imorrn förresten. Har läst mycket bra under hösten.
 

Nathalie hade med sig ett paket häromdagen och jag började nästan lipa igen. Kan inte fatta att hon gav bort det som fanns inuti. Måste visa! Gör det imorrn!

Det svåraste kommer bli att hålla oss till saken. Här snackar vi sidospårens mästarinnor. Tänker att om någon ”normal” hör oss måste de bli smått galna.

Åhh det var ju vinter i måndags när vi hade bokens första skarpa möte om man bortser från kontraktskrivningen. Kolla vad mysigt när vi käkade lunch på Parken. Igår åt vi middag där med alla barnen och gick fick vibbar av Central Park?! Alltså jag fattar inte den vibben i småstaden. Fast nu håller jag mest tummar att snön kommer tillbaka. Och så lade jag till en ny kategori här på bloggen BOKEN, det känns ytterst fint!