-
Körsbärsblom ändå.
Roligast den här helgen har ändå varit att spana in alla som tagit kort under vårt körbärsträd. Det sträcker sig liksom över trottoaren så det är bästa läget. Det har varit allt från selfies, till gruppbilder och urkära par. Jag tyckte barna kunde tjäna en hacka på att erbjuda fotohjälp men man är ju pinsam alltså.
Men tjuvkika från köksfönstret är helt okej.
Det har varit en mjuk helg. Kärleksfull parad, födelsdagsmiddag för min mamma och en massa sol i trädgården som börjar blomma för fullt nu.
Just den här tiden känns alla löv förlåtna för det är som om trädgården är inbäddad i vita blommor från äppelträden och päronträden. Och körsbär och bigaråå. Idag hittade jag en klematis som dog förra året men var helt levande idag. Hur är det möjligt? Kan de liksom vakna upp igen under en kall vinter? Tänker vårda den ömt, den ska klättra i ett päronträd och jag gav den ett litet staket av stenar.
Underbart är kort sa jag till barnen. De tyckte det var ett jättekonstigt talesätt. Men kanske blev det där rosa trädet ännu mer viktigt då. Det är inte bara passerande som tagit kort. De har typ bott där under.
-
Prideparad! Katrineholm!!!
Jag vet att vi är många som tror på mänskliga värderingar. Samtidigt tror jag att vi måste våga visa det också. Det går inte bara att tänka demokratiskt för tankar syns inte utanpå. Man måste prata öppet om det och visa det. Så länge inte de värderingar vi önskar sätts per automatik så kan vi heller inte tro att förändringen kommer ändå, som på någons beställning. För det gör den inte. Så länge det pågår det motsatta, alldeles fullt ut runtomkring oss och mitt ibland oss, så måste vi visa att det där är inte rätt. Det finns hat, avsky och fördomar och det märkliga är att de märks alltid. De skriks alltid högst och liksom mosar sig fram genom världen. Så ofta och så fruktansvärt mycket. Såsom detta skulle vara sanningen bara för att de syns mest.
Just därför måste vi andra märkas så mycket mera. Visa att vi är så många fler. Att stå upp för andra grundar sig inte i mod, det är så enkelt som en självklarhet. Om det är möjligt gav jag bort mitt mod för länge sedan, till alla de som behövde det mer. Det är exakt det du också gör när du finns bredvid, rakryggad för allt du står för. För kampen är inte någon annans. Den är allas. En ständigt pågående kamp för solidaritet och människors lika värde. En kamp för en sådan värld vi önskar, eller hur? Det är en skam att inte göra det, att inte stå bredvid och tillsammans. Vi som kan och har fått möjligheten att leva i en demokrati. Vi som äger vår röst och inte riskerar någonting alls genom att stå upp för vår sak. Vi måste göra det för alla som lever i tystnad. För att de är tvingade till det och inte har ett val. Idag går vi Pride-paraden för mänskliga rättigheter. För vi har ett val. Vi går för att alla ska ha rätt att bli kära till höger och vänster och allt mittemellan. Vi går för att vi tror på hoppet. Och kärleken. Kärlek alltså. Alltid kärlek. Idag går vi Katrineholms andra Pride-parad. Samling kl.15 i Stadsparken. Info här! Komsi, komsi, nu kör vi!
Förra året laddade vi friskt med glitter och regnbågar.
Vi hade inte riktigt kunna drömma om att det skulle bli en succé men vi var helt klart supertaggade!
Minns att jag förra året hade så svårt att hitta orden när jag skulle skriva om Pride och en intervju jag gjort med en av initiativtagarna. Det kändes så märkligt att skriva om en kamp om något som skulle vara självklart, så naturligt. Kärlek alltså. Bara kärlek.
Men i samma stund då Robin berättade om det som är fint, som en slags sagor där allt gott vunnit, förstod jag att hoppet alltid grusas av alla de som stannat och att kampen är fortfarande just en kamp.
Jag hörde om ungdomar som hånats när de skulle sätta upp en Pride-affisch på skolan. Jag hörde någon som trodde att man var tvungen att vara naken för att få vara med i en Pride parad. Jag hörde om mamman i det demokratiska samhället, som sade att ”det går nog över, vi hoppas det” om sin dotter som var lesbisk.
Och jag var den som inte fick sätta upp en prideflagga i ett skyltfönster till allmän beskådan med en viss signatur. För olämplighetens skull. När 2000-tal känns som medeltid.
Om vi ska krossa alla fördomar och låta alla människors lika värde få full fokus funkar inte sådant. Inte nyanser av tycke och tänk, små uttalanden, saker att slänga ur sig bara för att man kan. Jag är så fruktansvärt trött på det. Det är bara klartext som funkar. Ingenting som kan ge vatten på sin kvarn. Ingenting som kan slå rot i någons okunskap. Ingenting som kan feltolka. Om vi är i samma kamp borde allt vara utan men och omsvep.
I många länder är det straffbart att bli kär i någon av samma kön. I 70 länder är det ett brott som leder till fängelse och tortyr. I 10 länder leder det till dödsstraff. I Tjetjenien pågår en utrensningskampanj mot hbtq-personer. Och det är långt ifrån det första landet liknande saker händer hela tiden. Ett flertal länder avfärdar frågan om hur hbtq-personer behandlas med svaret att det inte lever någon hbtq-person i just det landet. Inte någon endaste en.
Förra årets tema på katrineholm Pride var Tystnad. Tystnad syftar till hbtq-flytingars situation i Sverige och världen. För alla de som inte äger sin röst såsom du och jag. Som asylsökande i Sverige måste du bevisa att du är homosexuell nog. I ett land som dessutom tvångssteriliserade transpersoner fram till 2013.
Ropen skalla – kärlek åt alla.
Årets tema är #normbreak Alla dessa normer som är så många så vi knappt märker dem. Alla dessa normer som vi måste våga ifrågasätta, förändra och bryta.
Vet ni att jag grinade några gånger under förra årets parad? Så galet fint alltsammans.
Jag vet att detta ger ytterligare mod och trygghet till alla de som växer upp här. Att de alla, trots att det inte alltid är självklar åsikt från alla hem, kan bygga ett mod som kommer ta dem långt i livet. Ända fram liksom.
Robin, en av de som startade upp Pride. Jag vet att de fick kämpa och att det var en uppförsbacke utan dess like. Men succén var helt klart ett faktum.
Och det bäddade helt klart för att årets parad har så mycket mer uppbackning.
Vi går för alla ska ha rätt att bli kära till höger och vänster och allt mittemellan. Vi går för mänsklig rättigheter. För att vi tror på att kärlek, ALL KÄRLEK bygger denna värld. Punkt. -
Bekämpa klichéartade mansideal och matsvinn. Och hoppfullt i etiska värdegrunder och integrations-app.
Kan det bli annat än smashing?! Enda problemet som Liv uttryckte det – vaaa inte förren 2019?!! Håller med man vill ju att Hampus Nessvold´s soloturné ska starta imorrn. Sverige runt i regi av Mia Skäringer. Biljetter bokas här. Så länge kan ni läsa boken som jag nämnt här några gånger tidigare.
– Min svaghet har blivit min styrka och mina frågetecken har blivit utropstecken. Jag är en man. Inte den som är tyst och håller ihop. Jag är den mannen som gråter ut i Länsförsäkringars växeltelefon, kramas utan ryggdunk, säger ”jag älskar dig” utan ”broh”, nynnar på Harry Potter Theme Song under sex och som vägrar vara svart eller vit. Jag är rosa, blå, lila, grön och alla andra jävla färger. Jag är okomplicerad och invecklad, vacker och ful, smart och naiv. Och jag vill att du tar mig, för den jag är. Kom. Kom nära, säger Hampus.
Precis mitt i min krassligaste del av 2018 skulle jag egentligen ingå i en challenge Taste or Waste. Men än är det inte försent. Det är nämligen såhär – FN har tagit fram 17 st hållbarhetsmål för mänskligheten. Det handlar om att få planeten att överleva och det hänger på oss. Målen är allt mellan minskade utsläpp och mer jämställdhet men Sverige har fått i uppdrag av FN att fokusera på Sustainable Lifestyles där food waste är en supercentral del. Matsvinn = livsmedel som slängs men hade kunnat ätas om det hanteras på annat sätt. Det måste väl vara ett av de enklaste problemen att komma till rätta med eller?- 1/3 av all mat som tillverkas slängs, oftast helt i onödan och fullt ätbar
- Man slänger mat i onödan för att bäst före-datumet gått ut, trots att det är alldeles utmärkt mat.
- Vi köper för mycket, planerar inte våra inköp och följden blir att vi glömmer och slänger mat
- Vi är inte bra på att ta hand om rester.
Såhär ser det alltså ut och det påverkar vår miljö negativt. Matsvinnet från endast de svenska hushållen motsvarar utsläppen från 360 000 bilar varje år! Taste or Waste är alltså en utmaning för att inspirera och sprida detta. Dela vad just du gör, hur långt vågar du gå, vad kan man göra för att göra exakt tvärtom det ovan? Tagga i dina kanaler under #tasteorwaste Bakom kampanjen står teamet på Berghs i samarbete med FN.
Idag öppnar Sveriges största Lushbutik på Drottninggatan i Stockholm. Jag. Liv och Nomi var där igår, kolla in stories. Lush produkter är fantastiska på så många sätt men när det gäller värdegrunden företaget arbetar ifrån räcker inte ens ordet fantastisk. Jag är så galet imponerad. och för varje gång jag får en historia berättat för mig häpnar jag. Man är ett företag som vågar ta ställning, jobbar stenhårt för förändring och sätter igång projekt världen över. Igår pratade vi bla om Lush Summit där man varje år samlar medarbetare, journalister samt djur- och människo-rättsorganisationer för diskussioner och föreläsningar under flera dagar. Tusentals människor jobbar för samma mål. Så coolt. Nu kan man ju tänka att ALLA företag borde arbeta exakt såhär men så ser ju inte världen ut. Jag vill dela med mig av allt detta men vi tar allt i ett separat inlägg men en historia till igår. 2011 drabbades den japanska regionen Fukushima av en jordbävning och kärnkraftsolycka till följd av tsunamin. Jorden förorenades och blev obrukbar, en katastrof för en region där odling och jordbruk spelar en avgörande roll. Sex år efter katastrofen producerar bönderna den japanska bomull som används i Lush´s Knot Wraps. Bomullen i Fukushima odlas helt utan bekämpningsmedel, med ekologiska, icke genmodifierade och inhemska fröer. Varje gröda som skördas måste gå igenom strålningstester. Projektet har lett till att återuppbygga jord i Fukushima och återuppta försörjningsmöjligheterna. Framtidshopp helt enkelt. Här finns mer att läsa om detta. Och 10 anledningar till att knyta an till Knot Wrap. Luisa Rivera har illustrerat för Lush och även det är magiskt.
Lush har en produkt som heter Charity Pot där 100 % av priset doneras till gräsrotsorganisationer världen över. Därför fick jag också upp ögonen för appen Welcome som är dem Lush just nu stöttar vid köp av Charity Pot. Intressant intervju här i Dagens Industri med grundaren Emma Rosman. Pinsamt att jag inte skrivit om detta tidigare då appen funnits ett par år. Det är alltså en app, en digital mötesplats, där nyanlända kopplas samman med den lokala befolkningen. Idén är att göra det enkelt och att alla ska kunna göra något litet. Man har löst språksvårigheter med en automatisk översättare så att även om person skriver på svenska så kan mottagaren se det på sitt eget språk. Spannet är brett, det kan handla om rena frågor, det finns en speciell frågespalt, till att ses och äta middag. Appen har vuxit och idag har man även knutit företag till den. Man har utvecklat en podcast där man kan ta del av nyanländas berättelser om flykt, förtvivlan och hopp upplästa på svenska. Det handlar om möten mellan människor, det mest värdefulla vi har här på jorden. -
Buketter och vykort.
Det är så sjukt fantastiskt att man bara kan stövla in och säga – gör en bukett till min mamma som spelar teater om en halvtimme. Eller kanske någon tycker det är en självklarhet men det kan jag tala om – det är det inte. Fem sekunder senare har man en liten dröm med sig ut. Julrosor, luktärt, som blåklockor, en vinröd pion. Som om det vore det mest självklara. Är ju typ kär i iminlillavärldavblommor. Kan man bli annat liksom när det ser ut såhär. Igår var det en kund som sa att man borde typ betala för att gå in här för det är liksom en lisa för själen. Som terapi ungefär. För man liksom badar i blomster. I färger och dofter. Flärdigt.
Varje gång jag är där måste jag ta bilder med mobilen. Bara för att jag kan inte gå ut därifrån utan att visa när jag kommer hem.
På teater gick vi. Modiga mamma som börjat spela teater vid 70 plus! Hur coolt? Värd alla buketter i världen. Annars med. Nu ska jag med tåget, jädrar vad fort tiden kan gå. Skulle också tipsa om hur bra det är att ha en bunt med 100 Morris -vykort hemma. Bra så! -
Imorgon öppnar Bodhish!
Imorgon öppnar min vän Sanna sitt Bodhish på Borgmästaregatan 4 i Stockholm. Som man har väntat. Lite smygöppning är det allt, Sanna gör lite så. Inte allt på en enda gång, med buller och bång. Finstämt mer. Eftertänksamt. Känslan före snabbheten. Torsdag, fredag och lördag 10-15. Till att börja med.
Detta är Bodhish:
Bodhish is more than a physical place to meet, it is also an energy and an atmosphere. We wish to inspire you on your journey of self-discovery, by providing energy, tools and a network of people that can support you on your journey. Here you can meet yourself and others, or perhaps meet yourself through others. We wish to offer a space where you can balance and refuel both body, mind, heart and soul. A space for serenity, reflection, insight and new encounters.
We at Bodhish wish to offer inspiration whether you are looking for books that will stretch and expand your mind, or the best ways to nourish your body. Bodhish organic cold pressed juices and elixirs will give your body a nutritional boost. At Bodhish you will also find flowers, herbs and aroma oils that help you open your senses and follow your heart – and meditation and energy work supporting you to follow your inner voice and the callings of your soul. We wish to offer cherry picking for hungry souls, which and how many cherries you want to pick is entirely up to you. We are creating Bodhish step by step, you are all most welcome to join us and co-create!
Energin och atmosfären på Bodhish känns i magen. Jag slås varje gång över den nästintill sakrala känslan, ett stenkast från korsningen Folkungagatan/Borgmästaregatan, nästan ända bort där Erstagatan blir Fjällgatan. Mitt i smeten men lugnet självt innanför de tunna gardinerna.
Jag vet att Sanna har skapat denna plats med yttersta känslan. Jag vill påstå att här lämnas ingenting åt slumpen. Minsta detalj är vacker och får en att andas djupt ner i magen.
Ni kanske ser på mitt ansiktsuttryck att jag är inte den som faller som en fura. Här är jag och Kristin på besök och jag ska prova Floridavatten. Just därför tror jag att jag är den allra bästa att sätta på en plats som Bodhish. Sanna är en stor inspirationskälla och jag litar på henne till hundra procent men jag måste ändå fråga, vrida och vända på saker. Så, när det känns ända ner i magen på även en sådan som jag då kan man helt klart tro på att det stämmer.
Jag har känt Sanna sedan vi var små. Vi har lekt Burken ihop och kört utmed Highway 1 från San Fransisco till LA med alldeles färska körkort. Vi har vaknat vid en snöstorm vid Grand Canyon och kört på vinst och förlust genom öken och evighetslandskap i Utah och Arizona. Hon och jag i en hyrbil när min lillasyster åkt tillbaka till New York. Vi har varit i Paris ihop och hon har bott både där och Köpenhamn men tillsist hamnade vi faktiskt på samma gata vid Hornstull. Sanna hämtar inspiration i LA, Berlin, Oslo, Indien och det är till henne man ringer om man har 2 timmar över i London. Trots all denna globala inspo är hon den mest jordade jag vet. Och just därför så ligger skogen, naturen och den lokala inspirationen så väldigt varmt om hjärtat. Kombon kan nog inte bli mer smashing.
Det har varit en ära att få jobba med bilderna till Bodhish´s hemsida.
Jag har lärt mig så mycket under tiden. Om aktivt kolpulver, rosenrot, japanskt te, lavendelvatten och vad rosenknoppar är bra för. I själva verket vad en hel massa är bra för, oavsett om det handlar om vad du väljer att stoppa i dig eller allt det andra som handlar om vad som händer inuti en.
Bodhish kommer att vara ett öppen plats. Det står liksom inte skrivet i sten vad som ska hända där. Under maj startar morgon yoga upp, Yin yoga och Vinyasa, läs mer här. Själv är jag mycket förtjust i just Yin yoga. Häromdagen var det Sound Bath. Håll koll på instagram!
Imorgon startar alltså Bodhish växtbaserade café! Juicerna är magiska. De överträffar allt jag någonsin druckit och då har jag druckit en del.
Det kommer att serveras en liten växtbaserad meny.
Varmt och kallt i säsong.
Kanske bara en kaffe och litet smarrigt. Allt jag har bjudits på hos Bodhish är bara så himla gott. Jag säger bara lakritstryffeln…
Anna – självaste kocken!
Älskar den handdrejade servisen.
Om ni tycker er känna igen den lite?
Inte så konstigt. Min förra kollega Linn´s mamma har gjort den och hemma hos mig finns en del av den. Sedan har man skapat en hel servis efter Sanna´s önskemål.
Japanska ekologiska teer kommer att serveras. Senast jag var där så höll Yuko Ono kurs för personalen. Om man nu tror att dricka te är bara en slump så blev jag varse om att det är raka motsatsen. Blev så otroligt fascinerad av all kunskap och uråldriga sanningar om teceremonier och japanska traditioner.
Matcha-te – en hel vetenskap. Och så meganyttigt. Här kan man läsa att Matchan innehåller teanin, koffein, katechiner, antioxidanter, klorofyller, vitaminerna A, C och E, fibrer samt saponin. Snacka om dunderkur, tydligen något av det mest nyttiga du kan dricka. Inte konstigt att något så gammalt som flera tusenårigt och så väl beprövat gått och blivit en riktig hälsodryck.
Bodhish är också en butik med mycket väl utvalda saker. Kristaller och stenar, essentiella oljor, ansikts- och kroppsoljor ayurvediska örter, japanskt te, kaffe, choklad, kallpressade juicer och exlixir. Jag lovar att kika in snabbast möjligt och göra ett fotosvep.
Dessa kort kommer finnas för försäljning.
Om du läser Krickelin så har du sett de korten skymta förbi både en och två gånger. Hon köpte dem av Sanna.
Samma sak med Florida-vattnet.Här är världens bildserie när jag försökte mig på energin av denna flaska, haha! Men också så fina ord om Bodhish och fakta om Floridavattnet.
Jag tog även med mig Maren Ingeborg till Sanna. Jag förstod att de två skulle gilla varann. Samma fina personligheter och med en förmåga att känna in och känna av, en förmåga som inte alla har automatiskt. Långt ifrån alla. Här är det Palo Santo som Sanna svänger runt i luften. En rökelse som renar själen från negativa energier.
Jag älskar stämningen på Bodhish, närvaron i allt det vackra.
Nu ska man ju inte generalisera men väldigt ofta kan platser med detta fokus se ut som raka motsatsen till Bodhish. Jag är överförtjust i att allt är så smakfullt. Färgvalet, materialen och för att inte tala om alla platsbyggda möbler. Som den mobila disken, bänkarna och borden som kan trollas bort på en sekund.
Och de illustrerade borden som dessutom kan bli ett jättestort vid event.
Naturen är helt närvarande trots stadshetsen utanför.
Och gissa vem som kommer ha första tjing på att visa upp våra armband! Kanske redan imorgon men det är inte helt säkert.
Bodhish -kommer från Bodhi som sägs vara det träd som Buddha satt under när han blev upplyst. Och om man plussar på lite -ish så får man ett av Stockholms finaste små ställen.Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM
-
Och jag smälter och allt känns fint igen.
Tänk vad hälsningar från er läsare kan göra med en. Jag kände ett sting av prestationsångest just idag. Har ju liksom roat mig med att koppla ur denna helg. Noll koll på omvärlden och tankat energi på annat håll. Så kom kortveckan ikapp mig och kära nån vad ska man blogga om idag då. Sedan läste jag den här kommentaren:
Jag gjorde ett insta-inlägg igår om att det var hög tid att ta ett djupt andetag, för nu startar maj och vips är månaden över och det var så mycket man hann, men kanske allra mest massor man inte hann. Jag borde förmodligen ha gjort som du och vilat i att man hinner somligt och annat får man bara leva med. Maj är underbart, helt oavsett. Och just den här bloggposten var särskilt fin. Tycker om när du sveper bakåt, eftersom det blir så tydligt hur cykliskt livet är och dessutom gör det mig inte helt säker på vad som är på riktigt eller ej eller vad som hände förra året eller imorgon. Älskar det. Ser ofta på dina poster som ren påfyllning av kreativitet i det arbetssamma. Ett sorts flöde som hakar tag i min egen fantasivärld och blir till blommor som alltid slår ut.
Alltså. Jag smälter. Så fint. Tack snälla. Nu känns allt bra igen. Jag sparar på alltsammans.
Vi plockar vad vi har i trädgården och lyxar till med några inte så trädgårdsaktiga pioner. Sedan har vi tappat räkningen på körsbärsblommorna. För fast det regnar och jag bloggar under en filt idag så slår den ena efter andra rosa blomman ut. Pratade trädgård med grannen igår och kände igen hennes lite uppgivna känsla bland krattandet. Man vill ju liksom åt det där blommandet men man är ju inte helt säker på vägen dit. Tänkte på det där med om man var född med gröna fingrar, då skulle jag ha blomsterland i halva vår trädgård. Och där skulle man få plocka bästa man ville. Självplock i stan. Landen skulle ligga innan man kom in i vår trädgård som en enda stor blomsteräng. Ändå mysigt, lite blomsterplockande folk utanför verandafönstret.
Kanske kan den där smarta kommunpersonen komma hit. Hen som planterade den här ängen där jag lade Liv en sensommardag. Jag menar denna person måste ju helt klart ha koll på strategin för detta var ingen naturlig äng fast man kanske kan tro det. Undrar om de skulle tycka jag var en märklig person om jag ringde och frågade om ängshjälp?
Jag flyttade buketten till det andra rummet. Piedestaler är bra, så enkelt att sätta dem var man önskar och gärna i grupp. Fast Liv tycker att även detta är ett tecken på gammalmodig inredning. Hon hävdar att vårt hus var fint en gång i tiden då allt var vitt och åter vitt. Nu är det som på medeltiden och dessutom äter vi bara konstiga saker som frön?! Tror inte man ska hänga upp sig så hemskt mycket sådana påståenden eller vad säger ni andra med 15-åringar hemma.
Förresten ska jag nog lägga ett bud på detta smarta bord vare sig hon vill eller inte. Och ja jag är ju så inspirerad av denna kvinna. Blev så himla glad när jag häromdagen blev intervjuad om just henne till en artikel som just nu skrivs. Att få grotta ner sig lite extra liksom. Och apropå det ska jag till lunchen ta och förodla lite Indian-krasse. Knall-orange ska de växa vid sidan av lätt rosa luktärtor. Sedan ska jag köpa frön av Ringblomma också. Och Solros. Mix´n and not match. Ses senare i kväll!
-
Maj och jag är så redo!
Maj ändå! Förra året bloggade jag pyttelite, just den här månaden.
Först önsketänkte jag att jag nog låg i hängmattan och kollade på körsbärsträden. Jag menar kolla vad städat, snittblommor och krukväxt som verkar tiptop. Men vid närmare eftertanke var det nog helt tvärtom.
Jag sätter skämskudden över ansiktet när jag ser inlägget om att provtryckena är klara och min printshop ska upp. Det var faktiskt sant allt det där, jag har till och med lagt upp dem i en webshop, fast osynliga för kunden då. Jag är extremt ickestolt över att jag inte lyckas ro vissa projekt i hamn. Å ena sidan. Å andra sidan är allt prima ändå. Uppenbarligen.
I maj gjorde jag väldigt många fotojobb. Det är alltid lyxigt när man kan spara blommorna efteråt. Dock funderar jag på hur obemärkt tvillingarnas födelsedag passerade på bloggen. Inte en enda bild men helt klart vimplar som tyder på kalas i maj månad.
Jobben i ödehuset var bäst. Här surar jag och käkar nötter i tysthet.
Vi är egentligen ett bra team. Lite oförtjänt det där med att jag surar ur. Säkert bara något jag fick för mig. Och Kristo han kånkade, byggde dubbelsäng
och ett extremt puffande. Alltså jag har en sådan rolig film från den här dagen. Måste kolla om jag kan hitta den. Det ser verkligen inte ut som jag gör annat än att käkar nötter, vilket jag dock måste försvara är lite skev bild.
Men jag fluffade helt klart upp mig såhär bland kuddarna…
Medan andra delen av teamet slet hund.
Dagen innan hade jag byggt en jättestor drömfångare.
Jag skar ut en massa noter och G-klaver också. Finlir.
Och gjorde scenografi till en pjäs som utspelade för hundra sedan med mystiska inslag.
Vi byggde ett flera meter högt träd också. Det var helt galet och rätt kämpigt. Ännu en sådan där sak som man kanske inte gör till vardags.
Kanske var det där trädet något av det mest oklara jag har tackat ja till. Vad svarar man liksom rimligen på frågan om man kan göra ett fem meter högt träd? Jag svarade: ja det är såklart att jag kan. Utan närmare eftertanke. När jag åkte hem från mötet kände jag dock ett svagt frågetecken sväva ovanför mig. Hur i hela friden ska detta nu gå till? Det är liksom sådant man snackar om vi middagen. – Jo det var så att jag fick frågan om ett träd. Ett ganska stort. Som man kan luta sig mot. De ville kunna hänga i det med, men då sade jag att det kan nog bli knivigt. Det var väl ändå bra att jag sade så? – Så du har redan tackat ja, hur ska du göra då?
Jag måste nog ge det här trädet ett eget inlägg. Och jag kan verkligen inte ta på äran vare sig för konstruktionen (alltsa jag tror faktiskt att man kunde ha hängt i det..) säkerheten (ett träd innehållande en begagnad studsmatta som skelett får inte stjälpa, barken (ja den ja, DEN behöver helt klart ett eget inlägg), löv-maskinen (han svängde ihop en sådan ja…) och så väldigt mycket vidare.
Och det var inte gjort i en handvändning kan jag säga.
Var verkligen kolla bland mina sparade bilder var Nomi & Charlies födelsedag hade blivit av.
Som tur var hittade jag hela alltet.
Gullisar, snart 11!!
Det mest hoppfulla inlägget handlade ändå om att jag gillar oklippt gräs och ostyriga trädgårdar. Att pedantiska perfekta trädgårdar inte ligger mig i fatet. Pjuuu, tänkte jag. Då kan jag softa till rejält nu då. Jag har ju gjort tusen miljarder mer än förra året. Röjt, krattat och haft mig. Kanske var jag på gränsen till en petnoga trädgård?! Milda öde, så fel det kunde ha blivit. Så kom maj, bara kom! Så redo. -
Mani.
Helgen började ju så bra. Mamma fick ännu en stjärna på himlen av mig när hon planterade om alla mina pelargoner som jag faktiskt lyckats övervintra för första gången någonsin. Det hade inte hänt annars, var så säker. Är inte det höjden av lyx ändå? Själv hade jag ju lite att göra. Fattar fortfarande inte mina megabeställningar på knälar och fröer. Och ändå har jag gett bort…
Jag berättade ju att jag tagit hit en sådan seniorpool som skulle få styra upp i vår trädgård. Såg dock tusenlapparna flyga iväg när jag gick runt med själva arbetsledaren som sade säkert 50 gånger, jaaaa det finns ju att göra. Jag försökte styra in det på att vi ju gillar när det inte är så himla tillrättalagt. Hursomhelst så kläckte jag och mamma en helt annan trädgårdsidé som egentligen inte handlade om själva röjandet. Så därför tänkte jag om lite och Charlie fick kratta. På så vis får pensionärerna ta tag i idén istället. Återkommer till den!
Och i regnet tog vi tag i alla luktärtsfrön med. Jag erkänner. Det har gått överstyr. Jag har nu 50 sådana här krukor med 15 frön i vardera. Någon, inga namn nämnda, sa något om att du måste ju ta hand om dem också, det är ju inte bara att plantera. Var ska du sätta dem?
Fast då slog vi dövörat till och petade ner alla frön vi kunde hitta alltmedans vårregnet öste ner.
– Så mysigt ni har det bland blommorna. Vad fint att ni satte er just där och fikade, tyckte jag och tänkte gulligt.
Sure. Bästa stället att kolla i smyg.
Nomi hade sylördag. Eller sy var väl att ta i, mer åt klippande.
Äkta remake av sina bröders urvuxna kläder.
Ryggsnörning.
Ett par trosor ska bli en sport-top.
Då har ni inte sett det andra rummet…En lite lätt sting av mani. Nu har jag ju bloggat detta. Om ni inte kommer se en endaste blomma på bloggen i sommar kommer ju alla fatta hur ogröna fingrar jag ändå har. Som att jag drömmer om att bli en Paulina. Så är det nog.
Vi tar söndags-manin när vi ändå håller på. De andra åkte på fotboll och jag började med allt på samma gång. Lite här och lite där.
Det gick överstyr även här, jag kan verkligen inte påstå något annat. Men jag fick liksom feeling. Tvättade räckena (DET har inte hänt på 10 år!?), rensade skoningslöst ut boden, klippte, krattade, kånkade gjutjärnstunnor till ena gaveln och till andra, skurade trappor. Och nej, det blev inte så väldigt klart. Det blev kanske inte det någonstans om jag tänker efter. Och nästa steg är lite oklart. Kristo kände inte den starka överentusiasmen när de kom hem från fotbollen. Kanske kunde han inte se skogen bland alla träd. Eller det där blev väl fel, han kunde nog i själva verket inte se något alls vad jag höll på med.
Annars älskar jag mest alla sallader man gör exakt samma gång som man börjar grilla. Gillar dem mer än grillningen.
En kvist i körsbärsträdet har slagit ut. Jag tjuvstartar några av de andra. -
Hon försvann en förmiddag på Nordiska Museet…
När man får en inbjudan om frukost i Hazelius bibliotek på Nordiska Museet är man ju inte direkt sen med att tacka ja. De behövde ju inte fråga två gånger, så att säga. Det var Elsa Billgren som tillsammans med Nordiska Museet bjöd in till frukost och en liten promenix i hemliga, och för allmänheten stängda rum. Tycker du det låter som världens drömmigaste förmiddag? Då kan jag lova att den var ÄNNU drömmigare än du kan ana.
Jag har hängde rätt mycket på Nordiska när vi hade småbarn. Regniga dagar och vinterhalvåret vart man specialist på att nosa upp härliga ställen där barna kunde leka loss, Nordiska Museets lekstuga var exakt en sådan plats.
Allt är på låtsats, oömt och vackert. Men ändå som på riktigt, på en bondgård i slutet av 1800-talet. Perfekt kombo.
Här kan man leka i handelsboden, åka häst och vagn tvätta kläder i ån och mjölka korna.
Sådana här ställen är i mina ögon den allra bästa barnaktiviteten. Oftast är det inte hysteriskt och proppfullt utan bara lugnt och mysigt. Det kostar inte skjortan, eller egentligen pyttelite, men ändå kommer all fantasi på köpet. Sedan tar man lunch i restaurangen bredvid.
Ja nu var det ju inte lekstugan det här inlägget skulle handla om. Men jag var bara tvungen att göra lite reklam för detta ypperliga lekställe. Nu vidare till den där drömmiga dagen.
Hej, här står Elsa Billgren och posar dagen till ära, som galant värdinna.
Hazelius bibliotek alltså. Innan var jag ju tvungen att googla denna Hazelius och så snart jag fick chansen så bad jag om berättelsen bakom. Bakom hela alltet faktiskt. Grundare av både Nordiska Museet och Skansen minsann. Artur Hazelius blev under en resa till Dalarna 1872 lite nervös att allmogekulturen höll på att falla i glömska för framtida generationer, alltefter städer växte fram och industrisamhället skapades. Där och då fick han helt enkelt ett infall om att börja samla föremål från den tidens nutid. Det infallet kom att leda till en samling på ca 1,5 miljoner föremål, en fotografisk samling på 6 miljoner bilder och ca 4000 hyllmeter böcker. Hazelius försåg sig med sk ”skaffare” runt om i landet, ett gigantiskt nätverk som hjälpte honom att samla föremål. En intressant vinkel är att denne Hazelius saknade kapital för samlingar eller framtida bygge. Så alltsammans är alltså skänkt på ena eller andra sättet. 1907 invigdes sedan Nordiska Museet på Djurgården. Egentligen var det meningen att museet skulle bli 4 gånger så stort men det är ju inte direkt sparsmakat ändå i sin storlek.
Nu hade ju mer än gärna kunnat lyssna i veckor på alltsammans, men nu var det ju flott torsdagsfrukost på schemat. Men jag tackade genast ja till framtida besök och evighetsberättelser.
Anna, Elsa, Matilda & Marlene.
Lollo från Vintagefabriken.
Så mycket fotograferande så att kaffet kallnade. Men det är sådant vi gör. Och släcker lampor. Och flyttar grejor.
Men så småningom tog vi en rundtur i biblioteket. Finbläddring på hög nivå.
Tror jag lyfte, vände och vred på varannan sak. En bok måste ju tittas inuti. Viktor Rydberg´s alltså.
Sedan delade vi upp oss i grupper. Vi skulle på promenad i museets allra hemligaste vrår. Min grupp begav sig till kostymförråden. Och jag dooog. Alltså. Jag vill tillbaka. Jag vill tråckla på mig vita bomullsvantar och lyfta ur varje grej ur sitt gömme. Jag vill höra alla historier, namn på dem som bar allt det tjusiga och varför saker har sett ut som de gör.
Elsa i ett skoförråd. Där passar hon fint tycker jag.
Lite vardagsdojjor.
Helt vanliga tofflor. Såklart.
Snacka om skoinspo.
Att gå vidare såhär känns i magen vill jag lova. Lite svepande gardiner och knarrande dörrar. Exakt där vill man ju smyga runt. Lapa solstrålar från ett fönster och sedan dyka ner i magasinen igen. Emma spanar.
Sådant man sparar på om man hette Hazelius.
Ida Fondell hade skänkt både gigantisk hattask…
…med innehåll av hatt insnurrad i en fasan. Samt en boa av en annan fasan. Och en muff. Med tanke på min fågelfobi så hoppar vi denna studie i fasan- accessoarer. Tydligen var fasanerna skjutna av den äkta maken, det var sådant man gjorde som kärleksbevis.
Skolådor.
Som julafton. Drottning Victorias klänning från 1908. Lägg av.
Såklart man matchar såhär 100 år senare.
Jag kan inte sluta drömma om att jobba såhär. Som att tillbringa dagarna i en skattkista ju. Risken är väl att jag inte skulle få något gjort. Drunkna i enastående sömmar och hantverksprecision med råge.
Och sådant här. Jag skulle säkert få sparken inom kort. Inte få något alls gjort.
Nathalie och instamoment. Det var ju en hel del. Vi hamnade tillsist i självaste fotoateljén där ljuset var totalt magiskt. Elsa hade tagit med sig en drös med klänningar. Allt var vackert så jag rös.
Elsa i sitt esse. Det där som hon är så bra på. Det snackades klänningsdrömmar och vintagetips.
Om ni kikar på mina sparade händelser på instagram ser ni mig intråcklad i den här skönheten. Den var så himla fin och är fullt hyrbar via Elsa.
Så även denna som hon själv gifte sig i.
Förstår ni hur det känns att klättra ut på taket på just Nordiska Museet ? Från dess ateljé? Det känns såhär typ: Tänka sig att just jag skulle äga den här enkla ateljén. Den är inte stor, det är många trappsteg dit och lite halvmeckigt ända ute på Djurgårn. Men äsch, jag kan ta det. Innan jag börjar jobba om dagarna möter jag solstrålarna på taket. Och efter dagens slut kryper jag ut genom fönstret med en filt och somnar under stjärnorna. Så well… Det. Är. Fantastiskt. Eller hur Emma?
Gustav, Anna och kamerasamlingen.
Jag vet att Anna drömmer här. Hur hon ska få tillgång till denna fotoateljé? Kika på hennes magiska inlägg från dagen.
Tack Elsa och Nordiska Museet. Sicken drömdag ni hade ordnat.
Självklart var jag sist ut från huset. Glömde telefon i ateljén och var tvungen att kila tillbaka. Själv skulle jag nog också kunna glömmas bort på ett sådant här ställe. Slukas upp av själva huset liksom. Tänk va, hon försvann en förmiddag på Nordiska Museet och återfanns aldrig. Sorgligt på sitt vis men drömmigt värre om det vore på låtsats. Så levde hon lycklig i alla sina dar bland samlingar och böcker. Och hur många fotografier var det nu…? 6 miljoner väl? Jag skulle i alla fall ha att göra. Om allt vore mer på riktigt kanske det vore smartare att forska på gamla dar. Hörde att man får sitta i biblioteket då…Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM
-
Tills sommaren måste det bli jag och ett blomsterhav.
Älskar peppen efter det man varit krasslig. Man liksom vaknar och känner att NU, nu är det väck. Och man bockar av den ena viktigheten efter den andra och det haglar snilleblixtar över en. Man känner sig liksom så där hemskt bra, i jämförelse från dagarna innan. Skarp liksom. Och så plötsligt som från ingenstans somnar man sittande, släpar sig i som en dimma till sängen för att sova djupt i tre timmar på raken. Både jag och Chester tyckte det var ett smart drag. Åtminstone just då och erkänner att jag längtat tillbaka till sovrummet resten av dagen.
Fick en leverans idag. Som jag uppenbarligen beställt men liksom glömt av.
Jag blev ju så otroligt överraskad över min megabeställning nummer 2 av luktärtor. Dessa kom jag ihåg att jag lagt en order på men inte att de var så många? Om jag inte lyckas nu kommer jag aldrig i hela världen lyckas, bara så ni vet det såhär i förväg.
Och dahliaknölar. Jag som redan har planterat ett hel hög. Men uppenbarligen måste jag varit blomsterpepp, sannerligen, och lagt en jätteorder till. Och en massa anemoner på det. Men då tänkte jag på mamma, att det är hennes älsklingsblommor.
Men det går undan på glasverandan. Det var inte många dagar som behövdes innan små skott började kika fram.
Och detsamma med luktärtorna. Weronicas tips är guld värda.
Fin blus från Maren Ingeborg. Visst är det fint när man får kläder i present av vänner, krävs lite mod för det.
Påtal om det så fick jag en annan present idag. Som faktiskt inte är öppnad ännu.
Redan i första meningen är jag såld. ”Jag har bestämt mig. Jag vill vara lika stolt över mina kläder som en närproducerad odlare är över sina morötter.” Fint av Nygårds Anna och ni ska få se vad som finns i silkespappret.
Min mamma hittade en liten assiett med Karin.
Jag måste visa er dessa böcker. När jag var i London så reste jag superlätt, hade gått in för en minimal packning som handbagage. Därför var det en aning otippat, för att inte säga osmart, att jag lyckades med konststycket att inhandla fyra tunga böcker. Fyra! En till vardera unge försvarade jag köpet med. Min fjäderlätta packning blev med ens astung.
Böckerna hade ju såklart gått att beställa till Sverige om de nu inte redan finns här. Men jag blev i alla fall sjukt förälskad som ni förstår. Så fina. Ska bläddra åt er så får ni se varför.
Visst är ljuset helt magiskt nu? För varje kväll hänger det kvar en timme extra. Avslutningsvis #veckansvissnadevackra och sweet dreams…