• DAILY LIFE

    ”Allt jag längtar efter är en grå måndag”

    Idag skulle jag vilja ge er ett varmt tips – klicka vidare till den här krönikan skriven av Lina Schollin Ask. Den säger så väldigt mycket och Lina har en alldeles speciell begåvning att lägga orden rätt. Ni som läser mig vet att det var precis såsom rubriken lyder jag önskade där, i den tidiga hösten. Och precis så jag önskar nu och säkert hela världen med mig  – ”Allt jag längtar efter är en grå måndag”   Läs, den är lika viktig som trösterik.

    Lina Schollin Ask lärde jag känna för flera år sedan, genom min butik, och de många mail vi skickat fram och tillbaka. Det var hon som bland annat målade Syster. Allra särskilt under hösten var hennes klokhet ett stort stöd för mig.  Lina arbetar som barnläkare och utredare på Folkhälsomyndigheten. Hon har skrivit boken ”Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död”.

  • DAILY LIFE

    STUDIO GHIBLI

     

    Den 17 juni 2013 lade jag ut den här bilden på instagram. En evighet sedan. Det var en av de första dagarna på en lång månad i Paris, och regnet stod som spön i backen. Åskan slog hårt mellan den höga husen. Vi hamnade på en hemlig gata. Under bilden finns texten The old brother and sister to the small ones: Ohh no! Don’t walk further in! It looks like Spirited Away ! ( Miyazaki’s movie Their most scary movie ever…) Vi såg aldrig den gatan igen (vi letade faktiskt) förrän i somras när den plötsligt var där. Ett stenkast från där vi alltid går, vi har passerat där hundratals gånger. Undrar just var den varit under alla år?  Vi kände genast att det var något bekant… Men mamma, det var ju här! Kommer du ihåg?! Gatan från Spirited Away!

    Våra barn har alltid älskat Miyazaki´s  och Studio Ghiblis filmer. Och varit livrädda som ni förstår av ovan. De får fortfarande rysningar av Spirited Away. Men lika mycket som att just den filmen är det läskigaste de sett är många absoluta favoritfilmer från barndomen. Nostalgi de lux nuförtiden. Givetvis har vi dem på DVD men ändå blev det jubel när Netflix släppte Studio Ghibli´s filmer (kanske för att de där dvd:erna har sett bättre dagar). De kom en och en till mig och berättade nyheten. Först i april finns samtliga filmer men redan nu kan man se många av favoriterna.

    När de var små satt de som förtrollade och kunde se Totoro varje helg, flera månader i sträck. Faktiskt har jag sett det hos dem nu också, hur de liksom sugs in, att de inte vill missa en sekund. Trots att de faktiskt har sett de flesta av filmerna flera gånger tidigare. Något som är ganska ovanligt vid andra filmer numera, det är mer ni behöver inte pausa jag kommer strax.  Jag tror det handlar om äktheten, det rena. Att själva berättelsen inte drunknar i allt extra allt, som coola effekter och svulstig musik. För trots alla detaljer och svindlande äventyr så hålls tempot på den nivån att du blir fast. Berättelserna förtrollar givetvis. De helt magiska äventyren som är en blandning av allt. Att verkligheten är högst närvarande liksom bredvid allt det magiska, det läskiga, det supervackra, det lite skeva och märkliga. Och fantasin, den oändliga! Trots det som kan uppfattas läskigt av yngre tittare (se nedan vad det läskiga handlar om i Spirited Away) så finns en mjukhet i filmerna. Naturen är alltid där, snällhet och vänskap värderas extra högt.

    Som vuxen ser man ju också ett annat perspektiv. Ett djup och ett komplext berättande som har sin grund i något mycket mer tankeväckande än ett sagolikt äventyr. Etik, det filosofiska perspektivet och existentiella frågor som lindas in i något som är lätt att ta till sig på många plan. Och att hjältarna är unga tjejer kan man ju inte annat än älska.

     

    Spirited away

    – Sånt hänger ju kvar för alltid. Det där med att föräldrarna förvandlas till grisar, är så otäckt. Flera år trodde jag att det skulle hända. Jag kunde inte tänka mig något värre. 

    Laputa – slottet i himlen

    – Jag kan inte se fler filmer av Miyazaki, jag blir så ledsen.
    – Hur menar du, du sa ju igår att du älskar dem.
    – Jag kommer aldrig få uppleva allt det här vackra och aldrig vara med om de här äventyren. Det är så otroligt sorgligt. Kan inte ens tänka på det utan att vilja gråta. 

    Min granne Totoro

    – Det ÄR världens mysigaste och finaste film. Den absolut vackraste. Man är inte gulligare än Totoro. Och syskonen är fina. 

    Lånaren Arrietty

    – Åhh det är ju hon som bor innanför väggen. Jag ville vara hon så mycket.
    – Varför då?
    – Meeen du ser väl? Hon hade en knappnål också. Som svärd.

    Kikis expressbud

    – Hon är en så modig tjej, hon vet exakt vad hon vill, hon är inte rädd för något. Hon hjälper alla, även när man tror att det inte går. … jag kan nog se mig själv lite i henne. Det är sån girl power. Hon räddar en kille från att dö, hängandes i ett luftskepp. 

    Ponyo på klippan vid havet

    – Det är den om pojken som hittar guldfisken på stranden. Hon får heta Ponyo och är magisk. Den är söt. Och fantastisk. Hon är gullig. Allt är det. 

    Porco Rosso

    – Alltså, det var så länge sedan jag såg den här. Det var en gris som flög omkring och sköt, han var kär också. Jag tror han var en soldat som blivit förvandlad till en gris. Jag tror inte det var någon favorit. 

    Prinsessan Mononoke

    – Hon är ledare över skogen  och rider runt på en vit varg. Hon växte upp hos vargarna.

    Det levande slottet

    – Jag vill teckna såhär. Förresten, visst är alla hans filmer handtecknade?

    Ja det är ju det. Och kanske är det just därför det blir extra magiskt.

  • DAILY LIFE

    SYMTOM

    Jag har aldrig förr blivit så glad för det allra första säkra vårtecknet. Min mamma lämnade nyss den lilla buketten på vår trapp. Samtidigt är den starka insikten över det lilla och trygga, tillsammans med en sorgsen klump i magen. Vi är ju så vana att min mamma och pappa svänger förbi, kommer in och sitter ner en stund, pratar om allt. Mitt i vardagen och flera gånger i veckan. Något som jag ofta berättar om, som det värdefullaste för vår familj. Igår när pappa lämnat Liv´s presenter (hon fyllde år för ett par veckor sedan, precis när allt började bli värre), på samma ställe, kände jag detsamma. Men Liv sa: Nu tar vi en dag i taget mamma. Sen öppnade hon paket tillsammans med mormor och morfar på facetime. 

    Hej på er, hur mår ni? Våren har anlänt, det känns bara så – tacksamt. Nu stänger jag ner jobbet strax och hoppas ha energi kvar till att starta krattningen av vår tomt som glömdes i höstas, trots att snön aldrig kom. Skönt att det är fredag, jag kan inte påstå att det funkat klockrent och harmoniskt med hemskola här i huset. Alla (utom Charlie men pga nedan så är han hemma sedan ett par dagar) är inte särskilt sjuka men heller inte friska. Liv är en stjärna, ställer sin klocka, går upp, duschar, gör frukost och ansluter till den digitala skolan oj varför sminkade jag mig?! fast det är lika bra, det känns som vanligt då... De andra har mer inställningen, en minut innan skolstart, kliver ur sängen och släpar sig till skrivbordet. Tänker att det verkligen kan vara lättare sagt en gjort för många barn just nu.

    Uppdatering 1 april – Nu vet vi att Kristo har bekräftad Covid – 19. Därför känns det jag skriver om symtom nedan ännu mer relevant och viktigt. Sannolikheten att vi övriga i familjen bär smittan känns stor. 

    Kristo hostar innefrån ett annat rum men säger att idag känner han sig lite bättre då febern fortsatt hoppa upp och ner. Nu går han in på tredje veckan. Den hårda hostan består. Nu vet vi ju inte med hundra procent säkerhet att vi har viruset. Men sannolikheten känns väldigt stor, med tanke på hur dålig Kristo varit, så länge och alla tydliga symtom. Resten (förutom Charlie) har uppvisat symtom MEN de är så GALET olika. Så väldigt subtila. Egentligen borde en studie göras på vår familj för OM vi har det här så är det superintressant, vi är ju ända rätt många som är under samma tak. Nog för att man säger det hela tiden, att det är olika hur viruset slår. Men att det kunde vara såhär subtilt och totalt olika med bara en gemensam nämnare är svårt att inse innan. Och hade jag inte haft den symtom vi alla har, så hade jag lätt trott att jag var frisk nu. Det är endast ETT symtom som varit samma hos oss alla – vi har tappat all lukt och smak. I flera dagar – för mig, Liv och Viggo sedan i lördags. I början av veckan fick jag känslan – detta så sjukt märkligt, det är helt DÖTT. Visst har jag tappat smak/lukt tidigare men då har jag varit dyngförkyld, snorig eller ont i halsen – nu har jag inget av detta. Och det är helt borta, inte ens en gnutta, det känns som det aldrig kommer komma tillbaka, inte en tillstymmelse i snart en vecka. För mig är det absolut det ENDA som inte känns normalt i min kropp. Det startade med yttepytte ont halsen, knappt märkbart, sen kom ca 4 timmars lätt feber och lite frossa, that´s it. Förutom denna mystiska ”åkomma”. När jag googlade det i början av veckan sedan kom detta upp som ett symtom, under veckan har man också börjat nämna det mera,  och efter jag berättat om det har jag hört flera berätta det samma. Med det i åtanke så tycker jag det är bra att berätta om det och även då att symtomen skiljer så markant, i samma familj. Viggo menar att vi bara följer  statistiken, där män över femtio drabbas värst och barn/ungdomar lindriga symtom. Det skulle därför inte förvåna mig om Charlie faktiskt bär på det utan att uppvisa några symtom.

    🌿Kristo – hög feber i två veckor, kraftig och mycket hård hosta, ont i lungorna, svårt med andning, ingen smak/lukt

    🌿Nomi – pyttelite feber, kraftig men segare hosta, ingen smak/lukt

    🌿Liv – ingen feber (möjligen pyttelite, knappt märkbar), ont i halsen, supertrött, lite hosta, ingen smak/lukt

    🌿Viggo – feber i 2 dagar, lite ont i halsen, ingen smak/lukt

    🌿Jag – lätt feber och lite frossa i ca 4 timmar, ont i ögonen, pyttelite ont i halsen i början, ingen smak/lukt

    🌿Charlie – inga symtom än lite magont

    Jag ville bara nämna det, trots att jag inte är en Folkhälsomyndighet. Väldigt långt ifrån. Men senast idag pratade jag med Uppsala, där sade man också att detta är ett av symtomen man sett på många håll. Och trots att det inte är något man ringer 1177 om, så tänker jag att det är viktigt att veta om det. Det kan ju långt ifrån skada i alla fall.

     

     

     

  • DAILY LIFE

    LAHOLMS KERAMIK

    Jag lovade på instagram att avslöja min senaste keramikförälskelse. Man kan ju tycka att det är lite korkat eftersom jag redan nu har letat med ljus och lykta. Och dessutom aldrig lyckas med en budgivning. Nu har jag i och för sig inte kämpat så mycket.

    Men i alla fall på den här ostkupan! Hur glad hade man inte blivit att lägga hushållsosten i den? Nu ska tilläggas att jag nog är lite snål också. Antikhandlarnas ord från Upplandsgatan ringer i mina öron – ohhh nej det har vi inte, men DET kan du få billigt, väldigt billigt. De kunde lika gärna ha sagt det är helt opopulärt – bara så du vet. Hurra tänkte jag i mitt stilla sinne. Så därför snålade jag ur på 500 kronor, det var ju ändå bara en ostkupa. Men hur som helst – jag besitter ju långt ifrån någon patent på detta fina så varsegoda – låt mig presentera : Laholms keramik!

    NU lät det som det hela var min uppfinning men oh nej. Det hela började alltså redan i december när min mamma gav mig dessa assietter som varit min kära mormors. Det var inte så att jag spanat in dem sedan tidigare, utan min mamma hade helt enkelt på känn att jag skulle tycka om dem. Jag blev överlycklig! De var de finaste jag sett. Jag tog fram dem vid fina tillfällen under januari men kom mig faktiskt inte för att kolla under dem förrän flera fikastunder senare.

    Och när jag då googlade namnet var det som det skrek på mig! Jag vet egentligen inget mer om denna keramikfabrik utom att den låg i Laholm, förmodligen, och att faten från min mormor har en Berit Davidsson gjort. Och att jag mycket gärna skulle ha en assiett till varje familjemedlem. Det vet jag också.

    Sen hade jag tydligen en liten skål hemma sedan förut men assietterna är så mycket finare. Och fiskfatet får oss mest att skratta men jag har det som färgkarta.

     

     

  • DAILY LIFE

    MÅNDAG

    Hur mår ni? Själv varvar jag fina telefonsamtal med jobb, samtidigt som jag checkar av måendet utav resten av familjen. Nu är alla mer eller mindre sjuka, utom Charlie. Givetvis hade jag själv, i annat läge, inte känt mig alls så sjuk, mest snuvig faktiskt.  Men nu håller man sig ju lugn och hemma, såklart. Och Kristo har på 12:e dagen i stort sett noll feber så det börjar vända om det inte vore för den där hostan, som faktiskt blivit mycket värre nu ikväll. Så konstigt. I natt drömde jag att vi var i Paris och allt var tyst, ödsligt och stängt. När jag vaknade så var känslan där i magen på en bråkdel av sekund – att allt är annorlunda. Men trots det så håller jag mig så stenhårt till hur mycket jag tar in utifrån. Det förändrar ju inte läget något alls egentligen men jag funkar. Och det är helt OTROLIGT : alla som ringer, jag har fått vykort från er som läser! Och till och med ett musikbud! Den VACKRASTE av världar. TACK <3

    På eftermiddagen kom leverans från min pappa, men det är min mamma som levererar. På trappen lämnades flädersaft, jordgubbssylt, bullar och ugnsstekt gädda (själva fisket står dock pappa för) och jag i min tur levererade ut fika till alla sjukstugor i huset. Så mycket tacksamhet i sådana leveranser. Tänker på när man som barn gnällde över hemkokt saft och sylt och hembakt bröd. Jag och mina systrar skrek efter Bob´s sylt och Skogaholmslimpa, snacka om skilda världar. Precis i fikat kom också beskedet om att Nationella proven ställs in. De två yngre barnen jublade medan de äldsta fick varsin klump i magen. Såklart är det skönt att slippa prov, men samtidigt när betyg står på spel på ett annat vis än i sexan, blir också dessa prov otroligt viktiga.

    Just nu jobbar jag med en del av inredningen på Fotografens Café och Bistro, som jag berättat om tidigare. Så glad att det inte finns någon önskan om att det ska vara lugnt och sparsmakat. Jag ska berätta lite mer än annan dag men såhär ser en liten del av moodboardsen ut.

    Alexandra skickar mig uppdateringar om hur allt faller på plats. Bänken har gjort ett av hörnen användbart, vi kunde på så vis bygga bort en snedställt vägg och vi har också så löst en del av förvaringen till  ovanvåningen. Skåpet satt där, förmodligen från det huset byggdes, men har lagats upp i profiler och bänkskiva. Och ny färg. Det är väldigt lyxigt att leverera idéer till snickare och målare på plats.

    Mysigt hörn. Visst blir det fint!? Och snart slipade, oljade golv! Och så tänker du till tapeter på allt utom där det är pärlspont. Och klängiga växter, blombord, speglar, kuddar…

    Här är det slutgiltiga tapetvalen. Samtliga från Lim och handtryck. Jag har hela tiden velat att övervåningen på gårdshuset från tidigt 1900-tal ska ha känslan av ett hus på landet.  De knarriga trägolven , snedtaken och kakelugnarna får mig att tänka på torp och sommar. Samtidigt tänker jag att det skulle kunna vara en vind i Paris eller kanske mer Köpenhamn. Tänker att den mixen kommer bli helt perfekt och så mysig.

    Karantänsbordet. Det råder i alla fall inte direkt brist på kreativiteten. Liv sa – alltså jag hade glömt hur satisfied det är med vattenfärg…säg åt mig nästa gång jag glömmer.  Sedan tyckte hon att bästa sysslan för mig i dessa tider var att testa igenom alla copic-pennor. Dessvärre behövdes påfyllning till alldeles för många än vad vi har råd med just nu, men det är så himla bra att dessa pennor är påfyllningsbara. För det första så räcker de en evighet redan vid första köpet. Sedan ger varje refill  8-13 påfyllningar beroende om du har Marker, Ciao eller Sketch.

    Fick Elin Unnes senaste bok – Den parfymerade trädgården – i brevlådan. Är så väldigt sugen på att börja läsa pågrund av att jag älskar allt som Elin sätter orden på.

    Den doftande trädgården är fylld av vackra, härdiga växter som sprider sin parfym på vintern och sommaren, dag som natt. I parfymörens odlingar växer ingredienser till tvål och skönhetsvård, till mat och dryck, rökelse och tvättmedel. Och – för den skickliga alkemisten – eteriska oljor. I parfymörens odlingar växer ingredienser till tvål och skönhetsvård, till mat och dryck, rökelse och tvättmedel. Och – för den skickliga alkemisten – eteriska oljor. Den doftande trädgården är fylld av vackra, härdiga växter som sprider sin parfym på vintern och sommaren, dag som natt. Det är en oas för människor och djur, full av nyanser för folk som inte kan se växterna och full av minnen för den som håller på att glömma allt.”

    Visst låter det så himla fint?

  • DAILY LIFE

    MAN KAN SLUTA LÄSA HÄR OM MAN VILL. SÅ POSTAR JAG NÅGOT MYSIGARE IMORRN.

    Hej. Hur mår ni? Jag mår inget vidare… Ett jävla orosmoln de luxe. Har haft så mycket ångest de senaste dagarna. Vilket i och för sig inte är särskilt ovanligt. Men det är inget jag brukar skriva om här. Oftast blir jag bara tyst i blogg och instagram, så har det alltid varit. I de här kanalerna tappar jag orden. Dock vet alla som känner mig, att lika tyst som jag blir här, lika öppen är jag om det (och annat) i verkliga livet, i relationer och samtal. Kanske ”för” transparent enligt vissa. Filterlös på gott och ont. Ångesten de senaste dagarna har i alla fall varit så pass illa att jag varit helt handlingsförlamad och tappat allt rationellt tänk. Det har inte ens varit i närheten av att skriva blogg då.

     

    Oro och ångest går inte alltid hand i hand hos mig. Ångest kommer ofta utan oro, men oro följs nästan alltid av ångest. Så ja, min ångest just nu grundar sig fullt ut i oro. Inte direkt överraskande. På det vis då man blir rädd för man inser att man är utom kontroll av vad som händer. Än mindre kan förstå situationen och veta utgången. Jag har varit mitt absolut sämsta jag de senaste två veckorna. Jag kan långt ifrån skryta med att ha varit en förebild. Vill så gärna vara det i den här situationen. Rationell, klok och sprida det trygga, därför har jag nog varit tystare än någonsin.  Har känt att allt som kommit ur min mun har varit så färgat av vad som händer. Som tur är har jag en hel drös med det motsatta runt omkring mig. Som fångar upp och försöker få mig att tänka klokt. Om sanningen ska fram har mina barn levererat så mycket mer klokhet än vad jag själv gjort. De har läst och sållat bort på ett betydligt smartare sätt. Otroligt tacksam att jag har Kristo vid min sida, dessvärre ligger han instängd i ett rum med feber och hosta sedan nästan en vecka tillbaka.

     

    Jag har i allt detta försökt lyssnat på dem som kan och försökt hålla mig till fakta. Ändå så har jag fastnat där, i en hysterisk media-rapportering, fast jag innerst inne vetat att det är fel. Och framför allt, som får mig bara mer förvirrad. Som om hjärnan inte längre får ihop faktiska fakta med åtgärderna och konsekvenserna just nu. Givetvis vet ingen fullt ut men att tro att uppblåsta rubriker är den enda sanningen är inte särskilt smart. Men i oro är det så lätt att falla dit.

     

    Barnen sätt att se på det hela är oerhört klarsynt. Givetvis så slår den ”lilla” ilskan till om inställda födelsedagsfester, ovisshet och hur blir det med sommarlovet? Så tänker jag att det också måste få lov att vara. Men också insikter om bra saker som händer när vissa delar stängs av. Och de visar mig  artiklar där experter ser följderna av minskningen av kväveoxid i exemplevis i Italien ”Runt 20 gånger fler liv har räddats på grund av utsläppsminskningar än som har förlorats på grund av viruset”. Samma riskgrupper är i farozonen och drabbade, men ändå har det varit en omöjlighet från politiskt håll att stoppa utsläppen tidigare. De frågar, varför ställer världen om nu fast sagt att det varit omöjligt när det handlat om klimathotet?

     

    Och de är positiva. Säger sådant som : Vi kan inte göra något mer alls nu än ta en dag i taget, ingen kan veta med säkerhet vad som kommer hända. Och inser vissa små men positiva effekter: Jag slipper gå upp 5:20 för att hinna med morgontåget till skolan. Sedan lär jag ha tid att städa min kattvind. Och Nomi ritar och ritar. Viggo har säkert gjort 50 hits. Och skatar när det inte regnar.  Charlie spelar fotboll utomhus med kompisarna nu när alla träningar är inställda. Liv har redan inrättat minst ett tiotal, fenomenala, digitala sätt att umgås med vänner. Sedan kommer också funderingar – vi har det ju verkligen bra oavsett om vi måste vara hemma. Det allra konstigaste är ju att vi inte får träffa mormor och morfar, det är jobbigt. Men tänk om vi levt i krig, DEN oron…. Och tänk på dem som har det dåligt hemma, där skolan är deras enda trygga plats. Det finns ju de barn som bara får mat i skolan och aldrig annars. Vad händer med alla dem nu när skolorna stänger igen? Och de gamla… som är jätteensamma, vem hjälper dem? Vem pratar de med? Vi pratar ju i alla fall. Varje dag. Flera gånger.

     

    Livet pågår och här hemma är alltså en sjuk man. Som fem dagar efter kontakt med en konstant, hostande man nyss hemkommen från Tyrolen (det sjuka i att människor åker till kontoret då…), insjuknade själv i hög, ihållande feber, hosta och som nu har utvecklats till tryck och ont över lungorna. Jag som redan tyckte det var olustigt (underdriver nu) med en man och dotter som pendlade varje dag. Blev ju inte mindre nojjig när Kristo ringer och säger att den här mannen har varit på kontoret ända fram till lunch, då dennes fru ringde för att meddela att flera var smittade där de nyss kommit hem från…DÅ passade gubben i fråga på att åka hemåt.  Kristo har blivit sämre för varje dag men så länge man kan andas själv så ska man stanna hemma. Och jag har suttit i 1177 – du har plats 376 i kön. En osäkerhet över rätt och fel. En inte direkt liten stress över att hålla honom borta från resten av familjen. Men eftersom riktlinjer ändrades i vilka som skulle testas så vet vi ju inte säkert men ska agera utifrån att det är det. Hur enkelt är det? Det är lätt att tappa fotfästet när inte ens hemma känns ”säkert”. Två av barnen har visat symtom så de är hemma medan de andra två går i skolan. Allt enligt riktlinjer. Vilket jag funderar en hel massa på, då Charlie har astma och Viggo fortfarande under utredning för allt som vi inte vet.  Jag funderar nog på precis allt just nu. På mina föräldrar och alla dem över 70, på samhället, på världen. På vården och alla de som kämpar. På paniken som drabbar folk, vad blir konsekvenserna? Vad gör rädsla med oss människor? Häromdagen skulle jag bara handla något litet till middagen, jag möttes av ett Ica Maxi med tomma hyllor och människor med panik i ögonen över att vad de kallade ”nödmat” var slut. De menade soppa på pulver. Men istället för att skratta åt eländet blev jag helt tom. Vi har inte bunkrat, har inte ens tänkt tanken. Och i jämförelse med människor som agerar som vi lever i en krigszon funderar jag i mina svaga ögonblick om vi är de som gör ”rätt”. Men det är bara i mina svaga.

     

    Jag kan inte säga att jag är en stjärna och särskilt klok i oroliga situationerna, jag har blivit bättre med åren. Men sedan allt som hände i somras har det som jag tidigare klamrat mig fast vid, krackelerat till en stor del. Jag har gått runt med en känsla av att allt är så orimligt skört. Givetvis handlar det om att jag omöjligt kan kontrollera vad som händer, att jag nu som då inte vet utgången och svaren. Och nog för att jag för länge sedan släppt den ”ytliga” kontroll jag alltid eftersökte förr, innan fyra barn, så blir insikten utav att sakna kontroll över det absolut viktigaste, svår att bära stundtals. Jag fastnar i det. Vissa dagar är allt bra, jag har känt mig klok, men så kommer det tillbaka och allt är utom förnuft. Jag skrev i september att jag längtade så oerhört efter livet, när allt bara ÄR. Allt jag ville ha var de där dagarna, de helt vanliga. De som passerar omärkbart och utan några som helst stordåd. Då när det inte händer någonting alls. Och det väl exakt så man tänker igen, idag. Och vanliga dagar kommer, oavsett om den faktiska oron kvarstår och ingenting är löst. Mitt tips är, landa mjukt just då och liksom lapa i dig allt som känns skönt, om än bara för en stund. Alla stunder då man lyckas tänka bort är så satans värdefulla.

     

    Jag hittade ett sätt i höstas, till slut, att kontrollera tankar som skenade. Det var långt ifrån vattentätt. Ibland höll det bara i sig så länge jag gjorde ”det andra” men det var ändå värt ALLT att ens kunna bryta för en stund. Jag städade som en dåre. Och jag sprang. Varje dag, i ur och skur. Och jag bankade in i mitt huvud och sa det högt till mig själv: Allt blir bra. 

     

    Jag har, som sagt, aldrig lyckats med konststycket att driva bloggen när allt runtomkring är allt annat än mjukt. Jag har helt enkelt inte lyckats att hålla skenet uppe. Men då, i höstas försökte jag tänka om. Ibland funkade det, vissa dagar inte alls. Men igen, det var värt de gånger de fungerade. Jag försökte helt enkelt trycka undan de tankar som ändå inte gav något och vända fokus till något mer konstruktivt. Att koncentration i det lilla blev en bit på vägen. Att text och bilder kunde få mig att skingra allt det som ändå bara var en massa frågor ingen någonsin kunde ge mig ett svar på. Bloggen har aldrig varit allt för mig, bara små fragment ur mitt liv. Och kunde jag fortsätta på så vis även i dessa stunder, kunde den kanske också vara en slags hjälp för mig själv. Många gånger under åren jag har bloggat, har jag fått mail och samtal om att min blogg hjälpt dem att tänka på annat i svåra situationer. För mig har den vetskapen varit så oerhört värdefull. Att min blogg fungerade som en slags frizon. Att det ytterst lilla och till synes oväsentliga hade förmågan att skänka tröst och lugn.

     

    I måndags tog jag ett brejk från Aftonbladet ( på ett sätt är det fascinerande att en person som ALDRIG  läser Aftonbladet annars uppdaterar typ var tredje minut, på ett annat sätt är det helt sjukt) och faktiskt de allra flesta medier. Jag håller mig till några få klockslag då jag får kolla/lyssna på nyheterna. Då är det enbart P1´s nyhetssändningar som Lunchekot och Dagens eko och Rapport typ och bra tips som exempelvis när Agnes Wold gästade Skäringer & Mannheimer. Jag lyssnar noga och djupt på alla de kloka människor jag har runt omkring mig. Det går det ändå bra. Lite bättre än vad de gjort innan jag började med den här planen. Ganska bra i alla fall.

     

    Så från och med nu försöker jag hålla till härinne då och då, fokusera på annat. Men nu vet ni, att jag liksom de allra flesta befinner mig i orosmolnet, med tankar i virrvarr och långt ifrån en slags mjuk frizon.  Liv och jag såg en film där detta citat sades: ”There’s beauty in the most unexpected places. And there are bright places, even in dark times. And if there isn’t, you can be that bright place.” Så lite åt det hållet.

     

     

  • DAILY LIFE

    TVÅ EFTERLYSNINGAR

    Hej! Har ni lust att hjälpa mig lite grann? Jag har två saker härhemma som jag undrar  över. Det sura är (samtidigt lite fina) är att den första har jag redan fått hjälp om, då det överraskande nog kom ett mail från en läsare som hade en likadan. Det är bara det att jag  hittar inte mailet. Hur mycket jag än letar.

    Det är detta broderi, ena frågan gäller. Enligt mailet ska beskrivningen funnits i en gammal veckotidning, men som sagt, jag minns inte vilken. Snälla du maila igen. Och ännu bättre, kanske någon har den gamla beskrivningen kvar?

    Den andra frågan är denna lampa. Med ljuvlig, gedigen, handsydd skärm.

    Foten är av trä och inte särskilt gedigen, för att inte säga ranglig. Dubbelfattningen känns dock speciell. Och resten av detaljerna är tung mässing.

    Likaså knoppen. Observera de långa stygnen. Någon som vill försöka sig på en gissning?

  • DAILY LIFE

    ONSDAG

    Idag har jag jobbat hemifrån och det är den typen av dag när allt ramlar över. Som de tusen idéernas confetti. Kristin sa häromdagen, men var glad att du har idéer, tänkt om det varit tvärtom. Det ligger något i det.  Denna bild är som tur är inte idag, utan förra året. Någon frågade vad jag menade med enstörigt när det kom till att göra blommor. Enstörigt, som i osällskaplig, prata helst inte med mig på en vecka, låt mig ha mina lurar och bara göra. Visst låter det hemskt fast jag tror att det där är mina bättre egenskaper. Meter efter meter av blad och annat som hör till. Timmar blir dagar och jobbet ovan – en hel vecka.

    Just idag har jag blomsterutvecklat. Känns som att man borde ha bättre för sig, mer att lösa världsfred och sådant. Men nu råkar detta vara mitt jobb och jag måste gå till botten med en sak. Det har tagit ett antal timmar i anspråk sen tog jag en dusch.

    Jag ritade en tavelvägg och tog gamla bilder från Sundborn som inspiration.

    Och funderade lite över hur många hyllor man kan trycka in på liten yta.

    Och om jag ska hänga draperiet såhär, som Kärlekens ros.

    Eller som här hos Fanny.

    Sen tog jag lite paus men insåg att det blev tvärtom-effekt på grund av stresspåslaget när jag räknade mina frö-inköp. Jag vill ju vara som Paulina och ha en trädgård som henne. Kommer ni ihåg intervjun jag gjorde med henne förresten? Så fina svar. Hur som helst säljer hon också supersmarta verktyget Soilblockers. I nuläget är jag dock osäker på om ens det kommer hjälpa mig. Bara att trycka ut tusen små kuber känns som en uppförsbacke utan dess like. Funderade på om man kunde köpa en tjänst som går ut på att någon trycker ner alla de där miljarder fröerna, sen kom jag ihåg att jag ändå inte har råd.

    Efter den deppiga insikten drömde jag mig bort på Sundborn och tänkte att det minsann inte är tvunget med rundade stänger för hörn. Den här lilla kappan satt vid en säng.

    Jag fastnade i ateljén i The Danish girl. Och kom på att någon hade nämnt i kommentarsfältet hos Brittany att bokens omslag påminde henne om  ”the upstairs room in Little women”.

    Eftersom jag inte sett filmen var jag ju tvungen att googla. Och jisses, det vill man ju förknippas med <3

    I samma googling låg den här bilden. Inspo. Igen.

    Jag lånade ut Hannas bok till min pappa. Så han kunde läsa på om gouache.

    Jag fick provplattor till toaletterna på Fotografens och matchade ihop en av dem med kulören Devine.

    Det är samma färg som Nomi fastande för till sitt rum. Nu har hon dock även fastnat för bröstpaneler. Vi har ju original-pärlspont på många ställen i huset så det kan absolut funka. Skulle ju vara ett sätt att spara lite på tapeten för en annan tid. Å andra sidan målar vi ju över hälften.

    Nu ska jag vidare och mäta upp några för tapet. Funderar också skarpt på att använda rester från plåtningen ovan och liksom skräddarsy ett tak. Undrar just vad målaren på plats kommer tycka om den idén?! Tapet i taket alltså.

  • DAILY LIFE

    MÅNDAG OCH NÄR NÅGON FÅNGAR ENS HEM SÅ MAN BLIR GRÅTIG

     

    Godkväll! Här bloggas det i vanlig ordning när tid blir över istället för tvärtom. Jag förstår om det kan vara en aning irriterande att det saknas kontinuitet, men om jag ser det på ett rent personligt plan så älskar jag att min blogg får vara lite så. Jag mår nämligen bra av att den är så. Kort och gott. Jag lyckas ju ungefär med tidsinställda blogginlägg en gång per år, om ens det. Jag har det inte i mig så att säga. Kräver någon det, om man till exempel ligger på ett mediahus, är det såklart att även jag håller mig till ramarna. Men då måste jag liksom lägga manken till, kämpa på så att säga. Men just nu är det bara jag som bestämmer och det är ju bra. För mig. Fast man vet aldrig, saker och ting kan ändras. Och nu bloggar jag strax efter fikat klockan 17:30. Never too late for a cake, sade Nomi. Och jag får stå mitt kast, hon frågade om hon kunde baka en kladdkaka och jag sa ja och tittade givetvis inte på klockan. Jag och rutiner är ett stycke för sig, vi kan ta det någongång. Också från andra sidan, jag tycker att ett rutinlöst liv passar oss perfekt men tycker verkligen resten av familjen det? Som sagt, det kan vara ett intressant inlägg. På senare år har jag nämligen förstått att vi tycker olika om den saken.

     

     

    Om ni vill veta hur det för tillfället ser ut hemma hos oss så tycker jag ni ska klicka er raken vägen till Kristin! Hon och två av hennes pojkar hälsade på hemma hos oss och jag ÄLSKAR bilderna från vårt hem!! Och då menar jag givetvis inte för att det är vårt hem, skrytigt det hade varit, utan för sättet det är fångat såklart! Jag älskar att ha Kristin, Otto och Igor i vårt hus. Jag och Kristin fungerar väldigt lika och vi känner igen varann i så mycket, det är fantastiskt! Många blir nog helt yra vid vår sida men är man lite lagd åt samma håll så tror jag världen blir tusenfalt mer spännande på så vis. För mig är det ovärderligt med vänner som saknar filter, där samtalen är helt transparenta och man lagt det tillrättalagda och ängsliga långt åt pipsvängen. Och jaa, som svar på en fråga i inlägget: jag har hängt en nylonstrumpa där, som ett färgprov om någon undrar. Extra bra att den har guldmudd och att den liksom låg där bredvid min fot en vacker dag. Med största sannolikhet var det Chester som burit fram den, exakt dit den låg. Jag återkommer med bilder från dessa dagar.

     

     

    Att det var ljust ända till fem idag kan man ju bara bli kär i. Jag jobbade med tapeter och färgsättning som skulle landa och tog tacksamt emot allt dagsljus. Jag plockade in utelökarna till fönsterbrädan och min mamma sa att hela hennes gräsmatta var full med krokus. Hon sa en grej som jag tog fasta på, de satte nytt gräs för ett par år sedan. Jorden som inte kom inplastad från handelsträdgården, innehöll tydligen små krokuslökar fast det inte alls var meningen. Och som en överraskning  om våren så ploppar de upp i hela gräsmattan. Det där borde man väl ändå ta fasta på, helt medvetet liksom. Att strössla gräsfröna med annat, när man ändå håller på liksom?

     

     

    Nu måste jag cykla och handla middagsmat. Kristo har tagit tåget över dagen till Köpenhamn och barna har sportlov – ”Kan vi inte äta fiskbullar?!!” Ehhh, joo, det kan vi väl sa mamman som nyss ätit sig mätt på kladdkaka och egentligen tycker det låter lagom ansträngande att öppna ett par burkar fiskbullar. Oh no, inget man skryter med, jag fattar. Men ändå…

  • DAILY LIFE

    ETT DYGN

    Onsdag – torsdag, ett helt vanligt dygn i februari. Vad kan hamna i ens väg kan man tänka? Jag har insett att mitt bloggande har blivit sidospårets vän. Kanhända att det blir en aning förvirrande om man ser på det utifrån, men det kommer säkert mer ordning även här, tids nog. Får be om ursäkt så länge.

     

     

    Jag, Nomi och Liv såg Catwalk. Jag vet inte när jag grät så mycket. Det började redan i reklamen så kanske var jag inställd på gråtfest de luxe. När man börjar gråta av Trygg hansa reklamen liksom. Men jag fulgrät, hulkade och snörvlade hela filmen igenom. För att det var fint, vackert och den uppenbara jävulskapen om hur livet inte är snällt. Jag grät för alla de som blivit mobbade, som fått sin självkänsla raderad med marken. Jag grät för styrkan och kärleken som ändå fanns kvar, under all rädsla för livet självt. Jag grät för revanschen. Jag grät för att allt kändes så jävla mycket. Varje ord, varje skratt, varje känsla. Alltsammans direkt genom filmduken. Hursomhelst, gå och se! ALLA bör se denna film. Se den med barn om du har några i närheten. Se den annars själv. Låt alla skolar visa denna film. Så fin, så fylld med kärlek, så VIKTIG!!! Börjar nästa gråta nu igen, bara jag tänker på den.

     

     

    Jag och mamma såg lunchteater om Ester Blenda Nordström. Och liksom då jag läste boken för ett par år sedan fastnade jag i tiden som var då och ville tillbaka. Det där som gav att jag kärade ner mig i ett hus och ville rädda det, kvinnohistoria och svensk demokrati. Såklart att jag ville. Förresten påtal om det, Elin Wägner och Fogelsta, ni har väl sett filmen jag länkar till här ? Påtal om det ska jag uppdatera er om vad som hände med huset, det blev något bra!! Och boken, jaaa läs!

     

     

    Jag skrev ett cv, hittade den här gamla bilden och frågade mig hur det kunde bli såhär?!! Jag fick 225 kommentarer om denna, minst sagt, knäppa grej. Bara snälla såklart. Ni är så fina. Några ville ha en tutorial, det värsta är att jag minns inte?!  Mer än att det var ett golfparaply från början.

     

     

    När jag var inne på instagram såg jag att My ska ha tulpan-heaven igen! Imorgon bestämt. Nu behöver nog My och hennes lysande stjärna till affär inte någon mer marknadsföring men My, I love you! Som godis, som confetti, som jordens fest, som kärlek till hela mänskligheten. Och jaaaa det är bara en affär, det är DET som är grejen.

     

    Jag beställde luktärtor och hittade inte mailkvittot från förra året. Så jag valde bara efter om det stod snitt någonstans.  Kan därför inte med säkerhet påstå att detta är ett bra val eller ens färgmatchat. Men jag valde High Society, Dorothy Eckford, Charlie´s Angel, Chelsea Centenary, Gwendoline, Judith Wilkinson, mrs bernard Jones och Queen of hearts.

     

     

    Jag har hängt jättemycket vid det här bordet och det ska ni snart få veta allt om. Om jag älskade tapeter tidigare så gör jag det nu som besatt. Herregud så vackert det kan vara. Om jag fick chansen att äga en limtrycksmaskin skulle jag ta den, utan betänketid. Jag skulle göra mig av med allt jag äger, om det så krävdes.

     

     

    Jag har visat bilder från The Norrmans och insåg att jag aldrig bloggat därifrån. 2018 alltså. Jag hittade EN bild där jag var skarp. Hej semesterbilder.

     

     

    Insåg att jag bör lägga till lavendelgångar i gruset till min trädgårdsstruktur.

     

     

    Egentligen skulle jag visa ett badrum.

     

     

    Men visade också deras lilla orangerie.

     

     

    Som är byggt enbart av danska blocket-fynd.

     

     

    Påtal om badrum så beställde vi det här golvet. Namnet Leksand var det avgörande mot hexagon i rosa. Golvet var inte mitt privata, även om man kunde önska, utan till det här stället.

     

     

    I samma veva diskuterade vi en bänk som skulle byggas och den här från Villa Strömsfors är fin.

     

     

    Jag visade också det här inlägget från Talldungen 2017 och berättade att det är väldigt fint där.

     

     

    Ja guuud så fint det här, som då när jag och min man landade där mitt i natten, några månader senare. Helt själva dessutom för det var ju stängt egentligen.  Ja, det var allt eller något av det.