• DAILY LIFE,  PARIS,  TILLBAKABLICKAR

    Husesynen.

     

    Ni är alltid så många som frågar om lägenheten i Paris. Så jag repostar en husesyn.

     

     

    Mina barn kallar den här lilla lägenheten för en Paris-stuga, samma sak som en sommarstuga fast tvärtom.  Livet blir lite som en film här, automatiskt, om man bortser från det att vi är 6 personer på ganska liten yta. Och en hund. Fast vi vet ju inget annat. När det handlar om Paris. Vi har bott här varenda gång vi besökt staden med barnen. Förutom första gången med Liv och Viggo när tvillingarna var pyttesmå. Och när Kristo och jag åker hit ensamma bor vi alltid i samma område fast på hotell.

     

     

    Läget är helt perfekt, vi promenerar precis överallt och barnen går själva till affären och ut på andra äventyr. Allt blir enkelt med en telefon i fickan.

     

     

    Egentligen räcker det fint med känslan att vakna om morgonen och ta dagen med ro. Fint. Som en sommarstuga alltså. Katarina uttryckte min känsla för städer så jädra träffande idag på instagram.  ”Man skulle kunna tänka sig att stadsliv skulle framkalla fomo de luxe, men när vi bodde i New York älskade jag att bara vara hemma med öppna fönster och ett ständigt porlande och sorlande liv som ljudkuliss. Känns på nåt sätt som att mitt liv flätas samman med alla andras och så kan jag ligga hemma och ta det lugnt istället. ”  Exakt så. Jag köper en knippe morötter vid det enkla marknadsståndet runt hörnet eller en kvällspromenad med Chester. Och jag är nöjd så. Inget fomo råder här.

     

     

    Det finns alldeles lagom med saker här, precis det man bara behöver. Som böcker.

     

     

    Det var just den här bokhyllan som inspirerade oss till en egen i pocketformat. Med andra ord en inte alls så djup, några centimeter extra än en pocketbok. Vi delade upp en gammal dörr som hyllplan. Vår finns alldeles säkert med i ”stora inlägget om bokhyllor.”

     

     

    Till och med Liv älskar lägenheten, de bruna detaljerna och trägolvet till trots. ”Det är ju ändå modernt, det kan du ju verkligen inte säga om vårt hem.”  Nää, hmm, kanske inte…

     

     

    Tror att det är enklare att ta ett mönstrat golv än tapeter på väggarna. Tapeter är kanske det mest hemska som hänt vårt hus om man lyssnar på Liv.

     

     

    Vi lagar mycket mat här. Åtminstone en gång om dagen.

     

     

    Och allt med annan förpackning än hemma blir också en smula vackrare. Fast det liksom är buljongtärningar typ.

     

     

    Minns att det var efter vår första vistelse här jag också började fästa hela kylkanten full med visitkort.  Inte för att det är något nytt under solen men jag hade inte fattat att vår kyl var magnetisk på sidan. Rocket sience.

     

     

    För att återkoppla till att landa i känslan av att inget ”fear of missing out” råder här. Jag tror vi hamnade där när vi fick våra barn och livet var kaos. Vi orkade helt enkelt inte att hinna allt, pallade inte att stressa. Det var helt oöverstigligt att göra listor på sådant vi förväntade oss att hinna. Vi lärde oss snabbt att det var inte hur mycket vi gjorde om dagarna som satte standarden. Utan helt tvärtom. En stund på ett café och ändlösa promenader kan vara det bästa som händer en dag. Att passera ett gathörn och mötas av ett eiffeltorn. Bli omkörna av hundratals rullskridskoåkare en natt. Den perfekta bakelsen. Den bästa vegetariska shawarman. Samtalet om något viktigt. Spänningen när något av barnen landar i ett nytt intresse. Att komma ”hem” efter midnatt och fara genom staden om natten med bil. Verkligen inget storartat trots att det faktiskt är Paris.

  • DAILY LIFE,  PARIS

    Mindfulness i Paris.

     

    Vi kom iväg till Paris. Och sträckkörde sånär på ett vattenland.

     

    Viggo har nackkrage till minst slutet på augusti men vi tänker att allt blir bra. Vi vet hur skallfrakturen sträcker sig ner mot första halskotan men också att han kan vara exakt som vanligt, närapå i alla fall. Om man bortser från att nackkragen sitter varenda sekund. Tack alla ni som hört av er. Det är fantastiskt fint.

     

    Vi bor där vi alltid bor, på Rue Oberkampf i 11 arr. Och allt är perfekt. Som det ju är i Paris. Vi är precis som hemma här fast det ju inte alls är helt sant. Men om man kan ha en villkorslös kärlek till en stad så har Paris min. Det är som om alla ljud och virrvarret av att livet ständigt livet pågår gör mig lugn. Kolugn. Paradoxalt nog. Man kan nog tycka att det borde vara tvärtom. Att alla intryck, all överdos av staden gör tvärtom med en. För en sak är säker, jag sorterar inte det minsta av omvärlden. Jag tar in allt, varenda hörn, ljuden, marken jag går på. Färgerna och alla människor. Min blick flänger runt och hjärnan är på absoluta högvarv. Ända lägger sig tankar på plats, jag sänker axlar och andas djupare än vad jag gjort på länge. Är precis här och nu trots att världen pågår som om det inte fanns en morgondag. Vi sover med öppet fönster mot Rue Oberkampf och det är ingen stillsam historia. Fast jag sover gott, jättegott och vaknar helt utvilad. Värsta mindfulnessen mitt i stan. Hur fungerar det egentligen. Borde utvärdera mig själv. Nog för jag vet att jag gillar städer, det är sedan gammalt, men jag brukar ändå fantisera om att skogen, sjön eller min egen trädgård kanske ändå får mig jordad liksom. Men när jag tänker efter har det nog alltid varit så att staden har exakt den här effekten på mig. Fast det känns i högsta grad tvärtemot mot vad folk och hela vetenskapen säger. Mindfulness  i storstaden. En analys på den kanske?

  • DAILY LIFE

    Sommaren kom av sig.

    Idag skulle vi packat in barn och hund och bilat neråt Europa. Med stopp i Normandie en vecka, för att sedan landa i Paris ett par veckor. Sedan hemåt igen precis till skolstart. Men sommaren kom av sig.

     

    Förra fredagen svimmade Viggo i vårt kök. På vårt plankgolv. Han föll så illa att han spräckte skallbenet och skadade nacken, man misstänker att det ledband som håller ihop huvud och nackkotor är av. Jag, Liv och Chester var ute och gick. Innan vi hann kom hem ringde Kristo  och berättade att de var påväg med ambulans till Eskilstuna. Vi blev kvar där till i fredags, först flera extremt jobbiga dagar på IVA och senare inlagda på barn. Vi är hemma nu, han har nackkrage men är glad att vara hemma. Men trots timmar av magnetröntgen och konsultation från flera andra sjukhus har man inte kunnat fastställa hur illa nacken är skadad och imorgon röntgas han igen. Han har redan legat i den där magnetröntgen säkert tre timmar totalt, en av gångerna 1,5 timme i sträck. Men eftersom både huvud och nacke har haft en rejäl svullnad så är det så svårt att se skadorna. Han sitter fortfarande fast i en nackkrage och imorgon får vi besked hur länge den kommer att sitta kvar. Han är så positiv och vi håller tummarna att den får tas av men i värsta fall kan den sitta i upp till ett par månader. Nu får den inte tas bort alls , inte ens en sekund, men han har lärt sig att sova med den och försöker vara precis som vanligt. Det är bra att vara hemma. Dessvärre fick han också tinnitus vid fallet, vilket självklart inte är lika allvarligt som resten av skadorna men vilket han nu tycker är väldigt jobbigt. Kristo har haft det sedan han var 17 så han vet ju allt om hur det är och egentligen tror jag aldrig man vänjer sig men lär sig hantera det.

     

    Det känns helt sjukt att något sådant här kan hända hemma i vårt eget kök. Han skulle precis sätta sig för att äta lunch och hämta vatten från kranen. Sådär mitt i sommarlovet. Han svimmade, man vet inte varför han svimmade men förmodligen och förhoppningsvis var det bara en tillfällighet för man har inte hittat något, och föll alltså bara på vårt trägolv, utan att vare sig slå i vår köksö eller den marmorplatta som ligger framför vår spis. Man kan därför inte förstå hur det kan gå såhär illa. Man inser att man aldrig kan skydda sina barn, den insikten är både viktig och skrämmande. Jag är alltid lite orolig när de är ute på strapatser. Eller egentligen inte mer storslagna strapatser än att de cykar för fort, skatar utan hjälm, åker iväg och badar i världsdjupa kalkbrott, när Nomi rider. Ni vet, det är så många gånger hjärnan tar en extra loop och man INTE är världens coolaste mamma. Men när det kan bli så är hemma i ens eget kök inser man som sagt, att det kan hända så mycket om oturen är framme. Vi har dock förstått att det kunnat gå så mycket värre, att han trots allt hade enorm tur i oturen.

  • DAILY LIFE

    Vad har Katrineholm, Rörum Strand, Leksand och Paris gemensamt?

     

    För ett par dagar sedan skrev jag ” Och plötsligt så ser man väderrapporten med annan blick och minns förra årets sommar med en skum känsla i magen. ” Det jag såg var 34 grader, minst, flera dagar i sträck och inget regn. Kände mig så himla förvånad när det faktiskt regnade och regnade och blev 11 grader härhemma. Det var då jag insåg att mitt väder var i Paris, det var deras väderrapport jag kollat in. Jag har nämligen fyra stationer i min väderapp på telefonen. Katrineholm ( väldigt rimligt, tänker att det är förvalt ) Leksand ( ganska så ofattbart eftersom jag endast varit i dessa trakter 3 dagar av mitt liv) Rörum Strand ( hamnade i listan under det här dygnet, tror att jag drabbades av vädervånda ca kl 02 när vi skulle somna på Talldungen som vi hade som eget, inte för att det förändrade något) och så Paris då som jag mest lade till för att känna att man var lite där genom att kolla vädret då. Väldigt lite. Å andra sidan är jag personen som har absolut noll väderkoll så därför känns denna spretiga lista ganska mycket som jag. En oviktig lista liksom.

     

     

    Så tisdagsmornar i juli kan vara mörka som natten. Men jag tänker kvista ut och hönsgödsla mina luktärtor, katastrofen till luktärtor. Fast det fina är att både Hanna och Paulina tipsar mig igenom detta misslyckande, så kanske blommar de innan frosten. Hanna skrev – hönsgödsel – jag köpte pelleterad – mosade ner en näve på 5 plantor och vattnade rikligt, liksom så att gödseln trycktes ner lite. Och faktiskt, plötsligt blev de taniga stråna som låg utmed jorden, liksom undanskuffade av kraftiga stjälkar som växte rakt upp. Och nu skrev Paulina att i säsong så hönsgödslar hon varje vecka. Så nu ska jag göra det. Lovar att ni kommer bli så uppdaterade när min första luktärt blommor. Det är NÄR nu inte OM som tidigare.  Peppen vet ni.

     

     

    En blöt hund. Och ett lapptäcke jag hittade på vinden. Sedan har jag en tipslista som kan vara bra tänker jag:

    • Om du ska ordna fest tänker jag att Floras festlista kan modifieras utefter alla åldrar.
    • Om du ska till Varberg följer man ju såklart Kristin´s lista.
    • Om man ska till Gotland lusläser man Elsa och Emma´s bloggar.
    • Om man ska till Skåne kollar man Weronica och även kommentarsfältet där. Själv har jag också en Österlen-lista. 

    Psst! Gillar tillfälliga gardinupphänget. Perfekt när solen väl gassar. Kommer från Fanny.

     

  • DAILY LIFE

    Limpan is back.

     

    Limpan bevisar återigen att det är det skeva, inte särskilt vanliga som är allra roligast. När den rotas fram i källarens bråte är sommaren räddad. Eller kanske är det, det filmiska de vill åt. Speciellt i spöregn.

     

     

    Någon har binge watchat Stranger Things säsong 3  ”jag torkar bort blodet”. Viggo och Nomi hade sett färdigt på ett dygn, ett halvt till och med, sedan dess roar hon sig att stödkolla med mindre vågade syskon och kompisar.

     

     

    Och jo de har hjälm. Självklart.

  • DAILY LIFE,  SÖRMLAND

    Jag gör tvärtom och bloggar.

    När man bloggar såhär minimalistiskt som jag gör 2019 tänker man, ofrånkomligt, att man måste slå till med ett sådant där håll-käften-inlägg. Tipp topp alla kategorier liksom. Därför insåg jag nyss när jag kollade här i admin att jag försökt, tydligen 7 gånger, jag har laddat ner bilder, börjat skriva och sedan har det tagit stopp. Som suck, det här var ju inget och sedan har jag skippat. På det viset blir det aldrig mer något bloggande så jag lägger ned prestationsångesten och gör helt tvärtom.

     

     

    Jag tror det var för att tröttheten liksom sköljde över mig efter bokmötet dagen innan midsommarafton. Jag tänkte att om jag tar det lugnt nu så kommer jag aldrig palla en midsommar bland nära och kära ens. Så därför gjorde jag tvärtom och frågade om någon ville gå upp klockan sex på midsommarmorgonen och cykla ut till landet och ängarna. Plocka lite dikesblommor och handla frukost på vägen hem.

     

     

    Uppslutningen var inte kolossal men Nomi och Kristo var pepp. Enligt Nomi älskade hon att börja morgonen EXAKT såhär, mer positiv unge finns inte. Vi cyklade hemskt långt, åt smultron vid dikeskanten och plockade rödklöver och blåklockor.

     

     

    Jag band bara en krans i år. Ända sedan barnen kunnat svara själva har jag frågat dem, helt enkelt för att jag inte binder i onödan. Det komiska är att alla fyra har tackat ja mycket oftare än vad jag gissat. Men i år var det lugnt.

     

     

    Men tydligen inte jättelugnt för jag hade faktiskt tänkt att blogga ett midsomrigt inlägg med inspo från vår egen bok. Men det hände ju inte. Prestationsångesten ni vet. Fast kolla en sneek peak i alla fall. Från när vi plåtade midsommar på Julita gård. Tycker kransen som Fia gjorde är ljuvlig.

     

     

    Nu är detta ju sedan gammalt men tröttnar man någonsin på detta hantverk!?

     

     

    Ibland får jag för mig att de som bär folkdräkt tänker att jag är så frågvis och intresserad för att jag vill att de ska skänka mig sin folkdräkt. Så är det ju egentligen inte. Eller kanske lite då.

     

     

    Och Viggo har inte en cigg i mungipan. Han har en lott, närmare bestämt en nitlott.

     

     

    Instamoment.

     

     

    Det tog en faslig tid i år. Kändes som de unga i teamet inte hade rätta knycket.

     

     

    Jag hade fel lins men ändå somrigt ju och vädret, tänka sig !!

     

     

    Jag har inget att säga till om längre när det kommer till klädval. Eller som Billie Eilish tydligen säger ”I never want the world to know everything about me. I mean, that’s why I wear big, baggy clothes.” Och en krans på det.

     

     

    Det är i vattnet det händer.

     

     

    Och ett fasligt kastande från bryggan. Fiskelyckan var total när två abborrar drogs upp.

     

     

    Innan lille Chester råkade ut för vattensvans! Hade aldrig hört talats om det hela men plötsligt märkte Viggo att Chesters svans hängde som förlamad. Först sprang han omkring med svansen som bara for som ett rep, men ganska snart började han må jättedåligt. Så vi fick fara hem. Och stackarn, vankade av och an mellan rummen och kunde varken sitta, ligga eller komma till ro. Så det blev veterinären på lördagen. Vattensvans är tydligen vanligt och ska göra väldigt ont. Uppenbarligen. Tycker stressen hos djuren när något är fel är så himla jobbig. Man märker av hela deras väsen att de mår jättedåligt och ändå kan man inte få dem att förstå.  Men smärtstillande och medicin i en vecka och idag är han sitt gamla jag.

     

     

    ”Magin på replängds avstånd, i skydd av ljuset. Annat blir det när kvällen smyger på. Bästa tricket är att fortsätta leka även när älvorna smyger in över sjön, och låtsas som om man inte ser dem. Trots att det är nästintill en omöjlighet att undgå, för det är svårt att missa magin så här års. Världen blir trolsk utav sig själv. Kan det ändå vara då som trolldom är som vackrast, och sommar-ro som mest märkbar. Trots allt som smyger i kulisserna. ” utdrag ur En midsommarsaga, Hidden Places – handbok för vuxna till barnens magiska värld. 

    Tjingeling, vi ses snart igen då! Lite lagom då.

  • DAILY LIFE

    Nutidsrapport.

    Blogga från tåget har blivit min nya grej. Det är då jag djupandas, äter, går på toa och dessutom umgås (eftersom två av dem är med) med mina barn. Myset helt enkelt. Skojar SÅKLART men juni alltså? Det är precis i sluttampen på överlämningar till boken och jag har redigerat bilder som en dåre senaste dygnen. Egentligen skulle jag ha bloggat en bild från mitt skrivbord. Haha så jäkla obloggvänligt. Torn av koppar, glas, godispåsar och en labyrint av papper. Och klädhögarna, som jag liksom stigit ur alla mina plagg den senaste veckan precis runt min skrivbordsstol.

     

    Fast det  sorgligaste av allt, hur jag än vrider och vänder på det, är att mina plantor verkar ha tröttnat på icke omsorg och dör den ena efter den andra. En hel plåt med blåklint låg som en hög med halm igår. Min man undrade varför jag helt enkelt hade behövt plantera så fasligt många. Av allt. Tror jag har 35 dahliaplantor. När jag ändå inte tar hand om dem. Fast jag tänker att det kommer en tid efter det här hysteriska, det är ju då jag ska gå där om sköta om dem. Fast det är klart, om alla har kolat vippen då känns det lönlöst ju. Och fröna, till den isländska vallmon! Inte ens i jorden, kan man göra det fortfarande!??

     

    Det bästa är att vi bokat airbnb  i Danmark och Normandie innan vi far till Paris. Jag längtar ihjäl mig efter Paris just nu. Man kanske skulle ta och flytta dit ändå? Bara lite.  En stund liksom. Det tänker jag fundera på när jag sorterar bilder här på vägen till Göteborg (haha hade skrivit Paris insåg jag efter jag postat). Jag har tusen bilder från det här hemmet, som ska bli nio! Wish me luck.

  • DAILY LIFE

    Klänningen!!

     

    Att studsa runt och samla på sig bilder men inte riktigt hinna till nästa steg och börja redigera är minst sagt frusterande för någon som inte fötts med sorteringsgenen. Det är som allt bara ligger i en hög och snurrar runt. Jag vaknar mitt i natten och DÅ kan hjärnan ha sorterat ett och annat uppslag för boken. Plopp liksom, den liggande bilden på kransen till höger, den stående till vänster, illustrationen på en annan plats. Pjuu. Bra att ha ett anteckningsblock bredvid. Samtidigt drömmer jag att Kristo är typ en zombie. Nåväl, allt blir bra i slutändan. Nu är jag på väg hem till Emma, det ska bli fint till det yttersta.

     

     

    Alltså kolla klänningen! Karin på Edit & Björnen dm:ade mig om att hon hittat en klänning och tänkt på mig. Bara det gör mig lite tårögd. Fint, snällt och allt det andra. Och fortsättningsvis kommer den från en fin och bra butik Varie. Så fint urval och allt på återälsk! Berättar mer en annan dag för nu måste jag kliva av tåget! Tjingeling!

     

  • DAILY LIFE

    Norrdal, Tisnarebaden och här är min story, den korta.

     

    Min mamma och pappa säljer sitt torp. Och nu ligger det ute här hos mäklare och jag får en lätt klump i magen, måtte det hamna i rätta händer.  Jag skrev här om att det hela blev en loop till min egen barndom och att fotografera till synes högst ordinära mäklarbilder blev att jag grinade i smyg och tänkte på livet och dess förgänglighet. Tänker att sälja-något-kärt-process ser så ut för de flesta. Vissa bränner dagboksanteckningar som legat glömda under åren på en barndomsvind, andra gör raka motsatsen och samlar sina minnen för att flytta dem till ett nytt ställe. Jag tänker att alla vet vad de behöver som bäst. Jag bränner ingenting från det här stället och är extra glad att jag samlat minnen på en blogg.

     

     

    Jag fick frågan om min barndoms sommar. Inga flygresor till säker sol och storslagna planer. Men helt klart de bästa av somrar. Vi hade världen i vår hand och den var alldeles tillräcklig. Jag tror på den där världen som är lagom. Jag tror på att fantasin växer där det inte alltid händer. Att då och då mest bara sitta på en stubbe och lyssna på lite hummelsurr.

     

     

    Vissa kanske skulle kalla det att ha lite tråkigt. Ja, precis så. Det är inte svårare än så.

     

    MX8A8480

     

    ”Stugan i skogen. Där allt är så stilla så det nästan är lite märkligt. Nästan lite uppnosigt stilla för en stressad mamma med sjuttio to-do-listor i väskan utifall andan skulle falla på. Men det gör den inte. Det är som om stillheten håller en i fast grepp från att ens närma sig de där listorna. Innan mobiltelefonerna kunde man inte nå någon alls eller än mindre bli nådd. På den tiden fanns det inte ens någon el, bara fotogenlampor. Men finns det ens något vackrare sken än just det från fotogenlampor. Men annars är det liksom fullt med eftertänksamhet där ute. Man får inte spola vatten som en galning för det finns inte obegränsat i brunnen. Eller som när vi var pyttesmå och tittade på Sommarmorgon på en gul liten tjocktv som drevs med ett bilbatteri, som tog slut så snabbt så man fick liksom lyxtitta. När jag var liten var den mormors och morfars. Nu är den min mammas och pappas. Stugan i skogen.”

     

    MX8A8518

     

    Fisketurer med morfar slutar alltid vid boden. Sanningarna delas vid rensingsbordet. Såsom det alltid har gjort.

     

    MX8A8539

     

    Ni fattar ju hur tunga och stora just de var, helt gigantiska faktiskt, de som försvann ner i djupet igen. Min pappa har fiskat sedan han var typ fem.  Det finns inget som hejdar honom. Snålblåst, regn, iskalla vinterdagar eller mygghysteriska fjällhistorier.

     

     

    Jag har säkert sagt tusen gånger till min mamma ”men du behöver inte”. Då tittar hon frågande på mig som om hon inte förstår. Det är omöjligt att räkna alla de timmar hon har spelat spel med mina barn. Timme in och timme ut. Det är hon som lärt dem allt från yatzy till Kina-schack.

     

     

    Vi har jobbat här också.

     

     

    Sagoplåtningar!

     

     

    Både en och två gånger. Den gamla grunden från en lada har vi alltid använt som parkering fast när jag tänker på det skulle det vara perfekt för ett växthus.

     

     

    Kastanjen planterade min morfar! Så påtagligt att träd är något man ger till nästa generation.

     

     

    Ibland tänker jag att den här stugan är det bästa beviset på att tiden inte alltid behöver skynda. Att man kan bara vara.

     

     

    När jag och min syrra var tonåringar härjade vi friskt om att mamma och pappa borde byta ut alltsammans till något modernt och helst vitt Ikea.

     

     

    Det gjorde det inte. Gudskelov.

     

     

    Tänk om 1800-talstorpet blivit Ikea-stylat a la 80-tal.

     

     

    Mamma säger att de tänkte på Sundborn.

     

     

    Gästböcker. Det mest älskvärda när åren går. På Norrdal börjar de skrivas på 60-talet.

     

     

    Och i en av gästböckerna kan man se att den var en present från min mormor till min morfar.

     

     

    Ska vi inte damma av gästboken i alla fall? För eftervärldens skull, man älskar ju det här. Hur Lasse är lite mer internationell och megarimmen på fått, mått, gått …

     

     

    Inget torp utan kulspel.

     

     

    När vi var små gjorde vi skogarna oändliga på vårt eget sätt. Stigarna och ängarna var nya för varje gång.

     

     

    Vi cyklade alltid till sjön genom skogen. Och parkerade i toppen av stigen. Och stigen ned till vattnet är lika stickig av barr idag som då.

     

     

    Jag minns att vi tänkte att skeppen hade lagt i land här. Att Tisnaren var en hamn, kanske den största i världen.

     

     

    Golvtiljorna här är min dröm och trösklarna.

     

     

    Och blå kaminer.

     

     

    Fick sådana pensionatvibbar när jag fotograferade huset.

     

     

    Jag minns när vi bodde i Stockholm och sov här om helgerna. Det var så uppenbart då, att världen var en annan. Vi sa alltid när vi vaknade att tystnaden var som att bäddas in i något vi nästan kunde ta på. Det enda vi hörde var fåglarna. Fatta skillnaden från att vakna av fyran (bussen alltså) som ständigt gasade extra i uppförsbacken mot Vitabergsparken.

     

     

    En sommar hittade pappa originaldörren under spånplattor. Så himla fin.

     

     

    Och fönstren to die for. Med innerfönster och allt. Att täta med mossa och eterneller om vintern, om man vill.

     

     

    Och den vackra, gamla ektrappen. Måtte ingen måla den…

     

     

    Blev plötsligt väldigt förtjust i hallen. Får nästan lite slottsvibbar trots att det är ett torp.

     

     

    Fast både och.

     

    MX8A8491

     

    Under den gamla pilen kan man sitta fast det regnar, det är som en grön grotta.

     

     

     

    Nu när man har egen grusplan fascineras jag över hur min pappa alltid hållt den här ogräsfri och tjusigt krattad, alla dar.

     

    MX8A2824

     

    Så många barfotasomrar.

     

    MX8A2827

     

    Och så mycket balanserande på stenmuren som löper ner i skogen.

     

     

    MX8A2939

     

    Och de smultron och blåbär som man alltid åt innan man kom tillbaka till stugan.

     

     

    MX8A2884

     

    Är så himla tacksam att mina barn också fått minnena från denna plats. De är ju ändå barnbarnsbarn till dem där historien på Norrdal började för just vår familj. Egentligen är det ytterligare en generation. För ett stenkast från Norrdal låg ett torp som heter Roshult men tyvärr förfallit, så väldigt sorgligt att de som en gång köpte det aldrig tog hand om det. En natt drömde jag om exakt hur det såg ut. Alla blommor, hallonen stora som tefat och kafferep med kakor och saft. Det torpet tillhörde min mormors mamma och pappa.

     

    MX8A3049

     

    Men att andra barn nu ska leka fjärilscirkus är också en fin tanke.

     

     

     

     

    Och lyssna på regnet när det smattrar mot de gamla fönsterrutorna. Eller höra knastret från träskorna över grusplanen från sängen under snedtaket. Och leta kantareller i skogen. Och leka Gröna Lund i brist på annat tivoli.

     

    MX8A8547

     

    Och bara bli lätt här. För det är så det känns. Allt susar bort från axlarna och livet blir mjukt. Så väldigt mjukt.

    Man hittar bilder och info om Norrdal, Tisnarebaden här 

     

     

  • DAILY LIFE

    Vi sommarstädade en fjärdedel av altanen.

     

    När Charlie och Nomi sa två timmar innan släktkalaset att det vore fint att sitta ute, då var det bara att kavla upp ärmarna och göra lite mys. Ni vet avsomnade altaner som man liksom glömt sedan vintern lade den i dvila. Eller då våren tog den med pollen-storm. Fy fasen, stackars alla inklusive min man som är allergiska. Det är ju drivor! I alla fall, vi kånkade kuddar, borstade, torkade på cirka en fjärdedel av vår altan. Det gäller att rikta kameran och ögat åt rätt håll.

     

     

    Det vore ju högst märkligt om vår bok inte skulle innehålla ett kapitel om snabba kalasfix, då det är där  man ändå glänser som bäst. Inte i köket där det vevades ihop hemmagjord bea och hasselbackspotatisar. Till och med efterrätten lejde jag bort senare på kvällen, till systerdottern. Så varsegod ett smakprov på ett sådant snabbfix. Näsdukar! Dock hårdvaluta då  loppisar inte säljer dem, av hälsoskäl vill de hävda. Och jag tänker att det nog alldeles säkert har tvättats efter tårdrypande farväl och en och annan förkylning. Fina är de ändå.

     

     

    Vissa har fått en ny besatthet.  Varenda gång de ses så åker paletterna fram. Är det inte zebror så är det ja, Michael Jackson.

     

     

    Så tar vi verklighetsvinkeln då. Fast man ser ju bara alla människor eller hur? Inte de trasiga gardinerna som blev kvar ute. Inte röran där bakom. Inte de ångestfyllda fönstren. Men nejnej inte märker man av att hälften är kaos när man har annat att tänka på.

     

    De där fönstren… hjälp hur gör vi? Alltså, vi VAR ju sjukt pepp, i alla fall här i Köpenhamn. Så. Jäkla. Pepp. Knäsvaga vid blotta tanken. Sådan bra idé tyckte vi och drömde hela vägen, genom Sverige och ända hem. Så fasligt enkelt. Och underbart! Att byta varenda fönster på ett 500 kvm stort hus. Och sedan lite burspråk där det passar!  JÄTTE-underbart när man tänker på det. Bara att det känns exakt tvärtom just nu. Väldigt o-enkelt liksom. JÄTTE-jobbigt om jag ska vara helt ärlig. Och det är väl ingen som peppar oss i rätt riktning direkt. ALLA som ser dem fattar typ noll hur vi menar.  Vad ska ni ha dem till sa du?? 

     

    Vi tänkte, vi tar det lite pö om pö. Ett fönster när man får feeling. Nu ska det ju tilläggas att spröjsen är exakt som de originalfönster som finns kvar på vår glasveranda men själva storleken är ju inte direkt samma mått. Därmed inte sagt att det inte kommer vara urtjusigt, det här huset hade större fönster från början, högre och bredare. Men det är ju inte att bara flytta ut och sätta in, säger de som tänker lite tvärtom mot oss.

     

    Fast… det har ju sågats hål i fasad och väggar på det huset många gånger förr så det kanhända att vi slår dövörat till. Och så plötsligt en kväll, fredagar runt nio-snåret brukar vara bra, kanske vi liksom bara slänger ur oss Vad säger du, ska vi inte byta ett fönster kväll?