• Podderi, inredningstips och sidospåret om världen som rasade.

     

    Igår hade jag besök av Emelie som driver Inredningspodden. Plötsligt händer det kan man säga, för jag är inte den som tackar jag på momangen, tog det ett år kanske? Tur ändå att människor frågar igen och igen, ni vet väl att jag älskar påminnelser ?! I alla fall, jäklar vilket poddrace den här tjejen har gjort. På ett år har hon publicerat 52 avsnitt!  Här hittar man alla avsnitt, inte mitt ännu, men väl en hel massa andra sköna människor. Som ett hemma-hos i poddform. Kul ju.

     

     

    Jag hade en av mina typsikt pratsamma dagar. Av eller på. Antingen lyssnar jag intensivt och länge, annars pratar jag odrägligt mycket och nästintill monolog-aktigt. Tillslut hade jag hållt låda så länge att jag inte ens lyckades dra till med några proffsiga inredningstips. Eller jag lyckades snarare snärja in mig i samma slutsatser trots att jag sa, nu är det tips 1, 2 och 3. Ni vet när man säger samma saker fast med olika ord. Smart… Annars pratade jag mest om det högst operfekta här hemma och den röda tråden som inte existerar och att allt mest är en salig blandning.

     

     

    Mina barn är ju lite mer ärliga och Nomi frågade rakt ut ”varför ska du vara med i en inredningspodd, vad kan du om det??!!” Och om ni minns när Liv intervjuade mig om stil så fattar ni ju att de tycker jag har noll koll. Och jaja det kan nog stämma, noll alltså. men det får ni väl höra mer om när Emelie publicerar avsnittet.

    Kolla Nomi! Hon har blått hår!

     

     

    Postade den här bilden på instagram och frågade om någon vet om den här vasen från Rörstrand har något namn? För övrigt sträckläste jag En Matbok häromdagen och insåg att man minsann ska vika ut ändarna på Kaktuslampan lite mjukt. Det hade jag inte förstått. Och nu tänker jag att alla har koll på det men om inte så blir det väldigt mycket finare. Just sayin. Sådant måste jag ju kunna nu, när jag gladeligen blir intervjuad om Karin Larsson titt som tätt. I våras var det för Aftonbladet och senast för TT. Alltid i så  fina sällskap. Haha, gillar verkligen att prata på om detta och tycker det är så himla kul att man frågar. Eftersom jag är ljusår från någon slags expert, om än att jag drömmer att jag vore.

     

     

    Ibland när jag tänker efter så skulle jag ha blivit just expert på något ämne. Grottat ner mig, läst brev, stängt in mig i veckor, år! Suttit på Nordiska museets bibliotek. Jag sa det till Liv häromdagen, som för att peppa henne att göra något sådant i framtiden. Hon trodde på riktigt att jag blivit galen. Ärligt talat förstod hon ingenting av härligheten.

    Jag är inte den som går och ångrar mig, att jag inte gjorde si och så. Tänker mest att man kan alltid välja om och göra det som känns rätt, ända tills man dör ju. Men ändå, nuförtiden och i åldern, så kan det liksom ändå flaxa förbi ibland ”tänk om man hade valt såhär…?” Fast jag minns att jag älskade mitt första val efter gymnasiet, att bli frisör. Jag tyckte det var fantastiskt och kände aldrig att jag jobbade. Det var min absoluta hobby och eviga fritid. Förstod aldrig vad folk menade med tråkigt på jobbet. Jag jobbade i tolv år som frisör tills en vacker dag, som en blixt från en klar himmel, det bara tog stopp tvärstopp. Då jobbade jag på en liten, exklusiv salong på Hornsgatspuckeln.  Det var så väldigt personligt och intimt, såklart på ett väldigt bra sätt när man älskar sitt jobb. Ett ställe där man liksom inte kunde gömma sig. Där varenda stund på jobbet var absolut prestation och handlade om att vara där i sekunden. Man gör liksom inte om ett klipp. Egentligen var det inte som en blixt, när jag tänker efter, förstod nog bara inte hur det kunde vara sammankopplat med världen utanför. En värld som rasade samtidigt som jag höll skenet uppe på jobbet. Det gick så långt att panikattacker avlöste rena tvångstankar om att ens ta i människorna som satt i min frisörstol. Man blir inte så mycket närmre en människa man inte känner. Samtidigt som jag satte hormonsprutor i magen, på utsatt klockslag, inne på den lilla toaletten. Så jag slutade, från en dag till en annan. Tror att jag försökte förklara. Jag minns inte om jag lyckades.

    Men jisses , dagens sidospår varsegod!

     

     

    Nu ska ni få ett inredningstips eftersom jag inte lyckades kläcka några till podden. Och det är inte ens mitt. Men när vi var och hälsade på hos världens finaste 7 barnsfamilj , hemma hos Linda och Nils, så lade jag märke till en väldigt smart sak bland tusentals andra. Nämligen, att de på sitt stora träbord som rymde både stora familjen och gäster, hade de duk men liksom bara på ena hörnet av bordet. Under en jättevas med hundkex. Smart för det kan bli ett evinnerligt tvättande av duk med 7 kids men känslan var liksom lika härlig. Som att både ha och inte ha en duk.

     

     

    Min involverade familj. Är det inte att bygga scenografi så kommer man inte undan med att ”din handstil är bättre än min”.

     

     

    Måste tipsa om att göra saker av strumpbyxor och ståltråd som molnet och månen där till höger. Kul, tänker att det är lite samma princip som när Anna Maria gör sin krans. Perfekt när man fått hål på favvostrumpbyxorna.

     

     

    Bokprojekt still going on…

  • Jag gör tvärtom och bloggar.

    När man bloggar såhär minimalistiskt som jag gör 2019 tänker man, ofrånkomligt, att man måste slå till med ett sådant där håll-käften-inlägg. Tipp topp alla kategorier liksom. Därför insåg jag nyss när jag kollade här i admin att jag försökt, tydligen 7 gånger, jag har laddat ner bilder, börjat skriva och sedan har det tagit stopp. Som suck, det här var ju inget och sedan har jag skippat. På det viset blir det aldrig mer något bloggande så jag lägger ned prestationsångesten och gör helt tvärtom.

     

     

    Jag tror det var för att tröttheten liksom sköljde över mig efter bokmötet dagen innan midsommarafton. Jag tänkte att om jag tar det lugnt nu så kommer jag aldrig palla en midsommar bland nära och kära ens. Så därför gjorde jag tvärtom och frågade om någon ville gå upp klockan sex på midsommarmorgonen och cykla ut till landet och ängarna. Plocka lite dikesblommor och handla frukost på vägen hem.

     

     

    Uppslutningen var inte kolossal men Nomi och Kristo var pepp. Enligt Nomi älskade hon att börja morgonen EXAKT såhär, mer positiv unge finns inte. Vi cyklade hemskt långt, åt smultron vid dikeskanten och plockade rödklöver och blåklockor.

     

     

    Jag band bara en krans i år. Ända sedan barnen kunnat svara själva har jag frågat dem, helt enkelt för att jag inte binder i onödan. Det komiska är att alla fyra har tackat ja mycket oftare än vad jag gissat. Men i år var det lugnt.

     

     

    Men tydligen inte jättelugnt för jag hade faktiskt tänkt att blogga ett midsomrigt inlägg med inspo från vår egen bok. Men det hände ju inte. Prestationsångesten ni vet. Fast kolla en sneek peak i alla fall. Från när vi plåtade midsommar på Julita gård. Tycker kransen som Fia gjorde är ljuvlig.

     

     

    Nu är detta ju sedan gammalt men tröttnar man någonsin på detta hantverk!?

     

     

    Ibland får jag för mig att de som bär folkdräkt tänker att jag är så frågvis och intresserad för att jag vill att de ska skänka mig sin folkdräkt. Så är det ju egentligen inte. Eller kanske lite då.

     

     

    Och Viggo har inte en cigg i mungipan. Han har en lott, närmare bestämt en nitlott.

     

     

    Instamoment.

     

     

    Det tog en faslig tid i år. Kändes som de unga i teamet inte hade rätta knycket.

     

     

    Jag hade fel lins men ändå somrigt ju och vädret, tänka sig !!

     

     

    Jag har inget att säga till om längre när det kommer till klädval. Eller som Billie Eilish tydligen säger ”I never want the world to know everything about me. I mean, that’s why I wear big, baggy clothes.” Och en krans på det.

     

     

    Det är i vattnet det händer.

     

     

    Och ett fasligt kastande från bryggan. Fiskelyckan var total när två abborrar drogs upp.

     

     

    Innan lille Chester råkade ut för vattensvans! Hade aldrig hört talats om det hela men plötsligt märkte Viggo att Chesters svans hängde som förlamad. Först sprang han omkring med svansen som bara for som ett rep, men ganska snart började han må jättedåligt. Så vi fick fara hem. Och stackarn, vankade av och an mellan rummen och kunde varken sitta, ligga eller komma till ro. Så det blev veterinären på lördagen. Vattensvans är tydligen vanligt och ska göra väldigt ont. Uppenbarligen. Tycker stressen hos djuren när något är fel är så himla jobbig. Man märker av hela deras väsen att de mår jättedåligt och ändå kan man inte få dem att förstå.  Men smärtstillande och medicin i en vecka och idag är han sitt gamla jag.

     

     

    ”Magin på replängds avstånd, i skydd av ljuset. Annat blir det när kvällen smyger på. Bästa tricket är att fortsätta leka även när älvorna smyger in över sjön, och låtsas som om man inte ser dem. Trots att det är nästintill en omöjlighet att undgå, för det är svårt att missa magin så här års. Världen blir trolsk utav sig själv. Kan det ändå vara då som trolldom är som vackrast, och sommar-ro som mest märkbar. Trots allt som smyger i kulisserna. ” utdrag ur En midsommarsaga, Hidden Places – handbok för vuxna till barnens magiska värld. 

    Tjingeling, vi ses snart igen då! Lite lagom då.

  • Nutidsrapport.

    Blogga från tåget har blivit min nya grej. Det är då jag djupandas, äter, går på toa och dessutom umgås (eftersom två av dem är med) med mina barn. Myset helt enkelt. Skojar SÅKLART men juni alltså? Det är precis i sluttampen på överlämningar till boken och jag har redigerat bilder som en dåre senaste dygnen. Egentligen skulle jag ha bloggat en bild från mitt skrivbord. Haha så jäkla obloggvänligt. Torn av koppar, glas, godispåsar och en labyrint av papper. Och klädhögarna, som jag liksom stigit ur alla mina plagg den senaste veckan precis runt min skrivbordsstol.

     

    Fast det  sorgligaste av allt, hur jag än vrider och vänder på det, är att mina plantor verkar ha tröttnat på icke omsorg och dör den ena efter den andra. En hel plåt med blåklint låg som en hög med halm igår. Min man undrade varför jag helt enkelt hade behövt plantera så fasligt många. Av allt. Tror jag har 35 dahliaplantor. När jag ändå inte tar hand om dem. Fast jag tänker att det kommer en tid efter det här hysteriska, det är ju då jag ska gå där om sköta om dem. Fast det är klart, om alla har kolat vippen då känns det lönlöst ju. Och fröna, till den isländska vallmon! Inte ens i jorden, kan man göra det fortfarande!??

     

    Det bästa är att vi bokat airbnb  i Danmark och Normandie innan vi far till Paris. Jag längtar ihjäl mig efter Paris just nu. Man kanske skulle ta och flytta dit ändå? Bara lite.  En stund liksom. Det tänker jag fundera på när jag sorterar bilder här på vägen till Göteborg (haha hade skrivit Paris insåg jag efter jag postat). Jag har tusen bilder från det här hemmet, som ska bli nio! Wish me luck.

  • Klänningen!!

     

    Att studsa runt och samla på sig bilder men inte riktigt hinna till nästa steg och börja redigera är minst sagt frusterande för någon som inte fötts med sorteringsgenen. Det är som allt bara ligger i en hög och snurrar runt. Jag vaknar mitt i natten och DÅ kan hjärnan ha sorterat ett och annat uppslag för boken. Plopp liksom, den liggande bilden på kransen till höger, den stående till vänster, illustrationen på en annan plats. Pjuu. Bra att ha ett anteckningsblock bredvid. Samtidigt drömmer jag att Kristo är typ en zombie. Nåväl, allt blir bra i slutändan. Nu är jag på väg hem till Emma, det ska bli fint till det yttersta.

     

     

    Alltså kolla klänningen! Karin på Edit & Björnen dm:ade mig om att hon hittat en klänning och tänkt på mig. Bara det gör mig lite tårögd. Fint, snällt och allt det andra. Och fortsättningsvis kommer den från en fin och bra butik Varie. Så fint urval och allt på återälsk! Berättar mer en annan dag för nu måste jag kliva av tåget! Tjingeling!

     

  • Norrdal, Tisnarebaden och här är min story, den korta.

     

    Min mamma och pappa säljer sitt torp. Och nu ligger det ute här hos mäklare och jag får en lätt klump i magen, måtte det hamna i rätta händer.  Jag skrev här om att det hela blev en loop till min egen barndom och att fotografera till synes högst ordinära mäklarbilder blev att jag grinade i smyg och tänkte på livet och dess förgänglighet. Tänker att sälja-något-kärt-process ser så ut för de flesta. Vissa bränner dagboksanteckningar som legat glömda under åren på en barndomsvind, andra gör raka motsatsen och samlar sina minnen för att flytta dem till ett nytt ställe. Jag tänker att alla vet vad de behöver som bäst. Jag bränner ingenting från det här stället och är extra glad att jag samlat minnen på en blogg.

     

     

    Jag fick frågan om min barndoms sommar. Inga flygresor till säker sol och storslagna planer. Men helt klart de bästa av somrar. Vi hade världen i vår hand och den var alldeles tillräcklig. Jag tror på den där världen som är lagom. Jag tror på att fantasin växer där det inte alltid händer. Att då och då mest bara sitta på en stubbe och lyssna på lite hummelsurr.

     

     

    Vissa kanske skulle kalla det att ha lite tråkigt. Ja, precis så. Det är inte svårare än så.

     

    MX8A8480

     

    ”Stugan i skogen. Där allt är så stilla så det nästan är lite märkligt. Nästan lite uppnosigt stilla för en stressad mamma med sjuttio to-do-listor i väskan utifall andan skulle falla på. Men det gör den inte. Det är som om stillheten håller en i fast grepp från att ens närma sig de där listorna. Innan mobiltelefonerna kunde man inte nå någon alls eller än mindre bli nådd. På den tiden fanns det inte ens någon el, bara fotogenlampor. Men finns det ens något vackrare sken än just det från fotogenlampor. Men annars är det liksom fullt med eftertänksamhet där ute. Man får inte spola vatten som en galning för det finns inte obegränsat i brunnen. Eller som när vi var pyttesmå och tittade på Sommarmorgon på en gul liten tjocktv som drevs med ett bilbatteri, som tog slut så snabbt så man fick liksom lyxtitta. När jag var liten var den mormors och morfars. Nu är den min mammas och pappas. Stugan i skogen.”

     

    MX8A8518

     

    Fisketurer med morfar slutar alltid vid boden. Sanningarna delas vid rensingsbordet. Såsom det alltid har gjort.

     

    MX8A8539

     

    Ni fattar ju hur tunga och stora just de var, helt gigantiska faktiskt, de som försvann ner i djupet igen. Min pappa har fiskat sedan han var typ fem.  Det finns inget som hejdar honom. Snålblåst, regn, iskalla vinterdagar eller mygghysteriska fjällhistorier.

     

     

    Jag har säkert sagt tusen gånger till min mamma ”men du behöver inte”. Då tittar hon frågande på mig som om hon inte förstår. Det är omöjligt att räkna alla de timmar hon har spelat spel med mina barn. Timme in och timme ut. Det är hon som lärt dem allt från yatzy till Kina-schack.

     

     

    Vi har jobbat här också.

     

     

    Sagoplåtningar!

     

     

    Både en och två gånger. Den gamla grunden från en lada har vi alltid använt som parkering fast när jag tänker på det skulle det vara perfekt för ett växthus.

     

     

    Kastanjen planterade min morfar! Så påtagligt att träd är något man ger till nästa generation.

     

     

    Ibland tänker jag att den här stugan är det bästa beviset på att tiden inte alltid behöver skynda. Att man kan bara vara.

     

     

    När jag och min syrra var tonåringar härjade vi friskt om att mamma och pappa borde byta ut alltsammans till något modernt och helst vitt Ikea.

     

     

    Det gjorde det inte. Gudskelov.

     

     

    Tänk om 1800-talstorpet blivit Ikea-stylat a la 80-tal.

     

     

    Mamma säger att de tänkte på Sundborn.

     

     

    Gästböcker. Det mest älskvärda när åren går. På Norrdal börjar de skrivas på 60-talet.

     

     

    Och i en av gästböckerna kan man se att den var en present från min mormor till min morfar.

     

     

    Ska vi inte damma av gästboken i alla fall? För eftervärldens skull, man älskar ju det här. Hur Lasse är lite mer internationell och megarimmen på fått, mått, gått …

     

     

    Inget torp utan kulspel.

     

     

    När vi var små gjorde vi skogarna oändliga på vårt eget sätt. Stigarna och ängarna var nya för varje gång.

     

     

    Vi cyklade alltid till sjön genom skogen. Och parkerade i toppen av stigen. Och stigen ned till vattnet är lika stickig av barr idag som då.

     

     

    Jag minns att vi tänkte att skeppen hade lagt i land här. Att Tisnaren var en hamn, kanske den största i världen.

     

     

    Golvtiljorna här är min dröm och trösklarna.

     

     

    Och blå kaminer.

     

     

    Fick sådana pensionatvibbar när jag fotograferade huset.

     

     

    Jag minns när vi bodde i Stockholm och sov här om helgerna. Det var så uppenbart då, att världen var en annan. Vi sa alltid när vi vaknade att tystnaden var som att bäddas in i något vi nästan kunde ta på. Det enda vi hörde var fåglarna. Fatta skillnaden från att vakna av fyran (bussen alltså) som ständigt gasade extra i uppförsbacken mot Vitabergsparken.

     

     

    En sommar hittade pappa originaldörren under spånplattor. Så himla fin.

     

     

    Och fönstren to die for. Med innerfönster och allt. Att täta med mossa och eterneller om vintern, om man vill.

     

     

    Och den vackra, gamla ektrappen. Måtte ingen måla den…

     

     

    Blev plötsligt väldigt förtjust i hallen. Får nästan lite slottsvibbar trots att det är ett torp.

     

     

    Fast både och.

     

    MX8A8491

     

    Under den gamla pilen kan man sitta fast det regnar, det är som en grön grotta.

     

     

     

    Nu när man har egen grusplan fascineras jag över hur min pappa alltid hållt den här ogräsfri och tjusigt krattad, alla dar.

     

    MX8A2824

     

    Så många barfotasomrar.

     

    MX8A2827

     

    Och så mycket balanserande på stenmuren som löper ner i skogen.

     

     

    MX8A2939

     

    Och de smultron och blåbär som man alltid åt innan man kom tillbaka till stugan.

     

     

    MX8A2884

     

    Är så himla tacksam att mina barn också fått minnena från denna plats. De är ju ändå barnbarnsbarn till dem där historien på Norrdal började för just vår familj. Egentligen är det ytterligare en generation. För ett stenkast från Norrdal låg ett torp som heter Roshult men tyvärr förfallit, så väldigt sorgligt att de som en gång köpte det aldrig tog hand om det. En natt drömde jag om exakt hur det såg ut. Alla blommor, hallonen stora som tefat och kafferep med kakor och saft. Det torpet tillhörde min mormors mamma och pappa.

     

    MX8A3049

     

    Men att andra barn nu ska leka fjärilscirkus är också en fin tanke.

     

     

     

     

    Och lyssna på regnet när det smattrar mot de gamla fönsterrutorna. Eller höra knastret från träskorna över grusplanen från sängen under snedtaket. Och leta kantareller i skogen. Och leka Gröna Lund i brist på annat tivoli.

     

    MX8A8547

     

    Och bara bli lätt här. För det är så det känns. Allt susar bort från axlarna och livet blir mjukt. Så väldigt mjukt.

    Man hittar bilder och info om Norrdal, Tisnarebaden här 

     

     

  • Vi sommarstädade en fjärdedel av altanen.

     

    När Charlie och Nomi sa två timmar innan släktkalaset att det vore fint att sitta ute, då var det bara att kavla upp ärmarna och göra lite mys. Ni vet avsomnade altaner som man liksom glömt sedan vintern lade den i dvila. Eller då våren tog den med pollen-storm. Fy fasen, stackars alla inklusive min man som är allergiska. Det är ju drivor! I alla fall, vi kånkade kuddar, borstade, torkade på cirka en fjärdedel av vår altan. Det gäller att rikta kameran och ögat åt rätt håll.

     

     

    Det vore ju högst märkligt om vår bok inte skulle innehålla ett kapitel om snabba kalasfix, då det är där  man ändå glänser som bäst. Inte i köket där det vevades ihop hemmagjord bea och hasselbackspotatisar. Till och med efterrätten lejde jag bort senare på kvällen, till systerdottern. Så varsegod ett smakprov på ett sådant snabbfix. Näsdukar! Dock hårdvaluta då  loppisar inte säljer dem, av hälsoskäl vill de hävda. Och jag tänker att det nog alldeles säkert har tvättats efter tårdrypande farväl och en och annan förkylning. Fina är de ändå.

     

     

    Vissa har fått en ny besatthet.  Varenda gång de ses så åker paletterna fram. Är det inte zebror så är det ja, Michael Jackson.

     

     

    Så tar vi verklighetsvinkeln då. Fast man ser ju bara alla människor eller hur? Inte de trasiga gardinerna som blev kvar ute. Inte röran där bakom. Inte de ångestfyllda fönstren. Men nejnej inte märker man av att hälften är kaos när man har annat att tänka på.

     

    De där fönstren… hjälp hur gör vi? Alltså, vi VAR ju sjukt pepp, i alla fall här i Köpenhamn. Så. Jäkla. Pepp. Knäsvaga vid blotta tanken. Sådan bra idé tyckte vi och drömde hela vägen, genom Sverige och ända hem. Så fasligt enkelt. Och underbart! Att byta varenda fönster på ett 500 kvm stort hus. Och sedan lite burspråk där det passar!  JÄTTE-underbart när man tänker på det. Bara att det känns exakt tvärtom just nu. Väldigt o-enkelt liksom. JÄTTE-jobbigt om jag ska vara helt ärlig. Och det är väl ingen som peppar oss i rätt riktning direkt. ALLA som ser dem fattar typ noll hur vi menar.  Vad ska ni ha dem till sa du?? 

     

    Vi tänkte, vi tar det lite pö om pö. Ett fönster när man får feeling. Nu ska det ju tilläggas att spröjsen är exakt som de originalfönster som finns kvar på vår glasveranda men själva storleken är ju inte direkt samma mått. Därmed inte sagt att det inte kommer vara urtjusigt, det här huset hade större fönster från början, högre och bredare. Men det är ju inte att bara flytta ut och sätta in, säger de som tänker lite tvärtom mot oss.

     

    Fast… det har ju sågats hål i fasad och väggar på det huset många gånger förr så det kanhända att vi slår dövörat till. Och så plötsligt en kväll, fredagar runt nio-snåret brukar vara bra, kanske vi liksom bara slänger ur oss Vad säger du, ska vi inte byta ett fönster kväll?

     

     

     

  • Vilket fir!

     

    ”Lämnade nyss det här för att sätta mig på tåget mot Göteborg. 15 maj, så mycket fir på en och samma dag.” Haha, exakt så långt hann jag igår  imorse på det här blogginlägget, sedan kastade jag mig av tåget och hann aldrig börja om. Vi skulle fara till Asperö i Göteborgs skärgård och plåta hemma hos Cattis. Något elfel gjorde att tåget stod på stationen här hemma i en timme och sen tog en helt annan väg mot västkusten. Och det var då, när de hojtade ut om omvägen kring Nässjö vi insåg att det hela skulle gå i stöpet.  Men det blev planering de luxe i sex timmar på ett och samma café istället. Lite irriterande tonårsaktigt att bosätta sig sådär. Nog för vi hann med både frulle, lunch och fika.

     

    Men i alla fall, lämnade soligaste rummet med spåren av en 20-årig bröllopsdag och Nomi & Charlies 12-åriga födelsedagar! Det har inte direkt varit lätt att fira bröllopsdag innan den 20:e heller , åtminstone inte de senaste 12 åren. Och lägger man nu till en fru som gör en bok så är det högst omöjligt. Min man har försökt boka in det ena och det andra men hans tråkiga fru har avstyrt och ändrat. Min man är väldigt romantisk, jag vet inte hur många blandband jag  fick de första åren vi var tillsammans. Lenny Kravitz It ain’t over til it’s over någon av de femtielva gånger vi gjorde slut och Sinead o’connor såklart. Tur att han inte drog in några Kraftwerk-favoriter i alla fall, frågan är om blandbandens effekt varit lika framgångsrik då. Och jaja vi är hundra år och levde då kasettband forfarande funkade. 90-talet ändå. Och barnens ständiga fråga, 90-talet… var det på 1800-talet?

     

    Att två av våra barn skulle födas på vår bröllopsdag puttade helt klart romantiken lite åt sidan just den där dagen för tolv år sedan. Fast å andra sidan, det kanske inte blir mer romantiskt än att få barn på just den dagen man en gång valde varann. Dessutom två. Men när det kommer till att vara romantisk är jag mer åt men jaja det går ju lika bra med en annan dag ett annat år till och med. När tillfälle ges liksom. Men där är vi helt olika. Jag skulle tex kunna ta ett  20årsjubileum året efter eller resa på en weekend en annan vår. Men oh no! Kommer alltid få äta upp att jag avstyrde en New York-resa när vi firade den 10-åriga bröllopsdagen…

     

     

    Hur gullig present gav inte Nomi oss?! I slöjden hade hon gjort varsin nyckelring!

     

     

    Inristat med namn, året och ringar!

     

     

    Sedan kom mina föräldrar över och vi tittade i albumen som nog inte var bläddrade i på 20 år. Jag insåg att jag glömt, hur jag knåpade alla inbjudningar för hand, hur mamma och mina systrar gjorde maten, hur himla fint allt var! Hur det snöade på morgonen! Vitsippor på borden! Pioner i brudbuketten! Och jag bar min mammas brudklänning från sent 60-tal.

     

     

    Och tvillingarna. Som för första gången hade födelsedagen på varsitt håll, då Nomi flyttat tillbaka till sin gamla skola. Annars har de ju alltid gått i samma klass och allt har varit dubbelt! De är ju så olika. Nomi har ju alltid varit såhär: sjung för mig helst tre gånger, hurra högt och jag står gärna på bordet och tar emot allas jubel. Medans Charlie är exakt raka motsatsen och vill helst inte ha sång över huvudtaget.

     

     

    Idag får vara en mjuk dag. Jag ska sortera upp kläder inför en stor barnplåtning nästa vecka. Sedan ska jag gå med mina föräldrar och ta ett kärt farväl. Våren är vacker idag och visar sin bästa sida. Det är fint.

     

  • En extra romantisk cykel.

     

    Idag glömde jag bort självaste bloggen. Jobbat så fasligt hårt nämligen att min hjärna slutade fungera redan vid 11-snåret. Det känns som de mail jag skickat idag inte går till världshistorien som de mest genomtänkta. Fast ändå, ett mail må vara bättre än inget alls, visst är det så? Förresten har jag fått en väldigt fin present av min man idag.  Först sa han, över frukosten, att han hade tänkt att ge mig en present på vår tjugonde bröllopsdag, (Hallååååå, läste du rätt?? ja det gjorde du! den 15:e maj har vi varit gifta i 20 år!!) men nu fått för sig att det liksom inte var en särskilt romantisk present, fast han sa något fint i förbifarten om att ”jag hade tänkt vi skulle cykla iväg på picnic sedan…”

    Men så fick jag den alltså idag! En cykel! En helt vanlig fredag!  Den är pistagegrön och så väldigt fin! Den mest romantiska cykel jag någonsin ägt!

     

    Det var allt! Tack för ni läser och kommenterar igen! Det gör mig jätteglad!! Fin helg!

     

    Psst! Psssst! Vill bara säga att den där buketten kom från vår trädgård en oktoberdag! Så, kämpa på, säger jag till mig själv som ju har tröttnat lite. De blev nog alldeles för många plantor det här året… Men nu så, oktober-goals.

     

  • Sådär man inte vill ha det och odling utan koll.

     

    Jag har så ytterst oinspirerande arbetsplats. Vill ju ha det tjusigt. Små vackra stilleben och färska blommor framför näsan. Att liksom vila ögonen på när man filosoferar och funderar. Det är exakt tvärtom. I mani jobbar jag såsom på nålar, sitter alltid längst ut på kanten av stolen, timmarna går  och blicken fäster jag på ehhh… en fiskdamm.

     

     

    Fast det är fint med langettsöm.

     

     

    En bloggläsare påminde mig om att låna den här boken på biblioteket. Så väldigt intressant. Samma författare som ligger bakom dokumentären jag tipsade om här. Och titta, det går framåt i byggstenarna men oroväckande långt kvar till de 37500. Synd.

     

     

    Har nästan avslutat att jobb till Kulturskolan´s musikallinje . Har bara finliret kvar, som blomsterkransar och utdragna tänder i en plastpåse. De sätter upp Little shop of horror. Och ja därav tänder, en gigantisk köttätande växt (där tre personer ska få plats) och sånt man gör. Tur att jag jobbar bra med min man i sådana här omöjliga lägen. Som när vi skulle göra det där trädet (alltså hur högt var det… 4 meter, 5??) Ughhh, har samlat inspiration från skräckfilmen från 1960. Haha, DEN är inte att leka med.

     

     

    Många frågar om alla i vår familj gillar att göra kreativa saker. En av oss gör inte det. Inte överhuvudtaget faktiskt. Han säger själv att han hatar det. Därför blir jag extra glad när han en vacker dag gör en hund av lera .

     

     

    Jag tänker inte fördjupa mig i årets odling, det är nämligen stört omöjligt. Det var en söndag i början mars då jag började stansa ut kuber med Paulinas fenomenala grej. Det var bara det, innan dagen var slut hade jag höjt Paulina, Hanna och Emily till skyarna. För deras enastående tålamod att peta ner miljarder av små osynliga frön och följa dem till makalösa blomster. I slutet av den där söndagen grät jag nästan av tristess och mindfulnessen var verkligen totalt onärvarande. Jag var så sur. Som om allt var fröernas fel, inte mitt sjukt dåliga tålamod. Ibland kastade jag hela fröpåsar, jag såg ju inte fröna för de var så minimala!! I frustration blandade jag ihop alltsammans och det som hade börjat så stiligt med märkning om vad jag planterat fallerade helt. Jag svepte plast om alla fröna, glömde (sanningen var nog mer att jag struntade blankt i det) göra lufthål och sa att jag aldrig mer i hela mitt liv skulle förkultivera något.

     

     

    Det som sedan hände var att jag endast tre dagar senare passerade alla brickor som jag trodde bestod av sorgligt kvävda frön. På riktigt, höll jag på att smälla av! Nästan varenda lite frö hade börjat titta fram som små gröna miniplantor. Jag kände mig på riktigt som en hemsk människa och började frenetiskt göra lufthål för allt vad jag var värd.

     

     

    Jag har verkligen ingen aning om vad som är vad. Men kolla – en rosenskära! hej!

     

     

    Och luktärtorna har jag inte direkt sort-koll på men jag vet i alla fall att det är luktärtor. I år har jag toppat dem flera gånger och de är tusen gånger kraftigare än förra året.

     

     

    Och äppelträden blommar fast vi har raggsockor inomhus.

  • Framtidshem och ett helt annat.

    På tåget. Igen. Möte på förlaget och sedan fortsättning illustrationsstruktur. Jag fattar ju att ingen som känner mig tror på det där sista, jag och struktur liksom. Faktum är att jag nog aldrig haft så bra koll på något tidigare. Jag har liksom tvingat mig själv att liksom boxa ihop allt, det ska ju ända bli en bok och inte en hög av papper. Därför kan jag mer eller mindre rabbla allt i sömnen. Typ – hösten – kapitel 7 – DIY – käppdrake – grafisk beskrivning, linjeteckning – känsla, fantasi,  precis innan solen går ner, sväva bland molnen, klättra i träd och småprat. Lite så.

    Älskade det jag fick se från Maja  i fredags. Kolla in mina sparade storys på instagram så får ni se en tjuvtitt. Nu kör vi något helt annat, ett hem jag sprang på  för en tid sedan.

     

    Resten av bilderna hittar ni här i Milk decoration och hemmet som tillhör Mylène Scotto.

     

     

    Älskar alla detaljer. Och många saker finns att köpa här. Som lampan skulle vara sjukt fin  därhemma.

     

     

    Man borde helt klart vara mer för dekoration som svävar. Allt som hänger i luften blir ju magiskt. Bara man sveper förbi (eller har ett extra dragit hus)  får det ju eget liv,

     

     

    Presenterade en ny köksidé för min man igår. Jag kan inte säga att han jublade. Det hade egentligen inget att göra med att vi skulle renovera, mest bara ta ett anslutande rum i anspråk. Smart kände jag. Och enkelt på något vis.

     

     

    Sedan lovade han mig att när alla barn flugit ut ska vi BARA ha gammeldags inredning, precis som i filmen Colette. Och jag tänker skräddarsy alla min kläder exakt så. Fy fanken vad vackert! Varför inte redan nu kanske någon undrar, i så fall kan ni kolla här så fattar ni.