DAILY LIFE

Min pappa.

Orden – svart på vitt – att skriva om vad som hänt hanterar jag bara korta stunder åt gången. Men jag vill att orden ska finnas på den här platsen. För min egen skull. Ändå saknar jag orden. Jag som alltid tänkt att ord är starka. Att de är så mycket mer jag, än mitt tal. Men det fungerar inte. Det är som om allt som någonsin funnits inom mig är borta. Att orden jag haft och allt som varit jag är borta.

Min värld är för alltid en annan. Då jag somnar är tankarna där. Mitt i den mörka vinternatten är de där. De där timmarna då jag avskyr att vakna. När natten är isande kall, mörket så tätt, känslan så definitiv av att verkligheten stirrar mig rakt genom själen. Vintern 2021, i själva verket så gnistrande magisk. En vinter som känns som en present från pappa. Ju mer jag tänker på det vet, vet jag att det är så. För som han älskade vintrar som denna. När isen ligger ända in på vårkanten. När han travade över sjöarnas vita värld, med fiskesaker och isborr på ryggen. Alla vintrar på bandyplanen. Alla gånger med starka armar under barnbarnens vingliga små kroppar tills de bar sig själva. För kan ha ge oss den ljusaste av vintrar, så vet jag att han gör det. Finns det ett sätt att påminna oss om världens vackra, så vet jag att han väljer det. Men när kylan kryper in genom vårt hus, då temperaturen går uppåt tjugo minus utanför, sjunker jag längre och djupare under tre ulltäcken. Jag stirrar ut i vinternatten och försöker greppa historier och fantasier, såsom jag brukar göra när tankar tenderar att hamna fel. När de liksom roterar i som en karusell och tappar fäste ju snabbare den snurrar. Men det är tomt, jag hittar ingenting alls att ta tag i. Varje morgon när jag öppnar ögonen så tänker jag samma tanke och kan ändå inte förstå. Min pappa finns inte längre. Det gör så oerhört ont.

Kanske trodde jag att vuxenheten och att snart femtio år på jorden skulle rädda mig från maktlösheten och den oerhörda rädslan i att någon försvinner. Eller när allt kommer omkring trodde jag inte det, kanske var det mer ett sätt att hoppas. Att önska sig bort från det som faktiskt är såsom livet är. Jag har varit så rädd för den här dagen. Jag har varit rädd för döden så länge jag kan minnas. Att mina närmsta ska försvinna. Ibland så rädd att jag nästan glömt att leva själv. Så ofta har jag lindat in mig i fantasier och föreställningar om att kanske skulle jag, vi, vara skyddade. Kanske skulle vi få vara dem som var lyckliga i alla våra dagar. Kanske skulle pappa och mamma bli sådär jättegamla som min mormor, som vi begravde på hennes 100-årsdag. Kanske skulle jag när den dagen kom, vara så klar med tankar om livet och döden. Att jag då förstod.

Sedan händer det och den insikten gör att jag förlorar allt. De färger min värld bestått av, alla nyanser mitt liv har haft. Som om allt som någonsin funnits inom mig är borta. Att orden jag haft, förmågan jag burit och allt som varit jag är borta. Allt jag tänkt och känt. Tomt, alldeles tomt. Ibland, korta stunder, vet jag att det inte är så. Men sedan förlorar jag igen, mot de där tankarna.

Jag trodde jag skulle skrika och sparka. Att världen omkring mig skulle mörkna och bli svart. Jag trodde att allt skulle stanna, att alla skulle stanna. Men det var bara jag. Det var bara precis runtomkring mig det hände. Utanför skiner solen i den gnistrande kylan, utanför säger människor att det är en rasande vacker vinter vi har, människor handlar till fredagsmyset och någon säger att de snart tar tåget till Paris. Jag trodde att det ondaste skulle kännas det mesta jag någonsin känt, men det blev precis tvärtom. Som om allt jag kände tippade över, liksom sköljde över en kant som ett öppet spjäll. Kvar blev ett hål där allt är tomt och mörkt, alldeles svart. Omgivet utav det skal, som väl är jag.

Jag vet inte alls hur man gör. Jag förstår liksom inte. Varje steg känns som ett nytt. Varje andetag. Ibland lyckas jag slå bort att jag aldrig ska träffa min pappa igen. Men nästa sekund slår det mig igen. Och igen. Som om jag tumlar och slåss mot något, jag vet inte vad, som inte blir mjukare. Jag försöker tänka tack. Tack för allt vi fick, älskade pappa. Tack för att allt bara var bra. Att alla minnen är ljusa. Att det är en oerhörd skatt, en rikedom framför allt. Att få vara bästa vän med sin pappa och mamma. Jag jämför mig med andra, jag som aldrig jämför mig, men nu gör jag det. Jämför för att se klarare på alla de åren jag, vi, hade pappa vid vår sida. Alla år som formade oss trygga. Som gav oss bryggor till livet, som ett gigantiskt pussel som gjorde oss hela. Inte bara mig utan så väldigt många.

Jag säger till Charlie som kommer hem gråtandes från fotbollsplanen ”jag saknar att morfar inte står där bredvid, han stod ju alltid där bredvid” att tänk om han aldrig stått där. Då hade det inte gjort lika ont men det vill vi ju aldrig byta bort, eller hur? Att vi alla fick ha morfar här varje dag gör ju att det gör så ont. Det är sagt, att sorg är kärlekens pris. Det kan inte vara på något annat sätt.  Men det enda jag vill är att pappa är här. Kvar.

Dagen innan allt hände stod pappa som vanligt på vår trapp och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi bestämde att vi skulle ses i vår trädgård på lördagen och fira Viggo´s födelsedag. Sådär på avstånd som vi ju varit så noga med alla dagar sedan corona kom. Corona, vad spelade det för roll när pappa fick en stroke som hade sönder allt som var min pappa, förutom hans hjärta som bara slog och slog. På kvällen pratade Viggo med sin morfar på telefon. Jag hörde samtalet för mina barn har en vana att prata på högtalare. Pappa berättade att han lyssnat på en dokumentär om musiken Viggo gillar, sedan berättade han hur nöjd han var med sin senaste målning. Det var sista gången jag hörde pappas röst.

Redan då jag såg ”mamma” på telefonen den tidiga morgonen efter, förstod jag att något var fel.  Allt stannade. All rädsla som jag burit i alla år slog ned mig till marken. Det var som alla de där bitar som var jag rasade, bit för bit. Tre veckor svävade vi inte i hopp utan bara någon slags luft som var den tjockaste jag någonsin upplevt. Många av oss klarade att stå, jag gjorde det inte. Det har nu gått tre månader, sedan natten den 8:e december då pappa lämnade oss. Det känns som jag lär allt på nytt. Lär livet åter.

 

 

Jag har försökt skriva i dagar, allt har jag suddat bort. Jag har förlorat min pappa. Nu har det snart gått två månader sedan pappa lämnad oss, den 8:e december. Tre veckor tidigare, morgonen efter Viggos födelsedag, då min mamma ringde, rasade min värld. Plötsligt var allt som jag någonsin känt eller tänkt som försvunnet. Jag stod så oerhört nära min pappa. Han stod oss alla så nära. 

Du var min bästa vän, pappa. Våran förebild. Sättet du såg på världen, sättet att tänka, känna och vara. Ditt intresse för allt och alla. Hur du såg oss och andra människor. Du lärde oss att det aldrig är försent att lära, känna och våga något nytt. Du visade oss alltid att livet är värdefullt, att vi är värdefulla. Du var så oerhört tacksam över livet självt, mer än någon annan. Du var alltid HÄR och nu, inte någon annanstans. Och du älskade varje sekund. Du sa det så ofta. Att det vanliga livet var det allra bästa. Vi fick rättvisan och solidariteten sedan vi var små ungar, att vi alltid skulle våga att säga när något var fel.

Du var rak, det du sa och gjorde var liksom aldrig inlindat i en massa annat. Jag fattade dig pappa, alltid.

Med dig blev den kortaste stund – som timmar, det enklaste samtal – en historia och den tristaste uppgift – ett äventyr. Det var alltid kul med dig, pappa.

Jag fick kreativiteten av dig. Du var alltid involverad i alla mina projekt, trodde alltid på mig, tyckte aldrig att något var knäppt eller konstigt. Och alla de tusentals blommorna till Svenskt Tenn vek du, bara sådär. Du var så stolt över oss, det sa du jämt.

Sedan i våras har du säkert målat 300 tavlor, varit på sjön och fiskat nästan varje dag. Och for runt och kikade på alla dina nio barnbarns OLIKA aktiviteter. Du har som alltid knackat på hos oss och alla vännerna, stannat, lyssnat och pratat. Om allt.

Jag kommer aldrig kunna förklara i ord hur mycket trygghet jag består utav. Du och mamma, i 58 år gick ni sida vid sida, mina fina, fina föräldrar. Jag har aldrig tagit er för givet. Aldrig någonsin.

Din tid på jorden var fantastisk, pappa. Alla våra minnen med dig är BARA fina. DET kommer att vara vår tröst. Men jag saknar dig pappa, så oerhört. I varje andetag. Och jag är så väldigt, väldigt ledsen.

 – Skrivet 15 januari 2021 – Ni är fantastiska som har skrivit till mig. Där och alla mess, mail och brev. Och samtal. Det är så betydelsefullt, kärlek till er ❤️

 

8 Comments

  • Maria

    Så oerhört sorgligt, men samtidigt oerhört vackert skrivet. Min pappa dog också ifjol och mamma för tre år sen. Saknaden upphör aldrig, men småningom lär man sig leva med den utan att den hela tiden skaver och gör ont. Låt sorgen ta sin tid. Tillåt dig alla känslor. Varm kram.
    /Maria

  • nina

    Jag vet inte vad jag kan skriva till dej… Men jag genom att kommentera visa att din text rörde mej djupt, jag vill inte låta bli att visa att jag läst. Du finner ord för kärlek, ord som rör. Din pappa lever kvar i dej, i dina ord.

    • Ivana

      Känner din smärta från varje ord du skriver. Går rakt in i mitt hjärta. Har också fått en av livets fina gåvor – snälla, omtänksamma, oerhört kärleksfulla föräldrar. Tanken på att förlora dem är outhärdlig och då är jag lite äldre än du. Flyttade till Sverige för kärlekens skull för 30 år sedan och har inte fått träffa mamma och pappa sen julen 2019. Varje gång telefonen ringer så kommer hemska bilder upp i mitt huvud och jag kan knappt andas innan jag inser att just idag är det bra… Skräcken över att inte kunna träffas något mer är förlamande, påverkar mitt mående väldigt mycket. Skickar mina varmaste tankar till dig! Känner verkligen med dig! ❤

  • helena

    Så steg jag då in i din värld för första gången på ganska länge, så där som jag brukar göra nuförtiden. Ett sporadiskt besök här och var, hos mina gamla bloggfavoriter. Undrade hur din magiska värld skulle möta mina nyfikna ögon den här gången, och så möts jag av en text som rörde mig ända in i mitt innersta.

    Sättet du beskriver din pappa på, det måste varit magiskt att få ha en sådan pappa, tänker jag. Och så oerhört svårt det måste vara att skiljas från någon som man haft en sådan nära och innerlig relation till.

    Fast att tårarna inte riktigt vill sluta rinna här, vill jag tacka dig för att du delar något så svårt. Och för att du hittar orden så precist – även om du själv inte tror dig kunna hitta dem längre. Det gör du. Och jag är säker på att din pappa – där han nu är, var han än är – är fortsatt stolt över dig, och ditt sätt att formulera er gemenskap på. Så starkt och berörande.

    All kärlek till dig och din familj.

    /helena

  • Anna Eriksson

    Så vackert skrivet…Din pappa var fantastisk på så många sätt. Kan inte tänka mej vår akvarellkurs igång utan Ronny. Skulle inte klara att se hans tomma plats där. Ja visst är det konstigt med livet..Jag är själv livrädd för den dagen då mina föräldrar inte finns mer. Och när något så svårt händer….När min dotter dog i magen o vi drabbats av den stora bottenlösa sorgen o livet aldrig skulle bli detsamma igen då upplevde jag exakt samma sak. Runt omkring fortsatte allt..hela livet som vanligt…Stor kram till dej Sofia

  • Pia

    Jag miste min far i somras och jag önskar att jag hade samma känsla av saknad som du.
    Eftersom jag inte har det så är det mitt jobb att göra saker annorlunda med mina barn.
    För det arv som din pappa lämnade efter sig liknar det jag vill ge till mina barn.
    Tack för påminnelsen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *