33993
post-template-default,single,single-post,postid-33993,single-format-standard,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

frågor och svar.

Cecilia Areng skrev såhär Men jag som bor i dina gamla kvarter kanske, kring Mariatorget på söder, med två barn lite trångt sådär och undrar om vi ska våga ta steget att lämna stan för drömmen om gräs och eget hus är ändå sjukt inspirerad och nyfiken på hur du kände och tänkte kring jobbet och skolor och hur livet skulle bli när ni flyttade? Och Snor & Glamour såhär Som utflyttat Katrineholmare till huvudstaden så funderar jag lite på hur det känns att flytta tillbaka igen? För jag förstår att du precis som jag hade bott i Sthlm i många år? Funkar det, kan man uppskatta den lilla staden igen?

Och nu kära ni, blir det väldigt långt och väldigt personligt.

Flytten. Ja, den där flytten för fyra år sedan. Ännu ett beslut som inte var speciellt genomtänkt, det bara blev som det mest är i vårt liv.


Vi hade bott i Stockholm i väldigt många år och aldrig tänkt flytta tillbaka till Katrineholm, där både K och jag är uppvuxna. Och då menar jag verkligen aldrig. Stockholm hade varit hemma ända sedan dag ett och jag hade aldrig längtat därifrån, inte ens en gnutta någon endaste gång. Nästan gått runt och fånigt älskat stadslivet, dag ut och dag in. Det var hemma kort och gott.


När Liv och Viggo föddes var det ingen skillnad. Det är klart att vi kunde sura över sunkiga parklekar eller proppfulla bussar men livet i stan var enkelt och bra. När vi hörde de som resonerade om att nu var de minsann klara med stan, nu var det dags att flytta ut eller till staden de var uppvuxna i, förstod vi ingenting.


Vaddå klara med? Hur kunde man bara bli klar med något som var ens hem. Där man lever och har sin vardag och fyller den med sådant man gillar. Det innebar ju inte teater varje dag, klubb varje natt, restaurang varje middag. Där var ju vardag som var som helst. Där vi hade bott största delen av vårt vuxna liv och där allt hade hänt liksom. Nu var det en vardag med två små kids. Och för oss var den alldeles perfekt.


Vi sålde vår favoritlägenhet på Heleneborgsgatan när Viggo var någon månad och flyttade till en trea vid Vitabergsparken mest bara för att få ett rum extra. Vi tyckte att vi flyttat till en annan del av världen, fast vi bara var på en annan del av Söder. Så fastän vi tokrenoverade hela alltet och trean egentligen var perfekt för vår lilla familj så började vi nästan direkt fundera på flytt. Först för att vi inte trivdes på östra söder. Men sen kom någon märklig känsla krypande (mest jag) av någon slags nu-har-vi-fått-barn-och-borde-bo-i-hus-kris. För helt plötsligt gled vi in på husletarsvängen.


Kanske blev vi lite påverkade av alla som flyttade ut, att vi kanske också borde. Kanske var det lite skönt med villaliv trots allt och kanske var det lite dumt med stadsdjungel. Fast vi gillade ju stan och var det inte lite skönt med stan ändå. Och sådär höll vi på. Det var lite från dag till dag, varannan vecka.


Vi tittade på större lägenheter på västra söder. Och vi tittade på urvackra hus, hus med glasverandor, hus med sjöutsikt och gamla äppelträdgårdar. Och vi tittade på radonstinna hus, hus bredvid motorvägen, mögliga hus, hus som var fulla med kompromisser. Allt från Bromma till Nacka. Och alla, precis alla hus blev tokdyra. Såklart. Och lägenheterna med. Såklart.


Jag tror vi höll på sådär i ett år eller något. Intensivt och galet och frustrerande (igen, med tanke på att det varit samma visa alldeles nyligen, innan trean). Varenda söndag. Sen kom vi i alla fall till någon slags insikt. Det var ju i lägenhet vi skulle bo. Absolut. Strunt samma för gräsmattor och äppelträd och vackra glasverandor och sjöutsikter. Vi gillade ju stan. Klart slut. Punkt för alltid. Men vi ville bestämt tillbaka till västra Söder. Så vårt söndagsnöje fokuserades på större lägenheter eller nästan lika stora som den vi hade (priserna, åh dessa jädrans priser gjorde ju mest att vi inte hade möjlighet till något jättestort) från Mariatorget till Hornstull.


Sen hände det då. Det som gjorde att allt vårt förnuft for åt pipsvängen. Tvillingar i magen. Gudars. Inte kunde vi bo i en fyra då?! Och för allt i världen inte i en trea på 90 kvadrat som vi gjorde. Det var ju solklart att vi var tvungna att ha hus. Allt annat var otänkbart. Kalla det hormonstinnt beslut, kalla det kris, kalla det absolut-kaos-hjärnan beslut. Kalla det vad som helst utom särskilt genomtänkt. Det är såklart att vi kunde ha huserat på de där 90 kvadraten trots att vi blev sex i familjen. Men i vecka 35 av en tvllinggraviditet och två små minimänniskor som röjde järnet så var inga tankar glasklara. Jag hamnade i någon fånig känsla (den här gången var den så stark så jag var övertygad om att den var sann) typ så-här-måste-det-nog-vara-nu-när-vi-snart- har-fyra-barn. Herregud, fyra barn! Och jag som knappt trott att vi skulle ha ett. Storfamilj. Storkök. Yta. Groventré. Tvättstuga. Garderober. Trädgård. Lekstuga. Egna gungor. Inget dubbelvagn i hissen problem, igen. Inga kompromisser mer. Aldrig någonsin mer. Inte nu, när vi skulle få fyra barn. Oj igen, fyra barn! Hur skulle det gå?!


Men så tittade vi ändå på en dyr fyra vid Hornstull. Och det var ta mig tusan nådastöten. Droppen liksom. På visningen lade en person ett bud på 1,5 mille upp. Direkt där i lägenheten, innan ens budgivningen var startat. Och mäklaren stod där och hummade och flinade precis som om han visste att han hade att göra med ett gäng marionetter som han kunde styra och ställa som han ville med. Lägenheten var 100 kvm. Vi skulle få in en dubbelvagn i hissen men då var det just bara en dubbelvagn och barnen som låg i. Resten, jag och K och de andra två skulle inte rymmas. Köket var femkantigt med en glugg till fönster, utsikten från två fönster var en vägg på armlängds avstånd, gården var asfalt och balkongen var pyttig. Och det var ett renoveringsobjekt som stank av år av cigarettrök. Priset slutade på 6,7 miljoner.


Precis samtidigt sa min syster att det jättestora huset i Katrineholm var till salu, till priset av mindre än hälften vad lägenheten vid Hornstull såldes för. Så min man susade ner och kollade, jag var inte ens med (supergravid ) och sen köpte vi. Och vi tänkte inte alls, inte överhuvudtaget. Det enda vi tänkte var att vi testar.


Och nu är jag superärlig och utan omskrivningar. Jag ångrar mig så in i vassen. Vad gjorde vi liksom, vi skulle ju inte, hade aldrig tänkt.


Men vi flyttade. Nomi och Charlie var nästan två månader. Jag grinade hela vägen från Stockholm till Katrineholm och det enda vi kände var att nu flyttar vi bort. Alla som fanns i Katrineholm sa – Ahhhhåhhhh, ni har flyttat hem igen! Och det enda vi kände var precis tvärtom. Vi har ju flyttat bort, alldeles fullkomligt långt bort. Långt bort från det som var hemma. Och den kvällen när vi svängde in här vid vårt stora vackra hus kändes det som om Stockholm var tusentals mil ifrån oss. Att det var på andra sidan jordklotet. Och det allra värsta var att under dagarna som följde och månaderna som passerade så blev inte den känslan bättre.
Men kanske tänkte vi att det blir bättre med tiden. Kanske tänkte vi att vi vänjer oss.


Och vi satte igång att renovera vårt ett hus till ett fantastiskt hem utan kompromisser och vi smackar på med allt vad som hör husliv till. Mest bara för att vi kan.

Mina föräldrar dyker upp här och där och fixar och donar som de allra bästa vardagshjältarna. Och framför allt är alldeles nära sina barnbarn och ger dem sitt egna och ovärderliga perspektiv på tillvaron. De hoppar in bara för att säga hej med en nybakad limpa, hemmagjord äppelkräm eller målar en dörr eller spikar en trall. Mina systrar och deras familjer och små gäng av barn bor på samma gata och hela kusingänget är nio barn mellan 3 till 12 år. Det är fint, såklart superfint att ha dem alla så nära.

Och våra fantastiska vänner de flänger och far och tycker att Katrineholm är alldeles jättenära. Och då gör vi absolut inget annat än lagar godaste maten och dricker vin och pratar och pratar. Om ditten och datten och livet och allt. För det finns liksom annat att göra. Och barnen de hänger och leker för fullt och bara är. För det finns liksom inget annat att göra.


Och det här huset ska vara fullt med en massa människor, det är liksom gjort för det. Det är gjort för stora fester och en massa nattgäster, det är som gjort för megastora pepparkaksbak och korvgrillningar i trädgården och poolpartyn och stora barnkalas. Det finns inget som heter att vi får inte plats eller att det är inte möjligt. I huset är allt möjligt. Och det är dessutom enkelt och aldrig något krångel.

Barnen springer själva över trädgårdarna till sina kompisar, de tar cyklarna och susar själva nedför gatan. De växer i sina små liv med en stor dos av självständighet och frihet utan att mamma eller pappa behöver vara alldeles nära alltjämt.

Och barnen, de testar för fulla muggar vad de gillar här i livet. De provar på allt man kan tänka sig. Tillsammans med fantastiska och superproffsiga eldsjälar inom varje område. Jag är lyrisk över barnkörerna, fiolspelningen, bildklasserna, dansgrupperna, teaterskolan, fotboll och gymnastik. Här finns ett engagemang utan dess like, det kostar ett pyttesumma jämfört med Stockholm och det allra bästa, det finns plats. Det är inte år av väntetider och köer.


Och vi har Stockholm nära. Femtio minuter med X2000 så är vi mitt i stan och hos alla våra kära vänner.


Men ändå så tänker jag. Nästan varje dag. Att det kanske blir bättre med tiden. Att jag vänjer mig.  Och jag försöker tänka att var sak har sin tid. Och att nu är nu. Och hur jag än vrider och vänder på det och försöker hit och dit så är det precis samma känsla. Den försvinner inte. Jag saknar min stad. Jag saknar Stockholm så in i vassen mycket. Jag saknar det som var hemma och det som fortfarande, fyra år senare, känns som hemma. Och det känns litet och otacksamt och förbaskat gnälligt men det är sant.

Mokkasin

sofia@mokkasin.com
No Comments
  • Elisabeth

    22 oktober, 2012at23:30 Svara

    Kjære fine du..
    Så fint og ærlig fortalt, dette traff meg rett i hjertet.
    Jeg, mannen min og våre to små bor midt i Oslo
    i en liten loftsleilighet som vi elsker, men som vi har vokst ut av. Og har alle de samme tankene som du skriver om her.. Så jeg har lest og lest med tårer i øynene og skjønner at om vi flytter au av byen kommer jeg alltid – alltid til å lengte tilbake. Mye..

    Takk for at du deler <3

    ..også fant jeg svar på bildene fra Vee Speers : )
    Tusen takk for en herlig og inspirerende blogg!

    God klem fra
    Elisabeth

  • Anonym

    19 april, 2013at10:16 Svara

    Hej
    Jag hamnade lite av en slump på detta inlägg men blev så berörd att jag känner att jag vill skriva några rader till dig. Kanske du inte alls känner likadant längre, ser att inlägget är daterat 2011. Jag och familjen är boende i Stockholm sedan många år, barnen har delvis vuxit upp här. När de var mindre fick jag plötsligt ett ryck och kände att ”vi nog måste bo i hus för det mår nog barn bäst av”. Vi hittade ett hus på Österlen som var det charmigaste i världen (tyckte vi) och för en bråkdel av Stockholmspriserna. Mannen, jag och två barn flyttade ned och njöt av nyhetens behag med hus och trädgård. Mormor & morfar fanns nära och var plötsligt en naturlig del av vårt vardagliga liv. Underbart. Men inom mig fanns en gnagande känsla av att jag längtade ”hem”. Hem till stan, vänner, fik, promenader på Stockholms gator. Det gav sig inte. Till slut blev längtan övermäktig. Efter 2,5 år beslutade vi oss att flytta tillbaka. Vi hade tur och hittade en lägenhet vi gillade ochhade råd med men den var väldigt mycket mindre än huset. Men som jag njöt att vara tillbaka. Trots bullret, avgaserna, trängsel på bussen. Och livet känns enkelt. Vi behöver tex inte bil längre. Är med i en bilpool istället. Jag skulle aldrig vilja ha vårt äventyr ogjort. Det var det roligaste vår familj har gjort tillsammans och gav oss många kul minnen och erfarenheter. Knasigt och oplanerat var det. Men jag lärde mig något viktigt om mig själv, att jag inte blir lyckligare av att bo i ett vykort. Det hjälptes liksom inte att det var en underbar trädgård och superhärligt hus. Mitt hjärta bodde någon annanstans. Och nu slutpoängen (haha, tog sin tid;), är att allt har sin tid. Det är så sant. Njut av ditt otroligt fina hus. Plötsligt kommer en annan dag när du kanske känner att nu är det dags för stan igen. Då kommer den känslan att vara så stark och pockande att du hittar nya lösningar och alternativ. Livet är ju ändå till för att levas och testa av olika saker. Vi är numera ännu mera trångbodda då vi fick en liten sladdis. Så nu har vi tre barn i stan och folk förfasar sig fortfarande över att vi ”borde” bo i hus. Men vi gillar vår lägenhet och vi hittar nya, roliga lösningar på vår trångboddhet. Det har nästan blivit en sport att klura ut fiffiga förvaringar osv. Sladdisen har tex fått sitt rum i en fd stor garderob. Det funkar, vi är glada och våra numera stora killar är nöjda över att vi valde att flytta hem igen. Samtidigt tycker både vi och barnen att det känns berikande att vi också har testat livet på landet i en skånsk liten by. Det var väldigt befriande att upptäcka att man kan ändra sig och att det är ganska lätt att flytta på sig. En flytt behöver inte vara för evigt. Nog från mig. All lycka till dig och njut av det som är nu. För något annat finns egentligen inte – igår har passerat, imorgon är inte här ännu. När längtan blir för stor sker förändringar av sig själv. Kram

Post a Comment