-
imorgon är en ny dag.
Imorse förstod jag Livs grej med att ha olika skosnören. Det är helt enkelt möjligt att ha det. Det är möjligt att inte välja.Men däremot kan man inte gå till skolan med fyra olika tröjor. Eller tre par olika leggings, eller fyra olika jackor. Samtidigt, i en och samma outfit. Det är i allra högsta grad omöjligt. Och om man nu måste välja och det verkligen inte går, så finns det bara en utgång. Kris, fullständig Nu brakar hela livet samma kris.
Ja, hej kära måndagsmorgon och ny vecka. Imorgon är en ny dag och absolut nya möjligheter. Till en fridfull start på dagen.
-
bestyr.
Pärlor, pärlplattor och varsin IpodNano. Allt man behöver en söndagmorgon. Om man frågar Liv och Viggo åtminstone. Och dessutom siktet inställt på ännu ett intressant projekt. En målmedveten mani som man inte kan kalla annat än lite beundransvärd.– Vi ska göra Ilomilosar till alla klasskompisar och alla vi känner och så ska vi hamna i Guinness Rekordbok också.
När solen blev starkare bytte de ställe. Och Ipodsarna till vanliga stereon. Tyvärr. Och som vanligt dånade en viss Veronica ur högtalarna. Liv kan varenda låt (plus alla från Och vinnaren är). Varje litet ord, varje liten nyans, varenda hummande och varenda mmmm…mm…– men, när du strippar och klär av dig är det samma grej…mmmm.mm.Sådärja. -
ett himla kul jobb.
– Tyckte du inte att det var skönt när det var ordning och städat? frågade K nyss.Jovisst, det är alldeles förbaskat ljuvligt att vakna i ett nystädat hus och gå runt där och känna sig alldeles lyx-nöjd över att det inte syns en enda klädtrasa eller enda låtsatshund eller ens en endaste liten legobit. Joo och jag slängde visst mig ur mig att tänk om det alltid kunde vara lite på det viset. Men vad sjutton man är ju bara människa och jag jobbar faktiskt.Affär, affär, affär i huvudet. -
a mess.
Vad hände här kan man gott undra. Först frågestund fullt med sköna frågor och sen tyst som tusan i hela fem dagar. Oartigt av mig. Men det är hektiskt här, är allt jag har att säga.Livet känns ungefär lika rörigt som min arbetshörna som just nu ligger i en hög på golvet. Anledningen att den ligger just där är att jag idag har haft besök av ett rart gäng från den här redaktionen. Mer om det en annan dag. Men ni kan ju alltid lägga ihop det med det här besöket.Och frågorna. Imorgon slår jag till och svarar på så många jag hinner. Ses! -
just do it.
GIVING CREDIT / STORM CLOUD posterfrom Link With LoveDesign Erin Loechner Pia Bijkerk and Yvette´s handmade fonts.Buy it here!Found by Weekdaycarnival. Thanks!Psst! Click on the picture for bigger size. -
finess.
Gillar verkligen de här förpackningarna som illustratören och grafiska formgivaren Sac Magique gjort för NK kids.Jag vet inte om de redan används på varuhuset men jag hoppas verkligen det. Det känns som om NK inte har förnyat sig på tider och evigheter, så äntligen.Ska man ändå handla så blir det ju så mycket trevligare med lite finess. Personligen tycker jag den där finessen uteblir på många ställen. Det finns inget tristare om man köper något riktigt fint och så slängs det ner i en plastpåse a la ICA. Förpackningarna vann Svenska Designpriset 2010. -
någon mer som har bloggproblem idag? det är ju alltid något att kunna skriva en rubrik, men där är det sannerligen stopp….
-
söt.
Jag är så svag för barnböcker från femtio och sextiotalen. Speciellt när förlagen har gjort slag i saken och tryckt dem igen. Annars hade jag förmodligen aldrig sprungit på dem.
Det var ju samma sak med de här. Och köpen av de här gyllene böckerna är väl ännu mindre försvarbart. Men bara insidan gör att jag faller pladask.
Och nu såg jag precis att självaste Misse Murr (min hette så) fanns också. Man kan ju bli glad för mindre. Den var nog nästan min sötaste barnbok när jag var liten tills den föll ihop i tjugo delar och därefter blev sönderriven av Viggo 1 år. Sorgligt kapitel det där fast jag lyckades rädda fyra sidor som barnen hade som tavlor ett tag. -
så det kan bli.
Jorå, det hände väl att man skrockade nöjt vid genusdebatterna i Södermalms lekparker. – Näää, Liv gillar inte prinsessor och inte dockor och Viggo har aldrig lekt med bilar och älskar rosa och att klä ut sig till glitterfe. Simpelt uttryckt men ja, ni fattar säkert. Inga stora grejor egentligen, utan bara samma tänk på bägge barnen. Ingen skillnad liksom. Och då blev det som det blev.Men så fick vi ju fyra barn. Och tätt dessutom. Två av varje. Med samma uppfostran, samma saker, samma allt. Men vad händer. Så fort tvillingarna kan prata så fattar vi vad som snurrar i deras små huvuden. Det är ett rosa glitterfluffigt universum i Nomis hjärna och i Charlies är det bara snabba bilar och att sparka hårt (och tufft) på allt han passerar, fotboll eller ej. Och varenda gång (och då menar jag absolut varenda) de ska önska sig något så finns det bara två saker som gäller. Nomi – Glitterklänning! Charlie – Bilar! Den enda skillnaden är att önskningarna med tiden har blivit mer avancerade. Nu är det mer klänning med silvergliiter och volanger och diamanter och allt på. Och snabbaste bilen som kan hoppa nerför trappan och slå frivolter och köra i vatten och som har fjärrkontroll. Nyss skulle de önska sig färg på Converse från K när han var i USA. Nomi – Converse i silver eller guld. Charlie – Foppatofflor med Blixten på. De lever inte på samma planet liksom. Intressant, en aning märkligt och inte minst skrattretande.Så till saken. Nomi, hon är en primadonna ut i fingerspetsarna. Hon är en glitterdonna av rang. Hon vägrar att gå till Ica utan tre diadem, femton armband och klackarskor. Hon vrålade senast på ett kalas vi var – Mamma!!! Jag har ju glömt min sminkväska!!! Hon har aldrig ägt någon. Hon fastnar lyriskt över Svensk Damtidning och är i extas över prinsessutbudet. När Elle var här hade jag bett henne att styla ner sig en smula. Okejrå, sen gick det väl fem minuter efter de kommit. Hon såg sin chans och på med allt igen. Det finns liksom inga andra alternativ, det är glitter åt folket som gäller. Framför allt till henne.Och hon vet vad hon vill, det är hennes lag som gäller här hemma (och på dagis också tydligen). Hon är stentuff och när hon ska sova över hos kusinen fixar hon biffen själv. Hon packar livsnödvändigheter. Det är läppglans, nagellack, smycken och till råga på allt Livs gamla utritade TopModel målarbok. Verkligen livsviktigt. Hon stassar upp sig fast mamma tvingar på henne ett panterlinne för att… Ja, för vadå? Kanske för att jag hela tiden försöker få hennes maxade outfiter att bli lite mer åt det sparsmakade hållet. Innan hade hon rosa glitterklänning utanpå kjolen samt en blå glitterjacka som grädde på moset. Sen är det bara – Hejrå jag drar nu! Ses en annan dag! -
livisen, det är allt dags att komma hem nu.
Tänka sig. Att det här är min lilla miniunge. Och vips så var hon åtta år och ska börja tvåan till hösten. Och tuff, stentuff stundtals. Surar och stänger dörrar jättehårt och härjar och tycker att hela världen är dum. Superdum till och med. Tusen lappar åker upp och ner på dörrarna till egna rummet om att inga småbarn har tillträde. Inga föräldrar heller för den delen. Och Veronica Maggio spelas på repeat så det dånar i öronen på oss. Och kläderna är fel och frisyren är fel och allt är absolut fel. Och jag suckar och våndas över min älskade Liv och tänker på hur ska det bli när hon blir tonåring. Hujedamej vilken pärs.Men så drar hon iväg med bästisen till Stockholm. Hon följer med henne hem efter de har varit besök hos oss några dagar. Och hon och Ellen shoppar loss på Monki (likadana kläder såklart), går på filmpremiärer, badar vid Långholmen och hänger som bästisar gör. Och hon vill inte åka hem och försöker till och med förhandla sig till extratimmar innan det är dags för hemresa imorgon vid lunch. – Men tolv!! Mamma! Kan jag inte ens få stanna till klockan ett?Och här hemma är det tomt. Så in i vassen tomt. Och tyst. Åh vad vi saknar. Allihopa går vi runt här och saknar. Tre nätter och fyra dagar är ju jättelång tid.
Samtidigt, under förhandlingen tidigare ikväll om extra timmar, så blir jag alldeles varm i hjärtat. För hur fint är det inte med riktiga bästisar. Sådär när det är alldeles på riktigt. När de kan vara precis sig själva och älskar att bara vara. Men så blir jag lite sorgsen också för de här små tjejerna kan sakna varandra så in i norden. Och då känns det jättelångt mellan Katrineholm och Stockholm.
