söt.
Jag är så svag för barnböcker från femtio och sextiotalen. Speciellt när förlagen har gjort slag i saken och tryckt dem igen. Annars hade jag förmodligen aldrig sprungit på dem.
Det var ju samma sak med de här. Och köpen av de här gyllene böckerna är väl ännu mindre försvarbart. Men bara insidan gör att jag faller pladask.
Och nu såg jag precis att självaste Misse Murr (min hette så) fanns också. Man kan ju bli glad för mindre. Den var nog nästan min sötaste barnbok när jag var liten tills den föll ihop i tjugo delar och därefter blev sönderriven av Viggo 1 år. Sorgligt kapitel det där fast jag lyckades rädda fyra sidor som barnen hade som tavlor ett tag.