För en tid sedan kanske nu minns att jag skrev om den stora föreställning som sattes upp här i Katrineholm under februari. Hur vi från Mokkasin var involverade i kostym, att mina barn Liv, Viggo och Nomi plus min mamma hade roller. Hur himla varmt och hjärtligt alltsammans är och helt enkelt magiskt.

I ett inlägg från en repetitionshelg skrev jag såhär i bloggen:

”Väldigt ofta när jag pratar om Katrineholm som stad, eller nog nästintill alltid så drar jag upp min beundran för vår Kulturskola, Dud och även Perrongen som är ett ungkulturhus. Jag tycker helt enkelt att de som jobbar där är så otroligt begåvade och perfekta på alla sätt som kan vara bra när man ska sätta glans på barn och ungdomars vardag. Med ett engagemang på superproffsnivå och en energi som räcker till alla sprider de så mycket kunskap, styrka och värme. Man ser hur kidsen växer för varje dag, med självkänsla och modighet. Jag är på riktigt tacksam att detta finns inom räckhåll för oss. Därför är det extra kul att vara involverad på ett litet hörn i allt detta. Att få smygtitta på en helgs repetioner inför nästa helgs storföreställning 101:an ger mig energi till tusen. Det skrattas, det peppas, det hejas på. Det styrs upp och vägleds på ett sätt som bara kan beskrivas som rakt igenom begåvat på alla plan. Inget lämnas åt slumpen, det är på riktigt.”

Och såsom KatrineholmsKuriren skrev efter premiären:

”Bland det maffigaste som finns att skåda i Katrineholm är synen när ridån går upp till Kulturskolans, Duds och numera även Perrongens storföreställning vartannat år. På scenen finns precis alla, känns det som: över 300 personer, från pensionärer till småttingar, som det här året dansar, sjunger, spelar, agerar, jonglerar, kutar, väser, hjular och pratar hittepå-språk.

Det är inget annat än imponerande. Det faktum att första genomdragningen med alla medverkande görs dagen före premiären gör det hela än mer imponerande, för det borde vara stört omöjligt.”

Hur i hela friden ska man få ihop allt detta i bild funderade jag. Hur ska ett bloginlägg kunna göra allt detta rättvist?  Ska det inte vara fler bilder, sade Viggo. Fast det är rätt många… sade jag. Så i alla fall, rättvist eller ej. Här kommer ett gäng bilder från föreställning 101:an på Katrineholms stora scen med ungefär 300 medverkande. Barn, ungdomar, vuxna i alla åldrar. Teater, dans, musik och sång i en härlig blandning.

Min absoluta favoritsysselsättning de här dagarna var att se alltsammans genom kameran. Helst med en optik som gjorde att jag fick tjuvkika lite på avstånd.

Så mycket kärlek, värme och gemenskap. Precis överallt.

 Och så mycket proffsigt.   Fia är lika gammal som Liv och ansvarade galant för sminket.

Drottning Sparvöga får snygga fransar.

Den här tjejen heter Ella, en av Liv´s bästa kompisar. Så otroligt grym på dans!

Så mycket allvar, spänning och förväntan.

Och så fantastiska barn och ungdomar. Alla precis lika viktiga och sedda.

Som sagt, peppen är enorm. Här är många som växer mil under dessa dagar. Jag kan bara gå till mina egna barn. Vilken otrolig grej att få vara med om. Viggo kroknade tyvärr på genrepet i värsta influensan och låg däckad alla föreställningsdagar i väldigt hög feber. Oturligt. Å andra sidan var det en väldigt fin resa ända till genrepet.

Det är pirrigt, men att att ingå i en sådan här gemenskap där det snälla ligger i luften, gör att peppen tar över.

 Grejen med mygga var superstort för Nomi. Så pass att hon önskade sig en att ha hemma.

Hur får man ihop orkester, teater, dans, körer och alla 300 människor på genrepet? Alla har övat var för sig i månader och på dagen ska allt klaffa. Och det gör det!

Innan varje föreställning körde Jenny sin grej tillsammans med alla. För att varenda liten själ i denna föreställning skulle äga tron på sig själv och förmågan att våga göra detta tillsammans med alla som stod bredvid. En grej för supermod helt enkelt.

Sedan var det igång. Jag önskar att ni alla hade varit där.

Föreställningen utspelar sig på SKF, en industri som firar 100 år här i Katrineholm. Men historien är så mycket djupare än så. Saknaden efter en förlorad mamma står i fokus och vi hamnar efter en stund i en annan värld så mycket annorlunda än själva verkligheten. Å andra sidan vet jag en hemlis, den där världen sägs existera. Bara liksom en annan dimension än vad vi är vana vid…

Körer. Flera stycken.

Från små barn till vuxna.

Och en magisk orkesterensemble.

Önskade att läsa mångas tankar de här dagarna.

Bling Bling gör entré.

Kristo skapade hatten, magisk eller hur?

Spritt språngande galen denna BlingBling.

En av Mokkasin´s kostymer alltså.

Det extra sköna i en sådan här förställning är att det ena utesluter inte detta andra. Clown ena minuten, trumpetspelande den andra.

I BlingBling´s värld är allt ganska galet.

Under sådana här dagar finns bara glädje och världen är snäll.

Så många begåvade på samma plats. Skulle platsa på vilken scen som helst.

Ymper.

Som sagt. Man kan allt tro att det är en extra tjusig scen.

Personlighet.

Järnvargar. Onda men snygga på sitt sätt.

Vår kusin Ellen i fokus och en liten järnvargs-Mila i bakgrunden.

Alla får plats att vara sig själva.

Eldslukare.

Och stråkar.

Enögas vingar gjordes av Kristo. Min man är grym på kostym visade det sig. Vingarna skulle ju kunna fällas ut dessutom…

Skyddsänglar.

Där Enöga är den äldsta.

Uppfällbara var det.

Scenografin var perfekt. Jag hade hjälpt scenograf-Karin att spraymåls tills vi inte kunde andas mer. Gissa kedjorna? Virkade sladdar!

Mila.

Ymp och Liv, alltså inte vår Liv för hennes roll hette Fatima. Och den roll som Viggo skulle haft i hälften av föreställningarna. Det extra fina var att för att så många som möjligt skulle få ha en talroll delades rollerna på två uppsättningar. När man inte spelade sin huvudroll spelade man statist.

Drottningens hundar kallas på.

Snillrika scenografi med över hundra kartonger som är fasthängda i taket.

Par i järnvargar.

Stundtals var det hårt och ont. Precis så det ska vara i en pjäs där slutet ändå blir lyckligt och varmt.

Liv som Fatima. Med gothkläder och ring i näsan. Den här tjejen var en av de som växte så mycket under denna resa. Så himla coolt att se.

Drottning Sparvöga var ännu en av våra kostymer.

Det goda börjar närma sig.

Det onda försvinner lite i kulisserna.

Här är vingarnas mekanik helt sagolik ju.

Syskon i verkligheten.

Så mycket utstrålning.

Det var en total lycka att krypa runt på golvet i mörkret. Älskar att smyga bland människor.

Liv som Fatima, så bra!

Ja bra, jag kan faktiskt inte riktigt beskriva med ord hur bra alltsammans är.

Det är med varmt hjärta, en otrolig ödmjukhet och en obeskrivlig stolthet jag avslutar detta. Egentligen kan jag bara säga tack.

 

Egentligen skulle jag mest prova en sak med kameran, det är därför bilderna inte direkt hör till ämnet. Å andra sidan är det lite rivingsspillror över dem. Hursomhelst, det enda jag tänkte på var att Katrineholm med all sannolikhet river den gamla skolan i alla fall. Andra mars kommer ett rivningsbeslut att tas. Trots att skolan kan bli ett byggnadsminnesmärke räknar kommunstyrelsen med Göran Dahlström i spetsen att riva skolan. Trots alla som är emot, trots att det är den enda av sitt slag i Sverige, trots att den är alldeles unik och aldrig någonsin kommer att ha möjlighet att uppföras på liknande sätt.

Jag satte mig på golvet i ett av hörnen i vårt hus från 1913 och tänkte att det är ju tur för dig huset att du fortfarande står här. När allt kommer omkring är det ju en rätt perfekt tomt och planerar man utefter bostadsbrist, vilken är en skrattretande term i sig när det kommer till småstaden som INTE växer så det knakar (är det inte just det ni så innerligt önskar, bästa kommunstyre…?) , så ryms säkert 8 villatomter här också. Lite trångt är väl en smal sak bara man får till de där attraktiva villorna. Låtsats man riktigt ordentligt så är det ju egentligen inte särskilt långt till sjön heller. Det hela beror ju liksom på vad man jämför med. Tio minuter med cykel är ju i själva verket inte långt alls.

De där villorna som ska byggas på tomten där skolan nu ligger,  skapas i första hand för ”de hitflyttande” sägs det ju. Jag är en sådan. En hitflyttad. Från Stockholm. Trots att jag är uppvuxen här fanns inga planer om att flytta tillbaka. Vi hade skapat vårt liv i Stockholm och hade tänkt att där skulle vi bo kvar. Varför gjorde vi det då? Vad var det som gjorde att vi föll pladask och tog pick och pack och fyra små barn och flyttade,  trots att vi trivdes på Söder i Stockholm, vår stad efter femton år. Det var faktiskt något så enkelt som det UNIKA boendet. Det var just ett hus, som vi inte kunde få i Stockholm. Det var något alldeles annorlunda mot alla de nyproducerade områden runtom innerstaden, något som var raka motsatsen till den typ av boende som var inom räckhåll även för oss. Men vi föll aldrig, när vi travade runt i dessa nyuppförda villakvarter så kände vi att det här var inte just det vi allra mest önskade. Vi letade efter något helt annat. Och såklart fanns de husen även runt Stockholm men de kunde inte bli vår verklighet, inte på långa vägar. Och det är ju liksom just där skon klämmer. Man kanske börjar drömma om just den där typen av önskeboende, fantiserar så pass mycket att man kanske till sist alldeles plötsligt och totalt otippat lämnar livet man skönt inrutat sig i. Lämnar vänner, storstaden runt husknuten med allt vad den innebär, jobbet och ibland också karriären. Helt enkelt lämnar det liv som du i själva verket trivs ypperligt med. Men det är något annat som drar och för väldigt många är det just att skapa sitt liv och landa i något som är precis tvärtemot det man kan uppnå i bostadskarusellens eviga snurrande. Såklart finns flera aspekter i en flytt, vissa kanske kommer till i själva processen, men för väldigt många tror jag det börjar i ett hus. Ett personligt boende, det där man fantiserade om. Ett hus där man inte byggt efter standardlösningar och nyuppfunna stadsplaner. Jag kan räkna upp så många som varit i samma sits som oss och vad var det som de föll för? Hur började drömmarna som gjorde att man vågade närma sig tanken om att faktiskt byta liv. Vad var det som gjorde att man plötsligt övervägde och vred och vände på något som tidigare verkat fullständigt otänkbart?

Drömbostaden såklart. En kyrka som bostad, en gammal skola, en herrgård, en makalös glasveranda, ett hundraårigt hus med knarrande golv, gamla äppelträdgårdar och växthus med bubbliga fönster, rum i fil och salar med fiskbensparkett… Inte en endaste en som jag vet lämnade storstaden för ett nyproducerat område a´la kommunbyggd. Åtminstone inte av dem som aldrig haft planen på att flytta. Och där spelade inte ens den lilla sjönära glimten någon roll. Nepp, i så fall var det en sjötomt med egen brygga i sikte. Någon frågade mig en gång varför vi inte köpte ett ”helt vanligt” hus. Underhållsfritt och billigare och sådär hanterbart. Frågan kom säkert upp någon gång när vi stod i någon vansinnesrenovering och jag förmodligen bröt ihop. Nä, för då hade vi aldrig flyttat. Det är faktiskt helt sant. Oavsett om jag kan räkna upp tusen anledningar som jag älskar idag med att bo just här, så hade vi aldrig flyttat om inte just det här huset hade dykt upp. Så är det. Och nu säger jag inte att en unik gammal skola kan rymma ett helt flyttlass från Stockholm men det är själva inställningen. Det är just den typ av byggnader och boenden som gör en stad unik. Mervärdet och det unika i en stad består såklart från många olika delar. Och ett unik kulturhistoriskt värde är helt klart attraktivt och intressant. Samma attraktion når inte det nyproducerade. Åtminstone inte om vi pratar den här typen av nybyggnation som då är på ren och skär bekostnad av något annat. Huruvida ett nybyggt villaområde kan mätas i det vackra och estetiska gentemot skolbyggnader från 1800-talet kan säkert diskuteras vilt. Men jag är i alla fall helt på det klara på vad jag tycker i den frågan.

Nu vill jag också påpeka för att undvika missförstånd. Jag värderar inte nyproducerade bostäder på något vis lägre än gamla byggnader. Jag vill bara inte att de ska ersätta gamla byggnader i bra skick, att det ena ska utesluta det andra. Och dessutom klargöra att nyproducerat absolut inte skulle vara mer attraktivt än det unika som redan finns.

Och en annan synpunkt i allt detta, framför allt blir inte en kommunstyrelse särskilt attraktiv med en inställning som denna. Att öppet köra över en opinion där väldigt många medborgare engagerat sig , att inte lyssna till ren fakta från experter, att totalt ignorera  stadens kulturarv. Det sätter sannerligen inte Katrineholm på kartan som en kommun som lyssnar på sina egna. Snarare en kommunstyrelse som sätter prestige och egen vinning i absolut första hand. Vad blir nästa sak, när kör ni över invånarna nästa gång?

Nu känner ju inte alla till Katrineholm som stad men jag lovar er att det är inte en tätbefolkad stad. Det är inte så att det inte finns mark att bygga på. Avstånden är korta och i läge med Djulö Skola finns absolut andra tomter att ta sikte på. Obebyggda sådana. Det är nästan så jag därför inte kan låta bli att fundera över om det ligger en hund begraven här. Varenda vettig människa borde ju känna glädje och stolthet och WOW – vi har en kulturskatt här! Så otroligt värd att bevara, till varje pris. Och är det faktiskt så att saker inte står rätt till borde, Göran Dahlström och hans styrelsegäng, helt enkelt krypa till korset och säga sanningen. För att återvinna någon som helst respekt. I nuläget känns allt annat mer humant än detta politiska maktspel.

Nomi hade sin egen syn på saken då jag igår berättade att skolan trots allt förmodligen rivs. – Jag vill att vi åker dit direkt. Imorgon då, jag vill ha ledigt från skolan. Sedan ska jag säga såhär. Hej jag heter Nomi, varför förstår ni inte att skolan är värd??? Den är värd jättemycket för mig och för min mamma och alla andra. Alla gamla saker är värda så mycket. De har historier i sig, liksom inuti. Fast de inte syns utanpå, men det där vet väl alla ändå? De där historierna kommer alltid stanna kvar men inte om man har sönder dem! Då är det som om tusentals sagor inte finns längre. Tänk det som om ni skulle rivas, själva alltså, då skulle ni känna er som platta pannkakor. Och det kommer vara för alltid. En gång borta, alltid borta. Nu kanske det är lättare att förstå, för ni måste förstå, om ni verkligen tänker på hur det skulle kännas. Att rivas ned alltså. På riktigt.

Sedan sade vi att det skulle vara bra med ett plakat och skrika ganska högt. Kanske ”Upp till kamp” eller så. Om de inte släpper in oss alltså.

Minns ni Djulö skola? Glömmer man inte i första taget eller hur.

Här kan du läsa del 1 om det hela började, hur vi blev alldeles hjärtedrabbade en dag förra våren.

”Vi sprang runt och kikade i varje fönster, ryckte i dörrar och kände på väggarna Och vi är fast beslutna om att Djulö Skola inte ska rivas. Inte utan att vi kämpar så gott vi kan. Nu får jag säkert halva kommunstyret på mig men jag tror inte ett skvatt på att det skulle vara ruttet. Det är bara enklare på det viset. Att riva ner och bygga nytt. Mer vinstmässigt liksom. Inte sådär bestämt med själva hjärtat utan något helt annat som styr. Fram för mer hjärtebeslut. För att städerna behöver det så in i vassen mycket. För att inte tala om husen själva. Och människorna som bor där. Nomi tror i och för sig att de tänker riva det av rädsla. Bara sådär utifall att. Om det en dag skulle dyka upp spöken, varulvar eller djävular där. Inte för att det finns ett spår av något sådant idag men att de som bestämmer bara går runt och inbillar sig saker. Det är nämligen då man gör dumma saker.”

Sedan skrev jag ett långt brev till kommunen (finns ett utdrag här att läsa) och liksom lite öppet mål hur vi ska skulle kunna göra något väldigt bra av den här skolan. Och möte blev det med själva kommunstyret. Men så kom beslutet att man river hela alltet. Jag blev arg och skrev världens längsta blogginlägg. 

Sedan blev jag ännu argare och skriver ett ännu ilsknare inlägg. Inte för att arghet hjälper men det ena efter det andra uttalandet,där man faktiskt från kommunstyret sida körda över alla som ville rädda skolan, gjorde att man inget annat kunde vara. Väldigt många blir arga och en FB-sida växer med superengagemang.  Jag, och en av eldsjälarna (tillsammans med sin fru Karin och bägge dessutom proffs på byggnadsvård) Anders Bergfjord är med på tv. Se gärna inslaget här, jag blir jättearg (igen) när jag ser det igen, vissa uttalanden kan jag för mitt liv inte ens förstå hur jag än vrider och vänder på det. Kanske är det bättre att låtsats lite ”snyggt” i sådana lägen.

Djulö Skola hamnar på Gula listan, Byggnadsvårdsföreningens lista av hotade miljöer. Och det startas namninsamlingar, det skrivs insändare, kunniga pratar sakligt och informativt i radio och tidningen. Som sagt, otroligt starkt engagemang av väldigt många. Man drar i alla trådar man kan, man samlar fakta och lägger ner en hel massa tid på att rädda skolan. Men kommunen håller fast vi sin sak. Rivas ska den. Kritiken växer från Katrineholms invånare och sakkunniga runtom i landet. Plötsligt föreslås en utredning av ärendet, förslaget kommer från kommunens sida och personen som ska leda den är en av de som talat mest kritiskt om skolans skick och bla nämnt den som ”sunkig”. Intressant. Men förslaget står fortfarande fast. Här har Anders Bergfjord skrivit en intressant insändare  där han bla skriver om frågan som kom upp i kommunalfullmäktige huruvida en grundlig antikvarisk förundersökning har gjorts. ”På min fråga till Göran Dahlström och Lars Härnström i kommunfullmäktige i oktober menade båda att tillräckliga undersökningar gjorts och att antikvarier varit inkopplade, -för 36 år sedan!” Det är nästan som man tror det är ett skämt, men det sorgliga är att så är inte fallet.

Men så idag, hör och häpna och lycklig nyhet, stod det så här i vår lokaltidning Katrineholms Kuriren.   Länsstyrelsen har gjort antikvarisk förundersökning av Djulö Skola. Och jag visste det! Vi kände det i magen den där dagen i maj. Skolbyggnaderna är unika i sitt slag i landet. Det finns ingen liknande skolmiljö bevarad i Sverige! Förstår ni, här sitter en kommunstyrelse som vill jämna detta med marken. Hur kan man vilja önska bort det vackra och framför allt något som gör Katrineholm unikt? Sådant som många andra städer inget hellre önskar. På ledarsidan gissar man att kommunen kommer vidhålla att byggnaderna ska rivas. Av ren prestige och av ekonomiska skäl. Och det skulle verkligen inte förvåna mig för prestigen har fullkomligt stigit dem över huvudet i denna fråga.  Något annat kan det inte vara när förnuftet går som förlorat. Det har aldrig funnits något mer självklart än att bevara den här miljön men man har bara slagit dövörat till. Jag ser verkligen fram emot replik på denna förundersökning. För inte kan Dahlström svara som i intervjun där han får frågan om man inte tagit med de kulturella värdena i det här beslutet: ”Jo, att man inte ska ha skolan kvar.” Fortsättning följer….

 

 

Ni vet ju redan att jag fullkomligt älskar Ändebols Gård. Att deras julmarknad skulle vara den härligaste vi någonsin besökt var nog därför ingen överraskning. Men ändå, så fint. Precis perfekt om du frågar oss. Och det allra bästa är att det är är även  även denna helg. Missa inte! Bästa tipset för ro i själen och julefeeling.

Julmarknad på Ändebols Gård

12-13 December

Klockan 11-16

FB med karta

Vi började såklart med lunch.

Allt är ekologiskt och närproducerat och hemmagjort. Såklart.

Så här gott var det.

Och julmusten, de var eniga, den absolut bästa någonsin. Som pepparkakor på flaska, tyckte Liv.

Såklart att vi satte oss bredvid fåren.

Så gulliga.

Och mjuka. Även på det här sättet. Ekolammskinn. Producerade på gården.

En annan dag ska ni få veta mer om vad hela familjen har på fötterna just nu. Världens både bästa och finaste skor. Från Kavat. I ekologiskt skinn och fria från PVC, teflon, PTFE och andra fluorerande kolväten. Det känns helt enkelt fantastiskt bra. Sedan att de är superfina gör ju bara saken tusen gånger härligare.

Provsmakning av gårdens alla korvar.

Sjukt frestande.

Efter ett tag var vi ju tvungna att fika också. Saffranskaka med hjortonsylt.

Och ännu mera julmust.

Så plötsligt blev timman blå. Och regnet smattrade på taken. Och vi ville aldrig åka hem. Har ni sett ljuskronan? Det är svårt att förstå hur stor den är, jättestor och hemskt vacker. Hemmagjord också den av armeringsjärn minsann. Och som ägarinnan Katarina sade, allt som är här inne är ju våra vardagssaker, som halmen på golvet, höbalarna… Vackrast vardag tänker jag.

Liv hade med sig en bok. Smart.

Växthuset är ju annars proppfullt av mänder av ekotomater, men precis lagom till jul tas alla plantor alltså ned. För att sedan börja växa igen i januari. Vilken tur för oss att också tomater har paus.

Sakta men säkert föll mörkret och massor av ljus tändes.

Som sagt, vi ville aldrig gå hem.

Till sist hade vi inget val. Och Kristo sade att det är ju såhär man vill ha det. Det är det verkligen, sade jag.

Familjen Molitor har skapat en egen liten värld ute på Ändebols Gård som jag varmt rekommenderar alla att besöka. Det är så mycket värme och kärlek lagd på den här platsen som märks i varje vrå. Ingenting känns konstlat eller tillrättalagt utan rakt igenom äkta. Jag är genuint tacksam att vi har det här stället någon mil från Katrineholm. Just nu funderar jag på hur vi ska hinna ut dit även denna helg. Jag känner att jag längtar. Trots att det var fullt med folk så blev jag lugn som en filbunke där bland halmen och ljuset som var alldeles magiskt. Absolut bästa i julruschtider. Och annars också.

 

Jag är så arg. Sådär jättearg, så att jag nästan har svårt att formulera mig. Ni kanske minns Katrineholms kommuns beslut om att riva av välbevarade skolbyggnader som stått på sin plats sedan mitten av 1800-talet , som jag skrivit tidigare. Som sagt, arg!! På något underligt vis känns det som om själva rivningen nästan har blivit sekundär i detta ärende. Inte så att jag tycker det är mindre viktigt att strida mot detta vansinne, för allt i världen nej.  Men just nu står jag frågande och med en obehaglig känsla – hur i hela friden resonerar man från kommunstyrelsen med Göran Dahlström i spetsen? Jag måste först poängtera att jag ser detta som en opolitisk fråga så ingen behöver missförstå mig där. Frågan grundar sig i helt enkelt i sunt förnuft, i allt från kulturhistoriska värden till ekologiska fotavtryck. Men hur kan man köra över en opinion som faktiskt finns här i staden. Hur kan man välja att överhuvudtaget inte lyssna på oss som bor här? Hur kan man se det hela som en fråga om prestige när det handlar om något helt annat, för det är precis så det känns. En arrogant attityd men svar som får mig att fundera ett varv till. Jag kan inte låta bli att tänka, vad händer härnäst? I vilka andra frågor kan kommunen välja att inte lyssna på oss som bor här?

Jag och Anders Bergfjord ( kunnigheten själv inom byggnadsvård som tillsammans med sin fru dessutom har flyttat en skola en gång ) blev intervjuade av SVT om frågan. I samma inslag frågar man även vår kommunordförande Göran Dahlström som berättar att man inte kommer bry sig om opinionen överhuvudtaget, skolbyggnaderna ska rivas. Punkt. Namninsamlingar spelar ingen roll, det kan bli hur många som helst, beslutet kommer att stå kvar. Han slänger sig dessutom med osanningar om att skolan har stått tom sedan 1960 utan att någon brytt sig. Skolbyggnaderna har används under åren från fritids/replokaler, auktionskammare och även hyrts av Familjen Åström på Duwfeholms Herrgård vilka är välkända över att driva många fantastiska verksamheter. Jag kan själv skriva under på att jag presenterat en idé med skolan. Skrev ett långt brev i våras och blev kallad på möte minsann för att berätta mer…  Samtidigt kan man ju fråga sig om det inte borde ligga i kommunens egenintresse att fundera ut kreativa idéer om en fantastisk byggnad som redan står där. Idéer som skulle kunna gynna en hel kommun och dess invånare. Kreativa lösningar som skulle kunna locka människor till vår kommun. Men nej, riva ska man som man alltid har gjort. På bilden ovan ser ni Margretehill. Ett av de vackra hus som rivits under åren. Min pappa berättar om en morgon 1972 då han cyklade staden runt och fotograferade alla hus som rivdes under denna våg. Sorgligt. Och ännu sorgligare att man göra samma sak 43 år senare.

Här kan ni se inslaget på SVT Play med mig och Anders Bergfjord. Och även en kommunordförande…

 

Designern Jens Fager skrev ett brev till Göran Dahlström

Igår fick jag ett meddelande från min vän Linn Benediktson gällande, Djulö gamla skola och det tragiska beslut om rivning, som Göran Dahlström & Co har beslutat. 

Jag är uppvuxen i Katrineholm och jobbar idag som designer. Vi ritar produkter, inredningar och utställningar. Vi jobbar mot både svenska stora och internationella företag.

Estetik är min vardag och något som är viktigt för människans välbefinnande. Framför allt är historia viktigt och betydelsefulla byggnader som Djulö gamla skola. Detta är en stor del av vårt arv som enligt min mening, utan ens utan tvekan skall stå på sin plats precis, som den har gjort sedan byggnation.

Jag blir åter igen lite mörkrädd för beslut fattade av kommunen som dessa.

Är Katrineholm i sådan ekonomisk kris att man måste riva byggnationer av denna vikt, för att kunna sälja några tomter? Kan vi inte ta och vakna upp och börja koppla in den kreativa nerven för att inbringa dessa pengar från annat håll? Jag hjälper gärna till, om det finns en mottaglighet hos kommunen att lösa detta?

Jag hoppas att kommunstyrelsen, bestående av förnuftiga och intelligenta människor, lyssnar till den stora massan. Lyssnar på dem och kommer till insikt att det beslut som har fattats inte är rätt beslut.

Snälla tänk en gång till…..Varken riv eller flytta denna skönhet som vi alla kan vara stolta över och som vi tillsammans kan nyttja på ett bra sätt.

Tack!

Jens Fager / Designer

Göran Dahlströms svar på Jens Fager mail

Hej Jens.
Beslutet fattades av Kommunstyrelsen förra veckan och ska nu verkställas av Samhällsbyggnadsförvaltningen. Frågan ska således inte hanteras mer av politiken utan är nu överlämnad till tjänstemännen att verkställa enligt beslutet.

Med vänlig hälsning
Göran Dahlström
Kommunstyrelsens ordförande

 

Själv skickade jag redan i våras ett brev till kommunen angående en idé jag hade med skolan. Jag blev inbjuden till möte där jag fick möjlighet att presentera idén för självaste Göran Dahlström.  Man frågade om ett uppföljningsmöte under hösten men istället kom ett klubbat rivningsbeslut.

Här är ett utdrag ur mitt brev, där jag dessutom nämnde en  mängd lokala företag som stod bakom idén.

…. Nu vet du lite om Mokkasin och nu till saken varför jag vill möta dig. Under åren så har jag gång på gång varit inbjuden till platser i Sverige som lika gärna hade kunnat vara New York eller Paris om man går på känslan som sätter sig i magen. Om man syftar på kreativiteten som spirar och människorna runt omkring. Men som inte är någon storstad och ibland inte ens en stad utan en liten plats bland åkrar och ängar i ingenstans. Men dit folk vallfärdar just för den där speciella känslans skull. Dit man åker många mil för att få delta och där alltsammans bidrar till att hela området runtomkring växer. Kommun och näringslivs blomstrar och intresset växer för själva bygden och staden.

Och det är precis det vi också vill ge Katrineholm. Att helt enkelt dela med oss av det vi är bra på. Att låta Katrineholm få ta del av våra erfarenheter, skaparkraft och kreativitet och inte minst det kontaktnät av begåvade människor vi har runt omkring oss. Vi ser inga begränsningar utan bara möjligheter. Att ge staden en plats för inspiration inom många områden. Vi ser det hela bara som en början, som vårt livsprojekt. Som får utvecklas med tiden och aldrig stå still. Våra idéer är oändliga. Och det är just allt detta som gör det hela så fantastiskt och spännande.

Vi önskar en plats, nära staden. En vacker och lugn miljö. Vi behöver ljuset och naturen nära. Men också staden runt husknuten, för vi vill ju att Katrineholm ska vara med. Vi vill knyta an så mycket lokala aktörer det bara går. I form av mat, boende och allt vi kan behöva. Vi vill sätta Katrineholm på kartan. Och vi vill bevara historien. Vi vill att platsen ska vara Djulö Skola. Vi vill blåsa liv i de gamla byggnaderna och hysa in all världens kreativitet där. Vi vill bevara, vårda och lyfta fram allt det vackra som finns. Vi vill blåsa liv och ta till vara på alla historier som sitter i väggarna och även de som fortfarande kan berättas. Vi vill att skolan och dess kringliggande byggnader får chansen att komma till sin glans igen. Vi önskar att omforma dem till studios eller kalla det ateljéer om du vill. Vackra rum med en enkel och nästintill sakral bas. Ljus och tomma ytor för att sedan fylla med kreativitet som workshops, fotograferingar, middagsevent, yogaklasser, mindfulness och musik.

Vår vision är en plats där kreativitet och lust får spelrum och där man enkelt kan hysa in all världens möjligheter. Vi vill ge Katrineholm det ställe som vi själva saknar.En plats vi själva vill besöka. En plats dit människor vill komma. Både från nära håll men vi vet också att avståndet inte är någon nackdel bara det finns det speciella att erbjuda. Vi vet det av erfarenhet och av alla fantastiska möten som skett i vårt eget hus sedan jag startade Mokkasin. Vi älskar tanken att få möjlighet att samarbeta med de lokala aktörer vi har här omkring oss. De likasinnade och fulla av energi, precis som vi. Vi vet redan nu de som står bakom vår idé och som vi också räknar som framtida samarbetspartner.Bland de lokala aktörerna ser vi inga hinder, det är dem vi behöver i ett nära samarbete för att utveckla vår drömMen vi behöver din hjälp, vi har hört att planer finns på att riva skolan och det är därför jag vill att vi ses. Vi vill stoppa detta av hela vårt hjärta. Och som du nu säkert förstår, göra det rakt motsatta. Vi vill visa omvärlden att Katrineholm är något att räkna med. Långt ifrån de åren då man rev och hellre byggde nytt. Och istället nära det nya sättet att tänka, i att bevara och ta hand om. Och satsa med hjärtat allra först. Att våga för att vinna. Ett kanske uttjatat uttryck men så sant. Vi vill visa att världen lika gärna finns här på hemmaplan som någon annanstans på jordklotet. Vill du vara med oss på resan?

Vi ser fram emot att höra från dig!

Bästa hälsningar

Sofia Vusir Jansson

Som sagt, ilska kan göra en mållös. Jag ryser av tanken om vad som kommer hända inom kort. Träflis har jag hört att det blir av hundraåriga timrade hus som ogillas av en kmmunstyrelse.  Historier i spillror liksom. Det finns en namninsamling. Nu säger han ju att inga namninsamlingar i världen kommer hjälpa. Men jag kommer aldrig sluta tro på att det goda alltid vinner till slut. Så skriv gärna ditt namn på listan. Det skulle vara väldigt snällt och framförallt så viktigt.

Här finns listan Min kampanj – Rädda Djulö Gamla skola

Minns ni husen vi föll pladask för den där vårdagen? Ni hittar inlägget här. Den gamla skolan vid Djulö, här i staden vi bor, Katrineholm. Nu är beslutet taget av kommunstyrelsen – man river skolbyggnaderna! Kulturhistoriska skolhus från 1867. Det här är banne mig inte klokt.

Det finns något som gamla hus är väldigt bra på. Att greppa tag i en och liksom stanna kvar i ens medvetenhet, på ett vis som kanske bara det som överlevt år och tid kan. Trots sin tystnad säger det oss allt, bara genom att stå där på sin plats. Och vi förstår precis vad det hela handlar om, bara genom att befinna oss där. Jag tror att alla kan känna det, enda skillnaden är att vissa bara skakar av sig det som i en vindpust. Jag är helt övertygad om att gamla hus och allt som ryms i deras väggar är fast beslutna om att få oss att förstå att världen inte behöver riva mer. Att det är högst omodernt och går emot allt vi lärt oss under åren. Det vi lär våra barn. Vi sparar inte på jordens resurser genom att förespråka slit och släng. Vi värnar inte om miljön genom att göra oss av med det som fungerar och byta ut det mot material där hållbarhet inte anses som det primära. Hela rivningsprocessen som sådan, för att sedan bygga nytt grundar sig allra oftast inte, eller nästan obefintligt i ett hållbarhetstänk.  Det behövs inte mycket fakta för att förstå att det behövs energi för att riva ner och ersätta med nybyggnationer. Vi räddar över huvud taget inte världen på det här sättet, i själva verket är vi långt ifrån. Att städer dessutom mister sitt hjärta och sin själ om vi sveper undan historien som i ett skoptag, det tror jag de allra flesta är överens om, oavsett om det rör dig om enstaka hus eller hela kvarter som strök med. Hur många yttranden har inte hörts under åren om hur fel man gjorde när man rev. Vem har inte sörjt rivningsvågen?

Jag kommer inte på något bättre ord än just omodernt på sättet Katrineholms kommunstyrelse agerar i den här frågan. Så fullkomligt emot det vi har lärt oss sedan åren då de som bestämde gick fram som en ångvält. Då man helt kallt jämnade historien med marken och sopade undan vårt förflutna och minnen såsom eftervärlden aldrig behövt dem. Såklart kan någon säga emot mig om att gamla hus är ett måste för själars överlevnad. För mig är det en fast övertygelse om att historierna sitter i väggarna i gamla hus för att år efter år samla nya berättelser, det är så vi bygger våra liv och hela världsalltet. Kanske skulle jag bli överbevisad av de som låter magkänslan susa iväg som den där vindpusten. Kanske skulle jag inte kunna bevisa att det är sant.  Men att se konkret på saken – att här står fungerande byggnader som stått pall för väder och vind under århundranden – det kan i alla fall ingen försöka motbevisa. Eftersom det är som tydligheten självt. Byggnader som är uppförda enligt traditionellt sätt att bygga, av gedigna material. En kunskap som blir mer och mer efterfrågad och önskvärd, helt enkelt för vi måste tänka miljömässigt både för jord och människa. Vi tar bort lärdom och kunskap genom att riva. Vi lär nytt, helt enkelt för att många basala kunskaper försvinner pga av all industrialisering och standardisering.  Människor kan inte koka egen lingonsylt idag för att vi är så vana vid att köpa det mesta färdig och klart. Med facit i hand om larm under åren om ”nya” hus som blir sjuka och om hus som inte andas. Och man sanerar och det blir rivningsbeslut, och man bygger om de splitt nya byggnaderna. Helt enkelt bara för att något gick snett i byggprocessen, eller förmodligen brist i kunskapen. Vad kostar inte sådant? Och hur mycket tär det inte på resurser och miljö?

Alla vet idag att i en värld där slit och släng står i fokus, kommer vi till sist att förgöra oss själva. Vi sörjer fortfarande rivningsvågen och har insett hur oåterkalleligt det är, när historien väl är borta. Människan dör, vare sig vi vill eller inte och historier med dem.  Hus har förmågan att inte göra det, om de vårdas överlever de sekel efter sekel. Och med dem bevaras historierna i väggarna. Det skrivs nya och alla lika viktiga. Byggnader och platser gör att vi påminns om historien. Minnena är förankrade i husen och platsen. När vi raderar detta försvinner också vittnet om att platsen verkligen har existerat. Så länge du lever har du förhoppningsvis en möjlighet att delge dig av dina minnen, men människan glömmer och kan lätt förändra och förväxla sin historia. Jag tror det lätt blir så om bilden blir blekare och suddigare, om fragmenten sakta men säkert tas bort.

Som en liten parantes, där min man växte upp finns idag en pulkabacke och ett äldreboende. Där fanns innan ett helt kvarter av hyreshus från 70-talet, nu jämnade med marken. Inga kulturhistoriska världen idag 2015,  men saken är detsamma hur bilden känns suddig och det är inte längre glasklart hur det egentligen var. Han har nästan inga kort från den tiden och visst finns minnet där fortfarande. Men minnesbilden av de här åren bleknar när det inte längre finns något att förankra minnena i. Barnen tycker det är den underligaste sak i världen att deras pappas barndomskvarter numera är en pulkabacke. Här var det annat som styrde och utan att gå in på det nu, så var det bra hus. Fullt dugliga att bo i. Och det är omöjligt att inte slås av tanken idag, att de hade varit väldigt bra att ha.

I fredags morse yogade vi. Efteråt skulle jag träffa lokaltidningen om detta. När jag låg där på yogamattan flög tanken förbi – hur uppstår en sådan här handling. Okej, det är en vacker tomt på, vid hundraåriga träd och sjö. Men det står ju redan 3 fungerande hus där? Varför kommer därför denna plats ens upp till diskussion? Det finns ju tusen platser att bygga på. Här står redan tre hus som bara är att börja använda. Byggnadsvård är det människor som kan. Och renovering likaså. Själv har jag gett idén om ateljéer för att proppa fulla med all världens möjligheter. Idén är enligt mig hur fin som helst men när nu inte kommunen nappar på den, så är det ju faktiskt riktiga hus. Och i hus bor man. Jag vet så många som inte skulle ha några problem med den saken.

Vad är anledningen till att man ens börjar fundera i de här banorna tänker jag. Framför allt för att husen står där och har alltid gjort. Förmodligen bara pengar. Vad annat kan det vara? En politiker sa att tomterna skulle vara sålda på – sedan knäppte han med fingrarna – för att jag verkligen skulle förstå hur snabbt det skulle gå. Så pengarna, igen. Det ska gå först. Omodernt. Igen. Hjärtat tappade man någon annanstans. För några andra anledningar kan jag inte se. Det är ingen ny motorväg som ska dras, det är ingen giftig plats som skulle kunna stoppa människor att bo och vistas där. Och framför allt, byggnaderna är inte fallfärdiga.

En planarkitekt jag talade med häromdagen sa att bostadsbehovet är primärt och måste gå först. Ett skrattretande svar. Ska åtta tomter med sjöläge, åtta dyra tomter lösa Katrineholms kommuns bostadsbehov?  Tomterna är ju definitivt inte till de unga familjer som står utanför bostadsmarknaden idag, ungdomar som inte har möjlighet att flytta hemifrån, flyktingar som kommer hit. Dessa åtta tomter är inte till för alla, långt ifrån.

Samme planarkitekt fick svara på min fråga om vad skillnaden är sedan 2011 då en detaljplan utfärdades bla av samma man.  Detaljplan klubbades inte igenom på grund av att markutbytet som var grunden till det hela inte blev aktuellt. Det är en prioriteringsfråga, svarade planarkitekten. Behovet av bostäder är nu större än att bevara gamla byggnader.

Såhär skrev man i denna detaljplan för området – utfärdad av Stadsarkitektkontoret i Katrineholms Kommun 2011. Källan hittar ni här.

Bebyggelsen inom planområdet utgörs huvudsakligen av två äldre skolbyggnader (skolverksamheten avvecklades år 1952), en före detta samlingslokal samt två tekniska anläggningar (en transformatorstation och ett opto-skåp). Uppförandet av Djulö skola (huvudbyggnaden) påbörjades år 1867 och stod färdig att tas i bruk hösten 1868. Den är därmed en av socknens äldsta skolbyggnader. Byggnaden är ett timmerhus, som brädfodrades och rödfärgades år 1895. År 1906 tillkom det mindre skolhuset inom planområdets norra del. Samrådshandling 4 (7) Båda skolbyggnaderna har faluröda panelfasader och många väl arbetade detaljer, till exempel det äldre husets fönsterfoder och det yngre husets entré. Byggnaderna är välbevarade och inga fasadförändringar har genomförts sedan byggnaderna uppfördes. Inte heller invändigt har några övergripande förändringar vidtagits. Byggnaderna bedöms ha ett högt kulturhistoriskt värde och det finns ett angeläget intresse att bevara och värna om skolbyggnaderna och deras närmaste omgivning. För att byggnadernas ursprungliga karaktär ska bibehållas ska stor varsamhet gälla vid allt restaurerings- och underhållsarbete. Ursprunglig detaljutformning och färgsättning ska vara vägledande vid eventuella nödvändiga byten i samband med renoveringar. Särskilt ska huvudbyggnadens fönsterfoder och det mindre skolhusets entré värnas då dessa detaljer är synnerligen identitetsskapande för området och bidrar till skolbyggnadernas särart. Tillbyggnader ska inte tillåtas och inte heller ytterligare bebyggelse inom skolhustomten, med undantag för en garagebyggnad. Skolbyggnaderna finns omnämnda i kulturminnesvårdsprogram för Katrineholms kommun.

Fyra år och ett inte klubbat beslut gör alltså att man väljer att gå en totalt motsatt väg. Att inte ta till sig det nya sättet att tänka, i att bevara och ta hand om. Att värna om hållbarhet och miljö och gå i bräschen för att vara en kommun som satsar med hjärtat allra först.

 

Så vad gör vi nu? En FB-sida är startad – om ni tycker som jag så var med, vi behöver allt stöd vi kan få. Ju fler som ansluter sig desto bättre är det. Kan ni ge råd, tips och kunskap så tages det tacksamt emot. Kan ni länka och dela blir vi supertacksamma. Här hittar ni sidan

FB Rädda Djulö gamla skola!

Imorgon kommer jag och Karin, en klippa inom byggnadsvård, att medverka i vår lokaltidning Katrineholms Kuriren. Vi har kontakt med Svenska Byggnadsvårdsföreningen och Länsstyrelsen.

 

Klockan var egentligen inte ens halv sex när allt började. Jag skulle bara åka och kolla på en plats, inför kommande jobb. Someone has to do it. Kanske körde jag lite omvägar för att komma dit. Och fastnade vid vägkanten. Det var något med dimman. Den liksom smög sig på från alla håll. Från skogen och åkrarna runtomkring. Tänkte att jag förstår att människan trodde på älvor och väsen. Det är lätt hänt liksom.

Jag fortsatte i alla fall på en väg genom skogen. När vi var små hade min pappa och min farfar sitt fiskevatten vid slutet av vägen. Eller jag minns det som om vi gick genom kohagen och nedför en backe. Sjön kändes som ett hav och jag mindes en fors. Eller var det en kvarn. Men jag hittade ingetdera.  Fast jag tror att det var bortom bron.

Och ja. Jag vet att det bara är en solnedgång. Och en massa dimma. Men det måste ju varit så här sagorna kom till från första början.

Plötsligt blev världen som svartvit. Kanske var det för jag kisat mot solen när den försvann bakom skogen.

Jag åkte mot ett slott. Det finns rätt många av dem här i trakterna. Jag ringde min mamma och sade att såhär nära har jag aldrig varit trots att jag har passerat det tusentals gånger på vägen till mina föräldrars stuga. Sedan förälskade jag mig i en grind. Det kändes så hemligt på andra sidan.

Jag tror det blev ljusare plötsligt, nog mest bara för att det var en slottsträdgård.

Kanske var det de rödaste äpplen jag någonsin sett.

Plötsligt var det dimma precis överallt och jag tänkte att det kanske är bäst att vända hemåt. Men musiken var för bra för det. Så jag åkte mot nästa slott. Egentligen är det kanske herrgårdar de heter. Det är kanske inte så noga. Och det var en gång ett växthus.

Man kan åka på slingriga vägar över små bäckar. En gång i tiden låg ett bruk här.

Jag svängde för att kunna vända lite lättare och hittade det här. Jag spanade på alla gjutjärnsfönster och tänkte att det kanske var öde. Och liksom sådär glömt.

Fast det kan man nog inte säga efter att ha kollat igenom alla fönster.

Det var rätt ensamt där i skogen. Och jag ringde min mamma igen och sade att min telefon nog skulle ladda ur och för att tala om var jag var. Utifall att det inte skulle vara så oskyldigt och snällt som det egentligen verkade, mitt bland forsens brus och fågelkvitter. Men mest för att fråga om den där platsen som jag skulle till, från början. Hon sa att det nog skulle hinna bli mörkt innan jag kom dit. Och jag kände detsamma.

Men nu råkade den där väggen vara så himla perfekt. För de fullkomligt bedårande djurmaskerna. Viggo sa när jag kom hem att det hela var ”fett scary”. Att jag liksom stod där i skogen, i mörkret och hängde upp djurhuvuden på en vägg. Att det liksom var jag som var skrämmande. Om någon hade kommit. Då hade de ju trott att jag var jättegalen. Och ja, jo, kanske faktiskt. Fast det kom ingen.

Sedan provade jag lite på en dörr också. Mörkret kom svepande från alla håll och kanter. Och plötsligt blev bruset från forsen ännu högre. Det var väl konstigt.

När jag hoppade in i bilen märkte jag att rådjuret saknades. Vilken tur att hon låg kvar.

Jag kan inte förstå att de är 8 år nu. Våra minsta. Den där dagen, den där högst overkliga. Såklart är inte tanken på fyra barn någon alldeles sensationellt, men för oss var det verkligen så. Vi som aldrig riktigt trott på och landat i lyckan att få ett litet barn, under så många år.. De där långa sex åren i total ovisshet. Helt plötsligt skulle de bli fyra.  Lycka. Bredvid megakaos. Men det kan vi ta en annan gång. Och nu såhär 8 år senare är det faktiskt inte särskilt mycket kaos längre. Möjligen har vi vant oss eller kanske bara vuxit in i det. Och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis. Inte i hela världen. Kalasdagar för oss kommer alltid som en överraskning. Åtminstone känns planeringen så. Morgonen börjar alltid med att handla för middag och fika. Tårtan köper vi och sedan svänger vi ihop lite bullar och någon kaka efter önskemål. Bullarna står alltid ugnen när gästerna kommer för jag har missberäknat tiden. Samma visa alltid. Fast goda blir de. Barnen hjälper alltid till. Såklart. Bästa sysslan är chokladbollsbaket, för smetens skull. Ibland dekorerar de som de känner för. Nomi hade hamnat i pysselrosettmani. De blev 26 tror jag. Snabbt, enkelt, precis lagom stora och eleganta, sade hon.Sedan stämplades det godispåsar. Så väldigt många historier på de där godispåsarna. Det ena gav det andra liksom.  Bästa storkompisen kom i förväg.
Så himla många historier. Mitt i bullbak och kakor som smälte ihop till kakpizzor var vi alldeles tvungna att plåta ett jobb som jag skulle lämna in dagen efter. Vi hade hört att en gammal skola i vår stad skulle jämnas med marken. Så vi begav oss dit bara för att spana om det hela var så fallfärdigt som det sades. Herreguud så vackert! utbrast Nomi. Kan vi bo här? Sedan sa hon massor av arga saker om de som bestämmer. Ser du päronträdet genom fönstret på andra sidan? Bara en sådan sak.Nu kan det hända att det inte var det smartaste draget att bege sig till något sådant här ljuvligt en timme innan kalasdags. Man kunde ju liksom inte slita sig. I upphetsningen lyckades jag dessutom tappa bilnycklarna. I gröngräset…Men vi ändrade kalastid lite i sista sekunden och förlorade oss i drömmar. Riktiga drömmar faktiskt. Nu har  jag har en plan som jag inte kan släppa.Vi sprang runt och kikade i varje fönster, ryckte i dörrar och kände på väggarna  Och vi är fast beslutna om att Djulö Skola inte ska rivas. Inte utan att vi kämpar så gott vi kan. Nu får jag säkert halva kommunstyret på mig men jag tror inte ett skvatt på att det skulle vara ruttet. Det är bara enklare på det viset. Att riva ner och bygga nytt. Mer vinstmässigt liksom. Inte sådär bestämt med själva hjärtat utan något helt annat som styr. Fram för mer hjärtebeslut. För att städerna behöver det så in i vassen mycket. För att inte tala om husen själva. Och människorna som bor där. Nomi tror i och för sig att de tänker riva det av rädsla. Bara sådär utifall att. Om det en dag skulle dyka upp spöken, varulvar eller djävular där. Inte för att det finns ett spår av något sådant idag men att de som bestämmer bara går runt och inbillar sig saker. Det är nämligen då man gör dumma saker.Genom de här fönstrena ser man..…ner till sjön.Jag tänker inte låta dem. Aldrig att de får. Nomi gick runt som ett argt bi samtidigt som hon sade säkert tusen gånger att det var så vackert. Jag vet att hon känner i magen precis som jag. Man river inte bara. De dumdristiga åren är liksom förbi och vi vet bättre idag. Och som någon sade på mitt instagram ” Gamla hus är ett måste för våra själars överlevnad” . Det sitter ju i väggarna. Mer självklart än något annat. Sedan åkte vi hem, bytte om och dukade med cirkusservisen. Charlie och Nomi är tvillingar men så kolossalt olika så det faktiskt är komiskt. Lite sång , mmm kanske och det spelar ingen roll vilken. Så tycker Charlie.  Alltmedans syrran och kusinen fanfarar bäst de kan. Och sedan den andra. Ge mig allt ni kan. Och så en honnörshälsning på det. Och lite bugningar. Och egen fanfar. Trekamp på tjugo personer. Hetsigt värre. Dragkamp liksom.  Bättre med enmanspilkastning. Från kusinerna kom feststass ifrån deras resa i Indien. Klädbyte nummer 13 och rosett nummer 24.