SÖRMLAND-arkiv - Sida 5 av 5 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
29
archive,paged,category,category-sormland,category-29,paged-5,category-paged-5,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

katrineholm river kulturhistoriska skolhus

nyny20150514-MX8A60351200

Minns ni husen vi föll pladask för den där vårdagen? Ni hittar inlägget här. Den gamla skolan vid Djulö, här i staden vi bor, Katrineholm. Nu är beslutet taget av kommunstyrelsen – man river skolbyggnaderna! Kulturhistoriska skolhus från 1867. Det här är banne mig inte klokt.

20151001-MX8A8934-1200

Det finns något som gamla hus är väldigt bra på. Att greppa tag i en och liksom stanna kvar i ens medvetenhet, på ett vis som kanske bara det som överlevt år och tid kan. Trots sin tystnad säger det oss allt, bara genom att stå där på sin plats. Och vi förstår precis vad det hela handlar om, bara genom att befinna oss där. Jag tror att alla kan känna det, enda skillnaden är att vissa bara skakar av sig det som i en vindpust. Jag är helt övertygad om att gamla hus och allt som ryms i deras väggar är fast beslutna om att få oss att förstå att världen inte behöver riva mer. Att det är högst omodernt och går emot allt vi lärt oss under åren. Det vi lär våra barn. Vi sparar inte på jordens resurser genom att förespråka slit och släng. Vi värnar inte om miljön genom att göra oss av med det som fungerar och byta ut det mot material där hållbarhet inte anses som det primära. Hela rivningsprocessen som sådan, för att sedan bygga nytt grundar sig allra oftast inte, eller nästan obefintligt i ett hållbarhetstänk.  Det behövs inte mycket fakta för att förstå att det behövs energi för att riva ner och ersätta med nybyggnationer. Vi räddar över huvud taget inte världen på det här sättet, i själva verket är vi långt ifrån. Att städer dessutom mister sitt hjärta och sin själ om vi sveper undan historien som i ett skoptag, det tror jag de allra flesta är överens om, oavsett om det rör dig om enstaka hus eller hela kvarter som strök med. Hur många yttranden har inte hörts under åren om hur fel man gjorde när man rev. Vem har inte sörjt rivningsvågen?

20151001-MX8A8940-1200

Jag kommer inte på något bättre ord än just omodernt på sättet Katrineholms kommunstyrelse agerar i den här frågan. Så fullkomligt emot det vi har lärt oss sedan åren då de som bestämde gick fram som en ångvält. Då man helt kallt jämnade historien med marken och sopade undan vårt förflutna och minnen såsom eftervärlden aldrig behövt dem. Såklart kan någon säga emot mig om att gamla hus är ett måste för själars överlevnad. För mig är det en fast övertygelse om att historierna sitter i väggarna i gamla hus för att år efter år samla nya berättelser, det är så vi bygger våra liv och hela världsalltet. Kanske skulle jag bli överbevisad av de som låter magkänslan susa iväg som den där vindpusten. Kanske skulle jag inte kunna bevisa att det är sant.  Men att se konkret på saken – att här står fungerande byggnader som stått pall för väder och vind under århundranden – det kan i alla fall ingen försöka motbevisa. Eftersom det är som tydligheten självt. Byggnader som är uppförda enligt traditionellt sätt att bygga, av gedigna material. En kunskap som blir mer och mer efterfrågad och önskvärd, helt enkelt för vi måste tänka miljömässigt både för jord och människa. Vi tar bort lärdom och kunskap genom att riva. Vi lär nytt, helt enkelt för att många basala kunskaper försvinner pga av all industrialisering och standardisering.  Människor kan inte koka egen lingonsylt idag för att vi är så vana vid att köpa det mesta färdig och klart. Med facit i hand om larm under åren om ”nya” hus som blir sjuka och om hus som inte andas. Och man sanerar och det blir rivningsbeslut, och man bygger om de splitt nya byggnaderna. Helt enkelt bara för att något gick snett i byggprocessen, eller förmodligen brist i kunskapen. Vad kostar inte sådant? Och hur mycket tär det inte på resurser och miljö?

20151001-MX8A8975-1200

Alla vet idag att i en värld där slit och släng står i fokus, kommer vi till sist att förgöra oss själva. Vi sörjer fortfarande rivningsvågen och har insett hur oåterkalleligt det är, när historien väl är borta. Människan dör, vare sig vi vill eller inte och historier med dem.  Hus har förmågan att inte göra det, om de vårdas överlever de sekel efter sekel. Och med dem bevaras historierna i väggarna. Det skrivs nya och alla lika viktiga. Byggnader och platser gör att vi påminns om historien. Minnena är förankrade i husen och platsen. När vi raderar detta försvinner också vittnet om att platsen verkligen har existerat. Så länge du lever har du förhoppningsvis en möjlighet att delge dig av dina minnen, men människan glömmer och kan lätt förändra och förväxla sin historia. Jag tror det lätt blir så om bilden blir blekare och suddigare, om fragmenten sakta men säkert tas bort.

Som en liten parantes, där min man växte upp finns idag en pulkabacke och ett äldreboende. Där fanns innan ett helt kvarter av hyreshus från 70-talet, nu jämnade med marken. Inga kulturhistoriska världen idag 2015,  men saken är detsamma hur bilden känns suddig och det är inte längre glasklart hur det egentligen var. Han har nästan inga kort från den tiden och visst finns minnet där fortfarande. Men minnesbilden av de här åren bleknar när det inte längre finns något att förankra minnena i. Barnen tycker det är den underligaste sak i världen att deras pappas barndomskvarter numera är en pulkabacke. Här var det annat som styrde och utan att gå in på det nu, så var det bra hus. Fullt dugliga att bo i. Och det är omöjligt att inte slås av tanken idag, att de hade varit väldigt bra att ha.

20151001-MX8A8946-1200

I fredags morse yogade vi. Efteråt skulle jag träffa lokaltidningen om detta. När jag låg där på yogamattan flög tanken förbi – hur uppstår en sådan här handling. Okej, det är en vacker tomt på, vid hundraåriga träd och sjö. Men det står ju redan 3 fungerande hus där? Varför kommer därför denna plats ens upp till diskussion? Det finns ju tusen platser att bygga på. Här står redan tre hus som bara är att börja använda. Byggnadsvård är det människor som kan. Och renovering likaså. Själv har jag gett idén om ateljéer för att proppa fulla med all världens möjligheter. Idén är enligt mig hur fin som helst men när nu inte kommunen nappar på den, så är det ju faktiskt riktiga hus. Och i hus bor man. Jag vet så många som inte skulle ha några problem med den saken.

Vad är anledningen till att man ens börjar fundera i de här banorna tänker jag. Framför allt för att husen står där och har alltid gjort. Förmodligen bara pengar. Vad annat kan det vara? En politiker sa att tomterna skulle vara sålda på – sedan knäppte han med fingrarna – för att jag verkligen skulle förstå hur snabbt det skulle gå. Så pengarna, igen. Det ska gå först. Omodernt. Igen. Hjärtat tappade man någon annanstans. För några andra anledningar kan jag inte se. Det är ingen ny motorväg som ska dras, det är ingen giftig plats som skulle kunna stoppa människor att bo och vistas där. Och framför allt, byggnaderna är inte fallfärdiga.

20151001-MX8A8962-1200

En planarkitekt jag talade med häromdagen sa att bostadsbehovet är primärt och måste gå först. Ett skrattretande svar. Ska åtta tomter med sjöläge, åtta dyra tomter lösa Katrineholms kommuns bostadsbehov?  Tomterna är ju definitivt inte till de unga familjer som står utanför bostadsmarknaden idag, ungdomar som inte har möjlighet att flytta hemifrån, flyktingar som kommer hit. Dessa åtta tomter är inte till för alla, långt ifrån.

Samme planarkitekt fick svara på min fråga om vad skillnaden är sedan 2011 då en detaljplan utfärdades bla av samma man.  Detaljplan klubbades inte igenom på grund av att markutbytet som var grunden till det hela inte blev aktuellt. Det är en prioriteringsfråga, svarade planarkitekten. Behovet av bostäder är nu större än att bevara gamla byggnader.

Såhär skrev man i denna detaljplan för området – utfärdad av Stadsarkitektkontoret i Katrineholms Kommun 2011. Källan hittar ni här.

Bebyggelsen inom planområdet utgörs huvudsakligen av två äldre skolbyggnader (skolverksamheten avvecklades år 1952), en före detta samlingslokal samt två tekniska anläggningar (en transformatorstation och ett opto-skåp). Uppförandet av Djulö skola (huvudbyggnaden) påbörjades år 1867 och stod färdig att tas i bruk hösten 1868. Den är därmed en av socknens äldsta skolbyggnader. Byggnaden är ett timmerhus, som brädfodrades och rödfärgades år 1895. År 1906 tillkom det mindre skolhuset inom planområdets norra del. Samrådshandling 4 (7) Båda skolbyggnaderna har faluröda panelfasader och många väl arbetade detaljer, till exempel det äldre husets fönsterfoder och det yngre husets entré. Byggnaderna är välbevarade och inga fasadförändringar har genomförts sedan byggnaderna uppfördes. Inte heller invändigt har några övergripande förändringar vidtagits. Byggnaderna bedöms ha ett högt kulturhistoriskt värde och det finns ett angeläget intresse att bevara och värna om skolbyggnaderna och deras närmaste omgivning. För att byggnadernas ursprungliga karaktär ska bibehållas ska stor varsamhet gälla vid allt restaurerings- och underhållsarbete. Ursprunglig detaljutformning och färgsättning ska vara vägledande vid eventuella nödvändiga byten i samband med renoveringar. Särskilt ska huvudbyggnadens fönsterfoder och det mindre skolhusets entré värnas då dessa detaljer är synnerligen identitetsskapande för området och bidrar till skolbyggnadernas särart. Tillbyggnader ska inte tillåtas och inte heller ytterligare bebyggelse inom skolhustomten, med undantag för en garagebyggnad. Skolbyggnaderna finns omnämnda i kulturminnesvårdsprogram för Katrineholms kommun.

Fyra år och ett inte klubbat beslut gör alltså att man väljer att gå en totalt motsatt väg. Att inte ta till sig det nya sättet att tänka, i att bevara och ta hand om. Att värna om hållbarhet och miljö och gå i bräschen för att vara en kommun som satsar med hjärtat allra först.

20151001-MX8A8993-1200

 

Så vad gör vi nu? En FB-sida är startad – om ni tycker som jag så var med, vi behöver allt stöd vi kan få. Ju fler som ansluter sig desto bättre är det. Kan ni ge råd, tips och kunskap så tages det tacksamt emot. Kan ni länka och dela blir vi supertacksamma. Här hittar ni sidan

FB Rädda Djulö gamla skola!

Imorgon kommer jag och Karin, en klippa inom byggnadsvård, att medverka i vår lokaltidning Katrineholms Kuriren. Vi har kontakt med Svenska Byggnadsvårdsföreningen och Länsstyrelsen.

 

det är ett märkligt jobb man har

20150923-MX8A5294-1200

Klockan var egentligen inte ens halv sex när allt började. Jag skulle bara åka och kolla på en plats, inför kommande jobb. Someone has to do it. Kanske körde jag lite omvägar för att komma dit. Och fastnade vid vägkanten. Det var något med dimman. Den liksom smög sig på från alla håll. Från skogen och åkrarna runtomkring. Tänkte att jag förstår att människan trodde på älvor och väsen. Det är lätt hänt liksom.

20150923-MX8A5301-1200

Jag fortsatte i alla fall på en väg genom skogen. När vi var små hade min pappa och min farfar sitt fiskevatten vid slutet av vägen. Eller jag minns det som om vi gick genom kohagen och nedför en backe. Sjön kändes som ett hav och jag mindes en fors. Eller var det en kvarn. Men jag hittade ingetdera.  Fast jag tror att det var bortom bron.

20150923-MX8A5314-1200

Och ja. Jag vet att det bara är en solnedgång. Och en massa dimma. Men det måste ju varit så här sagorna kom till från första början.

20150923-MX8A5335-1200

Plötsligt blev världen som svartvit. Kanske var det för jag kisat mot solen när den försvann bakom skogen.

20150923-MX8A5336-1200

Jag åkte mot ett slott. Det finns rätt många av dem här i trakterna. Jag ringde min mamma och sade att såhär nära har jag aldrig varit trots att jag har passerat det tusentals gånger på vägen till mina föräldrars stuga. Sedan förälskade jag mig i en grind. Det kändes så hemligt på andra sidan.

20150923-MX8A5342-1200

Jag tror det blev ljusare plötsligt, nog mest bara för att det var en slottsträdgård.

20150923-MX8A5352-1200

Kanske var det de rödaste äpplen jag någonsin sett.

20150923-MX8A5422-1200

Plötsligt var det dimma precis överallt och jag tänkte att det kanske är bäst att vända hemåt. Men musiken var för bra för det. Så jag åkte mot nästa slott. Egentligen är det kanske herrgårdar de heter. Det är kanske inte så noga. Och det var en gång ett växthus.

20150923-MX8A5371-1200

Man kan åka på slingriga vägar över små bäckar. En gång i tiden låg ett bruk här.

20150923-MX8A5392-1200

Jag svängde för att kunna vända lite lättare och hittade det här. Jag spanade på alla gjutjärnsfönster och tänkte att det kanske var öde. Och liksom sådär glömt.

20150923-MX8A5379-1200

Fast det kan man nog inte säga efter att ha kollat igenom alla fönster.

20150923-MX8A5394-1200

Det var rätt ensamt där i skogen. Och jag ringde min mamma igen och sade att min telefon nog skulle ladda ur och för att tala om var jag var. Utifall att det inte skulle vara så oskyldigt och snällt som det egentligen verkade, mitt bland forsens brus och fågelkvitter. Men mest för att fråga om den där platsen som jag skulle till, från början. Hon sa att det nog skulle hinna bli mörkt innan jag kom dit. Och jag kände detsamma.

20150923-MX8A5409-1200

Men nu råkade den där väggen vara så himla perfekt. För de fullkomligt bedårande djurmaskerna. Viggo sa när jag kom hem att det hela var ”fett scary”. Att jag liksom stod där i skogen, i mörkret och hängde upp djurhuvuden på en vägg. Att det liksom var jag som var skrämmande. Om någon hade kommit. Då hade de ju trott att jag var jättegalen. Och ja, jo, kanske faktiskt. Fast det kom ingen.

20150923-MX8A5413-1200

Sedan provade jag lite på en dörr också. Mörkret kom svepande från alla håll och kanter. Och plötsligt blev bruset från forsen ännu högre. Det var väl konstigt.

20150923-MX8A5416-1200

När jag hoppade in i bilen märkte jag att rådjuret saknades. Vilken tur att hon låg kvar.

kalas och hjärtedrabbade av ett hus

20150514-MX8A58681200Jag kan inte förstå att de är 8 år nu. Våra minsta. Den där dagen, den där högst overkliga. Såklart är inte tanken på fyra barn någon alldeles sensationellt, men för oss var det verkligen så. Vi som aldrig riktigt trott på och landat i lyckan att få ett litet barn, under så många år.. De där långa sex åren i total ovisshet. Helt plötsligt skulle de bli fyra.  Lycka. Bredvid megakaos. Men det kan vi ta en annan gång. Och nu såhär 8 år senare är det faktiskt inte särskilt mycket kaos längre. Möjligen har vi vant oss eller kanske bara vuxit in i det. Och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis. Inte i hela världen. 20150514-MX8A58761200Kalasdagar för oss kommer alltid som en överraskning. Åtminstone känns planeringen så. Morgonen börjar alltid med att handla för middag och fika. Tårtan köper vi och sedan svänger vi ihop lite bullar och någon kaka efter önskemål. Bullarna står alltid ugnen när gästerna kommer för jag har missberäknat tiden. Samma visa alltid. Fast goda blir de. 20150514-MX8A5850-21200Barnen hjälper alltid till. Såklart. Bästa sysslan är chokladbollsbaket, för smetens skull. Ibland dekorerar de som de känner för. 20150514-MX8A5855-21200Nomi hade hamnat i pysselrosettmani. De blev 26 tror jag. Snabbt, enkelt, precis lagom stora och eleganta, sade hon.20150514-MX8A59041200Sedan stämplades det godispåsar. 20150514-MX8A59161200Så väldigt många historier på de där godispåsarna. Det ena gav det andra liksom. 20150514-MX8A59131200 Bästa storkompisen kom i förväg.
20150514-MX8A59241200Så himla många historier. 20150514-MX8A60211200Mitt i bullbak och kakor som smälte ihop till kakpizzor var vi alldeles tvungna att plåta ett jobb som jag skulle lämna in dagen efter. Vi hade hört att en gammal skola i vår stad skulle jämnas med marken. Så vi begav oss dit bara för att spana om det hela var så fallfärdigt som det sades. Herreguud så vackert! utbrast Nomi. Kan vi bo här? Sedan sa hon massor av arga saker om de som bestämmer. Ser du päronträdet genom fönstret på andra sidan? Bara en sådan sak.20150514-MX8A59301200Nu kan det hända att det inte var det smartaste draget att bege sig till något sådant här ljuvligt en timme innan kalasdags. Man kunde ju liksom inte slita sig. I upphetsningen lyckades jag dessutom tappa bilnycklarna. I gröngräset…20150514-MX8A59321200Men vi ändrade kalastid lite i sista sekunden och förlorade oss i drömmar. Riktiga drömmar faktiskt. Nu har  jag har en plan som jag inte kan släppa.20150514-MX8A60121200Vi sprang runt och kikade i varje fönster, ryckte i dörrar och kände på väggarna  Och vi är fast beslutna om att Djulö Skola inte ska rivas. Inte utan att vi kämpar så gott vi kan. Nu får jag säkert halva kommunstyret på mig men jag tror inte ett skvatt på att det skulle vara ruttet. Det är bara enklare på det viset. Att riva ner och bygga nytt. Mer vinstmässigt liksom. Inte sådär bestämt med själva hjärtat utan något helt annat som styr. Fram för mer hjärtebeslut. För att städerna behöver det så in i vassen mycket. För att inte tala om husen själva. Och människorna som bor där. Nomi tror i och för sig att de tänker riva det av rädsla. Bara sådär utifall att. Om det en dag skulle dyka upp spöken, varulvar eller djävular där. Inte för att det finns ett spår av något sådant idag men att de som bestämmer bara går runt och inbillar sig saker. Det är nämligen då man gör dumma saker.20150514-MX8A60351200Genom de här fönstrena ser man..20150514-MX8A6033-21200nyareny…ner till sjön.20150514-MX8A59271200Jag tänker inte låta dem. Aldrig att de får. Nomi gick runt som ett argt bi samtidigt som hon sade säkert tusen gånger att det var så vackert. Jag vet att hon känner i magen precis som jag. Man river inte bara. De dumdristiga åren är liksom förbi och vi vet bättre idag. Och som någon sade på mitt instagram ” Gamla hus är ett måste för våra själars överlevnad” . Det sitter ju i väggarna. Mer självklart än något annat. 20150514-MX8A60461200Sedan åkte vi hem, bytte om och dukade med cirkusservisen. 20150514-MX8A6110-21200nynyCharlie och Nomi är tvillingar men så kolossalt olika så det faktiskt är komiskt. Lite sång , mmm kanske och det spelar ingen roll vilken. Så tycker Charlie.  Alltmedans syrran och kusinen fanfarar bäst de kan. 20150514-MX8A6115-21200Och sedan den andra. Ge mig allt ni kan. Och så en honnörshälsning på det. Och lite bugningar. Och egen fanfar. 20150514-MX8A61411200Trekamp på tjugo personer. Hetsigt värre. 20150514-MX8A62251200Dragkamp liksom.  20150514-MX8A62441200Bättre med enmanspilkastning. 20150514-MX8A62521200Från kusinerna kom feststass ifrån deras resa i Indien. Klädbyte nummer 13 och rosett nummer 24.

the woods.

Skogen om helgerna var det ju. Sagt och gjort. Vi packade en och annan älva i bakfickan och min pappas fiskarryggsäck full med matsäck. Den var visst min farfars, den där ryggan. Otroligt nog. Men de var vackrare förr. Alla gånger.

Det är något alldeles särskilt fint att lindas in bland en massa grön mossa. Den är hemskt fluffig och mjuk när allt kommer omkring. Det är ju lätt att glömma sådant, hur det känns på riktigt. Det är väl inte det att vi aldrig hängt i skogen men inte alltför ofta, ska erkännas, har vi mest bara stått i en skog och liksom bara känt på´n.
När jag var liten hängde vi rätt ofta i skogen. Det var Skogsmulle och sommarstugan som låg där mitt i alltihopa. Pappa och jag satt då och då på kalhyggen när det började skymma. Vi väntade på älgar och andra varelser. Vi kunde ju verkligen inte veta om något skulle dyka upp. Men om man var så knäpptyst som man bara kunde och nästan inte andades så kunde det hända, där man minst anade. Ett knak och ett barrknäpp, sedan stod den där alldeles bakom oss. Det var sannerligen magisk. Om än pirret innan var minst lika spännande. Jag har aldrig suttit på kalhyggen med mina kids. De hade nog smällt av om de hade haft en älgtjur på lur bakom axeln.

Men alltså. En höstskog. Borde kanske vara någon slags lag på den där.
En promenad bland guldiga löv.
 
Min man hade bestämt att vi skulle leta skatter. Geocaching! Så bland 19 myrstackar (räknade Nomi till) och tusentals stenar och miljarder löv började vi leta.

Första skatten! Ett hemlig meddelande om att rädda Arktis.

Det här var ju vår första geocaching och det var minsann något alldeles extra. Nu funderar vi som bäst på vad vi ska gräva ner härnäst. Och vi måste ut och leta igen, under stenar och barr förr det var sannerligen lite knivigt mellan varven. Jenny från Dosfamily geocachade också igår såg vi på instagram, fast i Skåne.

I vår skog fanns det spångar. Flott.
Åtminstone när snön smälter om våren.

Det är ju svårt att fatta att de gjort den alldeles själv. Och börjar man att tänka hur stor världen är för en myra då hisnar det lite. Tänk bara på själva barret.

Snyggrygga anno 1960.

Vi befann oss i en lajv-skog.
I sådana skogar kan man hitta bord och vädigt sneda bänkar.

Det är jättesvårt att inte plocka upp kameran.
Lövverk kanske är det bästa som finns när det kommer till bild.

 

Naturen är dramatisk mellan varven.

 Vi hittade en lajvby.

Här är någon som är sugen på lajveriet,
det blev juprecis  inte mindre efter det här skogsbesöket.

Katrineholm sägs ha en riktigt bra barnlajv.  Karin som driver Pysselbolaget berättade en gång att den är poppis till tusen.
  
 
Alltså. Den här byn mitt i skogen. Vi var ju tvungna att smyga runt lite.
Här var det ganska läskigt med djurhuvuden på vakt.
 

Men det var ju väldigt lätt att bli sugna på den där andra världen.

En show är aldrig långt borta.

 
Inte så lite magiskt mellan trädstammarna. Kanonen fick vi nog inte röra men vi var bara tvungna att se var man skulle stoppa krutet. Eller mossan då.
 
 
 
Verkligheten is calling. Ur en älva…
 

Fint.

 
” På de första löv som singlar sitter
Smådjur och det hörs ett evigt fnitter
De håller fast i lövens kanter
I vindens kast och de flest är tanter
Men annars skulle löven inte gunga
De fnittrar mycket men kan inte sjunga ”
 
Bebbe Wolgers  Olle Adolphson  –  Okända djur
 
 Tack för titten säger vi.
We´ll be back.
 

ändebols gård.

 
 
Jag tror jag bestämde mig i helgen som var. Att från att alltid sökt mig mot städer och stadsbrus när energin är som minst, så gör vi tvärtom den här hösten. Helt raka motsatsen. Jag tror  på de där ställena i skogarna. Kanske djupt in bland barr och granar där det mystiska liksom finns av sig självt, trots att allt bara är helt naturligt. Eller bland fälten för att friheten känns så nära just där. Eller påbylsade för en bryggfrukost när sjöns mörka vatten kluckar under oss, månaden innan det stilla fryser till is.
 
Så får det allt bli.
 
 
 
Och lite utflykter också. Till de där sagolika ställena som finns ett par skogar och några svängar från där vi bor.
 
I lördags for vi för fika på Ändebols gård som ligger mittemellan Nyköping och Katrineholm. Ett litet lantbruk som drivs ekologiskt och småskaligt. Med gårdsbutik och café. Så härligt något kan vara.
 
Såklart promenerade vi runt i växthuset. Här växer våra absoluta favorittomater, som till och med är godare än våra egna. Som tur är kan man hitta dem på närmaste Ica här där vi bor, om man inte alltid har vägarna förbi.
 
 
Liv fick en kompis. Som senare skulle visa sig bli några extra av samma slag.  
 
 
– Har du tänkt på kattögon, mamma?
Det har jag faktiskt, på det märkliga.
 
 
Vi finfikade med mormor. På zuzzhinikaka, blåbärstårta och bästa glassen. Caféet håller öppet då gårdsbutiken är öppen, oftare på sommaren såklart men helger även under höst och vår.
 
 
Allvarssnack kan man tro men det var mest något om solen.
 
 
Min mamma berättade historier om blommor och Humle. Och jag funderade på om jag någonsin tänkt  på att Humle har som små gröna kottar.
 
 
Men det allra mest häpnadsväckande var nog ändå Lejongap.
Man hör ju redan på namnet var det barkar.
 
 
Viggo kunde liksom inte riktigt släppa det hela och ville verkligen att vi alla skulle förstå storheten. Att humlan liksom slukades av själva blomman när den sög sin nektar, för att sedan släppas ut igen.
 
Helt magiskt ju.
 
 
 
Så kom den första.
 
 
Är det någon som fattar tjatet som kom minuten efter?
 
 
Efter Lejongapet (som låg i säkert förvar i fickan) drunknade Viggo i rosendoft. Och på vägen hem sade han att han hade fått ett nytt intresse. Blommor. Jaså, se där! Vi får väl se hur länge det håller i sig.
 

Fast det är lätt att falla dit, jag håller med.
 
 

 
Gårdsbutiken är full med bra saker. Och väldigt goda. Både från den egna gården och närliggande gårdar med samma tänk och krav. Grönsaker i högar såklart, bröd och ägg.  Och tomaterna sen då! Av någon högst märklig anledning så fick jag inte en enda bild på just tomaterna. Lådor med olika sorter, smaker och former. Man säljer även egna köttlådor och lammskinn.  Bara eko, lokalt och småskaligt.

Lyx-shopping.

Nu fanns det ju inte bara en liten kattunge utan tio, tror jag bestämt att det var. Kanske var det lite oklart för de ville rymma mest hela tiden. Men inte så långt, bara dit spänningen var på topp. Där buset hägrade som mest. Mest under en buske eller upp i ett träd. Här ska de fångas in men det går sådär.

Snacka om poppis.

Fast när allt kom omkring så sprattlade den lilla kattungen så mycket mer
 när den hamnade hos Nomi.

Mina barns önskningar går just nu mellan katt, hund, akvariefiskar, hamster och såklart även en och annan vandrande pinne skulle räcka. Och nej, säger jag sådär bestämt (och ibland njaee inte lika bestämt) medan deras far är av motsatt inställning. Ni ser ju själva. Att han senare under kvällen fick som en allergisk snuva pratar vi inte om.

 
Och hönorna. Kommer ni ihåg önskehönorna ? Tyvärr blev det inga den här sommaren men jag lovar att det smids en och annan plan där i solen…
 

Som sagt utflykter får det bli. I Sörmland. Det finns mycket fint i skogarna. Tänkte att det kanske kan få en egen kategori om ni har vägarna förbi. Får väl heta Sörmland kort och gott.

Öppettider varierar efter säsong men hemsidan uppdateras hela tiden med vad som gäller. Helgöppet just nu och julmarknad framåt december.
 
 
 
 

onsdags-tur.



Vissa tar ett bad. Andra springer tre mil. Eller en halv. Men mitt bästa för att städa upp bland tanke-snurret är att ta en liten runda. Bland loppisar. Eller loppisar och loppisar. Det låter lite simpelt. Men min tur är ut till

Augustas i Vännevad, tillbaka till stan och Möbelmagasinet och Von Rosens Antik. Överallt så tänker man väldigt bra och där är alla hemskt snälla också.

Idag spanade jag mest efter något jag är väldigt förtjust i. Det har lite att göra med det gröna på bilden.

När jag kom hem så kom jag på att jag faktiskt tycker om den smala washi-tejpen. Och det har verkligen ingenting med loppisar att göra och är inte särskilt spännande heller. Men jag kunde inte låta bli att fundera över varför jag tidigare tyckte den var så fruktansvärt onödig. När det i själva verket är precis tvärtom.
Och som grädde på moset denna perfekta onsdag så har jag köpt ett kamerastativ. Jag som aldrig har använt ett stativ (bara en gång till låns) och som har byggt ett eget med vårt jätteåbäke till stege om det har varit tvunget. Och där är ju vinkeln en aning begränsad. Rakt fram och inget annat liksom. Och så har jag införskaffat en sådan där fjärrkontroll. Lyxigt värre faktiskt.

lördagstur.

Alldeles utanför Katrineholm finns ett gammalt hus fullt av finheter. Helena som har Augustas Antik och Tapetserverkstad inne i stan har nämligen så perfekt ordnat att hon sitter på två affärer. Bägge lika fina och fullkomligt överösta med inspiration. Och nog för jag har lätt en plätt att shoppa loss där så är det få butiker i världen som dessutom får mig så inspirerad som riktigt bra vintageställen. Det skulle väl vara Anthropologie i New York då, men ibland (ganska ofta) får man ta vad man har.