SÖRMLAND

the woods.

6 oktober, 2014 / No Comments

Skogen om helgerna var det ju. Sagt och gjort. Vi packade en och annan älva i bakfickan och min pappas fiskarryggsäck full med matsäck. Den var visst min farfars, den där ryggan. Otroligt nog. Men de var vackrare förr. Alla gånger.

Det är något alldeles särskilt fint att lindas in bland en massa grön mossa. Den är hemskt fluffig och mjuk när allt kommer omkring. Det är ju lätt att glömma sådant, hur det känns på riktigt. Det är väl inte det att vi aldrig hängt i skogen men inte alltför ofta, ska erkännas, har vi mest bara stått i en skog och liksom bara känt på´n.
När jag var liten hängde vi rätt ofta i skogen. Det var Skogsmulle och sommarstugan som låg där mitt i alltihopa. Pappa och jag satt då och då på kalhyggen när det började skymma. Vi väntade på älgar och andra varelser. Vi kunde ju verkligen inte veta om något skulle dyka upp. Men om man var så knäpptyst som man bara kunde och nästan inte andades så kunde det hända, där man minst anade. Ett knak och ett barrknäpp, sedan stod den där alldeles bakom oss. Det var sannerligen magisk. Om än pirret innan var minst lika spännande. Jag har aldrig suttit på kalhyggen med mina kids. De hade nog smällt av om de hade haft en älgtjur på lur bakom axeln.

Men alltså. En höstskog. Borde kanske vara någon slags lag på den där.
En promenad bland guldiga löv.
 
Min man hade bestämt att vi skulle leta skatter. Geocaching! Så bland 19 myrstackar (räknade Nomi till) och tusentals stenar och miljarder löv började vi leta.

Första skatten! Ett hemlig meddelande om att rädda Arktis.

Det här var ju vår första geocaching och det var minsann något alldeles extra. Nu funderar vi som bäst på vad vi ska gräva ner härnäst. Och vi måste ut och leta igen, under stenar och barr förr det var sannerligen lite knivigt mellan varven. Jenny från Dosfamily geocachade också igår såg vi på instagram, fast i Skåne.

I vår skog fanns det spångar. Flott.
Åtminstone när snön smälter om våren.

Det är ju svårt att fatta att de gjort den alldeles själv. Och börjar man att tänka hur stor världen är för en myra då hisnar det lite. Tänk bara på själva barret.

Snyggrygga anno 1960.

Vi befann oss i en lajv-skog.
I sådana skogar kan man hitta bord och vädigt sneda bänkar.

Det är jättesvårt att inte plocka upp kameran.
Lövverk kanske är det bästa som finns när det kommer till bild.

 

Naturen är dramatisk mellan varven.

 Vi hittade en lajvby.

Här är någon som är sugen på lajveriet,
det blev juprecis  inte mindre efter det här skogsbesöket.

Katrineholm sägs ha en riktigt bra barnlajv.  Karin som driver Pysselbolaget berättade en gång att den är poppis till tusen.
  
 
Alltså. Den här byn mitt i skogen. Vi var ju tvungna att smyga runt lite.
Här var det ganska läskigt med djurhuvuden på vakt.
 

Men det var ju väldigt lätt att bli sugna på den där andra världen.

En show är aldrig långt borta.

 
Inte så lite magiskt mellan trädstammarna. Kanonen fick vi nog inte röra men vi var bara tvungna att se var man skulle stoppa krutet. Eller mossan då.
 
 
 
Verkligheten is calling. Ur en älva…
 

Fint.

 
” På de första löv som singlar sitter
Smådjur och det hörs ett evigt fnitter
De håller fast i lövens kanter
I vindens kast och de flest är tanter
Men annars skulle löven inte gunga
De fnittrar mycket men kan inte sjunga ”
 
Bebbe Wolgers  Olle Adolphson  –  Okända djur
 
 Tack för titten säger vi.
We´ll be back.
 

No Comments

Leave a Reply