SÖRMLAND-arkiv - Sida 4 av 5 - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
29
archive,paged,category,category-sormland,category-29,paged-4,category-paged-4,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

stugan med den egna följetongen

MX8A8480

Hemkommen från Varberg så for vi till Norrdal för att hämta alla barna. Stugan i skogen som alltid har funnits där och har en liten följetong här på bloggen. Just där blir det alltid så påtagligt hur det där med att plantera något är för någon annan generation. Hur kastanjen som min morfar planterade någon gång för väldigt länge sedan nu har växt till den allra största. Han fick aldrig se den blomma men vi får, och precis så är det ju alltid. Jag tänker lite att det var ju inte igår den här klätterhortensian var som min klematis, mini och knappt synlig.

MX8A8473

Vi spanade på små fågelungar som min mamma och pappa hittat vid busken precis utmed husväggen.

MX8A8491

Och den gamla pilen är lagom läskig att svinga sig i. Därunder kan man sitta fast det regnar, det är som en grön grotta.

MX8A8502

Gästboken, såklart man skriver några rader. En gästbok måste vara något av det mest älskvärda sådär en massa år efter.

MX8A8504

Så 22 juni 2016 var minsann en fin onsdag. Nästan lite vilda västern över det hela om man får tro på vad som står.

MX8A8518

Charlie och Viggo hade tagit en tre timmars fisketur med morfar. Fiskelycka och några napp som försvann på vägen upp. Och ni fattar ju hur tunga och stora just de var, helt gigantiska faktiskt, de som försvann ner i djupet igen.

MX8A8521

Skräckblandad förtjusning över själva filéandet. Men det fanns alltid en nyttighet med det hela. Det är så lätt att inbilla sig mellan varven att en rektangulär fiskpinne är verklighetens fisk, typ.

MX8A8525

Det delas nog rätt många sanningar där vid rensningsbordet. Såsom det alltid har gjort.

MX8A8539

Min pappa har fiskat sedan han var yngre än Charlie som står där nu. Det finns inget som hejdar honom. Snålblåst, regn, iskalla vinterdagar eller mygghysteriska fjällhistorier.

MX8A8547

Så var det midsommarafton imorgon. Och regnet smattrar mot verandafönstrena. Man är ju inte direkt överraskad. Men det blir fint hursomhelst.

där bakom dörren och allt bråte…

19062016-MX8A7944

Idag när Viggo och Kristo kom hem hoppade jag upp där bakpå och bad om skjuts bort till ett annat ställe av stan.

19062016-MX8A7957

Viggo har förresten sommarens snyggaste tisha. Från For Good LuckVi tumlade den för att den skulle passa Viggo och sedan dess har han levt i den. Likväl som på skolavslutning som i tryckt framtida media. Välgörenhetströja till på köpet, bara bra. Här hamnar pengarna.

19062016-MX8A7984

I alla fall så åkte vi hit för att jag var tvungen att leta efter en vägg. Denna sorgliga syn. Nu minns stället väl som numera, efter en anlagd brand, är nästintill ett minne blott.

19062016-MX8A7991

Men jag vägrade tro att allt gått till spillo så jag svängde upp håret och öppnade en dörr.

19062016-MX8A7995

Fortfarande iklädd yogakläderna från morgonens klass vid en brygga, insåg jag att det var helt klart värt en liten promenad.

19062016-MX8A8003

Jag vill ha pengar. Då skulle jag städa upp här. Och spara det som faktiskt är helt trots allt.

19062016-MX8A8009-2

Med risk för att få en och annan betongklump i huvudet måste jag ändå säga att jag älskar det hela. Jag menar, kan man någonsin tröttna.

19062016-MX8A8015

Det hela ska jämnas med marken men jag tror att man tar vara på det som går och därför tar det lite tid. Tack för det.

19062016-MX8A8018

Jag har numera en plan om hur jag skulle kunna smyga in bakvägen så att säga.

19062016-MX8A8024

Som något från en tecknad film.

19062016-MX8A8025

Världen har sett värre ställen eller hur. Och ändå så blev det kanske en resturang där. Eller vips ett teaterhus. Det var bara den där penningfrågan det hela går bet på. Ibland drömmer jag i smyg om att jag fick några miljoner bara för braiga idéers skull.

19062016-MX8A8035

Förstår ni hur mycket som rymdes bakom den där lilla dörren? Helt makalöst faktiskt. Tänk vad mycket man missar här på jorden för att det hela ser så enkelt och anspråkslöst ut på utsidan.

19062016-MX8A8051

Här sparas det, både på tegel och byggstenar.

19062016-MX8A8060

Vi var liksom tvungna att åka runt alltsammans. Bara för att greppa själva städvidden av det.

19062016-MX8A8078-2

Motorcykel. Inte så jättetråkigt faktiskt.

en ponny på kalaset

MX8A6544

Vi har alltid varit hemma på barnens kalas. men bland ridskoleönskningar och fullproppade helger så nappade jag när jag hörde talas om  Björkviks PonnyridskolaRidskolan ligger ett stenkast härifrån och minsann ordnade de hästkalas. Tror ni att Nomi tackade nej till en sådan sak? Knappast. Så förra lördagen tog vi med ett gäng barn och hamnade här.

MX8A6553

Jörgen, hälsade tjejerna välkomna och redan här började braiga hästfakta att samla på. Två tjejer fanns med som storstilade hjälpredor och vissa av Nomi´s kompisar har redan vanan inne.

MX8A6560

Lite korv och bröd med sjöutsikt. Två meter från stallet.

MX8A6583

Sedan började hästfixet. Nu pratar vi totalt ohästig mamma så jag vet varken om de ryktade, tränsade eller bara borstade. Men de fick fina instruktioner och råd om hur man gör. Till och med jag vågade ju närma mig de här små ponnyerna.

MX8A6608

Allt prat handlade såklart om hästar. En annan värld liksom. Det känns som lite samma som jag och fotboll. Som en annan planet.

MX8A6590

Fast jag fattar ju det mysiga och väldigt fina. Fyra ponnysar på nio barn gjorde ju att alla hade tid och borsta, fixa och fläta.

MX8A6631

Det känns inte som den här ponnyn var van vid just flätande men ändå tjusig där bakom luggen.

MX8A6647

När stunden i stallet var färdig tog gänget ett par vagnar..

MX8A6652

..och ponnysar.

MX8A6661

Och begav sig hit. Är landskapet på riktigt kan man ju fråga sig? Ibland är det så lätt att bli hemmablind. Men just den här dagen sög det till i magen att allt är så himla vackert. Den här tiden, när alla vägkanter är fullproppade med lupiner och hundkex. Träden är extra fluffiga och så galet gröna. Och kossor betar på ängarna och grässtrån vajar i vinden. Och sjön glittrar som om det inte fanns någon morgondag. Då är det ju lätt att känna sig helt lycklig över själva världen.

MX8A6674

Snacka om hästkoll. På kort tid fick tjejerna veta så mycket de kunde ta in och jag insåg att det här med min hästrädsla handlar nog allra mest om vem som styr runtomkring. Med en Jörgen när det begav sig hade nog också jag fastnat bland hästar istället för totalt raka motsatsen. Bara svaret när Liv frågade om vad hon kunde tänkas behövas inför ridskolestart till hösten. Skor med en liten klack, sådana du har och ett glatt humör. Resten finns att låna, detta är ingen snobbsport. 

MX8A6696

Nästan som en egen häst.

MX8A6708

Selma.

MX8A6721

Signe.

MX8A6739

Det här med vagn var tydligen extra härligt.

MX8A6750

Svea, Estrid och Svea.

MX8A6752 Sten, sax eller påse kan behövas mellan varven.  Vem ska leda ena hästen och vem ska leda med vem…MX8A6763

Så nöjd.

MX8A6779

Inte varje dag man har en ponny med på kalaset.

MX8A6797

Supersugen på tårta.

MX8A6809

Plötsligt var det något om att leta hästbajs. Fast trots att ingen gick på det så var de helt säkra på att andra överraskningar väntade.

MX8A6820

Här uppe på höskullen var det ingen idé. Kanske lite osäkert också, bland ett och annat spöke. Eller var det bara en katt?

MX8A6830

Bättre bland ängar och hundkex.

MX8A6835

Helt klart bättre.

MX8A6857

Världens mysigaste kalas. Ovant att inte fixa något själv men helt klart värt det. Stämningen på Ponnyridskolan var så himla fin. Enkelt, genuint och med fokus på rätt ställe. Jag hade hört mycket gott om dem innan och allt stämde på pricken in.

MX8A6761

Och trots att jag är livrädd för hästar sedan långt tillbaka så önskar jag inte hellre än att mina barn får slippa den känslan. Kanske kan jag bli kvitt den rädslan också om jag får hänga här i Björkviksskogarna en höst eller två…

torsdag.

MX8A4738

Ett av de bästa med vårt jobb är ju att leta rekvisita. Allra särskilt eftersom kravet oftast är vintage och därmed ganska så unikt. Åtminstone känns det bättre på så många vis. Vi tog en tur på somriga vägar till Augustas Antik i Vännevad. Det är bara tio minuter med bil från Katrineholm och alltid väl värt sitt besök. Nu i sommar har Helena öppet allt som oftast och skylten vid stora vägen visar tiden. Såklart hittade Linn världens raraste väggtallrik, på en sekund.

MX8A4730

Det är lätt att känna sig som hemma.

MX8A4743

Vi visste ju vad vi var ute efter. Men det fina med sådana här ställen att man oftast inte vet innan man ser det, att man kanske önskat sig just detta hela livet.

MX8A4746

Ni vet väl att jag har shoppat Morristapeter hos Helena. Så pass unika att agenturen i Sverige fick en massa påringningar om denna tapet när det begav sig. Den hänger i Liv´s rum.

MX8A4753

Barnrummet är ju lite av en saga.

MX8A4760

Lite varstans är det sagolikt faktiskt.

MX8A4763

Egentligen letade vi efter höbalar. Och eftersom Linn gick först så fick hon kasta sig in bland hundkexen.

MX8A4766

Det var liksom enda vägen. Nu är det svårt att se men det är ju liksom högt på bägge sidor.

MX8A4776

Fast vi fann både halm och höskullar. Lite hemligt sådär.

MX8A4790

Kanske en av de somrigaste affärerna jag vet. Ängar åt ena hållet och skog åt andra. Och lupiner såklart.

MX8A4806

I presenttider till fröknar och så, vill jag bara påminna om den bästa lilla gåvan av dem alla. En liten stickling. Fint så.

MX8A4840

Nu är det lite kaosartat här hemma igen. Eller lite småknäppt mest. Minns en annan juni. Då var det faktiskt bra mycket värre. Helgalet faktiskt. Bloggade om hela sanningen bakom kulisserna här. 

 

MX8A4863

Nomi har blivit intresserad av Haute Couture. Hennes stora förebild är Alexander McQueen, eller Machine som hon uttalar hans namn. Han var helt otrolig och man kan ju bara hålla med. Och nu ska hon svänga ihop skolavslutningsstassen har hon planerat och inser att det börjar brinna lite i knutarna. Jag är inte helt klar på planen men idag hittade vi en gammal klänning som ska sys om i något av den här stilen. Och Linn har hittat Laleh-fransar. Och så ska det vara  tyll under och megarosett på rumpan…

MX8A4884-2

Påtal om klänningar så hann vi med ytterligare en second hand innan stängningsdags. Nomi skulle med stor beslutsamhet köpa denna 30 kronorsblåsa till Evianne, 11 månader. – Hon kommer smälla av när hon får den här i 1-årspresent!! Alldeles säkert.

MX8A4901

Och sedan tvättade vi terass och bar det ena och andra och blommor hit och dit. Alltmedans barnen svalkade sig i poolen. Jordgubbar och grädde vid kvart över tio, då känns det verkligen som sommarlovet är nära.

egentligen kan jag bara säga tack

 

MX8A3127

För en tid sedan kanske nu minns att jag skrev om den stora föreställning som sattes upp här i Katrineholm under februari. Hur vi från Mokkasin var involverade i kostym, att mina barn Liv, Viggo och Nomi plus min mamma hade roller. Hur himla varmt och hjärtligt alltsammans är och helt enkelt magiskt.

I ett inlägg från en repetitionshelg skrev jag såhär i bloggen:

”Väldigt ofta när jag pratar om Katrineholm som stad, eller nog nästintill alltid så drar jag upp min beundran för vår Kulturskola, Dud och även Perrongen som är ett ungkulturhus. Jag tycker helt enkelt att de som jobbar där är så otroligt begåvade och perfekta på alla sätt som kan vara bra när man ska sätta glans på barn och ungdomars vardag. Med ett engagemang på superproffsnivå och en energi som räcker till alla sprider de så mycket kunskap, styrka och värme. Man ser hur kidsen växer för varje dag, med självkänsla och modighet. Jag är på riktigt tacksam att detta finns inom räckhåll för oss. Därför är det extra kul att vara involverad på ett litet hörn i allt detta. Att få smygtitta på en helgs repetioner inför nästa helgs storföreställning 101:an ger mig energi till tusen. Det skrattas, det peppas, det hejas på. Det styrs upp och vägleds på ett sätt som bara kan beskrivas som rakt igenom begåvat på alla plan. Inget lämnas åt slumpen, det är på riktigt.”

MX8A1009

Och såsom KatrineholmsKuriren skrev efter premiären:

”Bland det maffigaste som finns att skåda i Katrineholm är synen när ridån går upp till Kulturskolans, Duds och numera även Perrongens storföreställning vartannat år. På scenen finns precis alla, känns det som: över 300 personer, från pensionärer till småttingar, som det här året dansar, sjunger, spelar, agerar, jonglerar, kutar, väser, hjular och pratar hittepå-språk.

Det är inget annat än imponerande. Det faktum att första genomdragningen med alla medverkande görs dagen före premiären gör det hela än mer imponerande, för det borde vara stört omöjligt.”

Hur i hela friden ska man få ihop allt detta i bild funderade jag. Hur ska ett bloginlägg kunna göra allt detta rättvist?  Ska det inte vara fler bilder, sade Viggo. Fast det är rätt många… sade jag. Så i alla fall, rättvist eller ej. Här kommer ett gäng bilder från föreställning 101:an på Katrineholms stora scen med ungefär 300 medverkande. Barn, ungdomar, vuxna i alla åldrar. Teater, dans, musik och sång i en härlig blandning.

MX8A2127 Min absoluta favoritsysselsättning de här dagarna var att se alltsammans genom kameran. Helst med en optik som gjorde att jag fick tjuvkika lite på avstånd.

MX8A3008 Så mycket kärlek, värme och gemenskap. Precis överallt.

MX8A3063 Och så mycket proffsigt.  MX8A3084 Fia är lika gammal som Liv och ansvarade galant för sminket.

MX8A3385

Drottning Sparvöga får snygga fransar.

MX8A3105

Den här tjejen heter Ella, en av Liv´s bästa kompisar. Så otroligt grym på dans!

MX8A2069

Så mycket allvar, spänning och förväntan.

MX8A2048

Och så fantastiska barn och ungdomar. Alla precis lika viktiga och sedda.

MX8A2040

Som sagt, peppen är enorm. Här är många som växer mil under dessa dagar. Jag kan bara gå till mina egna barn. Vilken otrolig grej att få vara med om. Viggo kroknade tyvärr på genrepet i värsta influensan och låg däckad alla föreställningsdagar i väldigt hög feber. Oturligt. Å andra sidan var det en väldigt fin resa ända till genrepet.

MX8A2030 Det är pirrigt, men att att ingå i en sådan här gemenskap där det snälla ligger i luften, gör att peppen tar över.

MX8A3358 Grejen med mygga var superstort för Nomi. Så pass att hon önskade sig en att ha hemma.

MX8A3116 Hur får man ihop orkester, teater, dans, körer och alla 300 människor på genrepet? Alla har övat var för sig i månader och på dagen ska allt klaffa. Och det gör det!

MX8A3121

Innan varje föreställning körde Jenny sin grej tillsammans med alla. För att varenda liten själ i denna föreställning skulle äga tron på sig själv och förmågan att våga göra detta tillsammans med alla som stod bredvid. En grej för supermod helt enkelt.

MX8A1311

Sedan var det igång. Jag önskar att ni alla hade varit där.

MX8A1159

Föreställningen utspelar sig på SKF, en industri som firar 100 år här i Katrineholm. Men historien är så mycket djupare än så. Saknaden efter en förlorad mamma står i fokus och vi hamnar efter en stund i en annan värld så mycket annorlunda än själva verkligheten. Å andra sidan vet jag en hemlis, den där världen sägs existera. Bara liksom en annan dimension än vad vi är vana vid…

MX8A3159

Körer. Flera stycken.

MX8A3192

Från små barn till vuxna.

MX8A3189

Och en magisk orkesterensemble.

MX8A3214

Önskade att läsa mångas tankar de här dagarna.

MX8A3241

Bling Bling gör entré.

MX8A2258

Kristo skapade hatten, magisk eller hur?

MX8A2249

Spritt språngande galen denna BlingBling.

MX8A2248

En av Mokkasin´s kostymer alltså.

MX8A3155

Det extra sköna i en sådan här förställning är att det ena utesluter inte detta andra. Clown ena minuten, trumpetspelande den andra.

MX8A2274

I BlingBling´s värld är allt ganska galet.

MX8A2279

Under sådana här dagar finns bara glädje och världen är snäll.

MX8A2293

Så många begåvade på samma plats. Skulle platsa på vilken scen som helst.

MX8A2302

Ymper.

MX8A3300

Som sagt. Man kan allt tro att det är en extra tjusig scen.

MX8A3277

Personlighet.

MX8A1570

Järnvargar. Onda men snygga på sitt sätt.

MX8A1566

Vår kusin Ellen i fokus och en liten järnvargs-Mila i bakgrunden.

MX8A1527

Alla får plats att vara sig själva.

MX8A1441

Eldslukare.

MX8A3154

Och stråkar.

MX8A1661

Enögas vingar gjordes av Kristo. Min man är grym på kostym visade det sig. Vingarna skulle ju kunna fällas ut dessutom…

MX8A1644

Skyddsänglar.

MX8A1595

Där Enöga är den äldsta.

MX8A1768

Uppfällbara var det.

MX8A1684

Scenografin var perfekt. Jag hade hjälpt scenograf-Karin att spraymåls tills vi inte kunde andas mer. Gissa kedjorna? Virkade sladdar!

MX8A1689

Mila.

MX8A1707

Ymp och Liv, alltså inte vår Liv för hennes roll hette Fatima. Och den roll som Viggo skulle haft i hälften av föreställningarna. Det extra fina var att för att så många som möjligt skulle få ha en talroll delades rollerna på två uppsättningar. När man inte spelade sin huvudroll spelade man statist.

MX8A1726

Drottningens hundar kallas på.

MX8A2153

Snillrika scenografi med över hundra kartonger som är fasthängda i taket.

MX8A2397

Par i järnvargar.

MX8A1782

Stundtals var det hårt och ont. Precis så det ska vara i en pjäs där slutet ändå blir lyckligt och varmt.

MX8A1789

Liv som Fatima. Med gothkläder och ring i näsan. Den här tjejen var en av de som växte så mycket under denna resa. Så himla coolt att se.

MX8A2686

Drottning Sparvöga var ännu en av våra kostymer.

MX8A2722

Det goda börjar närma sig.

MX8A1865

Det onda försvinner lite i kulisserna.

MX8A1872

Här är vingarnas mekanik helt sagolik ju.

MX8A2751

Syskon i verkligheten.

MX8A2844

Så mycket utstrålning.

MX8A3154

Det var en total lycka att krypa runt på golvet i mörkret. Älskar att smyga bland människor.

MX8A3434

Liv som Fatima, så bra!

MX8A3205

Ja bra, jag kan faktiskt inte riktigt beskriva med ord hur bra alltsammans är.

MX8A3475

Det är med varmt hjärta, en otrolig ödmjukhet och en obeskrivlig stolthet jag avslutar detta. Egentligen kan jag bara säga tack.

 

om sorgliga rivningsbeslut och varför vi lämnade vårt kära söder.

MX8A0835

Egentligen skulle jag mest prova en sak med kameran, det är därför bilderna inte direkt hör till ämnet. Å andra sidan är det lite rivingsspillror över dem. Hursomhelst, det enda jag tänkte på var att Katrineholm med all sannolikhet river den gamla skolan i alla fall. Andra mars kommer ett rivningsbeslut att tas. Trots att skolan kan bli ett byggnadsminnesmärke räknar kommunstyrelsen med Göran Dahlström i spetsen att riva skolanTrots alla som är emot, trots att det är den enda av sitt slag i Sverige, trots att den är alldeles unik och aldrig någonsin kommer att ha möjlighet att uppföras på liknande sätt.

Jag satte mig på golvet i ett av hörnen i vårt hus från 1913 och tänkte att det är ju tur för dig huset att du fortfarande står här. När allt kommer omkring är det ju en rätt perfekt tomt och planerar man utefter bostadsbrist, vilken är en skrattretande term i sig när det kommer till småstaden som INTE växer så det knakar (är det inte just det ni så innerligt önskar, bästa kommunstyre…?) , så ryms säkert 8 villatomter här också. Lite trångt är väl en smal sak bara man får till de där attraktiva villorna. Låtsats man riktigt ordentligt så är det ju egentligen inte särskilt långt till sjön heller. Det hela beror ju liksom på vad man jämför med. Tio minuter med cykel är ju i själva verket inte långt alls.

MX8A0847-2

De där villorna som ska byggas på tomten där skolan nu ligger,  skapas i första hand för ”de hitflyttande” sägs det ju. Jag är en sådan. En hitflyttad. Från Stockholm. Trots att jag är uppvuxen här fanns inga planer om att flytta tillbaka. Vi hade skapat vårt liv i Stockholm och hade tänkt att där skulle vi bo kvar. Varför gjorde vi det då? Vad var det som gjorde att vi föll pladask och tog pick och pack och fyra små barn och flyttade,  trots att vi trivdes på Söder i Stockholm, vår stad efter femton år. Det var faktiskt något så enkelt som det UNIKA boendet. Det var just ett hus, som vi inte kunde få i Stockholm. Det var något alldeles annorlunda mot alla de nyproducerade områden runtom innerstaden, något som var raka motsatsen till den typ av boende som var inom räckhåll även för oss. Men vi föll aldrig, när vi travade runt i dessa nyuppförda villakvarter så kände vi att det här var inte just det vi allra mest önskade. Vi letade efter något helt annat. Och såklart fanns de husen även runt Stockholm men de kunde inte bli vår verklighet, inte på långa vägar. Och det är ju liksom just där skon klämmer. Man kanske börjar drömma om just den där typen av önskeboende, fantiserar så pass mycket att man kanske till sist alldeles plötsligt och totalt otippat lämnar livet man skönt inrutat sig i. Lämnar vänner, storstaden runt husknuten med allt vad den innebär, jobbet och ibland också karriären. Helt enkelt lämnar det liv som du i själva verket trivs ypperligt med. Men det är något annat som drar och för väldigt många är det just att skapa sitt liv och landa i något som är precis tvärtemot det man kan uppnå i bostadskarusellens eviga snurrande. Såklart finns flera aspekter i en flytt, vissa kanske kommer till i själva processen, men för väldigt många tror jag det börjar i ett hus. Ett personligt boende, det där man fantiserade om. Ett hus där man inte byggt efter standardlösningar och nyuppfunna stadsplaner. Jag kan räkna upp så många som varit i samma sits som oss och vad var det som de föll för? Hur började drömmarna som gjorde att man vågade närma sig tanken om att faktiskt byta liv. Vad var det som gjorde att man plötsligt övervägde och vred och vände på något som tidigare verkat fullständigt otänkbart?

Drömbostaden såklart. En kyrka som bostad, en gammal skola, en herrgård, en makalös glasveranda, ett hundraårigt hus med knarrande golv, gamla äppelträdgårdar och växthus med bubbliga fönster, rum i fil och salar med fiskbensparkett… Inte en endaste en som jag vet lämnade storstaden för ett nyproducerat område a´la kommunbyggd. Åtminstone inte av dem som aldrig haft planen på att flytta. Och där spelade inte ens den lilla sjönära glimten någon roll. Nepp, i så fall var det en sjötomt med egen brygga i sikte. Någon frågade mig en gång varför vi inte köpte ett ”helt vanligt” hus. Underhållsfritt och billigare och sådär hanterbart. Frågan kom säkert upp någon gång när vi stod i någon vansinnesrenovering och jag förmodligen bröt ihop. Nä, för då hade vi aldrig flyttat. Det är faktiskt helt sant. Oavsett om jag kan räkna upp tusen anledningar som jag älskar idag med att bo just här, så hade vi aldrig flyttat om inte just det här huset hade dykt upp. Så är det. Och nu säger jag inte att en unik gammal skola kan rymma ett helt flyttlass från Stockholm men det är själva inställningen. Det är just den typ av byggnader och boenden som gör en stad unik. Mervärdet och det unika i en stad består såklart från många olika delar. Och ett unik kulturhistoriskt värde är helt klart attraktivt och intressant. Samma attraktion når inte det nyproducerade. Åtminstone inte om vi pratar den här typen av nybyggnation som då är på ren och skär bekostnad av något annat. Huruvida ett nybyggt villaområde kan mätas i det vackra och estetiska gentemot skolbyggnader från 1800-talet kan säkert diskuteras vilt. Men jag är i alla fall helt på det klara på vad jag tycker i den frågan.

Nu vill jag också påpeka för att undvika missförstånd. Jag värderar inte nyproducerade bostäder på något vis lägre än gamla byggnader. Jag vill bara inte att de ska ersätta gamla byggnader i bra skick, att det ena ska utesluta det andra. Och dessutom klargöra att nyproducerat absolut inte skulle vara mer attraktivt än det unika som redan finns.

MX8A0870

Och en annan synpunkt i allt detta, framför allt blir inte en kommunstyrelse särskilt attraktiv med en inställning som denna. Att öppet köra över en opinion där väldigt många medborgare engagerat sig , att inte lyssna till ren fakta från experter, att totalt ignorera  stadens kulturarv. Det sätter sannerligen inte Katrineholm på kartan som en kommun som lyssnar på sina egna. Snarare en kommunstyrelse som sätter prestige och egen vinning i absolut första hand. Vad blir nästa sak, när kör ni över invånarna nästa gång?

Nu känner ju inte alla till Katrineholm som stad men jag lovar er att det är inte en tätbefolkad stad. Det är inte så att det inte finns mark att bygga på. Avstånden är korta och i läge med Djulö Skola finns absolut andra tomter att ta sikte på. Obebyggda sådana. Det är nästan så jag därför inte kan låta bli att fundera över om det ligger en hund begraven här. Varenda vettig människa borde ju känna glädje och stolthet och WOW – vi har en kulturskatt här! Så otroligt värd att bevara, till varje pris. Och är det faktiskt så att saker inte står rätt till borde, Göran Dahlström och hans styrelsegäng, helt enkelt krypa till korset och säga sanningen. För att återvinna någon som helst respekt. I nuläget känns allt annat mer humant än detta politiska maktspel.

MX8A0870-2

Nomi hade sin egen syn på saken då jag igår berättade att skolan trots allt förmodligen rivs. – Jag vill att vi åker dit direkt. Imorgon då, jag vill ha ledigt från skolan. Sedan ska jag säga såhär. Hej jag heter Nomi, varför förstår ni inte att skolan är värd??? Den är värd jättemycket för mig och för min mamma och alla andra. Alla gamla saker är värda så mycket. De har historier i sig, liksom inuti. Fast de inte syns utanpå, men det där vet väl alla ändå? De där historierna kommer alltid stanna kvar men inte om man har sönder dem! Då är det som om tusentals sagor inte finns längre. Tänk det som om ni skulle rivas, själva alltså, då skulle ni känna er som platta pannkakor. Och det kommer vara för alltid. En gång borta, alltid borta. Nu kanske det är lättare att förstå, för ni måste förstå, om ni verkligen tänker på hur det skulle kännas. Att rivas ned alltså. På riktigt.

Sedan sade vi att det skulle vara bra med ett plakat och skrika ganska högt. Kanske ”Upp till kamp” eller så. Om de inte släpper in oss alltså.

länsstyrelsen slår fast om djulö skola – inget liknande finns bevarat i sverige

20150514-MX8A60121200nyaste

Minns ni Djulö skola? Glömmer man inte i första taget eller hur.

Här kan du läsa del 1 om det hela började, hur vi blev alldeles hjärtedrabbade en dag förra våren.

”Vi sprang runt och kikade i varje fönster, ryckte i dörrar och kände på väggarna Och vi är fast beslutna om att Djulö Skola inte ska rivas. Inte utan att vi kämpar så gott vi kan. Nu får jag säkert halva kommunstyret på mig men jag tror inte ett skvatt på att det skulle vara ruttet. Det är bara enklare på det viset. Att riva ner och bygga nytt. Mer vinstmässigt liksom. Inte sådär bestämt med själva hjärtat utan något helt annat som styr. Fram för mer hjärtebeslut. För att städerna behöver det så in i vassen mycket. För att inte tala om husen själva. Och människorna som bor där. Nomi tror i och för sig att de tänker riva det av rädsla. Bara sådär utifall att. Om det en dag skulle dyka upp spöken, varulvar eller djävular där. Inte för att det finns ett spår av något sådant idag men att de som bestämmer bara går runt och inbillar sig saker. Det är nämligen då man gör dumma saker.”

20151001-MX8A8934-1200nyaste

Sedan skrev jag ett långt brev till kommunen (finns ett utdrag här att läsa) och liksom lite öppet mål hur vi ska skulle kunna göra något väldigt bra av den här skolan. Och möte blev det med själva kommunstyret. Men så kom beslutet att man river hela alltet. Jag blev arg och skrev världens längsta blogginlägg. 

20150514-MX8A59321200nyaste

Sedan blev jag ännu argare och skriver ett ännu ilsknare inlägg. Inte för att arghet hjälper men det ena efter det andra uttalandet,där man faktiskt från kommunstyret sida körda över alla som ville rädda skolan, gjorde att man inget annat kunde vara. Väldigt många blir arga och en FB-sida växer med superengagemang.  Jag, och en av eldsjälarna (tillsammans med sin fru Karin och bägge dessutom proffs på byggnadsvård) Anders Bergfjord är med på tv. Se gärna inslaget här, jag blir jättearg (igen) när jag ser det igen, vissa uttalanden kan jag för mitt liv inte ens förstå hur jag än vrider och vänder på det. Kanske är det bättre att låtsats lite ”snyggt” i sådana lägen.

20150514-MX8A60211200nyasste

Djulö Skola hamnar på Gula listan, Byggnadsvårdsföreningens lista av hotade miljöer. Och det startas namninsamlingar, det skrivs insändare, kunniga pratar sakligt och informativt i radio och tidningen. Som sagt, otroligt starkt engagemang av väldigt många. Man drar i alla trådar man kan, man samlar fakta och lägger ner en hel massa tid på att rädda skolan. Men kommunen håller fast vi sin sak. Rivas ska den. Kritiken växer från Katrineholms invånare och sakkunniga runtom i landet. Plötsligt föreslås en utredning av ärendet, förslaget kommer från kommunens sida och personen som ska leda den är en av de som talat mest kritiskt om skolans skick och bla nämnt den som ”sunkig”. Intressant. Men förslaget står fortfarande fast. Här har Anders Bergfjord skrivit en intressant insändare  där han bla skriver om frågan som kom upp i kommunalfullmäktige huruvida en grundlig antikvarisk förundersökning har gjorts. ”På min fråga till Göran Dahlström och Lars Härnström i kommunfullmäktige i oktober menade båda att tillräckliga undersökningar gjorts och att antikvarier varit inkopplade, -för 36 år sedan!” Det är nästan som man tror det är ett skämt, men det sorgliga är att så är inte fallet.

20151001-MX8A8962-1200-1000x1500

Men så idag, hör och häpna och lycklig nyhet, stod det så här i vår lokaltidning Katrineholms Kuriren  Länsstyrelsen har gjort antikvarisk förundersökning av Djulö Skola. Och jag visste det! Vi kände det i magen den där dagen i maj. Skolbyggnaderna är unika i sitt slag i landet. Det finns ingen liknande skolmiljö bevarad i Sverige! Förstår ni, här sitter en kommunstyrelse som vill jämna detta med marken. Hur kan man vilja önska bort det vackra och framför allt något som gör Katrineholm unikt? Sådant som många andra städer inget hellre önskar. På ledarsidan gissar man att kommunen kommer vidhålla att byggnaderna ska rivas. Av ren prestige och av ekonomiska skäl. Och det skulle verkligen inte förvåna mig för prestigen har fullkomligt stigit dem över huvudet i denna fråga.  Något annat kan det inte vara när förnuftet går som förlorat. Det har aldrig funnits något mer självklart än att bevara den här miljön men man har bara slagit dövörat till. Jag ser verkligen fram emot replik på denna förundersökning. För inte kan Dahlström svara som i intervjun där han får frågan om man inte tagit med de kulturella värdena i det här beslutet: ”Jo, att man inte ska ha skolan kvar.” Fortsättning följer….

 

jul på ändebols gård

 

20151206-MX8A6344-1200

Ni vet ju redan att jag fullkomligt älskar Ändebols Gård. Att deras julmarknad skulle vara den härligaste vi någonsin besökt var nog därför ingen överraskning. Men ändå, så fint. Precis perfekt om du frågar oss. Och det allra bästa är att det är är även  även denna helg. Missa inte! Bästa tipset för ro i själen och julefeeling.

Julmarknad på Ändebols Gård

12-13 December

Klockan 11-16

FB med karta

20151206-MX8A6267-1200

Vi började såklart med lunch.

20151206-MX8A6269-1200

Allt är ekologiskt och närproducerat och hemmagjort. Såklart.

20151206-MX8A6289-1200

Så här gott var det.

20151206-MX8A6307-1200

Och julmusten, de var eniga, den absolut bästa någonsin. Som pepparkakor på flaska, tyckte Liv.

20151206-MX8A6310-1200

Såklart att vi satte oss bredvid fåren.

20151206-MX8A6319-1200

Så gulliga.

20151206-MX8A6349-1200

Och mjuka. Även på det här sättet. Ekolammskinn. Producerade på gården.

20151206-MX8A6353-1200

En annan dag ska ni få veta mer om vad hela familjen har på fötterna just nu. Världens både bästa och finaste skor. Från Kavat. I ekologiskt skinn och fria från PVC, teflon, PTFE och andra fluorerande kolväten. Det känns helt enkelt fantastiskt bra. Sedan att de är superfina gör ju bara saken tusen gånger härligare.

20151206-MX8A6360-1200

Provsmakning av gårdens alla korvar.

20151206-MX8A6363-1200

Sjukt frestande.

20151206-MX8A6381-1200

Efter ett tag var vi ju tvungna att fika också. Saffranskaka med hjortonsylt.

20151206-MX8A6385-1200

Och ännu mera julmust.

20151206-MX8A6394-1200

Så plötsligt blev timman blå. Och regnet smattrade på taken. Och vi ville aldrig åka hem. Har ni sett ljuskronan? Det är svårt att förstå hur stor den är, jättestor och hemskt vacker. Hemmagjord också den av armeringsjärn minsann. Och som ägarinnan Katarina sade, allt som är här inne är ju våra vardagssaker, som halmen på golvet, höbalarna… Vackrast vardag tänker jag.

20151206-MX8A6416-1200

Liv hade med sig en bok. Smart.

20151206-MX8A6432-1200

Växthuset är ju annars proppfullt av mänder av ekotomater, men precis lagom till jul tas alla plantor alltså ned. För att sedan börja växa igen i januari. Vilken tur för oss att också tomater har paus.

20151206-MX8A6452-1200

Sakta men säkert föll mörkret och massor av ljus tändes.

20151206-MX8A6462-1200

Som sagt, vi ville aldrig gå hem.

20151206-MX8A6491-1200

Till sist hade vi inget val. Och Kristo sade att det är ju såhär man vill ha det. Det är det verkligen, sade jag.

20151206-MX8A6495-1200

Familjen Molitor har skapat en egen liten värld ute på Ändebols Gård som jag varmt rekommenderar alla att besöka. Det är så mycket värme och kärlek lagd på den här platsen som märks i varje vrå. Ingenting känns konstlat eller tillrättalagt utan rakt igenom äkta. Jag är genuint tacksam att vi har det här stället någon mil från Katrineholm. Just nu funderar jag på hur vi ska hinna ut dit även denna helg. Jag känner att jag längtar. Trots att det var fullt med folk så blev jag lugn som en filbunke där bland halmen och ljuset som var alldeles magiskt. Absolut bästa i julruschtider. Och annars också.

jag är på tv och jättearg

untitled.pngmargeny

 

Jag är så arg. Sådär jättearg, så att jag nästan har svårt att formulera mig. Ni kanske minns Katrineholms kommuns beslut om att riva av välbevarade skolbyggnader som stått på sin plats sedan mitten av 1800-talet , som jag skrivit tidigare. Som sagt, arg!! På något underligt vis känns det som om själva rivningen nästan har blivit sekundär i detta ärende. Inte så att jag tycker det är mindre viktigt att strida mot detta vansinne, för allt i världen nej.  Men just nu står jag frågande och med en obehaglig känsla – hur i hela friden resonerar man från kommunstyrelsen med Göran Dahlström i spetsen? Jag måste först poängtera att jag ser detta som en opolitisk fråga så ingen behöver missförstå mig där. Frågan grundar sig i helt enkelt i sunt förnuft, i allt från kulturhistoriska värden till ekologiska fotavtryck. Men hur kan man köra över en opinion som faktiskt finns här i staden. Hur kan man välja att överhuvudtaget inte lyssna på oss som bor här? Hur kan man se det hela som en fråga om prestige när det handlar om något helt annat, för det är precis så det känns. En arrogant attityd men svar som får mig att fundera ett varv till. Jag kan inte låta bli att tänka, vad händer härnäst? I vilka andra frågor kan kommunen välja att inte lyssna på oss som bor här?

Jag och Anders Bergfjord ( kunnigheten själv inom byggnadsvård som tillsammans med sin fru dessutom har flyttat en skola en gång ) blev intervjuade av SVT om frågan. I samma inslag frågar man även vår kommunordförande Göran Dahlström som berättar att man inte kommer bry sig om opinionen överhuvudtaget, skolbyggnaderna ska rivas. Punkt. Namninsamlingar spelar ingen roll, det kan bli hur många som helst, beslutet kommer att stå kvar. Han slänger sig dessutom med osanningar om att skolan har stått tom sedan 1960 utan att någon brytt sig. Skolbyggnaderna har används under åren från fritids/replokaler, auktionskammare och även hyrts av Familjen Åström på Duwfeholms Herrgård vilka är välkända över att driva många fantastiska verksamheter. Jag kan själv skriva under på att jag presenterat en idé med skolan. Skrev ett långt brev i våras och blev kallad på möte minsann för att berätta mer…  Samtidigt kan man ju fråga sig om det inte borde ligga i kommunens egenintresse att fundera ut kreativa idéer om en fantastisk byggnad som redan står där. Idéer som skulle kunna gynna en hel kommun och dess invånare. Kreativa lösningar som skulle kunna locka människor till vår kommun. Men nej, riva ska man som man alltid har gjort. På bilden ovan ser ni Margretehill. Ett av de vackra hus som rivits under åren. Min pappa berättar om en morgon 1972 då han cyklade staden runt och fotograferade alla hus som rivdes under denna våg. Sorgligt. Och ännu sorgligare att man göra samma sak 43 år senare.

Här kan ni se inslaget på SVT Play med mig och Anders Bergfjord. Och även en kommunordförande…

 

Designern Jens Fager skrev ett brev till Göran Dahlström

Igår fick jag ett meddelande från min vän Linn Benediktson gällande, Djulö gamla skola och det tragiska beslut om rivning, som Göran Dahlström & Co har beslutat. 

Jag är uppvuxen i Katrineholm och jobbar idag som designer. Vi ritar produkter, inredningar och utställningar. Vi jobbar mot både svenska stora och internationella företag.

Estetik är min vardag och något som är viktigt för människans välbefinnande. Framför allt är historia viktigt och betydelsefulla byggnader som Djulö gamla skola. Detta är en stor del av vårt arv som enligt min mening, utan ens utan tvekan skall stå på sin plats precis, som den har gjort sedan byggnation.

Jag blir åter igen lite mörkrädd för beslut fattade av kommunen som dessa.

Är Katrineholm i sådan ekonomisk kris att man måste riva byggnationer av denna vikt, för att kunna sälja några tomter? Kan vi inte ta och vakna upp och börja koppla in den kreativa nerven för att inbringa dessa pengar från annat håll? Jag hjälper gärna till, om det finns en mottaglighet hos kommunen att lösa detta?

Jag hoppas att kommunstyrelsen, bestående av förnuftiga och intelligenta människor, lyssnar till den stora massan. Lyssnar på dem och kommer till insikt att det beslut som har fattats inte är rätt beslut.

Snälla tänk en gång till…..Varken riv eller flytta denna skönhet som vi alla kan vara stolta över och som vi tillsammans kan nyttja på ett bra sätt.

Tack!

Jens Fager / Designer

Göran Dahlströms svar på Jens Fager mail

Hej Jens.
Beslutet fattades av Kommunstyrelsen förra veckan och ska nu verkställas av Samhällsbyggnadsförvaltningen. Frågan ska således inte hanteras mer av politiken utan är nu överlämnad till tjänstemännen att verkställa enligt beslutet.

Med vänlig hälsning
Göran Dahlström
Kommunstyrelsens ordförande

 

Själv skickade jag redan i våras ett brev till kommunen angående en idé jag hade med skolan. Jag blev inbjuden till möte där jag fick möjlighet att presentera idén för självaste Göran Dahlström.  Man frågade om ett uppföljningsmöte under hösten men istället kom ett klubbat rivningsbeslut.

Här är ett utdrag ur mitt brev, där jag dessutom nämnde en  mängd lokala företag som stod bakom idén.

…. Nu vet du lite om Mokkasin och nu till saken varför jag vill möta dig. Under åren så har jag gång på gång varit inbjuden till platser i Sverige som lika gärna hade kunnat vara New York eller Paris om man går på känslan som sätter sig i magen. Om man syftar på kreativiteten som spirar och människorna runt omkring. Men som inte är någon storstad och ibland inte ens en stad utan en liten plats bland åkrar och ängar i ingenstans. Men dit folk vallfärdar just för den där speciella känslans skull. Dit man åker många mil för att få delta och där alltsammans bidrar till att hela området runtomkring växer. Kommun och näringslivs blomstrar och intresset växer för själva bygden och staden.

Och det är precis det vi också vill ge Katrineholm. Att helt enkelt dela med oss av det vi är bra på. Att låta Katrineholm få ta del av våra erfarenheter, skaparkraft och kreativitet och inte minst det kontaktnät av begåvade människor vi har runt omkring oss. Vi ser inga begränsningar utan bara möjligheter. Att ge staden en plats för inspiration inom många områden. Vi ser det hela bara som en början, som vårt livsprojekt. Som får utvecklas med tiden och aldrig stå still. Våra idéer är oändliga. Och det är just allt detta som gör det hela så fantastiskt och spännande.

Vi önskar en plats, nära staden. En vacker och lugn miljö. Vi behöver ljuset och naturen nära. Men också staden runt husknuten, för vi vill ju att Katrineholm ska vara med. Vi vill knyta an så mycket lokala aktörer det bara går. I form av mat, boende och allt vi kan behöva. Vi vill sätta Katrineholm på kartan. Och vi vill bevara historien. Vi vill att platsen ska vara Djulö Skola. Vi vill blåsa liv i de gamla byggnaderna och hysa in all världens kreativitet där. Vi vill bevara, vårda och lyfta fram allt det vackra som finns. Vi vill blåsa liv och ta till vara på alla historier som sitter i väggarna och även de som fortfarande kan berättas. Vi vill att skolan och dess kringliggande byggnader får chansen att komma till sin glans igen. Vi önskar att omforma dem till studios eller kalla det ateljéer om du vill. Vackra rum med en enkel och nästintill sakral bas. Ljus och tomma ytor för att sedan fylla med kreativitet som workshops, fotograferingar, middagsevent, yogaklasser, mindfulness och musik.

Vår vision är en plats där kreativitet och lust får spelrum och där man enkelt kan hysa in all världens möjligheter. Vi vill ge Katrineholm det ställe som vi själva saknar.En plats vi själva vill besöka. En plats dit människor vill komma. Både från nära håll men vi vet också att avståndet inte är någon nackdel bara det finns det speciella att erbjuda. Vi vet det av erfarenhet och av alla fantastiska möten som skett i vårt eget hus sedan jag startade Mokkasin. Vi älskar tanken att få möjlighet att samarbeta med de lokala aktörer vi har här omkring oss. De likasinnade och fulla av energi, precis som vi. Vi vet redan nu de som står bakom vår idé och som vi också räknar som framtida samarbetspartner.Bland de lokala aktörerna ser vi inga hinder, det är dem vi behöver i ett nära samarbete för att utveckla vår drömMen vi behöver din hjälp, vi har hört att planer finns på att riva skolan och det är därför jag vill att vi ses. Vi vill stoppa detta av hela vårt hjärta. Och som du nu säkert förstår, göra det rakt motsatta. Vi vill visa omvärlden att Katrineholm är något att räkna med. Långt ifrån de åren då man rev och hellre byggde nytt. Och istället nära det nya sättet att tänka, i att bevara och ta hand om. Och satsa med hjärtat allra först. Att våga för att vinna. Ett kanske uttjatat uttryck men så sant. Vi vill visa att världen lika gärna finns här på hemmaplan som någon annanstans på jordklotet. Vill du vara med oss på resan?

Vi ser fram emot att höra från dig!

Bästa hälsningar

Sofia Vusir Jansson

Som sagt, ilska kan göra en mållös. Jag ryser av tanken om vad som kommer hända inom kort. Träflis har jag hört att det blir av hundraåriga timrade hus som ogillas av en kmmunstyrelse.  Historier i spillror liksom. Det finns en namninsamling. Nu säger han ju att inga namninsamlingar i världen kommer hjälpa. Men jag kommer aldrig sluta tro på att det goda alltid vinner till slut. Så skriv gärna ditt namn på listan. Det skulle vara väldigt snällt och framförallt så viktigt.

Här finns listan Min kampanj – Rädda Djulö Gamla skola

Ändebols gård

20151011-MX8A9517-2blog

Jag, till Kristo när vi kom hem idag.

– Skulle du vilja bo sådär? På gården alltså?

– Amen, skämtar du? Det är väl allt man önskar.

– Varför då?

– För att fly från civilisationens helsike.

– Men det kan jag ju inte skriva på bloggen?

– Nä, sade Kristo.

20151011-MX8A9528-2blog

Hursomhelt är det helt underbart ställe. Jag har skrivit om Ändebols Gård förut i bloggen, här.  Ett småskaligt och ekologiskt jordbruk som ligger 2 mil norr om Katrineholm. Fantastiskt på alla sätt. Maten, fikat och den lilla gårdsbutiken.

20151011-MX8A9549-2blog

Fikat ja. Zucchini-kaka med nötter, galet gott.

20151011-MX8A9566-2blog

Ttfn, brb, gtg, gj, afaik, afk, dga, m8, l8r,4… Viggo förklarar twitter-språk för mossiga vuxna.

20151011-MX8A9569-2blog

Medans andra kör racerbåt.

20151011-MX8A9574-2blog

Bjuder på en kisande bild. Men It´s a bow – örhängena. Så himla fina. Snart i en affär nära dig.

20151011-MX8A9613-2blog

– Kan vi ta med oss en höna hem, frågade Nomi, så vi får ägg. Ja, det har ju varit på tapeten men ännu inte blivit verklighet. Men alla ville hålla och alla ville valla Urban.

20151011-MX8A9616-2blog

Isa och hönan.

20151011-MX8A9643-2blg

Precis vid stängningsdax kom Nomi på att hon var hungrig och faktiskt inte ätit lunch. Och till råga på allt skulle raka vägen till konståkningsträningen.  Snälla gården fixade det som var kvar av tomatsoppan som var maklöst god.

20151011-MX8A9654-2blog

Hejhej.. Glad över perfekta flaskborstar och en ny bok, Självhushållning; en handbok för realister och drömmare. 

20151011-MX8A9649-2blog

Bättre än Grönan. Miljarder gånger bättre.