-
är lite kär i mitt jobb
Den här hösten började med en rivstart. Funderar ibland på om det var en start eller mer än fortsättning. Strunt detsamma för det är så kul på jobbet just nu. Nyöppningen av Ungkulturhuset Perrongen närmar sig med stormsteg. Och deras instagram är igång igen, söta Anna & Robin flaggar för nystart här – kolla! Eller på FB /Ungkultur
Och vi donar och fixar alltmedans alla de folk vi kan knycka får bli involverade. Det är fullt ös i de gamla lokstallarna och jag önskar mig i smyg in på den ena efter andra föreläsningen… Som idag när anställda vid Katrineholms kommun inledde sin HBTQ-certifiering. Just nu pågår denna satsning här i Katrineholm vilket kanske kan tyckas som en självklar sak i varenda litet hörn av världen. Men eftersom verkligheten ser annorlunda ut blir jag extra varm i hjärtat att det är så där vi bor.
Och gissa orden? Det saknas ju några bokstäver och två prickar… Upp på väggen ska de.
Linn fick det mest tålamodsprövande uppdraget igår. Om hon är the queen av tålamod så är jag den absolut raka motsatsen. Jag ger upp redan innan jag börjat. Inte världens bästa egenskap kanske.
Vi behövde för övrigt en dagbädd och insåg att vi hade den mest perfekta mitt framför ögonen på oss. Den gamla och i och för sig väldigt eleganta Karl Johan soffan fick sig en liten remake och fortsättning följer.
Ryggstödet plockades enkelt bort, så pass enkelt och smärtfritt att om man skulle önska sig just en soffa igen om två månader så är det inga problem alls.
En extra planka lades till i bakkant, en rundstav sågades av på mitten och limmades fast i underkant. Alltsammans ska sedan betsas. Och ett vackert blågrönt sammetstyg är väl värt att vänta in och sedan har Helena lovat en omklädnad. Kommer bli världens vackraste dagbädd där man kan mysa både åt sofforna till höger och till vänster.
Gamla underreden som gömts under bråte har fått gamla plankor nedsänkta som nya bordsskivor. Älskar. Och mörkbrun, tvinnad textilkabel är inhandlad för ganska mycket mer mysbelysning.
Många album är det.
Det är liksom bara att välja… Ni förstår att jag älskar mitt jobb väl?!
-
nästan som hemma men ändå inte alls
Helgen har varit jobb på ett av de mest fantastiska ställen jag vet här i Katrineholm. Gamla lokstallar som tagits hand om och renoverats till ett ungkulturhus som rymmer det mesta av kreativitet. Lovar att jag fantiserat ungefär tusen gånger om hur det skulle vara att bo här. För all del kan jag ta det som studio också men det vet ni ju redan. Skulle liksom inte ha några problem med det.
Men nåväl, jag har ju inte hängt här för inflyttning på ena eller andra sättet. Vi ska inreda cafédelen och göra den mysig.
Såhär har jag tänkt – jag vill att vi skapar en plats som inte ser ut som hemma men känns som hemma. Man ska känna i magen precis såsom man ska göra i sitt eget rum, allt ska kännas mjukt och tryggt. Samtidigt ska det finnas sådant att titta på som inspirerar och får tankarna att flyga iväg dit man minst anar. Som landar kreativa tankar och sätter igång dem. Jag tror nämligen att platser fyllt på rätt sätt liksom kan visa vägen lite i smyg, till att hela världen finns framför oss med alla möjligheter. Oavsett om verkligheten inte alltid ser ut precis på det viset, så är det just den tanken som man kan ska ha med sig när man går genom livet. För självkänslans skull.
Det finns ledord som vi jobbar efter såsom att man ska respektera varandra och att alla har ett lika värde. Såklart och självklart men får ändå inte glömmas, aldrig någonsin. Jag vill få in en delaktighet av ungdomarna som vistas här, såklart är de redan högst delaktiga men jag tänker att det är viktigt att vi inte bara sätter dit en massa sköna saker utan att involvera dem. Jag tror att alla platser där kids vistas bör förankra dem en stenstark grund av mod och få dem att våga ta plats precis såsom de är, var och en med egna personligheter och bakgrunder. Det där görs såklart hela tiden på en massa olika sätt tillsammans med de som jobbar aktivt med ungdomarna, men min förhoppning är att det även funkar på detta plan.
Bland annat kommer vi att skapa en jättetavelvägg med deras alster. Vi har också byggt stora griffeltavlor som får förändras av dem som får pennor i händerna. Allt det får byta skepnad allt eftersom, så att alla finner sin plats.
Sedan var det ju det där om att föda tankar. Jag funderar på att påbörja som det önsketräd precis som det som Yoko Ono startade på Moma i New York. Där fanns ett önsketräd fullt med önskningar om människors lika värde och en bättre värld. Kanske om någon vågar skriva första lappen så har vi snart världens vackraste samling av önskningar. Och säg den värld som inte kan börja i just önskningar av de som ska ta över allt sedan. Och en griffeltavla har vi till övers, den är stor som en klottervägg. Kanske kan alla som passerar skriva vad kärlek är? Jag tror att tankar mår väldigt bra av att hamna som synliga ord. Det är lite så det snurrar i mitt huvud just nu.
Som jag skrev tidigare så jobbar vi nästan uteslutande med remake och second hand. Den gamla skänken får bli reception med färger som tas upp från byggnaden. Den här blågrå är ljuvlig och pryder alla gamla järnpelare i lokalen.
Jag hade hjälp av Viggo och Charlie.
Dessutom fick de provmysa i varje hörn där vi ställde möbler. Jag frågade om hur det kändes i magen och de svarade.
Jag testhängde lite skivomslag. Vi har samlat vinyler från då det inte såg ut exakt som idag. Eller från tiden innan de mer och mer föll i glömska. Och sedan ställer vi dit en grammofon som man får lov att använda lite som man vill, allt för kontrastens skull. Kolla Boney M´s Ocean of Fantasy – hur snyggt omslag ?
You´re my heart, your my soul. Alltså hur snygga? 1983 alltså. Det var tider.
Här får det bli en skrivarhörna och lite såsom det kan se ut.
Med mood boards på väggen och allt därtill. Någon har gjort ett hjärtträd, fint där.
Vi har perfekta medarbetare som utför det vi ber om alldeles galant. En fyra meter sittbänk har byggts. Och en vägg av armeringsjärn har svetsats ihop. Den ska ha en botten och växter ska klättra bland inspirationslappar.
Älskar stolarna som vi fann på Möbelmagasinet för nästan ingenting alls. Mellan bänk och stolar ska bordsskivor gjutas och vi återanvänder underreden som finns i huset.
När solen blev mjukare framåt kvällen var det alldeles sagolikt. Ni förstår att man inte vill lämna stället väl?
-
söndag
Sommarlovets allra sista dag. Hänga i en djungel full av tomater kan man absolut tänka sig då.
Det är såklart att vi firar att sommaren varit snäll och mjuk med finfika vid vårt favoritställe Ändebols gård.
Denna fantastiska plats som jag bloggat om här, här och här.
Märkligt nog har vi inte varit där på hela sommaren. Men lyckligtvis så har de öppet ända tills slutet av oktober.
Det är svårt att fatta att växthuset med miljarder tomater var platsen för världens mysigaste julmarknad när det begav sig.
Halva familjen gick in och fikade då getingarna var ivrigare än vanligt. Men alltså, man står ju ut bara man får sitta vid den här väggen byggd av humle.
Helt plötsligt hade sommaren kommit tillbaka och det känns lite lyxigt lagom till skolstart. Man vill ju gärna skjuta upp det där med nya höstgarderober för fyra ungar. Helst indiansommar ända till vintertid.
Bröder.
Nomi körde någon slags enmansteater i den forna bersån. – Tack för kaffet Lisa, jag tar en påtår. Har du bakat alla sju sorters kakor alldeles själv? Nähä, inte det??
Barnen älskar Ändebols Gård precis lika mycket som vi. Det finns liksom alltid något mjukt djur att gosa med. Dartanjang kurade ihop sig hos den ena och den andra. Katarina gav dem lite bra tips och ett lyckligt uppdrag. Att släppa ut hönsen som hade utegångsförbud för dagen. Viggo tyckte det hela var bland det gulligaste han sett, när hönsen travade ut från sin lilla port, en efter en, på led.
’
-Man ser inte stödet väl? Det ser ut som jag kör på riktigt?
Vi handlade till middagen.
Chili och rödbetor…
…och de allra godaste tomaterna.
Katarina tipsade om Aptitrundan som går av stapeln 11 September. Ni ska få veta mer om detta men se till att kryssa en höstig söndag i almanackan.
Bondepraktikan säger att mycket rönnbär ger en sträng och snörik vinter. Jatack, det längtar vi efter.
Var det inte hönsmys så var det kattgos.
Skolstart imorgon. Både förväntningar och fjärilar i magen.
Men jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre sätt att landa tankarna än just såhär.
-
tur att jag äger mina egna drömmar
Ni vet det där med att andras skrot är någon annans skatt. Det finns såklart de som skakar på huvudet och inte riktigt delar min entusiasm när det kommer till den biten men det bjussar jag på. Bara jag får rota runt exakt där man minst anar att hitta något är jag nöjd.
Egentligen började det där lyriska redan igår, vid omklädningsrummet på snickeriet. Alltså! De där skåpen! Och stolen. Och anslagstavlan! Och hej och hå vad jag ojade mig. De arbetande där på snickeriet var inte riktigt av samma glädje och lyckorus över just detta. Faktum är att de stirrade en smula skeptisk på hon som verkade vilja packa med sig varenda pinal därifrån.
Men i alla fall, det var då jag började tänka på att det kanske finns annat. I förråden, som ska slängas men kanske bara behöver lite remake, lite kärlek och lite tvätt för att få sin glans tillbaka. Som den här arbetsbänken, kommer att sitta som en smäck som ett underrede till ett bord som ska byggas av gamla plankor från själva stället.
Jag menar hur fint vore det inte om vi rodde ihop stundande projekt på det som finns gömt i samma hus.
Det finns några dörrar som är väldigt låsta men frågar man så kommer man oftast vidare.
Tycker väldigt mycket om detta ställe och den förälskelsen blev ju inte mindre när vi låst upp en av dörrarna.
Bara väggarna får mig grön av avund.
Sedan orkade jag nästan inte mer. Förstår ni när man öppnar upp alla fönster? Och ställer upp dörrarna mot sommaren. Eller vilken årstid som helst går bra. Jag har ju en dröm om en plats som bara är en ateljé kort och gott. Som man bara fyller med allt kreativt man bara önskar för stunden. Bara rymd och vackert och nästan tomt när det inte händer. Ljus och tomma ytor för att sedan fylla med all världens härlighet. Såklart skulle jag ta miljarder bilder här och sätta lika många andra projekt i rullning. Och hjälp vilka middagsbjudningar med alla fina man skulle kunna fixa. Sådana där sammankomster där allt bygger på pratet mer än något annat. För det andra finns redan. Och allas kids som hänger vid skateparken skulle få hälsa på precis när de än ville för att jag tänker att det är allt lite spännande när vi syr kostymer och tillverkar rekvisita som ser allt annat än på riktigt ut. Ni minns ju det här stället som brann och som nu mest är spillror kvar. Då drömde jag ju också. Så det stod härliga till. Och om skolan. Här finns ju ett ställe som fortfarande är helt och som absolut finns planer för. Det enda problemet är att planerna inte är mina och jag äger varken nyckel eller plats. Tur att jag äger drömmarna i alla fall. Livet blir mjukare på så vis.
Liksom bara att släppa in ljuset. Helt otroligt faktiskt, att de bara står där.
Så tacksamma av allt vi fann och som ska få komma fram i ljuset. Det kommer att bli så fint.
Och här kryper vi upp med kuddar och plädar och tittar när snön faller genom iskristallerna som bildat sitt mönster på hundraåriga glas. Och när solen försvinner i vintrig eftermiddag så sätter vi igång. Jag tänker att vi gör något åt det här hållet.
Vi ska bara städa lite först. Det sägs att duvorna är lika förtjusta i stället som vi.
-
finbesök i trakterna
Vi for för att möta upp Mari och Anna på Ekenäs Kvarn som ligger strax utanför Katrineholm. Strax var väl kanske att ta i då vi råkade såklart svänga åt höger istället för att inte svänga alls. I Bettna hittade vi en insomnad handelsbod, sorgligt på sitt vis. Och sedan tänkte vi på när den hade sina glansdagar. Och jämförde lite med typ Ica Maxi…
Nog för att vi närmade oss Kvarnen efter lite vägbeskrivningar av de som visste. Men det är ju hemskt mycket som händer på en skogsväg. Fölen var helt enkelt de minsta vi någonsin sett.
Men till sist så. Det var hemskt länge sedan jag var här, min mamma tog mig hit men jag jag insåg ganska snart att det var en herrans massa år sedan. Det är ett fint ställe hursomhelst och borde besökts mer än så,. Fint fika och en massa gammalt, engelskt och tjusigt, till salu.
Vi mötte alltså upp mina fina bloggkollegor Mari och Anna som gjorde en liten loppisguide runt Katrineholm, här och här. Över fikat passade Nomi på att förklara storheten med Pokemon Go, hysterin kan man också kalla det. Och när hon ändå höll på så drog hon sommarens andra digitala fluga, Musical.ly.
Juno och Sonny Lou.
Alldeles för lugnt för en sjöjungfru…
..mer spännande här. När hon hoppat bland stenar till andra sidan, som var bra mycket snällare än det ser ut, kände jag att hon kanske inte var världens bästa förebild för Juno och Sonny Lou som följde strapatserna med stora ögon. Annars var det precis tvärtom. Gjort var i alla fall gjort.
Sonny Lou undrade om hans mamma ville leka båt. Och då vara själva båten. Självklart ville hon det.
Dessa två små sötnosar undersökte vidderna.
På kvällen kom Mari, Anna och söta barnen hem till oss och åt middag. Skjutsade i världens finaste bil dessutom. Kika här på det glassiga vrålåket och bilder hemifrån oss genom Mari´s ögon. Och här på Anna´s bilder hemifrån oss. Det är så himla roligt att se bilder hur andras tänk och perspektiv. Nästan så man inte känner igen sig fast på ett bra sätt. Mari gjorde dessutom förra sommarens favorit i repris. En helt otroligt vacker blombukett från hennes mammas trädgård.
Det är kvällar som den här som satt glans på min sommar när resten varit lite mer åt andra hållet. Jag ÄLSKAR besök.
Har kollat på den här bilden flera gånger utan att minnas exakt vad vi serverade… Men grillad lax i alla fall, och potatis och morötter från landet. Caprese kan man ju leva på och kryddsmör till grillat är mitt bästa, helst med salt, persilja och citron. Sedan tror jag det är blomkål och svamp som vi alltid grillar i en sådan här panna. Den är så himla smart när det kommer till mindre grönsaker, bara att ösa ner det i pannan, blanda med kryddor och olivolja.
Minsta morötterna men allra godaste är de direkt från landet.
Juno i en annan värld och Sonny Lou jonglerar potatisar som aldrig förr.
En hängmatta när den fortfarande var hel… En annan kväll gick det liksom vildare till..
En fin kväll som slutade med spel och prat på vår lilla glasveranda, när myggorna intog trädgården. De små höll ut och våra barn har helt vänt på dygnet. Minst midnatt innan läggdags. Juno har lånat världens skönaste och allra finaste badrock, från Mini Rodini. Vi fick en sådan fin sommarpresent från Mini Rodini som jag ska visa i ett eget inlägg. Men jag kan lova att badrockarna har lånats till höger och vänster, alla vill ha dem. Så himla mysiga!
-
bland sju sorters blommor
Det är ju lätt att tänka på Frida Kahlo när Nomi bestämmer allt själv. Vi tog en fejkblomma, en från blomsteraffären och resten från vår egen trädgård.
Vi tyckte själva att den här lösningen var den bästa och funderade över hur många kransar som slutat runt halsen innan midsommarkvällar har lidit mot sitt slut.
Det var något med ljuset där vid sjön, vid min syster och Anders sommarställe. Det haglade av instagrammoments mest hela dagen, åtminstone om man får tro modetvillingarna för dagen, Ellen och Liv.
Och så var det där med musselfisket…. Helst med glittriga klackarskor på.
Vid hembygdsgården är det mer som det var förr. Vi är ju nästan alltid just här. Kul att se hur det var 2011 eller 2015.
Indien goes midsommar.
Theo och Viggo är ytterst tveksamma till dansen kring stången.
Men tro´t eller ej. Tre ungar dansar visade sig ha bästa danspeppen, även Viggo efter tvekarstunden.
Vissa har en go-pro för att filma extremsporter. Andra har den för något otolkbart men extremt viktigt.
En.
Tydligen lyckades tjejerna komma undan så ny plan sattes i verket.
Jag fick ett extremt badsug. Vilket aldrig händer. Men lånade min systers bikini och sensationen var ett faktum.
Så herregud vilken uppståndelse det blev. Alla skulle fotografera. Och Charlie förhörde mig om bravaderna på 80-talet när jag var bäst i Sörmland. Hur var det egentligen? Hur mycket jublade människor? Hur mycket är mina priser värda?
Nästan som Zlatan för en sekund.
Kanske var Nomi inspirerad av mina Varbergs-äventyr.
När hon kom tillbaka berättade hon att hon tänkte bli yogalärare och surflärare när hon blir stor. Och delfinskötare. Såklart.
Fatta sandlyckan när högen är av denna storlek.
En utbrytartävling kräver sina assistenter.
Två.
”Det är ingen fara Viggo, det känns som om man inte kan andas men det är bara inbillning. Om du blir yr och inte känner benen är det heller ingen fara..”
Det var en utdragen tävling. Tillsist sade Viggo att han bara hade känsel kvar i huvudet men då var han plötsligt loss.
Framåt den ljusa midsommarnatten skulle det tältas med sjöutsikt.
Tre.
Kära hjärtanes vilken projekt det hela blev.
Men till sist var tältet på plats och Liv fick feeling.
Fyra.
Theo kontrollerar skyddsdräkten inför det hundrasjuttioelfte hämta-bollen-i-brännässlor-uppdraget.
Fem.
Natten var magisk. Funderade rätt mycket varför ljus beter sig som det gör. Kanske är det bara alldeles självklart men ibland känns det inte så.
Hej, det var Nomi som fotograferade.
Sex.
Och kvällen ändrade färg igen för tusende gången. Och jag tänkte att det är nog sjön som gör det.
Sju. Sorters blommor…
..bland den finaste midsommaraftonen.
-
stugan med den egna följetongen
Hemkommen från Varberg så for vi till Norrdal för att hämta alla barna. Stugan i skogen som alltid har funnits där och har en liten följetong här på bloggen. Just där blir det alltid så påtagligt hur det där med att plantera något är för någon annan generation. Hur kastanjen som min morfar planterade någon gång för väldigt länge sedan nu har växt till den allra största. Han fick aldrig se den blomma men vi får, och precis så är det ju alltid. Jag tänker lite att det var ju inte igår den här klätterhortensian var som min klematis, mini och knappt synlig.
Vi spanade på små fågelungar som min mamma och pappa hittat vid busken precis utmed husväggen.
Och den gamla pilen är lagom läskig att svinga sig i. Därunder kan man sitta fast det regnar, det är som en grön grotta.
Gästboken, såklart man skriver några rader. En gästbok måste vara något av det mest älskvärda sådär en massa år efter.
Så 22 juni 2016 var minsann en fin onsdag. Nästan lite vilda västern över det hela om man får tro på vad som står.
Charlie och Viggo hade tagit en tre timmars fisketur med morfar. Fiskelycka och några napp som försvann på vägen upp. Och ni fattar ju hur tunga och stora just de var, helt gigantiska faktiskt, de som försvann ner i djupet igen.
Skräckblandad förtjusning över själva filéandet. Men det fanns alltid en nyttighet med det hela. Det är så lätt att inbilla sig mellan varven att en rektangulär fiskpinne är verklighetens fisk, typ.
Det delas nog rätt många sanningar där vid rensningsbordet. Såsom det alltid har gjort.
Min pappa har fiskat sedan han var yngre än Charlie som står där nu. Det finns inget som hejdar honom. Snålblåst, regn, iskalla vinterdagar eller mygghysteriska fjällhistorier.
Så var det midsommarafton imorgon. Och regnet smattrar mot verandafönstrena. Man är ju inte direkt överraskad. Men det blir fint hursomhelst.
-
där bakom dörren och allt bråte…
Idag när Viggo och Kristo kom hem hoppade jag upp där bakpå och bad om skjuts bort till ett annat ställe av stan.
Viggo har förresten sommarens snyggaste tisha. Från For Good Luck. Vi tumlade den för att den skulle passa Viggo och sedan dess har han levt i den. Likväl som på skolavslutning som i tryckt framtida media. Välgörenhetströja till på köpet, bara bra. Här hamnar pengarna.
I alla fall så åkte vi hit för att jag var tvungen att leta efter en vägg. Denna sorgliga syn. Nu minns stället väl som numera, efter en anlagd brand, är nästintill ett minne blott.
Men jag vägrade tro att allt gått till spillo så jag svängde upp håret och öppnade en dörr.
Fortfarande iklädd yogakläderna från morgonens klass vid en brygga, insåg jag att det var helt klart värt en liten promenad.
Jag vill ha pengar. Då skulle jag städa upp här. Och spara det som faktiskt är helt trots allt.
Med risk för att få en och annan betongklump i huvudet måste jag ändå säga att jag älskar det hela. Jag menar, kan man någonsin tröttna.
Det hela ska jämnas med marken men jag tror att man tar vara på det som går och därför tar det lite tid. Tack för det.
Jag har numera en plan om hur jag skulle kunna smyga in bakvägen så att säga.
Som något från en tecknad film.
Världen har sett värre ställen eller hur. Och ändå så blev det kanske en resturang där. Eller vips ett teaterhus. Det var bara den där penningfrågan det hela går bet på. Ibland drömmer jag i smyg om att jag fick några miljoner bara för braiga idéers skull.
Förstår ni hur mycket som rymdes bakom den där lilla dörren? Helt makalöst faktiskt. Tänk vad mycket man missar här på jorden för att det hela ser så enkelt och anspråkslöst ut på utsidan.
Här sparas det, både på tegel och byggstenar.
Vi var liksom tvungna att åka runt alltsammans. Bara för att greppa själva städvidden av det.
Motorcykel. Inte så jättetråkigt faktiskt.
-
en ponny på kalaset
Vi har alltid varit hemma på barnens kalas. men bland ridskoleönskningar och fullproppade helger så nappade jag när jag hörde talas om Björkviks Ponnyridskola. Ridskolan ligger ett stenkast härifrån och minsann ordnade de hästkalas. Tror ni att Nomi tackade nej till en sådan sak? Knappast. Så förra lördagen tog vi med ett gäng barn och hamnade här.
Jörgen, hälsade tjejerna välkomna och redan här började braiga hästfakta att samla på. Två tjejer fanns med som storstilade hjälpredor och vissa av Nomi´s kompisar har redan vanan inne.
Lite korv och bröd med sjöutsikt. Två meter från stallet.
Sedan började hästfixet. Nu pratar vi totalt ohästig mamma så jag vet varken om de ryktade, tränsade eller bara borstade. Men de fick fina instruktioner och råd om hur man gör. Till och med jag vågade ju närma mig de här små ponnyerna.
Allt prat handlade såklart om hästar. En annan värld liksom. Det känns som lite samma som jag och fotboll. Som en annan planet.
Fast jag fattar ju det mysiga och väldigt fina. Fyra ponnysar på nio barn gjorde ju att alla hade tid och borsta, fixa och fläta.
Det känns inte som den här ponnyn var van vid just flätande men ändå tjusig där bakom luggen.
När stunden i stallet var färdig tog gänget ett par vagnar..
..och ponnysar.
Och begav sig hit. Är landskapet på riktigt kan man ju fråga sig? Ibland är det så lätt att bli hemmablind. Men just den här dagen sög det till i magen att allt är så himla vackert. Den här tiden, när alla vägkanter är fullproppade med lupiner och hundkex. Träden är extra fluffiga och så galet gröna. Och kossor betar på ängarna och grässtrån vajar i vinden. Och sjön glittrar som om det inte fanns någon morgondag. Då är det ju lätt att känna sig helt lycklig över själva världen.
Snacka om hästkoll. På kort tid fick tjejerna veta så mycket de kunde ta in och jag insåg att det här med min hästrädsla handlar nog allra mest om vem som styr runtomkring. Med en Jörgen när det begav sig hade nog också jag fastnat bland hästar istället för totalt raka motsatsen. Bara svaret när Liv frågade om vad hon kunde tänkas behövas inför ridskolestart till hösten. Skor med en liten klack, sådana du har och ett glatt humör. Resten finns att låna, detta är ingen snobbsport.
Nästan som en egen häst.
Selma.
Signe.
Det här med vagn var tydligen extra härligt.
Svea, Estrid och Svea.
Sten, sax eller påse kan behövas mellan varven. Vem ska leda ena hästen och vem ska leda med vem…
Så nöjd.
Inte varje dag man har en ponny med på kalaset.
Supersugen på tårta.
Plötsligt var det något om att leta hästbajs. Fast trots att ingen gick på det så var de helt säkra på att andra överraskningar väntade.
Här uppe på höskullen var det ingen idé. Kanske lite osäkert också, bland ett och annat spöke. Eller var det bara en katt?
Bättre bland ängar och hundkex.
Helt klart bättre.
Världens mysigaste kalas. Ovant att inte fixa något själv men helt klart värt det. Stämningen på Ponnyridskolan var så himla fin. Enkelt, genuint och med fokus på rätt ställe. Jag hade hört mycket gott om dem innan och allt stämde på pricken in.
Och trots att jag är livrädd för hästar sedan långt tillbaka så önskar jag inte hellre än att mina barn får slippa den känslan. Kanske kan jag bli kvitt den rädslan också om jag får hänga här i Björkviksskogarna en höst eller två…
-
torsdag.
Ett av de bästa med vårt jobb är ju att leta rekvisita. Allra särskilt eftersom kravet oftast är vintage och därmed ganska så unikt. Åtminstone känns det bättre på så många vis. Vi tog en tur på somriga vägar till Augustas Antik i Vännevad. Det är bara tio minuter med bil från Katrineholm och alltid väl värt sitt besök. Nu i sommar har Helena öppet allt som oftast och skylten vid stora vägen visar tiden. Såklart hittade Linn världens raraste väggtallrik, på en sekund.
Det är lätt att känna sig som hemma.
Vi visste ju vad vi var ute efter. Men det fina med sådana här ställen att man oftast inte vet innan man ser det, att man kanske önskat sig just detta hela livet.
Ni vet väl att jag har shoppat Morristapeter hos Helena. Så pass unika att agenturen i Sverige fick en massa påringningar om denna tapet när det begav sig. Den hänger i Liv´s rum.
Barnrummet är ju lite av en saga.
Lite varstans är det sagolikt faktiskt.
Egentligen letade vi efter höbalar. Och eftersom Linn gick först så fick hon kasta sig in bland hundkexen.
Det var liksom enda vägen. Nu är det svårt att se men det är ju liksom högt på bägge sidor.
Fast vi fann både halm och höskullar. Lite hemligt sådär.
Kanske en av de somrigaste affärerna jag vet. Ängar åt ena hållet och skog åt andra. Och lupiner såklart.
I presenttider till fröknar och så, vill jag bara påminna om den bästa lilla gåvan av dem alla. En liten stickling. Fint så.
Nu är det lite kaosartat här hemma igen. Eller lite småknäppt mest. Minns en annan juni. Då var det faktiskt bra mycket värre. Helgalet faktiskt. Bloggade om hela sanningen bakom kulisserna här.
Nomi har blivit intresserad av Haute Couture. Hennes stora förebild är Alexander McQueen, eller Machine som hon uttalar hans namn. Han var helt otrolig och man kan ju bara hålla med. Och nu ska hon svänga ihop skolavslutningsstassen har hon planerat och inser att det börjar brinna lite i knutarna. Jag är inte helt klar på planen men idag hittade vi en gammal klänning som ska sys om i något av den här stilen. Och Linn har hittat Laleh-fransar. Och så ska det vara tyll under och megarosett på rumpan…
Påtal om klänningar så hann vi med ytterligare en second hand innan stängningsdags. Nomi skulle med stor beslutsamhet köpa denna 30 kronorsblåsa till Evianne, 11 månader. – Hon kommer smälla av när hon får den här i 1-årspresent!! Alldeles säkert.
Och sedan tvättade vi terass och bar det ena och andra och blommor hit och dit. Alltmedans barnen svalkade sig i poolen. Jordgubbar och grädde vid kvart över tio, då känns det verkligen som sommarlovet är nära.