-
repris á 2012.
Hittade nyss de här bilderna i en tusentalig röra. En massor med tusen bilder, i katastrofal röra. Så jag blev lite glad för de har varit borta i snart två år nu. Egentligen ända sedan jobbet för Eco Wallpaper våren 2012.
Det extra roliga med det här var att det var ett av mina allra första uppdrag. Lite på riktigt sådär. Och eftersom jag inte riktigt visste så skickade jag en hög med bilder. Obeskurna, så de kunde välja själva. Men jag skissade och trodde helt säkert att det var såhär det skulle se ut. När det var tryckt och klart. Absolut en beskuren bild.
Men icke, byrån och Eco Wallpaper valde den här. Och då höll jag på att smälla av. Och mailade och sade att ni måste valt fel. Men röran då?! Hjälp röran var ju liksom inte meningen att den skulle synas. Men det var bilden som trycktes och idag förstår jag varför.
Och trots de senaste åren av pompoms-hysteri och madrasshögar i mängder så kan jag ändå tycka att den där lilla våriga gläntan, som jag hade i fantasin, fortfarande känns lite drömmigt skön. Och sängen är fortfarande mitt drömprojekt för den där är bara pålåtsats. Med målade megakulor i frigolit som ben… -
lite tyg.
Förra sommaren gjorde vi ett jobb för Plaza om textilier. Det var ett högst härligt jobb.
Vi klädde in anslagstavla, pärmar, lådor och konservburkar med Liberty-tyger. Du hittar en del Liberty-tyger på Tygverket men jag hade shoppat tygerna till det här projektet en lördag i Paris. På det här stället är utbudet enormt och runtomkring finns massor av textilaffärer av olika slag.
En uppochnervänd typograflåda är ett perfekt skrivbordsunderlägg.
Vi sydde små påsar och finade till dem med knappar och fransar. Till vimplarna gjorde vi små bollar. Vi klippte rundlar och fyllde dem med vadd.
Under sommarens soligaste dagar så gjorde vi också en vikvägg av Ikeas gavlar Ivar. Vi lutade dem för att bli väck den gula furunyansen en gång för alla. Lut är stark men också väldigt enkelt att ha att göra med. Vi penslade på med en svamp och borstade bort efter ett dygn. Vi fäste gångjärn på baksidan av vikväggen och häftade fast tyger med häftpistol.
Tygerna från William Morris är ju ett väldigt fint stycke för sig och jag älskar dem ihop med det ljusa. Vikväggen är ju också en finurlig sak som jag funderar på varför den inte finns mer än vad den gör. Ett sådant enkelt sätt att skapa rum i rummet. Och så mycket enklare en att bygga en fast vägg. Min bästa inspiration till vikväggar hittade jag oväntat nog på slottet Versailles. Mari-Antoinette hade visst dille på sådana, fast med äkta guld och betydligt mer exklusiva då. -
söndagsönskning och alla andra dar.
Photography: Martin LöfThe summerhouse of Peter GherkeÄndå sedan jag såg det här hemmet i Milk Decoration förra sommaren så har jag återkommit dit gång på gång (resten av bilderna finner ni hos fotografen Martin Löf). Det är vackert och så den där utbyggnaden. Ett eget universum runt husknuten, jag älskar det så mycket så jag drömmer om det. På riktigt gör jag det.Ni minns hönorna ju och odlaplanerna. Och allt medan min man drömmer om växthuset och jag önskar ett tak runt husknuten så tänker jag att vi kanske kan kombinera på något vis. Slå ihop den enes dröm med den andres. Så det bli så superdrömmigt så man knappt tror att det är sant. Jaja, verkligheten I know. Men ändå…
-
love from california.
Det är ju något visst med de långväga paketen över haven. För man är alltid lite smått orolig att något ska sluka dem på vägen eller åtminstone mosa dem på mitten. Och man undrar alltid vad tullen ska tycka om saken, om det ska tänka att det var värst vilket mystiskt paket och hålla det fast i två veckor.Men det allra bästa.Vi vet ju aldrig på förväg hur fint innehållet är.På riktigt liksom.Och det gör saken till något alldeles extra.
Så när det kommer paket som något tycks ha finfixat med därborta i Californien så smälter mitt hjärta. När man dessutom vet att det som är där inuti är gjort efter det jag frågade, som på beställning. Och att hela bunten är signerad och numrerad. Då är förväntningarna stora.
Men som så ofta överträffar verkligheten allt.
TRIBE av Beauchamping~” Love your tribe, your brood, your kin, your elders,your youngers, your friends, your neighbors, yourself and your family.”~Beauchamping är Gregory Beauchamp”I believe the simpler you can make something the more universal it becomes. That creativity can solve anything. And that we all want the same thing . . . for tomorrow to be better than today . . . for everyone. ”
Nu på ett golv nära mig och snart i en affär nära dig.Den svarta tipin är minst. Och den stora är guldgul, lite metallisk sådär. Så när solen skiner på den glittrar den alldeles extra.Första gången jag såg det här printet var på den här bloggen. Och ni som undrar vilka bloggar jag själv läser. Den här är en. -
fairtrade & handmade – såklart! och allra sötast.
Afroart. Det finns så himla mycket gott att säga. Först och främst fint som bara den. Gillar mönsterna, det är mönstrat men det tar ändå inte över. Mjukt. Som känslan av något enfärgat men ändå inte då. Och färgerna, så milda och så fint tillsammans med det mesta. Vi har valt ut två överkast eller plädar (och mest drömmer vi om att ha dem som picnic-filt när våren kommer) som vi tycker om allra bäst. Ormbunke och Darlia.Men som sagt. Så mycket bra i detta förutom det fina. Fairtrade och handgjort. Rättvist. Afroart som faktiskt har funnits ända sedan 1967 drivs idag av sex textilformgivare, alla utbildade på Konstfack i Stockholm. Grundidén har alltid vara att ta till vara på lokala hantverkstraditioner i Afrika, Asien och Latinamerika. På så vis får världens unika hantverkstradioner möjlighet att överleva och man skapar jobb i länder där hantverk är den viktigaste inkomstkällan. Lägg ihop det med träffsäker design och form, lyckokombo!
Favorit. Korgar är ju alltid perfekt. Vi har ett par i varje rum och det får oss att överleva kaoset och stöket. Som uppsamlingskorgar för ditten och datten. Men såklart också som förvaring, för sockor, brio-järnväg, lego, klackskor (ja, nu har vi typ trettio ärvda par, efter min mormor, som utklädningspjuck) , pappersrullar, vantar, som papperskorg och för allt. Skulle inte klara mig utan korgar. Och det finns nog inget som gör ett rum så mjukt och härligt bara för själva materialet skull. De här är också så himla fina att använda som blomkrukor, som en ytterkruka liksom. Finns i två storlekar, här.
Sötaste babyfilten. Ever. Uj, vad vi har förälskat ner oss i den här. Jag har en förkärlek till tunna babyfiltar, för då blir de lite som gosetrasa i samma stund. Små bebisar vill ju gärna fingra på något och liksom gosa in sig i det mjuka. Minns att våra tvillingar fick två tunna små filtar, så ljuvliga där i maj när de föddes. Sedan blev de där filtarna som gosetrasor som hängde med dem i tid och otid. Ni vet sådär i handen, släpandes efter dem. Alltid.Filten har en kompiskudde som är precis lika fin. En ännu väldigt fin present med välkommen till världen hälsning. Filten här och kudden.
Och det är ju det vackra broderiet som gör hela alltet. Tekniken kallas för ”Kantha”. Det är en urgammal teknik som man från allra första början använde för att stärka och laga utlitna textiler. Varför gör vi inte så idag kan man tänka. Tänk hur fint det hade varit då. 
Och Blomster är inte från Afroart och inte en nyhet. Men den är så sjukt vacker så jag fattar det knappt. Kära Jonna, du tecknar som en dröm. -
det tog ett halvår men nuså.
Puderkudden från Numero 74 skulle inte komma hem igen. Någonsin. Men eftersom Numero 74 är så bra och jobbar så strålande med uppsytt på beställning så ordnade det sig. En egen liten kollektion bara för affären. Så lite puder, och lite ljus puder och såklart gul! Älskar. Puder vet ni ju redan… Ljus puder är så himla fin, nästan vit men ändå inte, nästan grå med ändå inte, nästan puder men ändå inte. Bara fin helt enkelt. Ljuvlig till grå… Och gul ska vi inte tala om. Den glänser som bäst ikapp med höstlöven i driver utanför fönstret.Här är kuddarna i affären. Och för er som gillar mullvad och beige finns några få kvar här. Favoriten till dagbädd här. Och äntligen flera av den vackraste av babyfilt. Och finaste tatamin. -
jag har hört att på tisdagar trollar man alldeles fasligt bra.
– Ser det här ut som ett ställe en trollkarl vill hänga på? frågade jag Viggo.
Han fingrade lite på kartorna…Det verkade som han funderade.
Och sa sedan:– Jo, det gör det allt. Förutom en sak. Trollstaven måste ligga mer såhär…Så lade han trollstaven lite snett över bokhögen.Inte alls sådär rakt och korrekt som jag hade lagt den.– Så ligger trollstavar.
Det är såklart att de gör. Det är nog mest att jag inte har vanan inne.
Emelie Flygare-Carlén skriver inte trollkonster och magiska verk. Men eftersom det är min bild. Min alldeles egna. Så låtsas jag. Precis hur mycket jag vill faktiskt.
För maken till vackrare bokryggar finns nog inte.
Nästan allt på de här bilderna kommer från Numero 74. Vimplarna vet ni ju redan och just de här enfärgade är mina absoluta favoriter, jag älskar just den här färgställningen. Faktiskt mer för var dag som går.Allt det fina en trollkarl behöver har jag bara till låns men maila mig om det önskas vackra utklädningskläder så ska jag nog kunna ordna det. Samma sak med stjärnor till kuddar. Och handplockade franska vintagemöbler.Tapeten är ett stycke för sig och den enda rullen av sitt slag. Eller kanske fanns det en kvar eller två…? Men jag har funnit en tapetskatt som gör mig varm i hjärtat. Det finns inte längre än fem minuters cykelväg från där jag bor. Nedför backen och runt hörnet. Jag återkommer om detta. En tapetskatt bör man dela med sig av, eller hur? -
vem vill inte bo som i sagorna?
Nu kan man ju alldeles tro att jag ligger i hammocken hela dagarna och sörplar lemonad. Och spanar citronfjärilar samtidigt som ungarna flyter runt i det glittrande vattnet. Oh, well. Tro det, så gärna. Jag som inte ens äger en hammock. Fast lite länge bort här på åsen, i det där huset bortom jättemånga trappsteg, där det bor en kringresande organist som aldrig är hemma. Där, där står det en. En sådan där jättegammal och vit, lyxigt nog en dubbelhammock. Jag har aldrig sett den där organisten gunga i den. Och verkligen ingen annan heller. Så jag önskedrömmer om hur den hamnade hos oss. Då skulle jag gunga mest hela dagarna. Fast nu jobbar jag mest.Jag fick en fråga om tapeten Blossom från Mr Perswall, funkar i ett barnrum. Såklart att den gör. När väggar blir som tagna ur Alice i Underlandet så blir rum som av det magiska slaget. Mest för att blommorna är större än de flesta andra blommor. Då känns det precis som i sagan, till och med för mig som är stor.
Sen kan man nästan tro att vinden viner lite där på väggen. Så att alla blommor liksom blir lite böljande. Fast det är ju bara för tyget. Tyget som har hamnat på tapeten. För när allt kommer omkring så är det ju en fototapet, men det visste ni nog. Och det är nog just därför det blir såhär vansinnigt härligt.
Förresten tog jag lite tårtpapper häromdagen. Under tårtor är de sådär men på väggen lite som honeycombs. Först sydde jag ihop dem på mitten och vek ut dem som en halv boll. Och fast det var trettio grader varmt och det nästan kändes som julpyssel var jag tvungen att spraya dem lite. Så gruset under blev som guldklimpar. Kanske hundra stycken. -
mokkasin loves numero74.
Igår kom det påfyllning från Numero 74. Alltid lika hjärtligt. Såklart sa det smack och så tog vissa saker slut på direkten. Vi stod som förvånade och sa vi tog ju in jättemånga den här gången…Väldigt hjärtligt var det också för en tid sedan när designern för Numero74, Poupy, ringde mig. Vi pratade länge om ditten och datten och spännande saker. Vi pratade också en hel del om hur Numero 74 arbetar. Och det är ett sådant stort hjärta på det.För några år sedan så förälskade sig Poupy hejdlöst i Thailand, människorna och landet. Planen med Numero74 har sedan starten varit att ge tillbaka så mycket det bara går. Tillbaka till människorna, familjerna och barnen i Thailand. Man bygger Numero 74 på ett nära samarbete med människor på plats och där det allra viktigaste är att alla ska må bra hela vägen, på alla sätt och vis. Med stor respekt för människorna och landet är målet att Numero74 i förlängningen ska hjälpa till med utbildningar, barnomsorg. och bara bra-saker.Poupy bor växelvis i Thailand, oftast månader i sträck, för att kunna vara involverad i hela tillverkningskedjan och ha starka och förtroendefulla relationer med de som arbetar inom företaget. I sin egen studio och fabrik utbildar man kvinnor på det specifika hantverket. Och ja, de flesta som arbetar på Numero 74 är just kvinnor. Man har sin egen specialtet, någon är bäst på sömnad, någon är grym på broderi, en annan på att virka, någon annan på att sticka… Sen åker dessa utbildade kvinnor hem till sin byar för att i sin tur utbilda på plats, man skapar kvinnliga kooperativ. Och där i de thailändska byarna tillverkars sen alla fina saker. På så vis behöver ingen lämna sin familj, sitt hem för ett arbete på annan ort. Utan livet kan fortsätta precis som vanligt, fast med ett arbete.När man pratar med Poupy så slås jag hela tiden om värmen i rösten när hon pratar om Numero74. Självklart som de eldsjälar, hon och Nancy är, som brinner för att skapa ett varumärke som kännetecknas av det fantastiskt vackra och det oerhört kreativa. Men framför allt hur hon talar om sättet som gör detta möjligt. Att det bara är möjligt genom sättet de har valt att arbeta på. Att det finns en själ i Numero74 som bara känns som ett enda stort, varmt hjärta. Och det är det som är det allra viktigaste i hela alltet. Fint, tycker jag. Och med en önskan om att alla företag i hela världen tänkte samma.Läs min tidigare presentation om Numero74 här.
Nya färger i den virkade vimpeln. Nu i dimmigt rosa och blåtoner. Sen tidigare fanns den i de mest underbara färger jag vet, hej höstlöven och tjocktröjorna tänker jag när jag ser den.
Och kalasiga set som måste få ett eget inlägg för himlens vad fint. Vimpelkort med sydda kuvert, i två färger. Med kalaspåsar i tyg! Och nästan samma sak, fast med stjärnor. Och kalaspåsar med virkade handtag. Det här så fint så jag kommer paketera egna gåvor i dessa så snart det är kalas-dags nästa gång, med matchande kort.
-
telefonbloggar.
Jag vet inte om det är något med värmen som var igår. Eller för att det känns som åskan och regnskurarna ligger alldeles ovanför hustaken. Men jag är alldeles matt. För matt för att leta bilder, för matt för att ta bilder och tydligen alldeles fullkomligt för matt för den här bloggen. Så nu blir det lataste blogginlägget på länge. Telefonbilder som redan postats på instsgram ( @sofiaatmokkasin ). Tråkigt som tusan med det kommer bättre dagar, det gör det alltid. Hoppas jag åtminstone…Jag älskar lätta flytta-möbler. Sådana där som man kan ta under armen och flytta ut när morgonsolen går upp. Och som får vara där ute hela långa dagen, man är ju ändå inte inne. Och när myggorna kommer så tar man sin möbel och ställer den på sin bästa inomhusplats. Precis så gör vi med den lilla tältsängen Small Campbed som just nu syns i både Family Living och Mama. Jag är lite stolt över det, för jag är så förtjust i bildserien på Nomi. Faktiskt är andra bilden i serien såld till en katalog, hoppas jag snart kan visa er!
Och perfekt flytt-möbel är också urfina Safari DayBed. Mer om den underbara en annan dag, men här kan du läsa.
Och för er som inte har instagram (för då vet ni ju redan) måste jag tipsa om sommarens kap som jag lade vantarna på för några dagar sedan. Pläden Alpklocka från Ikea.. Som är som dagbäddarna, lite multifunktionella sådär. Pläd, duk och handduk. I 100 % linne. Har kostat 399 och nu 149, fyndigt! Eller hur?
