MÅNDAG OCH NÄR NÅGON FÅNGAR ENS HEM SÅ MAN BLIR GRÅTIG

Godkväll! Här bloggas det i vanlig ordning när tid blir över istället för tvärtom. Jag förstår om det kan vara en aning irriterande att det saknas kontinuitet, men om jag ser det på ett rent personligt plan så älskar jag att min blogg får vara lite så. Jag mår nämligen bra av att den är så. Kort och gott. Jag lyckas ju ungefär med tidsinställda blogginlägg en gång per år, om ens det. Jag har det inte i mig så att säga. Kräver någon det, om man till exempel ligger på ett mediahus, är det såklart att även jag håller mig till ramarna. Men då måste jag liksom lägga manken till, kämpa på så att säga. Men just nu är det bara jag som bestämmer och det är ju bra. För mig. Fast man vet aldrig, saker och ting kan ändras. Och nu bloggar jag strax efter fikat klockan 17:30. Never too late for a cake, sade Nomi. Och jag får stå mitt kast, hon frågade om hon kunde baka en kladdkaka och jag sa ja och tittade givetvis inte på klockan. Jag och rutiner är ett stycke för sig, vi kan ta det någongång. Också från andra sidan, jag tycker att ett rutinlöst liv passar oss perfekt men tycker verkligen resten av familjen det? Som sagt, det kan vara ett intressant inlägg. På senare år har jag nämligen förstått att vi tycker olika om den saken.

Om ni vill veta hur det för tillfället ser ut hemma hos oss så tycker jag ni ska klicka er raken vägen till Kristin! Hon och två av hennes pojkar hälsade på hemma hos oss och jag ÄLSKAR bilderna från vårt hem!! Och då menar jag givetvis inte för att det är vårt hem, skrytigt det hade varit, utan för sättet det är fångat såklart! Jag älskar att ha Kristin, Otto och Igor i vårt hus. Jag och Kristin fungerar väldigt lika och vi känner igen varann i så mycket, det är fantastiskt! Många blir nog helt yra vid vår sida men är man lite lagd åt samma håll så tror jag världen blir tusenfalt mer spännande på så vis. För mig är det ovärderligt med vänner som saknar filter, där samtalen är helt transparenta och man lagt det tillrättalagda och ängsliga långt åt pipsvängen. Och jaa, som svar på en fråga i inlägget: jag har hängt en nylonstrumpa där, som ett färgprov om någon undrar. Extra bra att den har guldmudd och att den liksom låg där bredvid min fot en vacker dag. Med största sannolikhet var det Chester som burit fram den, exakt dit den låg. Jag återkommer med bilder från dessa dagar.

Att det var ljust ända till fem idag kan man ju bara bli kär i. Jag jobbade med tapeter och färgsättning som skulle landa och tog tacksamt emot allt dagsljus. Jag plockade in utelökarna till fönsterbrädan och min mamma sa att hela hennes gräsmatta var full med krokus. Hon sa en grej som jag tog fasta på, de satte nytt gräs för ett par år sedan. Jorden som inte kom inplastad från handelsträdgården, innehöll tydligen små krokuslökar fast det inte alls var meningen. Och som en överraskning  om våren så ploppar de upp i hela gräsmattan. Det där borde man väl ändå ta fasta på, helt medvetet liksom. Att strössla gräsfröna med annat, när man ändå håller på liksom?

Nu måste jag cykla och handla middagsmat. Kristo har tagit tåget över dagen till Köpenhamn och barna har sportlov – ”Kan vi inte äta fiskbullar?!!” Ehhh, joo, det kan vi väl sa mamman som nyss ätit sig mätt på kladdkaka och egentligen tycker det låter lagom ansträngande att öppna ett par burkar fiskbullar. Oh no, inget man skryter med, jag fattar. Men ändå…