• Maja Sten.

     

    Sitter på tåget och påväg upp på illustrationsmöte dagen lång.

     

     

    Här inne sitter hon. Vår fenomenala illustratör till boken. Maja Sten! Vi är HELT överlyckliga att just hon illustrerar Hidden Places. En dröm helt klart. Från allra första början faktiskt. Det var så vi önskade.

     

     

    Maja har gjort så himla mycket fina saker att jag inte vet var jag ska börja. Men om du sett den lilla boken som ligger i varje rum på Ett Hem så är det hennes illustrationer du ser. Och ni måste kolla hennes instagram och ridån hon gjort för Johannes Skola. Fantastiskt.

     

     

    Maja sitter på Lundagatan, där den liksom har svängt av upp på Skinnarviksberget. Jag vill sno alla hennes böcker. Redan från mitt första samtal med henne har jag blivit så inspirerad. Det känns hennes  värld bubblar, kors och tvärs och i en salig blandning, Det är sådant jag går igång på.

     

     

    Jag tror att första gången jag kärade ner mig i Majas verk var i detta kort för Stadsmissionen. Jag minns att jag köpte på mig en hög som jag gav bort så fort jag fick chansen. Och det hänger alltid på vårt kylskåp. Jag älskar det skeva, det oängsliga och och känslan av att handen verkligen gjort det hela. Idag, när illustrationer ofta är digitala och färglagda i datorn välkomnar jag detta så väldigt mycket. Maja målar ofta med gouache men också andra tekniker. Men alltid för hand, och det är exakt så här vi vill att boken ska kännas, att man ser att någon målat. Inte att någon blivit bra i ett dataprogram.

     

     

    Också för ett hem.

     

     

    Visste ni förresten att det var Maja och hennes kollega Tyra von Zweigbergk som gjorde kollektionen Lattjo för Ikea. Tycker det är lite kul att jag skrev såhär under min tolkning av kollektionen:”För mig är leken alltid magisk, att få låtsats som om det inte fanns någon morgondag, som om fantasi vore det enda vi behövde här i världen. Och kärlek också såklart. Det magiska sitter ju också i oändligheten. Alldeles plötsligt, som från ingenstans, kan leken börja och aldrig någonsin behöver den sluta. Den finns när vi allra helst vill och önskar. Och annars också för den delen, det gäller bara att inte glömma den genom tiden. Du hittar den i varje vrå, i varje tanke och i allas dröm. Det är min önsketanke. ”  Detta är ju vad vår bok handlar om.

     

     

    Det känns som jag har funnit jordens inspirationskälla till pappersmagi. Och idag ska jag fråga om sprattelgubbar.

     

     

    Det var mycket hemlighetsmakeri i studion så jag lovade att rikta kameran rätt. En grej vet jag att ni alla kommer dåna över. Can´t wait att berätta.

     

     

    Sad songs happy faces.

     

    Här satt vi då och smidde planer.. Nathalie, Maja och Oscar Olson som är vår formgivare.

     

    Passar bra att avsluta med en blombukett. Snacka om att jag trodde jag såg i syne i morse. Gick upp vid 5 och jag är ju typ blind innan jag fått på mig brillorna. Vaaad liksom? Sådant jäkla vinterland. Alla barnen skrev – oh nooooo. Inte som den första snön helt klart. Fin helg till er alla! Och kärlek till er för all pepp om bloggandet! Och jag vet att det är lite teknik-fix kvar, vi tar det när vi hinner men det är jättebra att ni upplyser om det! Tack!

     

  • Rädda svensk demokrati och kvinnohistoria.

    Första maj. Jag vill uppmärksamma er om att förvalta ett stycke sann kvinnohistoria. Minns ni huset jag skrev om, Lilla Ulfåsa på Fogelstad. Huset där den Kvinnliga medborgarskolan huserade under trettio år och utbildade kvinnor från alla samhällsklasser, i demokrati och rättsfrågor. Det är till salu och en hel hög med bra kvinnor vill nu driva det vidare i sann Fogelstadanda. Här hittar man all information. Detta är helt enkelt fantastiskt, spännande och viktigt! Framtidsviktigt tänker jag.

     

    En stiftelse vill ta över huset, driva det vidare i sann inkluderande Fogelstadanda. Jag har under de senaste dagarna fått mig berättat om projektet, historien och kvinnorna. Jag känner, om du är kvinna, dela detta vidare. Utan digitala medier kunde Elin Wägner och hennes team samla 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. 1913 lämnades underskrifterna till Sveriges riksdag. Idag med all hjälp av den digitala spridningen borde detta vara en easy peasy uppgift.

     

    Man önskar alltså en plats som kan samla alla kvinnliga författare, dramatiker, journalister på ett och samma ställe. En plats där vi kan driva kampen vidare.  Som ett kulturcentrum för folkbildning , demokrati och  för möten mellan människor. Där människor från olika platser i samhället och världen har möjlighet att sammanstråla. I frågor som rör kvinnor, politik och världen.

     

    Ett hus kanske en tänker. Hus som hus. Men här är ett hus där Sveriges kvinnohistoria sitter i väggarna. Vårt demokratiska kulturarv. Och här finns ett djupt engagemang att förvalta och fortsätta. För trots att det har hänt en del sedan 1921 så är vi långt ifrån framme.

     

     

    Har du någon gång undrat vilka kvinnor som är inristade i väggarna vid Östermalms torgs t-banestation. Jag har sett de inristade porträtten, jag har läst namnen. Men inte haft en aning. Inte alls faktiskt. Förrän förra sommaren, då jag läste Ett jävla solsken. Där figurerade Elin Wägner och alla kände ju alla, genom den då mycket aktuella rösrättskampen.  Det ena gav det andra. Namnen som är inristade är Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren Elin Wägner, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Tillsammans bildar de Fogelstadgruppen. Det var dessa kvinnor som 1925 startade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad. Ett sant stycke kulturhistoria. Kvinnohistoria och faktiskt världshistoria. Den första i Sverige, den första i världen, den helt unika. En kvinnlig medborgareskola, sprungen ur rösträttskampen, en plats för att vi kvinnor skulle fostras till medborgare.

     

     

    Den här dokumentären har jag sett flera gånger och skickat till höger och vänster. Ljudet är tyvärr lite risigt i början men se! Från början till slut, DÅ om inte förr kommer du fatta storheten.

     

     

    1921, sist i norden , vi hade äntligen vår rösträtt och Sverige hade därmed blivit en demokrati. Att kalla landet demokrati innan är ett absolut hån mot hälften av befolkningen. Kvinnliga medborgarskolan skapades 1925 för att få kvinnor att förvalta sina nyvunna rättigheter på ett briljant sätt, att lära dem och visa dem rätt på snåriga patriarkala stigar och framförallt ge dem mod, kunskap och verktyg  att  uttrycka sig i denna nu tillgängliga värld. En skola där man fick kunskap i att argumentera, debattera och helt enkel ta sin plats. Kvinnorna skulle skolas i medborgarskap så kvinnornas erfarenheter skulle färga politiken, som de sade. Flera tusen kvinnor fick under åren utbildning i demokrati och rättigheter av den tidens mest kända kvinnorättkämpar. Kvinnorna kom från alla olika samhällsklasser. De fattiga fick stipendium för att kunna medverka. Man ville väcka politiskt intresse hos kvinnorna och självständigt tänkande och ge dem mod att den egna tanken skulle också vara just den självständiga. Kvinnorna utbildades även i historia, samhällskunskap, livsåskådning, filosofi, kommunalpolitik och i konsten att tala offentligt – talekonst. Man ville få kvinnorna att lita på sin egen röst.

     

     

    Samtalet , det var det allra viktigaste. Alla skulle få möjlighet att höras, man skulle ha möjlighet att dela sina erfarenheter , med varandra. På skolan fanns en stol där varje kursdeltagare fick möjlighet att tala fritt och ostört. Inför alla. Det var oerhört viktigt att ta del av varandras liv och historier och det som rörde sig i tankarna. I Grupp 8 sade man på 70-talet att det personliga samtalet är politiskt. På Fogelstad sade man Vi ska berätta våra sannsagor för varandra så våra hjärtan vidgas.

     

     

    Fogelstadgruppen drev också tidskiften  Tidevarvet, Där saknades mode, skönhet och sådant som annars fanns i den tidens veckotidningar.  Man skrev alltid ur kvinnoperspektiv och vågade ta ställning. Där var livets viktigaste frågor och ingeting annat. Det märkliga är  det som skrevs och debatterades i Tidevarvet känns högst aktuellt idag. Bristande mödravård, förlossningsvårdens kaos, avsaknaden av miljöengagemang och exakt sådant som idag känns högaktuellt i och med metoo. Kan någon berätta för mig varför det ska hundra år??

     

     

    Kvinnorna som startade Kvinnliga medborgarskolan  var Elisabeth Tamm – en av de första fem kvinnorna i riksdagen. Kerstin Hesselgren – den andra av de första fem kvinnorna i riskdagen. Ada Nilsson, läkare, gynekolog, sexualupplysare som reste land det runt och informerade om preventivmedel. Hon tog sig an alla samhällsskikt, från kulturelit till de prostituerade. Hermelin, lärare skoldebattör. Elin Wägner – journalist, författare – hamnade i svenska akademin som andra kvinna efter Selma Lagerlöf.

    Alla rösträttskämpar, fredsaktivister, samhällskritiker och miljöaktivister. En kamp mot patriarkala strukturer. Hundra år gott folk, och ändå känns allt lika aktuellt idag.

     

     

    I mitt förra inlägg om huset bad jag den som skulle köpa det att förvalta det väl. Nu vill jag vara med och förvalta. Många bäckar små tänker jag. Man kan göra på två sätt, antingen köper man en byggsten här. Men det enklaste måste ändå vara att Swischa valfritt belopp till 123 20 47 231 (Vänföreningen Fogelstad) , märk med HUS.

  • SÅ fint besök.

     

    Snart maj. Det är bäst att blogga det bästa från vinterland! Fast någon sa att det skulle bli snö till helgen. I vintras fick vi i alla fall så himla fint besök!

     

     

    En sen natt i januari skrev jag ett dm på instagram att jag saknade hela teamet på Numero 74 så himla mycket. Samtidigt skickar Poupy ett meddelande att hon saknar oss och  frågar om hon kan komma och hälsa på typ nästa dag. Såklart att hon kan. Direkt från Paris damp hon ner i högar med snö. Sekunden innan han där bakom gör en snöängel. DET är ju sådant vi gör här i norr!

     

     

    Hiro kom direkt från Chiang Mai.

     

     

    Det var första gången de besökte Sverige och hade införskaffat varsin garderob av vinterkläder.

     

     

    Poupy körde ull, fleece och klänning. Hon var nöjd att alltsammans höll samma färgskala, hennes favorit teal blue.

     

     

    Självklart ville vi visa dem det kära ödehuset. Så många bilder vi har tagit här till Numero 74.

     

     

    En alldeles särskilt plats i mitt hjärta. Som jag skrivit förut. Samarbetet med Poupy och teamet bakom Numero 74 har aldrig varit bara ett jobb för mig. Från steg ett har det varit så mycket mer. Jag hade aldrig utvecklats och sett saker på samma sätt om våra vägar inte korsats. Och det gäller inte bara jobbet. Dagarna som Poupy och Hiro bodde hos oss sjönk det in tydligare än någonsin tidigare att vi har ett band av systerskap som är väldigt starkt. Trots att vi oftast befinner oss på helt skilda platser i världen så är som våra tankar och ord är samma. Ibland nästintill identiska. Där någon slutar tar den andra vid. Och oftast behövs inte mer än ett konstaterande att vi förstår exakt vad den andra tänker.

     

     

    Vi pulsade genom snön till slottet. Håll i er, vilken skattjakt.

     

     

    Vi plåtade en vinterkampanj här en gång. Tredje våningen står forfarande orörd.

     

     

    Varenda millimeter är fylld med vackert.

     

     

    Skulle utan problem stänga in mig här i dagar.

     

     

    Jag ÄLSKAR att vara här. Fantasin går på spinn och ödmjukt kan jag inte sluta pilla på saker. Hundra år i brevhögar från världens alla hörn. ”Friherrinnan hade vänner ute i Europa och idkade correspondance på franska, tyska och engelska.”

     

     

    Vi hittade OÖPPNADE brev från Paris. Från 1908. Jag skulle vilja visa er framsidan men jag tror den måste få vara hemlig. Adresserat till Chateau …

     

     

    Vi tjuvkikade försiktigt. Torkade blommor från Paris. Här började vi nästan gråta för det hela var så vackert. Invirade i prassligt silkespapper. 1908 hade en fransk vän slagit in blomster. Och knutit snören om asken. Vi kunde fortfarande känna doften.

     

     

    Samtidigt som jag känner – ge mig allt, så tänker jag låt stå. Låt stå i hundratals år till.

     

     

    Ni vet inte alla historier jag och Poupy kokade ihop under den här dagen. För egentligen visste vi ju inget för sant.

     

     

    Åhh.

     

     

    Vi stannade i det här rummet två timmar.

     

     

    Det extra fina var att tillbringa timmarna med någon som är född och uppvuxen närmast Eiffeltornet.

     

     

    Inte nog med att hon kunde översätta all franska.

     

     

    Hon gjorde mig även uppmärksam från vilka anrika varuhus lådorna var skickade, vilka arrondissement breven var adresserade ifrån. Det blir ju alldeles på riktigt då.

     

     

    Hiro var nog ganska så bortpratat av oss. Och Kristo var på någon helt annan plats i slottet.

     

     

    Vi kände helt klart ett samband med friherrinnan och alla torkade blommor.

     

     

    I en låda fanns en trippelkrans. Exakt sådär brukar jag också göra kransar. Blanda levande med raka motsatsen. Hållbart i hundra år på så vis.

     

     

    Vi drömde färgkartor.

     

     

    Och önskade säkert tusen gånger, bara ingen slänger!

     

     

    Kryddor.

     

     

    Typsnittsfrossa.

     

     

    Om vintern har tredje våningen iskristaller på fönstrena. Just den här dagen var det säkert tio minus ute och vi såg inte ut för frostens skull. Men jag tror ni förstår. Man slukas av skatterna. Det är sjukt drömmigt att befinna sig här. Nästan för mycket dröm att ta in. Vi var alldeles matta sen, tankarna var liksom FÖR många och inspiration totalt skenande.

     

     

    Och trots att vi dessutom frös så vi knappt kände tårna längre for vi bort till lokstallarna.

     

     

    Ja vad säger man om röran. Kanske intressant att se bilden som ligger på Numero 74´s förstasida just nu. För kontrastens skull.

     

     

    Så matchande! Vet ni vart de for efter besöket hos oss? Till Luleå! Det var bara 34 minus där.

     

  • Som att dra av ett plåster.

    Mina föräldrar ska sälja sitt sommartorp. I släkten sedan 50-talet. Fatta den. Det är lite som att dra av ett plåster och börja fixa inför försäljningen. Cringe ordval tycker mina barn. Super-cringe! Vadå plåster?! Joo, ni vet.. när man vet att det liksom kommer svida lite. Göra lite ont i hjärtat liksom.

     

     

    Men kom igen.DEN har alltid funnits där! Liv som till och med tyckte emaljkastrullerna från sandlådan var hennes barndom. Då kan jag bara tala om, det här torpet från 1800-talet är MIN barndom. Faktiskt alla mina sommarlov. Från 1971 och framåt. Den har till och med en egen följetong här på bloggen:

    Nummer 1 hittas här. Och nummer 2 här. Trean om hur jag och min syster önskade Ikea-torp på 80-talet men mamma och pappa tvärvägrade. Tur. Där ser man också rya-kudden som jag igår fick veta att mammas morfar knöt på ålderns höst. En och annan rya-matta också.

     

     

    Och fyran med den här bilden som är så mycket sommar för mig. Pappas cykel, undra just hur många gånga gånger den har trampats på grusvägen ner till sjön…

     

     

    Lekstugan vårstädades som alla år. Tiden har verkligen stått stilla här. Min systers blå vagn, det var verkligen stil på vagnarna förr. Hennes i  blå fuskskinn. När vi var små tyckte jag hennes var lite extra snygg, stilren liksom. Vit på insidan. Min däremot, storblommig insida och mörkgrön manchester. Men nu, min är MEGA-tjusig!

     

     

    Diana-kameran med osynlig evighetsfilm. Sedan kunde jag inte bestämma mig om jag skulle ha de gudomliga trätavlorna, synligt kvar på väggen.  Från pappas söndagsskola sådär i slutet av 40-talet. Man sparade ju inte på änglarna då precis.

     

     

    Läste om hela pixi-högen. Lille Ping var min absoluta favorit när jag var liten. Jag drogs till det turkosa omslaget.

     

     

    Fast nej, Mias lilla lamm var det allt. Man ville liksom ha det lilla lammet. Kolla bara idyllen va? Haha!

     

     

    Inte lika sockersöta men här ligger till och med lammet i lä. Sådan äkta trotjänare och still going strong trots att manen har glesnat och öronen sloknat. Den ena verkar dessutom se suddigt på vänstra ögat. Men om man är en häst och sådär mellan fyrtio och femtio , så må det vara lätt hänt. De har ridit tusentals gånger genom skogarna som saknade slut. Den längsta strapatsen var genom stigarna över bergen, förbi den gigantiska myrstacken och  ända bort till ödehuset på ängen. Fast de gånger hade vi matsäck och ficklampor om vi inte skulle hinna hem innan de mörkande. De red däremot alltid väldigt snabbt i solnedgången så vi behövde aldrig bekymra oss för den saken. Själva huset såg vi aldrig, fast vi hoppades varje gång att det skulle stå där. Mamma och pappa hade berättat att exakt där bland alla äppelträden hade det nästan varit  som en by en gång. Fast för väldigt länge sedan. Jag tror jag har drömt om den där byn minst hundra gånger, det var nog därför den var så verklig. Ibland var de cirkushästar och när trädgården var Gröna Lund så kunde de balansera på toppen av Pariserhjulet. Så bra hästar ändå.

  • Tjingeling!

     

    Oj, vad skriver man på första inlägget sedan längsta bloggtystnaden ever? Hej, finingar!  Det var länge sen sist. Tack för all pepp bakom kulisserna. Snyftat har jag gjort, för det är fint när ni säger att man är saknad. Egentligen vet jag inte exakt varför det tog sådan tid, det var ju inte direkt så att jag tröttnat på bloggen. Om jag minns rätt så bloggade jag så det stod härliga till de sista veckorna på mitt andra ställe. Det gjorde jag faktiskt! Tidsinställde på rutin! High five på den, DET har aldrig hänt tidigare vill jag lova. Sedan bestämde jag mig att flytta tillbaka hit. Då var loggan ful. Sedan var bilderna för små. Sedan var det något fel med typsnittet. Det gick så långt så min man frågade Kristin om jag liksom fick blogga på hennes mall. Och såklart sa hon ” jamen såklart” ! Hur snällt?! Men så löste det sig ändå. Eller jag vet inte om det direkt löste sig. Men min man ritade en ny logga. Och sedan började körsbärsträden att blomma. Resten tar jag en annan dag.

    Sedan sist då? Det var januari och snö och jag har helt klart varit i total tystnad sedan dess.  Typ. Tjugo bilder på instgram, det är allt. Inte så man kan skryta direkt. Fast… jag har inte direkt lidit. Inte gått och tänkt att det var värst vad det blev en lång paus. Och jag har ju LEVT under tiden, jag har ju liksom inte varit som bortblåst. För övrigt har jag bara hetsjobbat med vår bok. Bara. Kanske inte helt men väldigt mycket. Kan bokmakeri vara det närmaste blod, svett och tårar man kan komma? För övrigt var det käckt att jag hamnade på bild i ett ödehus. Det kan ha varit självutlösaren som fick något spel, mycket väl kan den ha assisterats av ett och annat spöke.

     

     

    Eftersom de enda levande förutom jag och korna var två fröknar från Paris. Med franska pager.

     

     

    “Det är nog Paris. En vindsvåning med utsikt över hustaken. Alla de miljoner hustaken som aldrig har ett slut. Det gör de ju egentligen men det känns inte så.

    En parisisk vindsvåning med blommiga tapeter. Och i taken hänger bollfransarna. Med knarriga golv av träplankor, som har olika ljud när man går på dem. En låter som en katt som jamar en annan som fågelunge som kvittrar. Nästan som ett på-låtsats-zoo. På virkade dukar finns bakelserna, alltid. Så man kan äta att man nästan smäller av varendaste dag. Och fjärilarna, de har nog också flyttat in. Jag tror det började med att den svarta hunden förälskade sig i den gröna fjärilen sen gick det av bara farten….”

     Men trots det där om blodet och svetten så är det banne mig en ynnest att få skriva en bok som gör avstamp i barns fantasi.

     

     

    De här månaderna har jag rört till det successivt. Det känns som vi började ganska lugnt, lite text, lite skön inspiration. Sedan sa det smack när vi insåg att tidsplanen inte var att leka med.

     

     

    Plötsligt byggdes det dockhus och sågades skåp på mitten. Halverade skåp är en rätt bra grej.

     

     

    En dag byggde vi en tavelvägg hemma hos Nathalie. Det var sorglig att riva ner den men vi lämnade spikarna. Tavelväggar ändå, varför sysselsätter man inte sig med det på heltid. Tavelväggsbyggare kan bli mitt höstjobb! Det var en rolig dialog på instagram. Typ såhär. – Kanske skulle köpt mej en tavla med ett skepp på iaf Passar ju ihop med blomtavlor ser jag här🌸⛵️- ja, det tycker jag verkligen! Ser ut som du kan hänga upp och blanda det du vill 👌🏼

    Exakt så!

     

     

    Vi påskade också. I förväg.

     

     

    Och plåtade omslag när det fortfarande var 15 minus ute.

     

     

    Sedan blommade det rosa körbärsträdet över på en dag. Fick norpa närmaste barn att göra krans på kaninen.

     

     

    Plötsligt började det blåsa och det blev nästan lite kaos. Kanske skulle alla rosa blommor blåsa all världens väg? Nomi hängde knäväck EXAKT över den stora stenbumlingen och de som passerade nere på gatan tittade på mig som den mest oansvarige mamman. Men som alltid vid sådana här tillfällen så hojtar jag det högsta jag kan – akta, aaaakta, försiktigt, hjääälp! För att i nästa sekund säga – kan vi ta en bild till ?  Nomi själv sa – Sådana här bilder kan jag ta hur många som helst. MYCKET hellre än att hålla i körsblommor över ett bord liksom…

    Jamen dåså, vi syns imorrn!

     

  • Det oregisserade.


    Och så var det storbaket. Det totalt oregisserade. Förvänta er inga snygga pepparkakstilleben här nu. Man lägger liksom inte sin fokus där när man inser hur snabbt en plåt pepparkakor gräddas, när vissa anser ha mästerkocksskills och julsångerna dånar ur högtalarna. Chester sov sig igenom hela kaoset, tur var väl det… Det var alltså såhär vi startade jullovet, exakt på eftermiddagen efter skolavslutning.

    Det enda viktiga är en schysst pepparkaksdeg. Vi har mammas gamla recept och det är perfekt. Så pass perfekt att jag var tvungen att röra ihop degen en totalt okristlig tid, natten innan. Men värt det. För det hänger ju på själva kavlandet. Om det funkar så kan man har hur många ungar som helst på bak.
    Pepparkakor

    • 600 g socker
    • 3 dl sirap
    • 3 dl vatten
    • 1/2 kg smör
    • 2 tsk kanel
    • 2 tsk ingefära
    • 2 tsk nejlikor
    • 2 msk bikarbonat
    • 1,5 kg vetemjöl

    Koka upp alla kryddor, socker, vatten och sirap. Smält smör och tillsätt. Blanda vetemjöl och bikarbonat. Tillsätt till resten. Sen är det bara att ställa i kylen, helst ett dygn. Om man gör jättemycket deg så kan man baka pepparkakor i en hel vecka, för degen håller sig. Jag fick ett tips här på bloggen att byta ut ingefäran mot kardemumma. Det glömde jag såklart på småtimmarna men kardemumma är ju aldrig fel.


    För ett lyckat pepparkaksbak: polkagrisar, massor av mått och en hel del kavlar. Sedan löser sig resten.

    Och eftersom vi inte har en enda lampa just nu i detta rum var ju mängder med ljus det enda raka.


    Så många historier vid detta bord. Lika så bra att avhandla höstterminens viktigaste för att se framåt mot 2018.

    Vissa körde masstillverkning. Och perfektion.

    Andra roade sig med annat.

    Ett typiskt oklart pepparkaksmått.

    Som sagt. Vissa i sällskapet gick en aning överstyr.

    Men det visar ju sig en stund senare.

    Men Svea kom starkt mot slutet.

    Även i kristyrsvängen. Älskar hennes unicorn. Viggo fick prestationsångest. Men lyckades med en haj i tomteluva och den oklara med ben och armar till höger.


    Typ tusen pepparkakor senare.

    Här har jag resignerat totalt. Kidsen har tagit över rubbet. Det smälts socker som de aldrig gjort annat.


    Hej julefrid. På riktigt. Att det sedan kommer lite kaos på köpet må vara en världslig sak.

    Alvin ville göra sina pepparkakor till porträtt.


    Liv i egen hög person.

    Jag lämnade köket för en stund.


    Och när jag kom tillbaka:
    -jo fast det här är väldigt smart, det har jag sett på Hela Sverige bakar!
    -jag med, det blir alltid bra, som glitter på något vis.
    -så man stänker liksom neråt golvet??
    -jaa exakt!
    -som man gör med färg?
    -mm, det är liksom bara att snärta till med sleven!

    Fast eftersom jag kände att själva stänkandet och snärtandet kunde hamna lite varstans var jag faktiskt tvungen att säga nej. Fast då hade de någon annan variant på lager. Och jag mindes från när man var liten, håll er på avstånd från det smällheta sockret! Men ohhhh nej, jag behövde inte oroa mig, det här hade de koll på. Stenkoll.

    Älskar att de två ambitiösa har tryckt in sig på få tomma centimeter som fanns.

    Innan det krasade helt utan anledning.

    Nomi´s hus däremot, skulle inte krasa. Förmodligen aldrig med den smälta sockermängden. Lite mer skevt än de andras kan man kanske tycka. Lite oklar takdekoration. Men det är säkert något de sett på Hela Sverige bakar.

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • Kan ju inte skriva tips i rubriken en gång till…


    Hej! Jullovsfeeling! Hela huset fullt av peppiga barn och typ tusen pepparkakor. Det var sannerligen på tiden att det där storbaket blev av. Inte för de hade gått under om det hade gått oss förbi just i år. Men ändå bra start på jullovet och det är ju alltid kristyren de vill åt…
    Jag tror aldrig jag tipsat så mycket om det ena och det andra. Ni får väl hojta till om det blir tjatigt men man vill ju liksom inte sitta inne på fina tips. Själv älskar jag ju att bli tipsad! Som när avlägsna mail dimper ner om sådant man inte haft en aning om annars.
    Så lite Lush nu då…
     

    Bästa julklappstipset för en fridefull jul. Då kan de ju lika spa resten av jullovet. Är lite kär i Lush som står för väldigt mycket som är bra. Ett företag som vågar ta ställning i etiska frågor och jobbar för fairtrade och engagerar sig djupt i djurrättsfrågor. Produkterna är 100 % vegetarian och en hel del även vegan. De är handgjorda och de flesta av produkterna saknar förpackning för att hålla nere på onödigheten i förpackningar.
     

    Som ett kakfat!

    • Snögubben – en bubbelbit! Absolut bästa bubbelgrejen säger hon som testat sig igenom mängder av skumbadsprodukter. Högsta betyg av de bubblande barnen – man håller bubbelbiten under rinnande vatten och efter endast en liten bit är superskummet ett faktum.
    • Plum Snow – också en bubbelbit! Plommon och mandarin.
    • Thunder snow – badbomb. Ni vet att badbomber är inte de som bubblar, de har liksom andra finfina egenskaper. Svalkande med pepparmint.
    • Snow Fairy – Jelly badbomb. Rosa vatten och mjukgörande.
    • Saucy Snowcake – Tvål. Balanserar och återställer.

     

    Christmas Sweater : Värmen stiger, så ta av dig alla jultröjor och -strumpor och hoppa i ett ångande bad! Efter en ansträngande dag när du shoppat och släpat runt på alla dessa julklappar, släpp ner den här heta och kryddiga bomben i vattnet för lite brusterapi. Siciliansk citronolja med senaps- och ingefärapulver får ömma muskler att slappna av och värmer dig ända in i själen. Kryddig olja från korianderfrön och nejlikknoppar får dig i form för julfirandet direkt!

    Blev sugen på vitt inslagspapper och tåg lite bakplåtspapper.

    Här kan man läsa om Lush och


    Idel intressant läsning och älskar när företag är totalt transparenta. När man vågar ta ställning och när det de dessutom tar möjligheten att dela, informera och inspirera.

    Just det, trollspö med badskum är sött.

    Lite boktips också när vi ändå håller på. Norra Latin är Sara Bergmark Elfgrens första roman efter böckerna om Cirkeln. Therese Lindgrens nya bok Vem bryr sig är ett måste tycker jag. Efter boken om psykisk ohälsa som var helt suverän kommer nu boken som tar sig an djurrätt. Charlie är knepig när det kommer till böcker, men han har fastnat för Ängel utan vingar –  första boken utav en serie. Nomi läser helst om hästar som Nellies böcker.  Men nu står  Handbok för superhjältar på önskelistan, lite mer som en serie men det kan ju räcka för att gilla själva läsningen.  Ta det som en man – fick bra betyg av Liv. Och missa inte denna om den inte redan är inhandlad.

    Nu är det showtime i ett av rummen. Spelhåla i ett annat. Åtta barn totalt, jullov var det.

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • Jag gjorde ett överaskningsrum med julfeeling och har dominojobbat.


    Idag har jag försökt kombinera jobb och adventsfix. Som någon slags dominoeffekt, att det ena ger det andra. Det började rätt risigt igår när jag skulle förbereda kalendern till barna. Hittade ju såklart bara hälften av påsarna… och det blev väl egentligen inte sådär tipptopp på något vis. Fast det märkte ju ingen.

    Och då jag ändå vill ha kvar grejen med att återanvända så gjorde jag några nya idag.

    Eftersom vårt hus står på julvänt så bestämde jag mig att överraska med åtminstone ett rum med lite julefeeling. Adventskalendern då, en massa levande ljus och pepparkakor till frukost.

    Lämnade lite juliga böcker på bordet också så ska vi nog komma i stämning.

    Jag bytte ett par kuddar också. Det här lite lagom juliga tyget finns som metervara på Åhlens.

    Sedan tog jag en sväng i trädgården. Plockade enkvistar, buxbom och från en buske med röda bär.
    Det är bra att jag hängt mycket ute med hundvalparna för då har jag också upptäckt lite små gran och tallskott. Alltså man kan hitta så himla mycket i trädgård och skog. Speciellt nu och här åtminstone där inget är täckt med snö.

    Fyllde upp en liten fotogenlampa med lampolja. Kolla in novemberkaktusen, den var min mammas och jag fick den för en tid sedan. Nu blommor den! Och knoppar på varenda ände.

    Jag har insett att fotogenlampor är perfekta i ett dragit hus. Våra ljus i fönstrena rinner ju all världens väg. Och sedan tycker jag det kan vara lite läskigt med fladdriga lågor närmast väggen i ett trähus, isolerat med 100-årigt spån. Så perfekt den blev här ovanför min arbetsplats.

    Men ljus blir det såhär års. Jag har blivit noga med det här med vilken typ av ljus jag köper, 100 % stearinljus blir det. För miljöns skull. Tycker om att ha ljusen tillgängliga. Till och med snabbrinnande julgransljus i änglaspelen blir ju en lätt match när man har de såhär till hands. Åh, nu mindes jag att jag köpte ett jättestort änglaspel på loppis förra året. Som var för stora ljus. Undrar just vart det tog vägen …

    Jag gjorde ett DIY som ni får se imorgon. Jag är sjukt nöjd att jag för första gången någonsin packade ihop julsakerna med stil förra året. Hur lyxigt känns det inte nu, att slippa leta sig igenom den där evighetsvinden. Ja nu hade ju några påsar försvunnit men annars är allt där det ska. Tror jag.

    Sådärja. En bukett med höstiga torkade blommor fick byta med enris. Nu ska jag fara iväg för ett jobbmöte i annan stad. Fin helg!!

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • Julklappstips, lite Chester och sneak peek.


    Om någon undrar hur det går för denna lilla krabat, kan jag meddela att det går finfint! Lilla gullisen. Världen är fortfarande lite läskig på sina ställen. Som utmed vägen till skolan. Då stannar vi varje meter, han stirrar storögt för att fortsätta en meter till och göra om samma procedur igen och igen. Men inom husets väggar är livet alldeles lagom. Och vet ni att han har sovit varje natt sedan han kom till oss, utom en endaste mellan 22 och 6 på morgonen. Minst! Och jag som hade räknat med nattpromenader!

    Jag jobbar ju mest hemifrån nu de första veckorna med Chester. Men det går ju bra som frilans.

    Har en massa jobb som måste göras framför datorn. Som att redigera hundratals bilder. Bland annat sådana här glammiga i Studio 54-anda, till årets Katrineholmsrevy.

    Jag håller dessutom i trådarna inför lanseringen av fantastiska smycken. Det är de absolut finaste jag sett. Någonsin. Så fort solen skiner så hämtar jag den blå London topasen eller citronen, bara för att kolla in hur solstrålarna bryter. Så. Galet. Vackert. Hur kan något som bara kommer från naturen se ut så. Jag hoppas så att allt går i lås så det kommer att finnas möjlighet att göra förbeställningar innan juletid. Visitkort trycks och askar görs.

    Jag har en evig crush på art nouveau och en dag ska jag berätta hur jag tänker där. Men det är ju liksom inte för inte jag faller för William Morris tapeter. Dessa böcker från slutet av 1800-talet har fått sätta tonen på vår nya logga. För övrigt är de helt underbara, böckerna alltså, som skattkistor. Vet inte hur jag ska kunna dela med mig av innehållet till er, men på något vis ska det gå.

    Har dessutom fått något så himla fint på posten. Denna supervackra cykelväska/korg och även barnvagnsväska borde vara årets julklapp. Lätt. Så galet fin present. Den ska såklart få ett alldeles eget inlägg i dagarna men jag är helt fascinerad över hantverket och designen som både är smart (två väskor i en och så vacker). Och historien bakom. Ett samarbete mellan formgivaren Josefine och en liten grupp Pako minoritets befolkning i Vietnamns högländer. Ett samarbete och en produkt som ger befolkningen en ökad inkomst. Kika bara på filmen här, så fint.

    Smolket i glädjebägaren över ett städat arbetsrum är den ytterst ostädade botten och toppen på detta hus. Källaren och vinden som någon glömde. Men man ska vara glad för det lilla. Jätteglad ändå.

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • bara fredag.


    Sent fredagsinlägg… Och inte särskilt helgpeppigt. Mycket snurrar i mitt huvud just nu. Det där med att alla kämpar med sin egen kamp är ännu en gång så uppenbart. Ibland alldeles osynlig för någon annan som bara passerar. Önskar att styrka och kärlek kunde skickas på moln, det hade varit fint.
    Men det som känns mjukt är att jag är som hemkommen från världens snabbaste semester som varade endast 30 timmar prick varav nästan halva tiden var jobb. Och väldigt glad av Österlen om hösten. Påtal om ekollon så kan jag intyga att vid Haväng är de så otroliga stora. Kvista dit om du är nära! Och hur går det för våra små ekollon-bebisar då. Kom ihåg att byta vatten ofta! Jätteofta på vissa av dem, vet faktiskt inte vad skillnaden är men beror säkert lite på hur ekollonen är vid starten. När vattnet blir brunt och lite sörjigt, häll ut , diska ur glaset och fyll på.

    Taa-daa många av våra har redan långa rötter och under helgen ska de få egna flaskor då rötterna slår i glasets botten nu. Däremot de jag lade tillsammans i en skål med vatten ruttnade snabbare än jag hann upptäcka det. Vi har haft våra i glasverandan. Soligt, ljust men kylslaget.

    Nomi hade mixtrat med en variant av fladdermus. Mina barn är lite väl pepp på sprayfärg och vårt grus är numera inte grått utan guldigt och regnbågsfärgat.

    Är galet förtjust i detta lakrits, tur för mig att det låg i vårt rum när vi landade här. Exakt det sagolika stället ska jag blogga om imorrn. Nu äta, läsa och sova. Bra och alldeles tillräcklig fredagskväll. För mig.
     

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM