DAILY LIFE

ETT DYGN

Onsdag – torsdag, ett helt vanligt dygn i februari. Vad kan hamna i ens väg kan man tänka? Jag har insett att mitt bloggande har blivit sidospårets vän. Kanhända att det blir en aning förvirrande om man ser på det utifrån, men det kommer säkert mer ordning även här, tids nog. Får be om ursäkt så länge.

 

 

Jag, Nomi och Liv såg Catwalk. Jag vet inte när jag grät så mycket. Det började redan i reklamen så kanske var jag inställd på gråtfest de luxe. När man börjar gråta av Trygg hansa reklamen liksom. Men jag fulgrät, hulkade och snörvlade hela filmen igenom. För att det var fint, vackert och den uppenbara jävulskapen om hur livet inte är snällt. Jag grät för alla de som blivit mobbade, som fått sin självkänsla raderad med marken. Jag grät för styrkan och kärleken som ändå fanns kvar, under all rädsla för livet självt. Jag grät för revanschen. Jag grät för att allt kändes så jävla mycket. Varje ord, varje skratt, varje känsla. Alltsammans direkt genom filmduken. Hursomhelst, gå och se! ALLA bör se denna film. Se den med barn om du har några i närheten. Se den annars själv. Låt alla skolar visa denna film. Så fin, så fylld med kärlek, så VIKTIG!!! Börjar nästa gråta nu igen, bara jag tänker på den.

 

 

Jag och mamma såg lunchteater om Ester Blenda Nordström. Och liksom då jag läste boken för ett par år sedan fastnade jag i tiden som var då och ville tillbaka. Det där som gav att jag kärade ner mig i ett hus och ville rädda det, kvinnohistoria och svensk demokrati. Såklart att jag ville. Förresten påtal om det, Elin Wägner och Fogelsta, ni har väl sett filmen jag länkar till här ? Påtal om det ska jag uppdatera er om vad som hände med huset, det blev något bra!! Och boken, jaaa läs!

 

 

Jag skrev ett cv, hittade den här gamla bilden och frågade mig hur det kunde bli såhär?!! Jag fick 225 kommentarer om denna, minst sagt, knäppa grej. Bara snälla såklart. Ni är så fina. Några ville ha en tutorial, det värsta är att jag minns inte?!  Mer än att det var ett golfparaply från början.

 

 

När jag var inne på instagram såg jag att My ska ha tulpan-heaven igen! Imorgon bestämt. Nu behöver nog My och hennes lysande stjärna till affär inte någon mer marknadsföring men My, I love you! Som godis, som confetti, som jordens fest, som kärlek till hela mänskligheten. Och jaaaa det är bara en affär, det är DET som är grejen.

 

Jag beställde luktärtor och hittade inte mailkvittot från förra året. Så jag valde bara efter om det stod snitt någonstans.  Kan därför inte med säkerhet påstå att detta är ett bra val eller ens färgmatchat. Men jag valde High Society, Dorothy Eckford, Charlie´s Angel, Chelsea Centenary, Gwendoline, Judith Wilkinson, mrs bernard Jones och Queen of hearts.

 

 

Jag har hängt jättemycket vid det här bordet och det ska ni snart få veta allt om. Om jag älskade tapeter tidigare så gör jag det nu som besatt. Herregud så vackert det kan vara. Om jag fick chansen att äga en limtrycksmaskin skulle jag ta den, utan betänketid. Jag skulle göra mig av med allt jag äger, om det så krävdes.

 

 

Jag har visat bilder från The Norrmans och insåg att jag aldrig bloggat därifrån. 2018 alltså. Jag hittade EN bild där jag var skarp. Hej semesterbilder.

 

 

Insåg att jag bör lägga till lavendelgångar i gruset till min trädgårdsstruktur.

 

 

Egentligen skulle jag visa ett badrum.

 

 

Men visade också deras lilla orangerie.

 

 

Som är byggt enbart av danska blocket-fynd.

 

 

Påtal om badrum så beställde vi det här golvet. Namnet Leksand var det avgörande mot hexagon i rosa. Golvet var inte mitt privata, även om man kunde önska, utan till det här stället.

 

 

I samma veva diskuterade vi en bänk som skulle byggas och den här från Villa Strömsfors är fin.

 

 

Jag visade också det här inlägget från Talldungen 2017 och berättade att det är väldigt fint där.

 

 

Ja guuud så fint det här, som då när jag och min man landade där mitt i natten, några månader senare. Helt själva dessutom för det var ju stängt egentligen.  Ja, det var allt eller något av det.

 

5 Comments

  • sia

    Neeej!! Inte be om ursäkt!! ÄLSKAR det här! Man vet aldrig vad som står härinne. Kramar till dig! Psst! Och ja den där lampan är MAGI!!

  • Sara

    Hej,
    Tror du man kan se filmen med en sexåring? Funderar att gå med min son, men kanske den är för lite äldre barn?
    Tack för fin blogg!
    Sara

    • Mokkasin

      Hej Sara! Jag tror absolut du kan se filmen med en sexåring. Känslan är ju dokumentär så det är om han tycker DET blir långt, att det är många samtal som man ju som vuxen förstår alla nyanser utav men kanske kan vara svårare för någon som är litet barn och att man då tröttnar. Å andra sidan är det ju inget som är otäckt eller läskigt, vilket var anledningen som vi valde bort för barnen när de var små. Allt annat kan man ju pratat om efteråt och det brukar ju ofta vara fina samtal som landar väl. Ett tips kan ju vara att förklara innehållet och filmen innan, då vet att lite vad som förväntas och kan lättare ”hänga med”. Det är ju så himla olika från barn till barn, men som sagt, i huvudsak är det ju en film full med kärlek och värme. Sen behöver man ju inte greppa allt, det är ju fint att bara fokusera på det! Kram och tack för snälla ord!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *