DAILY LIFE

Tankar och vad som hände i Paris.

Vi är tillbaka hemma sedan igår, lite tidigare än det var tänkt. Vi sträckkörde hela vägen och genom natten för att slippa köer och komma hem så fort som möjligt. Jag kan inte påstå att vi hade vant oss vid Viggos nackkrage och vetskapen om skallskadan men allt funkade fint, han var glad och positiv. Allt var mest som vanligt ändå. Själva svimningen som orsakade olyckan har vi hela tiden avfärdat som just en svimning. En gång är trots allt ingen gång. Och trots att Nomi, som var den enda som såg vad som hände första gången, förklarade det som att han krampade, visade inte EEG-proverna någon form av epilepsi. Så, jag var inte ens i närheten av att det skulle hända igen. Men det gjorde det, för några dagar sedan, i Paris.

 

Det kom från ingenstans, han var precis som vanligt innan allt hände. Det var mitt i Paris i röran på Rue de Rosiers, mitt bland alla människor som köper falafel där vid lunchtid. Jag, Liv och Viggo stod i kö när han sa ”jag har så ont i nacken, mamma” Jag trodde det var värmen (trots att det var  ganska sval sensommarvärme) och att han behövde dricka så jag satte honom på en stol, han tog en klunk, för att i nästa sekund säga ”nu kommer det igen”. Sedan förlorade han medvetandet och fick ett kraftigt krampanfall. Jag hann fånga honom så han inte föll illa som sist, tackar en stjärna för det. Efteråt berättade han att han blev varm i hela kroppen och att synen blev som ett slags tunnelseende från yttre synfältet, som till sist blev helt svart, sedan minns han ingenting. Han kan nu säga att det var exakt på samma vis förra gången, när det  hände i vårt kök.  Anfallet var så kraftigt att jag knappt kunde hålla honom och han sparkade ner ett cafébord med glas och flaskor. Jag har svårt att säga exakt hur länge det pågick, allt känns som en evighet just då, men efter en stund avtog kramperna och han fick tillbaka medvetandet trots att han var otäckt blek och blå om läpparna. Jag lyckades få kontakt med honom och snabbt började han rätta min usla engelska. Vad svimma heter och att det heter ”fracture in my head”. Inte ”he swam and crashed his head”. Herregud, efteråt skrattade vi åt min superkassa engelska men just då var det som min hjärna lagt av helt. Jag sänder ännu en gång en tanke av tacksamhet till kvinnan i röd klänning som tolkade engelska-franska till ambulanspersonalen som inte kunde ett ord engelska. Kristo åkte med Viggo till sjukhuset men efteråt mådde han bra förutom att kroppen var som avdomnad, ungefär som när en arm eller ett ben ”somnar”och väldigt trött.

 

Efter att ha sett exakt vad som hände den här gången så inser vi ju att det inte är en ”vanligt” svimning utan att det antagligen rör sig om epileptiska anfall. Enligt läkarna kan det vara svårt att upptäcka epilepsi trots att man gjorde EEG har vi fått veta nu. Vi är tyvärr redan bekanta med epilepsi då min systerdotter har en svår variant av den sjukdomen, som hon har levt med sedan hon var liten och bara några år gammal. Hon är arton idag. Även min pappa fick diagnosen för några år sedan. Jag har flera gånger tänkt att skriva mer om epilepsi här på bloggen, Jag vet ju hur mycket det har påverkat Ellen och alla runt omkring henne. Det är fortfarande en ganska ”tyst” sjukdom som behöver uppmärksammas och öka kunskapen kring, att det är viktigt att bryta fördomar kring sjukdomen.  Omvärlden förväxlar många gånger  epilepsianfall med att människan är påverkad av tex alkohol eller droger, vilket kan ge förödande konsekvenser. Det lömska med epilepsi är också att anfallen kan vara så olika, det kan vara allt från stora krampanfall till korta frånvaroattacker som återkommer gång på gång, flera timmar i sträck. Anfallen är ofta är svåra att förutse och kommer plötsligt, därför kan konsekvensen av anfallet bli så illa, att fallet i sig kan skapa en allvarlig olycka. Vilket det ju blev när det hände för Viggo första gången. Och vilken ju är den stora oron nu, att han inte får falla på ett redan skadad huvud och nacke.

 

Från att trots allt landat mjukt i Paris så snurrar mina tankar mycket nu. Att oro, ovisshet och saker man inte kan veta exakt, genast blir stora och skenar iväg. Trots att livet exakt i denna stund är precis som vanligt. Det är så märkligt. Man käkar bullar på verandan och regnet öser ner i sensommaren och allt är bara vanligt. Och mjukt. Sedan kommer känslan igen, den är inte ens krypande. Utan där på noll och en sekund och eskalerar snabbt. Det är så onödigt, att ens försöka förstå innan man vet.

46 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *