DAILY LIFE

Livet, när allt bara är.

Jag har aldrig längtat så mycket efter när allt är som vanligt. Livet, när allt bara är. De där dagarna som vissa säger är färglösa, kanske helt enkelt grå. De dagarna som många av oss vill byta till fyrverkeri och glimmer, fest och nyinköpta skor. De som passerar omärkbart och utan storslagenhet men ändå, jag vill bara dit. Dagarna då vi bara var. Då vi tilläts att bryta ihop över strumpletandet i morgonhetsen. Klaga över regnet. Gnälla över måndagar. Och gråta över spilld mjölk. Och hetsa upp oss över skärmtiden. Helt enkelt för det fanns inget värre just då. Inget annat att klaga på.

De där dagarna då man kostade på sig flyktig oro över bagateller, oro utan någon som helst verklighet. Ängslades lite extra om någon av barnen inte svarade då jag ringde om kvällen, målade upp rädslor i min fantasi av just ingenting. Då jag alltid bar som ett paraply av överbeskydd, som om det skulle lösa något. Kanske inbillade jag mig att det skulle hjälpa. Som en slags säkerhet att vara förberedd.

Nu tänker jag att kanske är de allting. De där dagarna, de helt vanliga.

Jag försöker hitta sätt. Jag städar. Ställer alla våra hundratals böcker i perfekta rader. Det har aldrig någonsin tidigare funnits en perfekt rad i vårt hem. Jag springer. Varje dag med så hög musik i lurarna att ingenting tränger igenom, inte ens mina egna andetag och än mindre mina tankar. Och jag bankar, som ett mantra, in i mitt huvud, att det inte är det man misstänker. Jag tänker och säger högt till mig själv, att det blir bra.

En sak är väldigt bra för Viggo, igår tog han bort nackkragen efter åtta veckor och inget kan kännas skönare för en 14-åring. Sedan var det andra. I slutet av augusti fick vi på återbesöket veta att det inte var epilepsi, att alla undersökningar av hjärnan såg bra ut. För en sekund andades vi. Sen sa läkaren att man misstänkte ett hjärtfel. I den stunden var det som om min egen kropp slutade fungera, det var som om ett blött tjocktäcke lades över mig med all sin tyngd. Plötsligt hörde jag läkarens ord som från djupet av en oändlig burk, ihåliga och tomma. Vi sa tack vad bra att ni upptäckte, tack vad bra att vi vet, tack vad bra att vi får hjälp. Akademiska i Uppsala är inkopplat och vi betar av undersökning efter undersökning. Och som jag skrev, vi tänker att allt ska bli bra.

Jag har inte kunnat blogga men kanske kan det rent utav vara ett sätt. Jag som aldrig tidigare har hittat rätt härinne, när livet runtomkring inte är mjukt. Å andra sidan har bloggen alltid varit det jag plockat ur livet, det jag vill tänka när jag lägger huvudet på kudden om kvällen. Bloggen har aldrig varit allt. Bara fragment i det stora. Kanske kan mitt fokus i det lilla vara en bit på vägen. Att lika fokuserat som jag stirrar på tallbarren på stigen när jag springer, lika fokuserat hitta stunden i bilder och ord. Vi får se.

34 Comments

  • Yvonne Gustafsson

    Jag har tänkt på Viggo skönt att kragen är borta och att ni får hjälp på ett bra sjukhus. Har själv alltid en stor klump i magen då mitt barn är diagnosticerad med en ovanlig obotlig dödlig sjukdom. Livet blir aldrig detsamma mer. Hoppas att Viggo kan bli bra igen och att det löser sig. Lycka till med boken Sofia den ser fin ut.
    Kramar till familjen Yvonne

  • Maria

    Har kollat bloggen varje dag för att se om du skulle ha skrivit nåt nytt. Och har funderat mycket på hur Viggo mår. Ni har varit i mina tankar och böner. Faktiskt. Underligt hur människor man aldrig har träffat kan beröra en så djupt. Tack för att du delar med dig.

  • Bi

    Det där med att springa för att kunna andas när man oroar sig för sitt barn. Ja det vet jag allt om. Och att jag i skogen kunna släppa på den där masken som jag höll uppe hemma och låta både skrik och gråt komma.

    Vi är många som håller er i handen. En osynlig arm om era axlar. En tanke och önskan om att ni och framförallt Viggo ska få bra hjälp. Att livet ska kunna bli vanlig vardag när det värsta som händer är att man glömmer att plocka ur en maskin tvätt så att den blir sur och får tvätta om den.

  • Frida Eklund Edman

    Fina Sofia… jag har tänkt så mycket på er och Viggo. Nu hoppas jag att det ska gå så bra det någonsin kan! Stor kram! ❤️❤️❤️ / Frida

  • Petra

    Din fina blogg har varit mitt fönster till värme och magi i en period av oro och sorg. Jag skickar mina varmaste kramar och tankar till dig och din familj i denna stund ❤️ med hopp om snar bättring

  • Karin Östling

    Alla fina bilder, tankar och ord berör så många i dina inlägg! En energiboost de tunga dagarna! Hoppas du kan få lite styrka tillbaka genom att veta att det är många som bär er i sin tanke nu ❤!

  • Maria

    Men jag är ju precis där du vill vara. Mitt i den gråa, ibland tunga, vardagen. Att det ska till något så drastiskt för att man ska uppskatta den, men det är väl så det är – ju bättre vi har det desto sämre mår vi. Tills något verkligt hemskt händer. Som för er. Men vi har en otroligt bra vård i Sverige, när den verkligen behövs. Men ville väl egentligen bara säga att även jag håller tummarna. Och hoppas att du finner ro i bloggen igen, den är saknad och en riktig höjdpunkt i den gråa vardagen.

  • Sara

    Hej. Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Vår dotter föddes med hjärtfel och efter beskedet var den grå vanligheten det jag längtade efter. Mitt i allt läste jag någonstans att allt det vanliga kommer att komma tillbaka och orons övertag lägger sig. Jag kunde inte förstå det då men nu 9 år senare blev det precis så. Jag ältar kring skärmtid, grönsaks intag och om vi ska investera i en ny matta till vardagsrummet:). Jag tror att allt det triviala kommer att vara tillbaka i era liv igen men att det helt enkelt tar lite tid. Jag var nog människa efter ett år iallafall:). Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *