En tröja, en kjol, en hund och när jag trodde min sista stund var kommen. - Mokkasin
Mokkasin is a blog and showcase for Sofia Janssons styling, photography and writing. Mokkasin is also about DIY and creative direction. Sofia founded Mokkasin and a creative freelancer.
Mokkasin, Lifestyle, blog, portfolio, styling, photography, shop, creative direction
56762
post-template-default,single,single-post,postid-56762,single-format-standard,qode-social-login-1.0.2,qode-restaurant-1.0,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.6,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.5,vc_responsive

En tröja, en kjol, en hund och när jag trodde min sista stund var kommen.


Kära nån. Vilken vecka. Jag far hit och dit, däremellan försöker jag balansera lediga barn. Det är skidbackar här och skidbackar där. Igår var jag med flickorna i Stockholm och myste, shoppade och finfikade med kompisar. Tack rara bloggläsare som kom fram på Petrus och sade snälla ord, jag blir alltid så glad så jag blir helt rosig.

Snacka att man är i plockaretagen igen. Chester tror att allt från strumpor till gosedjur är attraktiva byten och lägger den överallt.

Måste berätta en så himla knäpp sak som hände i måndags kväll när jag varit på kurs i Stockholm. Skulle hoppa på t-banan mot Centralen från Telefonplan strax innan 21. Jag hade inte särskilt mycket tid innan tåget skulle gå så kände att det kröp lite i benen när t-banetåget var sent.
Men så kom det, fullt med folk och vi var rätt många som klev på vid Telefonplan. Dörrarna stod och slog några gånger och lyset i vagnarna blinkade av och an. Men inget sade något i högtalaren. Inte om att något var fel eller inte något alls. Sedan slog dörrarna igen och alla vagnar blev becksvarta. Sedan körde tåget, UTAN ATT STANNA! Alltså inte alls.
De susade förbi station efter station. Det var knäpptyst i högtalaren, ingen information över huvudtaget och helt mörkt i vagnarna. Vid Liljeholmen stod det still en liten stund, utan att öppna dörrarna och på skylten vid perrongen stod ”ingen påstigning”. Sedan körde det vidare genom mörka gångar, vi passerade Hornstull, Mariatorget.. och jag ringde Kristo och skrattade lite nervöst att jag satt på ett tåg som liksom skenade under mark. Och ja där åkte vi förbi Slussen och Gamla stan och sedan sa jag om det inte stannar vid T-centralen heller då vet jag inte… Det gjorde det inte. Då hann jag bli rädd och kände verkligen paniken komma som ett rätt kraftigt slag i magen. Utan att ta allt nu om panikångest så kan jag säga att instängdhet absolut triggar igång detta hos mig (det är inte en gång jag har bytt bort för små hotellrum exempelvis) . Jag har aldrig problem med just tåg inte ens när det fullproppat men mörkret och vetskapen om att inte vara benägen att öppna dörrarna satte helt klart igång något. Jag hann dessutom tänka att nu kommer det explodera på ett strategiskt utvalt ställe under mark. Precis under något viktigt. Och då stannade det. Vid Östermalmstorg. Dörrarna gick upp, fortfarande ingen som helst info och fortfarande mörkt. Jag hann på sekunden med ett tåg på andra perrongen och for tillbaka till T-centralen och hann otroligt nog med tåget.
Men sedan var jag så sjukt skakis. Det är ganska långt mellan Telefonplan och Östermalmstorg. Efteråt tänkte jag jättemycket på hur det skulle vara att hamna i någon annans händer. Som en tyst spökchaufför. Som en kapning. Det konstiga var ändå att fast jag hann bli rädd, så är det ju inte så man ringer hem i affekt och säger allt man borde säga. Jag tänker att det kanske är så när det händer på riktigt också, man hinner tänka att något händer men kan ändå inte greppa.
Det komiska var att när jag passerat T-centralen lade vi på för kristo skulle ringa SL för att se vad som stod på. Och när tåget då väl stannade en halv minut senare ringde Charlie. Jag trodde att han blivit rädd, att han hört mitt samtal hem eller något. Så jag svarade jättesnabbt, utan att lyssna,”hej Charlie, du kan vara helt lugn, allt är bra nu, mamma kommer hem snart, vi har stannat blablabla” … helt tyst i luren. ”ehhh hej mamma, kan jag få lite speltid”… haha!! Han fattade ingenting…

Den här hunden alltså. Fattar inte hur gosig han är! Som ett stort gosedjur, en liten nalle. Helt otroligt att trots all sin päls så passar just labradoodles för många som har pälsallergi.
Är för övrigt väldigt kär i den här kjolen som var min mammas på 70-talet. – Det känns så himla mycket som julafton, sade barnen idag. Och ja så mysigt men vår nu väl??

Det är ju inte så man prioriterar att hänga själv i provhytterna när kidsen har en maffig önskelista. Ärligt talat tar det på krafterna att leta jeans med en snart 15-åring… Fast jag sprang faktiskt på den här tröjan på Urban outfitters. De här var sjukt fina men hade inte kommit i butik ännu. Jag får ofta frågor om var Liv handlar sina kläder. Mest är det Weekday, Urban Outfitters och Monki. Ett tag handlade hon en del på Brandy Melville men är nu såå irriterad över att deras kläder bara görs i onesize vilket hon tycker är exkluderande, vilket hon i och för sig har rätt i. Hon har även börjat kika på vintage, Beyond retro och Humana fast det krävs ju en hel massa tålamod och tid, vilket vi inte hade igår.

 

Lilla knähunden.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

Sofia Vusir Jansson

sofia@mokkasin.com
15 Comments
  • Maren Ingeborg Gråblomst

    21 februari, 2018 at 20:39 Svara

    Verdens gulligste hund, men for en forferdelig opplevelse på tunnelbanen! Kjære vene, jeg tror jeg hadde knekt sammen i et panisk angstanfall, det måtte være utrooolig skremmende… Men glad du valgte å skrive om det, det er fint å dele skremmende ting <3

    • Sofia på MOKKASIN

      25 februari, 2018 at 20:01 Svara

      Ja det är ändå bra att dela det läskiga, känns lite skönare då. Kram!!

  • Nastasja

    21 februari, 2018 at 20:48 Svara

    Så mycket i detta inlägg som är värt en kommentar! Först det där med tunnelbanan, så läskigt både det som hände men även som du säger, att en inte ens tänker att något allvarligt nog är påväg att hända att en ringer sina nära. Skönt att ni mår bra! Annars, 1. ert växtbord i bakgrunden är <3, 2. din kjol + tröja + mössa är fantastiska och 3. CHESTER!

    • Sofia på MOKKASIN

      25 februari, 2018 at 20:00 Svara

      Nastasja – så fin kommentar! Tack snälla du för den, betyder mycket !! Kramar!

  • Diana

    21 februari, 2018 at 23:32 Svara

    Men usch så otäckt, fick Kristo något svar på vad det var som pågick?
    Chester verkar helt underbar! Ska försöka jobba på och utöka familjen med ännu en vovve 🙂

    • Sofia på MOKKASIN

      25 februari, 2018 at 19:59 Svara

      Ja han fick höra att de trodde tåget var tomt men det var fullt när det kom till Telefonplan, och massor som gick på där så det låter ändå så konstigt tycker jag. Chester ÄR väldigt underbar! Kram!

  • Li Argus Hultgren

    22 februari, 2018 at 19:07 Svara

    Vilken obehaglig upplevelse. Usch! Fått reda på något mer?
    Som ett stort lurvigt gosedjur, så fin Chester är. Supersnygg tröja by the way ??

    • Sofia på MOKKASIN

      25 februari, 2018 at 19:59 Svara

      Det var läskigt värre. Min man fick höra att de trodde tåget var tomt men det var fullt när det kom till telefonplan, och massor som gick på där så det låter ändå så konstigt tycker jag. Och ja Chester, som en gosebjörn <3 Kramar!

  • Li Argus Hultgren

    22 februari, 2018 at 19:09 Svara

    Kan du länka till den snygga tröjan direkt?

  • Wilda | REAKTIONISTA

    25 februari, 2018 at 15:41 Svara

    Men oj vad obehagligt. Skönt att allt gick bra. <3

    • Sofia på MOKKASIN

      25 februari, 2018 at 19:54 Svara

      Jaa! Jätteläskigt faktiskt! Sådär overkligt mysko! Tack för omtanken! Kram!

Post a Comment