Som landet fast verkligen mitt i stan.
Vi bor på en rullstensås. Tänkte inte så mycket på det när jag var liten men det är verkligen skogen mitt i stan. Bland tallar och stigar och rätt hemligt ändå. Den börjar eller slutar, beroende på hur man ser på saken i gamla villor, där bor vi. Och fortsätter sedan med stigar tills den slutar. Perfekt runda för valparna.
En av högstadieskolorna här i Katrineholm. Jag får ofta frågor från läsare om hur det är att bo i Katrineholm. Närheten och pendlingsmöjligheten till Stockholm lockar såklart. Och den järnvägsknut som den ändå räknas som. Både jag ock Kristo är ju uppvuxna här, men lämnade Katrineholm för Stockholm där vi bodde i 15 år. I september 2011 skrev jag ett rakt och ärligt inlägg om hur det kändes att ha lämnat storstan, läs det gärna om du också funderar. Jag avslutade alltsammans såhär:
”Men ändå så tänker jag. Nästan varje dag. Att det kanske blir bättre med tiden. Att jag vänjer mig. Och jag försöker tänka att var sak har sin tid. Och att nu är nu. Och hur jag än vrider och vänder på det och försöker hit och dit så är det precis samma känsla. Den försvinner inte. Jag saknar min stad. Jag saknar Stockholm så in i vassen mycket. Jag saknar det som var hemma och det som fortfarande, fyra år senare, känns som hemma. Och det känns litet och otacksamt och förbaskat gnälligt men det är sant.”
Och vet du. Det blev bättre med tiden. Och jag ska berätta exakt för er varför, hur vi tänkte och vad vi gjorde. Men inte idag.
Idag ska jag bara tipsa. På åsen är det sällan hus till salu. Men just nu finns där ett litet trähus från 1917. Jag smygfotade det idag men bilder och info hittar du här.
Sådär med trägolv och kakelugnar och en trädgård som jag ofta avundsjukt har stirrat mig blind på.
Huset ligger ett stenkast från vårt och du går till stationen på mindre än tio minuter.
Nu har ju inte för vana att kika på bostadsannonser men jag fick nys om detta hus av annan anledning. Fast om man väl tittar, ett våningsplan i en villa, orört.. 775 000, snacka om ateljeläge.