AT WORK,  KIDS

I think I know why nature feels infinite.

mokkasin-toca-boca-1

I think I know why nature feels infinite.

The sky that only a moment ago was pitch black but suddenly shimmered like gold. And the dazzling sun reflections that glittered in the puddles. Maybe you did not glimpse the rainbow until the forest opened up to a meadow. One that was completely blue from thousands upon thousands of small flowers.

But you saw it, the rainbow that seemed to have no end. Some day you would cycle along the rainbow, cause someone had told you that it, after all, has an ending, where a great gleaming treasure is waiting. There’s no one in the world that would want to miss such a thing.

Beyond the meadow that changed colour the closer you came, there was the lake. It was so deep that you couldn’t see the bottom. Maybe there wasn’t even one. Perhaps is it so, for the ships that land at night when no one is looking.

In the night of the thousand sounds. Those sounds that you never could be quite sure of where they started. Or whom they belonged to. The only thing you could figure out was that out there was a world of its own. A world you could touch at times and was allowed to be very close to each and every day. But that still continued to feel like a mystery. As one big secret.

Forests, mountains, and lakes. All the animals. If something is so full of imagination it sort of can have an ending. When every nook holds a fairy tale, there is nothing that can ever end. That is precisely what the magic of it is.

mokkasin-toca-boca-1-4mokkasin-toca-boca-3mokkasin-toca-boca-4mokkasin-toca-boca-5mokkasin-toca-boca-6mokkasin-toca-boca-15mokkasin-toca-boca-1-2mokkasin-toca-boca-10mokkasin-toca-boca-11mokkasin-toca-boca-8mokkasin-toca-boca-9mokkasin-toca-boca-1-3mokkasin-toca-boca-14mokkasin-toca-boca-13

Jag hittade ett jobb jag gjorde för Toca Boca. Precis den här tiden fast för ett par år sedan. Tänker att jag tyckte om det här jobbet lite extra. Tolka ett dataspel till skogs, fint på något sätt.

 

Jag tror jag vet varför naturen känns oändlig.

Varför skogen och bergen och sjöarna är som evigheten själv. Faktiskt till och med den lilla skogsdungen som du kanske lekte i som barn. Eller stigen du cyklade på, samtidigt som du såg himlen mellan trädtopparna.

Den där himlen som alldeles nyss var kolsvart men plötsligt skimrade som guld. Och solkatterna som glänste ikapp med varandra i vattenpölarna. Kanske skymtade du inte regnbågen förrän skogen sprack upp vid en äng. Den som var alldeles blå av tusen och åter tusen små blommor. Men då såg du den, regnbågen som kändes som utan slut. Men någon dag skulle du cykla längs regnbågen för någon hade ju berättat om att den trots allt hade en ände, där den stora glimrande skatten väntade. Det finns ju inte någon i hela världen som vill missa en sådan sak.

Bortom ängen som ändrade färg ju närmre du kom, fanns sjön. Den som var så djup att du aldrig såg någon botten. Kanske finns det ingen när allt kommer omkring. Kanske måste det vara så, för skeppen som lägger till om natten när ingen ser. Om natten bland de tusentals ljuden. De där ljuden som du aldrig någonsin kunde vara alldeles säker på var de började. Eller vem de tillhörde. Det enda du kunde lista ut var att därute fanns en alldeles egen värld. En värld som du snuddade vid ibland och fick lov att vara alldeles nära var eviga dag. Men som ändå fortsatte att kännas som ett mysterium. Som en enda stor hemlighet.
Skogen, bergen och sjöarna. Och alla djuren. Om något är så fullt av fantasi har det liksom inget slut. När varje vrå rymmer en saga finns det inget som någonsin kan ta slut. Det är just det som är det magiska.

9 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *