på hemligt besök

Det är så fasligt fint att få kliva över tröskeln till gamla insomnade hus. Så pass fint att jag skulle vilja samla på alla. Nu är det ju inte möjligt för mig att ha en hel massa hus rent penningamässigt men för min del räcker det gott med att få vara där en dag eller två.

För det första känner man sig nästintill hedrad, att man får lov. Det känns ju liksom som om man är på hemligt besök. Som om man får tjuvkika. Sedan har man ju en hel massa fjärilar i magen för man vet ju liksom inte vad man ska hitta. Eller hur man ska känna.

Det är något med speciellt med själva känslan av att vara där en dag. Att känna in varenda litet ljud eller kanske, som här, bara tystnaden. Den hörs ju liksom väldigt väl dessutom, eftersom det är lite som att vara överallt och lika mycket inne som ute på samma gång.  Att upptäcka hur ljuset vandrar trots att hela huset och alla ängar runtomkring ligger inbäddade i sommarregn och dimma. Att förstå att de superhöga fönstrena är placerade precis och exakt där de sitter just för att det var meningen någon gång för länge sedan. Och det fina är ju att ingenting har hänt med allt runtomkring sedan dess,mer än ett och annat träd som vuxit sig högt, så alla skuggor och ljusglimtar faller ju på samma vis nu som då. En helt annan tid men ändå  samma.

Kanske är det inbillning fast man känner ju i magen att själva huset nog gillar det hela.  Jag menar att man sopat, lite eller väldigt mycket, så att man bakom damm och bråte hittar världens vackraste plankor.

Att man samlat tapetresterna, gamla tidningar, fönsterskärvor och halm någonstans i hörnen så att rummen nästan känns som hela igen.

Och lagt dit vackra saker. Och flyttat dem hit och dit för att varenda liten vrå är vacker så man kan omöjligt bestämma sig.

Och mest bara bli stående och fundera på hur det var där en gång. Jag tror att det gillas av hus i allmänhet. Trots att det kanske inte är helt efter dagens sanningar.

Men nog måste det märkas att man fyller rummen med en massa prat. Klättrat runt på hundraåriga golvtiljor och kikat mellan lager av tapet. Och om man inte visste, att vi bara låtsades,  så skulle man väl tänka sig att det minsann bodde någon här i rummet med jättedrömfångaren.

Den enda haken med det hela är väl egentligen att när dagen börjar lida mot sitt slut känner sig nästan som hemma. Att man inte skulle ha några problem alls med att flytta in eller något i den stilen. Men vi visste ju början, att det minsann bara var på besök, för att fotografera för Numero 74.