Kidsen är klokast. 

Precis perfekt placerad en måndagsmorron med försovning och ögoninflammation.

Och alla andra dar. 

Åhlens går från textilklarhet till klarhet. Jag tipsade om ett tyg på instagram i somras som jag hade världens kärlek till. Kraftigt som det allra bästa möbeltyg och mönster som jag dånade över. Och gör fortfarande. Och nyss tog jag en liten sväng ner till Åhlens för ett litet sängprojekt och fann det här! 

Precis samma kraftiga textil och så härligt så att jag inte kan sluta titta på det. 

Vårsolen på metervis av fjärilar. Sämre kan man ha det. 

Och nu till dagens tips. Det där tyget, från i somras, som heter Blomsterprakt. Ni kanske spanade in den lilla tygbiten på gårdagens klä-om-befintlig-soffa-projekt. Som jag inte är helt säker på att jag ska göra. Men jag vågar inte chansa. Jag köpte allt som fanns kvar.  79 kronor metern! Sjuttionio! På rea. Absolut bästa fyndet. Såklart man blir säker på soffomklädning då. 

Fjärilstyget verkar inte hamnat på hemsidan ännu men heter Irene. 

Äsch, det är ju bara lite småfix kvar, säger jag till min man.

Fast innerst inne har jag gått igenom alla möbler vi har.

Och de vi inte har också. Jag har övervägt detta idag:

 att köpa en guldig och mus-äten (!!! jätteäckligt ju! ) soffa på loppis

att köpa en läskig soffa med lejonhuvuden på loppis

att köpa en sextiotalssoffa på loppis

att köpa en öronlappsfåtölj på loppis

att åka till Ikea

att klä om den rosa söndersuttna soffan vi har med blommig tyg

att klä om den beiga soffan vi har med blommig tyg

( som tar ungefär en timmer eller mer att trixa när från den överfulla vinden genom den minimala vindstrappan (obs, man testar inte)

att låna min 95-åriga mormors soffgrupp

att ha en dagbädd

att ha en kuddhög

att inte ha några möbler alls.

Och sedan har jag önskedrömt om att Anthropologie låg bakom hörnet 

för där finns mina drömmars soffa.

Men det gör det liksom inte.

Och finkammat Blocket också.

Men nä, det ser ut som imorse. 

Till vänster, där ljuset ser ut som evigheten självt, där är det inte särskilt ljust längre. Men alldeles speciellt ljuvligt. Tusan, vad tjusigt det blev. Och jag är glad och väldigt tacksam för att min pappa är världens bästa tapetserare. Igår skulle jag lära mig hade jag tänkt men det kom ju så mycket annat emellan. 

Den här tavlan ska få ett alldeles eget inlägg för historiens skull. Det är nämligen min pappa som målade den när han var sexton. Då gick han på yrkesskola för att bli målare, 1959. Den målades på ett sådant där vanligt brunt papper, precis sådant som ligger på bordet. Så jo, den är brun på baksidan. Sedan låg den ihopvikt på ett inte speciellt snällt sätt under en hel massa år. Närmare bestämt tills pappa fyllde 70 i höstas. 

En kväll när jag rotade runt på deras vind, i vanlig ordning, vecklade han ut det där papperet som låg ihopknölat på deras vind. Det var sprucket här och var, bitar föll när han tog i det.” Jaha, den här målade jag för 54 år sedan och det är bara att slänga den. ”  Precis som om det liksom inte var något märkvärdigt alls. Jag höll på att smälla av. På riktigt. För det första trodde jag att jag gått igenom varenda millimeter på deras vind, hur i hela friden att den kunnat legat där i hemlighet i alla år. Och nog för jag visste att pappa kunde måla och teckna. Men gömd på vinden och helt magisk på 1,5×1,5 meter. Och fallfärdig. Men herregud, här skulle inget slängas. Och vi vek ihop den och jag snodde med mig den. Och pappa sade flera gånger ”släng den”. Men på måndagen for jag till ramverkstaden utanför stan. Men åh nej, den var för trasig sa man. Pappret nästan brann när man tog i de, ni vet när det faller sönder vartefter. Så hur gärna de än hade velat skulle det inte gå. Men jo, snälla!??? Och jag tjatade. Och tjatade. Det finns nog ingen som kan tjata mer än jag om jag nu liksom känner i hjärtat att det liksom måste gå.  Men nej igen, det går inte. Det är omöjligt. Men efter tionde eller jag vet inte, tjugonde kanske: Snälla?!! Jag försöker, sade Boa. Så himla snällt. Och förlåt för ihärdigt tjatande liksom. 

Då var det bara en sak till. 

Kan du fixa den till på fredag?

Plötsligt händer det. Inte särskilt plötsligt kanske. 

Men just nu tapetserar min pappa, så det händer!

Vi har varit fast beslutna om att tapetsera ska vi. Men vad i tusan ska vi välja. Och tapetprover har det hängt i år härhemma. Ja, faktiskt i år. Men det är väl bara till att göra´t tänker ni säkert. Men det är ju ett fasligt jobb och hemskt dyrt för att bara göra´t för att ändra sig. Så därför. Åratalsbryderi.

Och det är ju liksom inte hela huset utan de ”isolerade rummen.” Inte de rummen som bara fortsätter i hall och trapp och hall igen och sådär. Men så bestämde vi oss i alla fall. För en tid sedan. Att vi hamnade tillbaka på William Morris trots att vi svängt både åt Baker och Etsy. Så vårt arbetsrum skulle få Chrysanthemum och rummet mittemot skulle få Chrysanthemum Toile . Nu blev det tvärtom. 

Och så ska det tredje rummet få kära Pimpernel. 

Observera den lilla rutan i botten av bilden. Jo, vårt hus var tapetserat när vi flyttade in. 

Men eftersom jag bara att haft tapetproverna i ett drygt år nu har jag fortfarande inte bestämt färg. Bildbeviset är från januari 2014….här! Det blir den i mitten eller den till höger. Båda lika vackra, men det hänger på ljuset.

Photography: Anna Malmberg

Hej hej! Här är jag. För omväxlings skull. Tack kära Anna, för att jag fick äran att fastna på dina bilder! Och så glad att våra vägar äntligen korsades. 

Och Ida på bild. (ujujuj, nu smällde jag precis av, du måste kolla de här bilderna och utsikten….från Idas bok Urban Vintage) Och en hel massa fina människor som jag verkligen längtat efter att få träffa. På Elle Decorations Swedish Awards förra veckan. Så himla härligt häng och jag är fortfarande varm i hjärtat av alla möten och samtal. Ta en titt hos Anna på själva kvällen, vetja!

Årets vinnare hittar ni här!

Photography: Kristin Lagerqvist

Allra mest hängde jag med Kristin på Krickelin, vad vi gjorde kan ni se här . Drack kaffe, vin och silverte om vartannat och finbabblade från morgon till natt. Vi bodde på superflotta Berns. Måste verkligen rekommendera deras restaurang, Berns Asiatiska. Inte för silverteet då utan för mat helt i min smak.

Tusen tack Trendgruppen för ni satta lyx på min februari. 

Och såklart även Elle Decoration! 

Det kom en söndag morgon. 

Kanske hade man tänkt när man allra först såg huset, sådär på utsidan, att det har nog haft en annan dag av glans sådär i början av förra seklet, eller med andra ord en annan fasad. Fast när jag tänker efter så är det lite det som är själva grejen. Att huset ser lite sådär dystert ut på håll. Men sen, det räcker liksom bara med att öppna dörren är det som i en saga. I allt. 

När jag först klev in i huset, där på lördagseftermiddagen möttes jag av ett berg av skor. Ett berg. För alla gäster, som visst var nästan tusen denna dag, kände det i magen liksom, ska man fika här så gör man det i strumplästen. Och sorlet, alla dofter från bullbak och kaffe, ljuset och värmen.  Som på besök i en annan värld. 

Och jag vacknade i ett ljus, trots att fälten badade i regn och grått. Visst är det märkligt när det är så. Magiskt på riktigt. Tillsammans med samtal att spara runt ett frukostbord i finrummet. Det doftade bullbak, för allt tog ju slut den där lyckade Kustlivs-lördagen och då finns ju liksom  annat att göra än att baka hundratals bullar och kakor och allt du kan tänka dig, för det kom ju en söndag och nya fikagäster. 

Det var ju det där med känslan att göra det vackra

 att skapa det unika och personliga. 

Sådant  kan man inte låtsats eller köpa för pengar eller följa en trend för stunden.

Det sitter redan i magen. 

Och sedan var det där med magkänslan och modet att följa den. 

Alltid. Utan omsvep och tvek. 

Tänk ett hus eller för all del en hel gård,

 där någon har pytsat med kärlek i varenda vrå. Där har du Strömma. 

Ser du finrummet? 

Här kan man lyssna på Melodikrysset. Bara en sådan sak. 

Här kan man läsa. 

Jag sov i Astrids rum. Om det hade funnits en sol den där söndagen sägs det att det är här den hamnar först. På Strömma finns 4 rum att boka, precis lagom många för att boka ett helt hus för dig och dina vänner. Eller alldeles själv och spela schack under franslamporna med någon du inte känner. Men alldeles säkert om en liten stund. Det sitter i huset i är jag alldeles säker på. Snällheten. 

Du får frukost och Varberg är nära. Och du minns väl vad man kan göra i Varberg?  Hej sommar 2015. 

Alla vill ta kort. 

Här kan du se en hel massa: 

Precis innan jag skulle fara hemåt tog Kristin och jag en tur runt gården.  Jag fick spana in alla små vrår där denna begåvade människa tar sina fantastiska foton. För att se vad jag menar och ännu mer från Strömma så kika på länkarna nedan.  Sagovärld var det.

Och alltså. På Strömma kommer det stå bröllop i sommar! Och fester av de härligaste slag. Och en butik ska det också bli. Och ett riktigt restaurangkök. Och man kanske tro att när man ser utgångsläget på vissa hörn att hur i hela friden ska det gå till. Men vet du, jag är inte det minsta tveksam. Marina och hennes gäng skapar sagan gång på gång. Den har liksom bara börjat. 

Vi vaknade till rimfrost. Och därför känns det helt okej att kasta sig tillbaka i glömda bilder från november… Glömda för bloggen men helt sparade i hjärtat. En helg som gjorde mig varm, glad och så himla tacksam. Att jag får lov att hänga med så härliga och dessutom på ett helt magiskt ställe.  

Sent på eftermiddagen möttes jag upp vid Varberg station och landade efter en kort bilfärd i det här. Drömmigt.

Det var Kustfolk  på fantastiska Strömma Farmlodge. 

Och dags att finfira att Kristin och Miranda´s 

For Good Luck fyllde 1 år. 

Och inte vilken ettåring som helst kan man tycka 

med tanke på vad tjejerna lyckats skapa på så kort tid. 

Och påtal om att skapa. Det här måste vara en av drömmigaste ställena på jorden. Jag tänkte mest hela tiden att det är ju en annan värld.. Det är ju såhär det känns i Paris. Fast med fälten runtomkring. All ängslighet har dragit dit pepparn växer och någon har vågat gå på sin egen magkänsla rakt av. Inga kompromisser bara en hel hög av personlighet. Och känsla för vackert såklart. 

Det finns en historia bakom allt här. Inte minst hur Marina har skapat en saga, av framgång såklart men också av något så speciellt och unikt, på ingen tid alls. Du kan läsa lite här men det allra bästa är att boka in några dagar här. 

Japp, det var juletider…

Kristin – Krickelin. 

For Good Luck´s supertjusiga saker. 

Jag köpte en mugg – No rest for the wicked. 

Nej jag köpte flera muggar, mina absolut favvo numera. 

Så många begåvade under samma tak. 

Huset på den lilla kullen ska ni få se också. 

Soltimmarna var borta redan när jag kom. 

Frågan är om de någonsin sett dagen just då.  

Fast vissa dagar spelar det ingen roll.

Jag älskade ändå det blå ljuset som svepte in oss. 

Är det på riktigt liksom?

Japp. 

Så himla lyxigt finhäng. 

Och äppeldricka med kryddor och konjak.

Stanna tiden, tack. 

Och så efter ett dopp i tunnan i mörkaste kvällen så hamnade vi här. I huset på den lilla kullen. Och där är Johanna också. 

Ni förstår säkert, finaste novemberhelgen. 

Nu ska jag leta bilder från söndagen…

Det här skåpet kommer aldrig göras rättvist såhär på bild. Man måste liksom stå bredvid. Och klämma lite på det. Men ändå. Jag älskar det. Så mycket man nu kan älska något som ett skåp. Förövrigt är det ju ett av mina älsklingsmöbler, skåp alltså. Med glasdörrar. Till skillnad från soffor som jag hatar. Stora ord för en möbel men i alla fall, högst ogillar. Men skåpet då. Sådant som stod i affärer för sådär 100 år sedan. Eller hos en advokatbyrå, som mitt har gjort. Fullt av läderklädda böcker med regler och lagar kan man tänka. Skåpet är som ett enda fiffigt modulsystem som inte känns som hundra år på nacken. Du kan flytta och ta isär och bygga ihop. Och göra lite som du vill. 

Det finns bara två nackdelar med ett nytt skåp. Det ena är att det stod ett annat skåp just där det nya skulle stå. Som egentligen ska stå där där till höger. Men åh så många hyllor det var just där. Och så fulla…

Och då var det ju allt det där som det andra skåpet innehöll och var tvungen att flyttas ut för att man skulle till att orka att bära själva skåpet. Och som inte flyttade in sig av sig själv sedan. Nähä. 

Och det andra nackdelen är. Att i ett skåp kan man roa sig själv med att ställa saker och tänka att pärmar vill jag inte ha där. Jag vill ha skor där. Eller kanske alldeles förtjusande nya målarböcker, eller världens vackraste ljusstake som jag fått av Linn. Och en parfym och favvoörhängen. Sådär har jag hållt på i en vecka nu. Lägger en hög med tyg och ojar mig lite över hur fint det är. Fäller upp alla glasdörrar. Och fäller ner dem. Pillar lite på den där hundraåriga konstruktionen. Tänker att fasen, det var liksom andra tider. Sedan önskedrömmer jag om skåp med glasdörrar. Och tänker att jag skulle kunna bli besatt. Köpa alla jag kommer över liksom. Men det ska jag inte. Fast jag skulle aldrig tycka att jag hade för många…