DAILY LIFE

vid sidan om den lugna verandan med snöutsikten.

Det här skåpet kommer aldrig göras rättvist såhär på bild. Man måste liksom stå bredvid. Och klämma lite på det. Men ändå. Jag älskar det. Så mycket man nu kan älska något som ett skåp. Förövrigt är det ju ett av mina älsklingsmöbler, skåp alltså. Med glasdörrar. Till skillnad från soffor som jag hatar. Stora ord för en möbel men i alla fall, högst ogillar. Men skåpet då. Sådant som stod i affärer för sådär 100 år sedan. Eller hos en advokatbyrå, som mitt har gjort. Fullt av läderklädda böcker med regler och lagar kan man tänka. Skåpet är som ett enda fiffigt modulsystem som inte känns som hundra år på nacken. Du kan flytta och ta isär och bygga ihop. Och göra lite som du vill. 
Det finns bara två nackdelar med ett nytt skåp. Det ena är att det stod ett annat skåp just där det nya skulle stå. Som egentligen ska stå där där till höger. Men åh så många hyllor det var just där. Och så fulla…
Och då var det ju allt det där som det andra skåpet innehöll och var tvungen att flyttas ut för att man skulle till att orka att bära själva skåpet. Och som inte flyttade in sig av sig själv sedan. Nähä. 

Och det andra nackdelen är. Att i ett skåp kan man roa sig själv med att ställa saker och tänka att pärmar vill jag inte ha där. Jag vill ha skor där. Eller kanske alldeles förtjusande nya målarböcker, eller världens vackraste ljusstake som jag fått av Linn. Och en parfym och favvoörhängen. Sådär har jag hållt på i en vecka nu. Lägger en hög med tyg och ojar mig lite över hur fint det är. Fäller upp alla glasdörrar. Och fäller ner dem. Pillar lite på den där hundraåriga konstruktionen. Tänker att fasen, det var liksom andra tider. Sedan önskedrömmer jag om skåp med glasdörrar. Och tänker att jag skulle kunna bli besatt. Köpa alla jag kommer över liksom. Men det ska jag inte. Fast jag skulle aldrig tycka att jag hade för många… 

No Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *