Chester.

Jag vet inte om det var förskräckelsen över den stora, orangea katten som helt plötsligt tycktes äga vår väg. Eller av ren utmattning hos både valp och mig. Vi somnade i alla fall pladask direkt på golvet. Mitt på ljusa dagen. Alltså det här valplivet. Det verkar kanske inte så storslaget för någon annan men vågar man kika över korgens kant inser man ju det märkvärdiga. Och vi sitter och tittar på höstlöven som faller ner på den frostiga gräsmattan. Det märkliga är att det knastrar till lite varje gång det landar. Då kan det hända att man rycker till lite av själva överraskningen. Vi letar pinnar och bygger ett pinntorn under äppelträdet. Och stannar och tittar storögt så fort en bil passerar eller en fågel kvittrar. Vägen ner mot soptunnorna är liksom ett minfält då vi insett att man aldrig vet när den stora, tjocka och knallorgangea katten lurar i buskarna. Då kastar vi oss i varandras famn, för egentligen är det nog jag som är räddast och fångar honom innan han ens hinner blinka. Sedan darrar vi lite extra. Å andra sidan vet jag ju att han hängde med katter, höns och hästar från det han såg dagens ljus. Säkert är han modigare än de flesta, innerst inne. Och det där med att prata med valpar är ju inget jag gör till vardags (eller gjorde) så jag tänker att jag pratar väl på som jag gör mest. Och vi snackar om knastret när löven landar, och det var värst vad mörkret kom snabbt, lite om fotoredigering, smyckesaskar och äkta ädelstenar och akta dig vad de glimrar, och helt plötsligt kom vi in på det där om en ny logga… Jag har inte helt bestämt mig för om han tycker det hela är intressant men lyssnar jag riktigt noga tycker jag att det kan låta som svar ibland.

Han heter Chester.

Slutligen. Gissa hur många namn en valp kan få under en 50 mils bilresa?
 

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM