ÖSTERLEN

vi prickar av drömmar.

07.00 En åt dem var och raka vägen till hagen. 07.30 valpfrukost.

Sedan tog vi pyamasar och åkte till bageriet i St Olof och köpte bröd till vår egen frukost.

När vi kom in där kände man att det där med att ha ett bageri på Österlen måste vara väldigt härligt. Det var en ström av människor som passerade. Några vänliga ord, några morgonfrallor och en hälsning om en fin dag.

Bageriet går inte att missa, Byvägen 35 och öppnar 8.

Lite mer än bara ett bageri faktiskt. Och på gården med parasollerna.

En supersmarrig frukost innan hemfärd och efter gårdssysslor.

Vi bestämde senare att bullarna var de godaste vi ätit.

Väl hemma i Pomanadalen var Viggo i färd med att mata hönsen. Hönsen och ost är veckans roligaste enligt honom. Osten gör dem galna fast på ett bra sätt. Han är också otroligt impad över att han själv och några ostkuber kan liksom bestämma över en hel flock med hönor.

Efter strand så var det hästar och hästar resten av dagen. Thilde skulle ta de flesta av oss på tur.  Det är sådant hon gör. Här finns att läsa om om långritter och turer. Det finns allt från nybörjarturer, från 8 år kan du vara med, till helgritter med övernattning.

Thilde har en stor erfarenhet av hästar  och jag inser att jag aldrig träffat någon tidigare som förmedlar ett sådant totalt lugn och inger 100 procent trygghet, samtidigt som hennes pedagogik och sätt att lära ut kommer helt naturligt men ändå är så superproffsig och helt briljant. Jag trodde väl aldrig att jag skulle vara ”bekväm” med att barnen hängde i hästhagen som om det vore små gulliga kaniner. Samtidigt som de vet exakt vad som gäller och respekten är total. Första dagarna hade jag hjärtat i halsgropen ”men ska de, helt själva? kan man liksom bara vara i hästhagen? ska de leda utan någon vuxen? ohhh, de kan väl inte släppa händerna när de galopperar!!!” Men så förstod jag att det här måste vara den allra bästa ridskolan i hela världen. Skulle de hänga här en sommar hade de också gjort som flickan, hon som svänger sig upp genom att ta tag i manen och rider barbacka i galopp.

Först ut var som de uttryckte det själva ”vi är ju modigast” eller som Nomi sa ” jag ska äntligen få rida själv utan någon som säger oh no, hjälp eller nejnejnej inte så” Och där syftade hon helt klart på den hästhariga mamman.

I väntan på ridtur lärde min syster ut sin nya hobby, fyrhjulskörning.

Det sista Nomi sade till mig igår kväll var ”mamma, jag har alltid drömt om att få rida på en strand, nu är den drömmen uppfylld…”

De hade galopperat bland äppelodlingar och ridit på stigarna genom skogen. På stranden och i självaste havet.

Nomi intygar Liv att hon behöver inte oroa sig.

Och hade vi inte haft en Tilde här så hade varken Charlie eller Viggo hamnat på hästryggen. Men efter turen tog Viggo en av hästarna till hagen alldeles själv. Och på kvällen frågade jag var Charlie var ” han är och borstar en häst.” Som om det vore det mest självklara i världen.

Alltså. Valparna. Jag har aldrig varit med om gulligare. Och roligare. Och kloka, åtminstone med tiden. Kanske allra mest busiga nu… Men  häromkvällen frågade jag hundmamman och hon kunde visa mig vägen till soptunnan. Javisst!

Pomanadalen är en av Skandinaviens främsta uppfödare på labradoodles. Här finns info.

Men gudars skymning <3  Hur ska vi kunna åka hem?

Nepp, nu ska jag ta en promenad utmed havet med min syster och höra allt om hur det var att rida utmed stranden när solen gick ner.

One Comment

  • Maren Ingeborg Gråblomst

    Du Sofia, du Sofia… Din formidling er helt utrolig og jeg blir så varm om hjertet… Jeg klarer ikke se for meg livet u t e n en tur til Pomanadalen! Bare navnet i seg selv klinger så flott, og jeg ser at dette er et sted hvor min datter (ni år) heller aldri ville reist hjem fra. Bare være. Og forbli.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *