-
wish us luck.
Imorse övade vi. Inför tisdagens start av vårterminen. K hade hjälp oss på traven och undrade om vi gick upp när klockan ringde. Vilken klocka undrade jag. 8:30 hade den tydligen skrällt. Men trots att vi måste befunnit oss i djupsömn vaknade vi så småningom, alldeles av oss själva. Och åt frukost, borstade tänderna, klädde på oss och så var de ute i kramsnön bland kompisarna. Alla fyra. Japp, tänkte jag. Kände liksom att nu var vi allt lite snabba. En skön feeling av att vara en strukturerad mamma med kontroll infann sig. Yes, imorgon kommer vi vara i tid. Det kommer att gå som en dans. Så kollade jag klockan. 11:30. Herregud. Så här ur rutinerna har vi aldrig varit. Det är kört. Imorgon bitti är det skarpt läge. Det finns inte en chans att vi fixar detta. -
vitt.
-
in a little lady´s purse.
Eller i min 7-åriga dotters lilla necessär. Två japanska lyckofigurer. En gammal brosch. En nyckelring från bästisen. Öronclips. Hårspänne med blå och vita stenar. En guldfisk som visar att man kan simma 25 meter. Ett munspel. En Kitty-kamera som går att filma med. Ett oglammigt läppglans och ett tjusigare. Tre armband. Precis allt man kan tänkas behöva.Ha en fin lördag!Psst! Necessären är gjord av Cecilia Stenmark som gör ett helt gäng av urfina saker. -
fintfintfint.
-
anthropologie.
JanuaryHighlights eller vårkänningar från kära Anthropologie. Nu är det här ju ingen modeblogg men jag kunde inte låta bli. De här bilderna får mig att längta ännu mer efter vägar utan snö och små ärmlösa klänningar. Lite märkligt är det allt. Först går det år utan den minsta lilla riktiga vinter och det enda man säger är att tänk så det var förr. Så kommer det två vargavintrar. På rad. Det snöar och snöar. Och det känns just idag väldigt långt tills man får dra på sig vårstassen och blåsa iväg på snyggvespan.
Bilder Anthropologie. -
fixa rummet.
Igår vägrades middagen. Blev åtminstone framflyttad. Maten stod på bordet men ÅHHH nu börjar ju vårt nya favoritprogram vrålade Liv och Viggo. Och jag var inte sen att hänga på. Så vi bänkades oss alla sex framför första avsnittet av Fixa rummet. Coolt, tyckte vi allihopa, massor av gånger. Jag och ungarna var helt med på fler snickarbänkar i barnrummen. Och kryddhyllan med spik och skruv i källaren kan gärna flytta några trappor upp i huset.
Superduktiga Isabelle Halling McAllister har gjort serien Fixa Rummet för Svt. På onsdagar 18.45 ska åtta ungar få hjälp att fixa sina drömrum med Isabelles hjälp. Kreativt, kul och himla skön ton i programmet. Och det bästa, kidsen är själva med och bygger. Gillas!
Isabelles hem var med i senaste Family Living. Skönaste stilen. Här är bilder från urfina barnrummet. Kolla in den annars så trista Brio-spisen och tapeten sen. Och den där grymma lampskärmen…Isabell och Jenny från Sammy Rose driver bloggen Dos Family som jag är mega-förtjust i. Alla hemma-hos-repotage är ett måste.
-
tisdagstema om recycling.
Hade såklart alldeles glömt bort att Fabrikens jullov var till ända. Tur att jag blev påmind. Tisdagens tema är recycling i inredningen. Det gillar jag ju, vilket förmodligen redan har framgått här på bloggen. Jag återanvänder så gärna vad det nu må vara. Loppishäng är en av mina favoritsysselsättningar och jag har väl gallrat de flesta vindar som kommit i min närhet. Jag har ju lite cravings på sådant som det går att lägga saker i. Burkar, askar, lådor, tygpåsar… Och det kan man ju verkligen hitta lite varstans. Det räcker med att det är lite lagom tjusigt så kan jag absolut få användning för det.
Hattaskar är väldigt fint till dockkläder och barbisar. Min farmor samlade knappar i cigarettlådor som är så perfekt platta, finns liksom alltid plats för dem. Och fina teburkar är det väl ingen som inte återvinner på något vis? Förresten, dockkläderna på bilden är återvinning på hög nivå. De hade min mamma och lekte med på 40-talet!
I den blå tvålasken hade jag mina allra finaste klippdockor när jag var liten. Nu har den fyllts på med nya. Och prickiga boxar på loppis kan jag bara inte gå förbi.
Kaffeförpackningar var definitivt bättre förr.
Den röda lådan med blommorna är vass och bucklig men Liv kunde verkligen inte slita sig från den.
Liv har inte träffat sin farmor. Men hennes syask är nu Livs finaste.
Den svarta lilla plåtasken valde Viggo för sin samling av Stjärnornas Krig-filmisar. Och min gamla pigtittare håller fortfarande ihop.Kika in på Fabriken och spana in fler återvinningstips! -
nu är glada julen slut.
Så snabba vi var i söndags. Ner med hela julen i ett nafs. Vi smällde smällkarameller och läste små meddelanden som fanns däri. Dansade lite långdans och gjorde raketen i värsta julgransplundrings-andan. Vi tuggade på polkagriskäppar och länsade skafferiet på de sista pepparkakorna. Pepparkakshuset var uppätet sedan länge. Och ännu en gång misslyckades jag med att packa ner julen snyggt. Min ambition är alltid densamma, i år ska jag packa de där kartongerna med struktur och finess. Men i vanlig ordning står jag där och svär. Över att de inte går att stänga och att allt hamnar huller om buller. Så trycker jag till de där kartongerna alldeles för hårt och tejpar som en galning. För att allt inte ska ramla ut när vi kånkar dem uppför vindstrappan. Sen är det bara att hoppas, att allt är någotsådär helt nästa år. -
nesting.
Någon dag innan jul tipsade Lotta Agaton om boken Nesting. Fotografen Pia Ulin och stylisten Cilla Ramnek har gjort en bok. En väldigt fin sådan. Sju år tog den att göra. Om inredning från tjugosex olika hem. Inget förlag ville trycka den. Marknaden var mättad tyckte man. Hur dessa förlag tänker där undrar jag verkligen men tackar dessa tjejer att de tog saken i egna händer och tryckte den själva.Jag hämtade mitt exemplar på Papercut i fredags och kan inte slita mig. Bilderna är fantastiska och hemmen likaså. Det är något skönt över dem. Befriande. Inte tillrättalagt och stelt, definitivt inte likriktat. Personligt så det förslår. Och kul. Och mycket inspirerande. Jag håller med Lotta, lite som en svensk The Selby. Och jag bläddrar och bläddrar, bilderna tar aldrig slut. Inte intrycken heller. Varje gång ser jag något nytt. Boken är supertjock och den är bara min. Den här boken ska ingen rita i, klippa ur, spilla saft i eller ens vika en sida till flygplan. Nix ungar, den här låter ni bli.
rådmansgatan.
rådmansgatan.
heleneborgsgatan.
furåsa.
gotlandsgatan.Foto: Pia Uhlin.
-
inside my moleskine.
God fortsättning på 2011 och tusen tack för alla Gott Nytt År -hälsningar! Efter nyårsfirande i gamla hemtrakter på Söder är vi tillbaka hemma. Såhär års är det lätt att tänka tillbaka på tiden som gått. Känna efter lite extra om hur året har varit. De senaste åren har mest tacksamhet infunnit sig. Om att livet i stort är ganska så bra ändå.Även så summeras detta år. Det har varit ett bra år. Det har funnits några tillfällen som då det hände kändes rätt så botten. Men tänker jag efter så har de händelserna inte rotat sig över huvudtaget. Det är klart att det finns där och jag kan med en axelryckning konstatera vad som hände. Men sen är det bra, inget ältande eller ens en gnutta av fundering längre. Skönt så och glad är jag över att äntligen ha insett att vissa saker inte ens är värt att lägga extra energi på. På något vis har jag förstått (lite sent men ändå) att trots man inte väljer vad som händer i livet har man alltid ett eget val hur man vill hantera det och känna inför det.
Och vad 2011 har i bagaget ska bli spännande att se. Jag har åtminstone varit handlingskraftig och inhandlat en almanacka i god tid för en gångs skull. På självaste nyårsafton. Annars hör jag till dem som brukar få fatt på de sista exemplaren vid halva rea-priset. Billigt men tidpunkten är oftast i mitten av mars. Fast förra året var jag ute i lika god tid för jag har numera en favorit i almanacks-djungeln. Moleskine Weekly Notebook Diary. Strukturerade anteckningar har aldrig varit min starka sida. Det ser ut som det gör. En salig blandning av det mesta av det som är viktigt för stunden. Och det som inte är så viktigt. Och det kan vara så att det där viktiga hamnar lite i skymundan. Men så hittade jag THE almanacka. Med datum på vänstra sidan och tomt på andra sidan. Så bra.
