-1
archive,paged,category,category-travel,category-19,paged-2,category-paged-2,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

mot chiang mai och numero 74

26022016-MX8A5063

Imorse lämnade vi södra Thailand. Och sitter just nu på flygplatsen i Bangkok och väntar på nästa plan. Hela familjen är på väg till Chiang Mai för att möta upp teamet bakom Numero 74. Vi har fjärilar i magen och tycker att det här är kanske det mest spännande vi varit påväg mot. See you soon!

26022016-MX8A5067

Sista kvällen i de södra delarna var vi såklart och åt gott. Vad mer kan man önska sig.

26022016-MX8A5073

Det skulle möjligen vara en handknyten hammock. Med det mörka havet framför sig. Ni fattar ju vem som låg där mest hela tiden.

26022016-MX8A5096

Den vildaste av de fyra såklart.

26022016-MX8A5093Horisonten var täckt av ljusprickar som nästan kändes som om små byar hade spruckit upp från havet. Men det var bara fiskebåtar.

26022016-MX8A5116Det är så mycket jag gillar med sättet man bygger på och hur man inreder. Allt är vackert, enkelt och ingenting är tillrättalagt. Det är liksom ingen idé att vara petnoga, det blir så mycket bättre såhär. Ska nog slänga tumstocken när vi kommer hem…

26022016-MX8A5124Camoflagenät är världen bästa rumsavdelare, tak och bara som vägg. Helst det naturvita.

26022016-MX8A5132Jag önskar mig drivved också.

26022016-MX8A5172Och att alltid bara ta vad man har närmast liksom.

26022016-MX8A5161Jag älskar det oängsliga. Mest för man kan aldrig sluta titta.

26022016-MX8A5111Weber, släng dig i väggen.

26022016-MX8A5129Och likadant med det väldigt genomtänkta och superperfekta.

26022016-MX8A5146Maten alltså.

26022016-MX8A5102

Man tänker extra bra närmst havet.

26022016-MX8A5180Och sen var vi väldigt mycket på vippen att stjälpa med tuk-tuken. Branta backar och familjer på sex är förmodligen inte den allra bästa. Men vi hann kasta oss ut i kolmörkret och alla blev nog rätt skärrade, inte minst vår favoritchaufför. Mitt i mörket insåg också Viggo att han glömt sin stråhatt. Så här väntar vi på Kristo som sprungit tillbaka till restaurangen. Och så mörkt ser det kanske ut men redigering fixar det mesta. Det var alldeles lagom spännande…

minnen och möten och alldeles runt hörnet

22022016-MX8A4088

När jag var yngre så reste jag jättemycket. Det var liksom det jag levde för under en tid. Samla pengar och fara iväg med en ryggsäck och noll ängslighet i bagaget. Okej, det fanns väl stunder som inte var helt genomtänkta och gjorde man inte alltid det smartaste draget men ändå. Jag reste, vi såg länderna utanför allt vad resorter hette, och jag ryggade aldrig eller skippade något pågrund av någon slags påhittat rädsla.

22022016-MX8A4090

Sedan fick jag barn och med det kom ängsligheten. Inte så att jag var livrädd för allt vad resa hette men tusen miljarder gånger nojjigare. Säkra kort gällde liksom plötsligt. Inte backpackning till ställen där en västerlänning blev dagens stora händelse. Eller biljetter hit och dit med osäker resrutt. Kära nån och aldrig i livet.Plötsligt blev jag flygrädd också, som ett brev på posten. Jag förstod inte mycket av det, jag som alltid tyckt flyga var hur superhärligt som helst. Mest för själva grejen att vara på väg. Mot okända historier liksom. Men nepp, plötsligt grep paniken tag om mig som om det verkligen inte fanns någon morgondag på riktigt. Och den är inte bot på ännu faktiskt. Jag är som asplöv oavsett om vi ska till Paris eller långt som nu. Kanske gjorde nojjorna att jag sade högt att jag har ingen reslust längre, jag har ju rest så väldigt mycket… Vilken grej att säga, som att säga nej till allt som finns där utanför ens egna lilla värld. Till äventyr och sådant som formar oss.

22022016-MX8A4113-2

Och kanske kan man då,när man kommer utom Europas gränser eller åtminstone så långt som till Thailand tänka att vi stannar där innanför det väldigt superlyxiga hotellet. Ett sådant hotell som jag aldrig någonsin varit i närheten av tidigare. Att man liksom vaggar sig in i allt det där. Å tänka sig vad allt är tjusigt här och enkelt och rent och egentligen mest bara ojojojojoj till alltsammans. Och barna då, de spanar tindrande på alla palmer som vajar mot havet och säger tänk att vi åkte till ett sådant här ställe ändå och trots allt. Och de badar som galningar och dricker fruktjuicer med sockerlag som om det vore vatten. Och det är jättehärligt alltsammans. På sitt vis. Men ändå…

Vart är dofterna, ljuden och allt som inte ser ut som hemma. Och oh nej, vi har ingen miniresort på tomten. Men vart är allt det lite lagom äventyrliga? Nu är inte södra Thailand världens outforskade ände men det behövs inte många meter från hotellet där allt är lite skönare. Lite annorlunda. Och helt klart något som sakta men säkert luckrar upp en fyrabarnsmamma i tankarna. För hur underbart lyxigt och fantastiskt allt är där borta vid hotellet så är det nog precis den typen av ställen som spär på ens ängslighet. Som helt enkelt gör det värre. Det är liksom väldigt enkelt att bara låta sig vaggas in av lyx där allt redan är ordnat. Att barnen får för sig att det där är det rätta landet och det andra alldeles fel, fast det egentligen är precis tvärtom.

22022016-MX8A4120-2 Nu är det Viggo som ser lite butter ut. Men tvärtom. Han ska backpacka så snart han får. Helst tåget direkt till Amazonas. Med flyg går man miste om så mycket på vägen. Han har ätit sig igenom allt som inte är likt det vi har hemma bara för den sakens skull.

22022016-MX8A4129-2 Som sagt, vi är överhuvudtaget inte vid världens ände. Men något som banalt som att gå på en dammig väg med fullmånen lysa över sig kan räcka gott för att innerst inne veta att Thailand är inte detsamma som vårt hotell.

22022016-MX8A4144-2 Och att alla som jobbar har inte blå uniform med stiliga frisyrer och namnbrickor på bröstet. Och pratar perfekt engelska och säger yes, yes till precis allt och att vi sätter upp det på rummet.

22022016-MX8A4197

Och en disco-tuktuk med flames är betydligt mer intressant än en taxi som man beställer i repan.

22022016-MX8A4199Jag sätter ingen som helst värdering i hur man själv väljer att resa. Vad man önskar mest i hela världen för sig själv och sin familj vet bara du själv. Jag är bara glad att dofterna, ljuden och alla möten är alldeles runt hörnet. Och helt inom räckhåll för oss.

under parasollet

20022016--12Detta hör ju inte till vanligheterna precis. Men i alla fall så landade vi i Thailand. För en familj där mamman och pappan helst åker till städer när tillfälle ges så var det ett gäng storögda barn som hamnade alldeles mitt i den väldiga värmen och tusen palmer. Med havet bortom trappan.

20022016--8-2Det är ju dock ingen tillfällighet att det hela inte var runt husknuten. Men vi sov lite här och var. Och i Bangkok vaknade vi ändå till solen.

20022016--21

Och fortsatte sova. Viggo är lite som jag. Skugga tack, jättemycket skugga. Vi blir knallröda även under parasollet. Och så längtar vi bort från poolen. Till gatorna där utanför…

22022016--5

Men alltså själva stället. Som en djungel eller kanske en disneyfilm. Man tror ju inte att det är på riktigt fast det är det. Jag tror jag aldrig har varit på ett mer grönt ställe som samtidigt har massa hus. Bra kombo.

20022016--25

Och så havet då.

22022016--9

Och poolen. Den jättestora. I etage. Och flera stycken på gömda ställen.Det lyxiga är ju att det är jättenågra människor här så då och då låtsats vi att poolen och stranden är vår egen. Det är ju verkligen inte folktomt men de flesta gassar på solstolarna. Utan parasoll. Vilket gör mig storögd. Fattar inte hur det funkar, rent solbrännemässigt.

22022016--36

Havssnorklingen var lite mer spännande, trots att den var i havsbrynet.

22022016--27

Liv´s bok var slut på en dag.

22022016--44-2

Bästa just nu enligt henne.

22022016--32-2

Vi har med oss liten kamera äntligen. Recension kommer senare. Kidsen äger den varannan timme. Det är ju apor utanför balkongen..

22022016--2-2

Och ödlor på poolkanten.

22022016--24-2

Det är lätt att invagga sig i känslan i att livet är såhär. Fruktjuice…

22022016--95-2

och evighetsbad…

22022016--78-2

Charlie drog på sig en lunginflammation dagen innan vi åkte. Så dålig tajming men efter några dagar av medicin börjar äntligen hostan ge med sig.

22022016--67

Som sagt, första gången ever vi är på ett sådant här ställe. Är nästan lite förvånad över att vi är det. Eller egentligen jätteförvånad. Men det finns en fin anledning till att vi är det. Inte för att det är härligt i sig bara så väldigt annorlunda när det kommer till oss.

22022016--48-2

Sportlov är bra.

22022016--72

Liter av solkräm eller t-shirt när inget annat hjälper.

22022016--115

Så himla typiskt. När han hostar tittar alla på honom alldeles livrädda. Charlie ber oss att förklara att han har lunginfluensa och det inte smittar.

22022016--130

Afterbeach och sarong.

21022016--107-2

Här börjar bästa tiden enligt mig. Solnedgång och perfektvarmt och automatisk skugga. Nu låter detta som gnälligt värre men jag är så tacksam att vi får hänga här. Även fast jag älskar skuggan..

söndagsfrukost i köpenhamn

20151018-IMG_7033

Ett av de allra bästa med städer är att vakna i dem. Helst tidigast av alla. När vi bodde i Stockholm så sprang jag ofta sådär innan klockan sex. Det var magiskt. Inte för själva springturen. Utan för känslan av att att vara nästan själv. Och sedan vara med när staden vaknar. Sakta med säkert. Jag älskar det. Lika mycket som jag älskar att sova med öppet fönster mot en stad och somna till ljud och människor påväg i natten. Ljud som tystnar alltmedans man sover djupt. Och sedan vakna när allt är påväg tillbaka. Skillnaden är liksom mer markant. Det är inte bara ljuset som kommer utan själva livet med det. Så är det inte där vi bor, fast jag älskar koltrasten också. Hursom, om man nu ändå är i Malmö så kan man ju bli fruktansvärt sugen på att vakna i Köpenhamn. Nu hann vi ju vakna innan för vi var ju tvungna att ta bilen men att promenera i ett nästan folktomt Köpenhamn en regning söndagsmorgon är inte heller fel. Väldigt rätt faktiskt. Och sedan en frukost. För att vända om mot Sverige igen. Kan kanske inte tänka mig en så mycket bättre söndagsmorgon…

20151018-IMG_70341200

Frukosten åt vi på Atelier September.

20151018-IMG_70511200

Så fint ställe.

20151018-IMG_70561200

Och jag älskar Köpenhamn. För brokigheten och för att det saknar ängslighet.

20151018-IMG_70901200

Ni fattar ju. En söndagsfrulle med sin bästa. I en stad som vi egentligen inte skulle vara i.

20151018-IMG_70931200

Jag glömmer alltid bort grapefrukt. Fast nu drack jag grapfrukt juice med. För att komma ihåg att det passar mig.

20151018-IMG_70991200

Sedan började jag fantisera. Om den där lokalen runt hörnet. Den med fönster mot innergården som såg ut som en tavla. Och dörren av glas, som man var tvungen att nå via en liten trapp och en gång med gammal pärlspont på väggarna. Om hur någon ringde och sade att det vore allt bra med ett danskt Mokkasin. Det var liksom som om själva stället hade viskat mitt namn. Och ja, precis samtidigt så blev det visst något väldigt skönt och härligt och ganska stort ledigt med utsikt över takåsarna. Och om vi möjligen kunde tänka oss att ta vårt pick och pack och ungarna sådär på direkten. Kanske imorgon.  Javars… det skulle nog gå alldeles utmärkt. För min del i alla fall. Sedan såg jag Sverige vid slutet av bron, genom diset… Men härlig dröm var det.

EKMS och det är skäggfest i malmö

Från det ena till det andra. Det tur att man kan byta arghet mot lite skäggfest. Livet blir mjukare på så vis. Snart är vi nämligen på väg till Malmö där min man ska tävla i skägg, Sveriges bästa skägg.  Japp, så är det. Och bara så ni vet, skägg är inget skämt. Det har jag fått lära mig, med tiden liksom. Men ganska kul är det, det går liksom inte att komma ifrån. Kanske mest för att det hela inte hör till vanligheterna. Att bli utvald till en av tio skäggfinalister. Svenska mästerskapet i skägg skulle man ju också kunna säga. Flott! På plats finns en jury som ska syna skäggen utan och innan. Juryn består av barberare, frisörer, ordförande i Svenska Mustaschklubben president och i World Beard and Moustache Association. Ingen lek alltså. Och absolut inget skämt var det.

Bloggen EKMS – En karl med skägg – som liksom är själva grunden till hela alltet står faktiskt en tjej bakom. Madeleine Carlsson studerade till Eventproducent i Åre 2013 och samtidigt fick hon idé om en skäggtvling. Sagt och gjort hennes examensarbete blev EKMS och tävlingen om Sveriges bästa skägg.

Men om får tro förra årets vinnare så är det ända väldigt mycket snällhet i det hela, här skriver han om hur själva skäggen knyter ihop till något annat. Precis sådär som det ska vara att det ena ger det andra. Som Bearded Villians som vuxit till något superstort världen över. Tillsammans jobbar man för en värld utan orättvisor, mobbing och rasism. En bättre värld helt enkelt. En av instagrams snällaste personligheter @pearottosson är en Bearded Villain.

Nu kan man ju tro att jag som har ett långt förflutet som frisör är den som klipper min mans skägg. Inte minst för att jag hade 5:a (!) i skäggklippning när jag tog mitt gesällbrev 1989. Men nej det är en av våra bästa vänner Sarah Ericsson som driver salongen Shortcut precis vid Mariatorget i Stockholm. Fast jag fattar, hon är grym.

Här är årets finalister. Och här är Kristo med intervju. Med skäggfrågor. Och man kanske inte får använda sin blogg till att fiska röster men vad tusan, det händer ju inte så ofta. Eller typ aldrig. Så lite i smyg då trots att min man har en önskerubrik på detta inlägg… Man kan nämligen rösta antingen på FB eller på Instagram Genom att gilla bilden, svårare än så är det inte.

 20150927-MX8A68891200nyLite ovaxat skägg. På prärien kan man tro… Med en kärlekssång i bakfickan. Till mig.  Så härligt har vi det. När vi inte är på tjusig skäggfest då.

 Så Malmö ikväll då. Klockan 19.30 på Babel. Kom dit och säg hej vetja. Här finns mer att läsa om kvällen. 

etelhem

20150621-MX8A9364-1200

Gotland känns som evigheter sedan men jag måste bara tipsa lite till. Det kommer en sommar nästa år, var så säker. Och faktiskt är det fortfarande öppet, ända till sista augusti. Mellan de tusentaliga regnskurarna tog vi en tur till Etelhem och satte alla nio barn plus några vuxna framför varsin drejskiva. Efter det blåste vi iväg till Röda Korset´s loppis i Hemse, för vi hade hört talats om att det fanns en begagnad drejskiva där till salu. Tyvärr var den såld men nu har hela släkten en gemensam önskan, att vi ska köpa en drejskiva.

20150621-MX8A9366-1200Om du aldrig satt barn på drejning så kan jag tala om att det händer något nästintill magiskt. På samtliga, mellan 6 och 16 år. Ett lugn sprider sig och en tystnad som är svår att finna i vanliga fall. Och det är verkligen inte resultatet som är det viktiga. Ingen brydde sig om vad lerklumpen slutade som men ingen ville sluta. Som om de var i trans. Och helt uppslukade av egna tankar och den mjuka leran under fingrarna. Så en drejskiva i källaren ska det bli. Och när det skriks som mest ska jag bara skicka ner dem, en efter en. Så himla enkelt, att jag inte tänkt på det innan.20150621-MX8A9379-1200
Min pappa blev också superpepp på idén så han får också hänga i källaren.
20150621-MX8A9394-1200
Det ser ju bra ut såhär långt men det blev ett öga av det hela…? Konstnärligt.20150621-MX8A9422-1200Min pappa blev nöjd och har såhär i efterhand ordnat bränning av sin skål.20150621-MX8A9429-1200I det över hundra år gamla krukmakeriet ville man hänga. Och titta och prata om ditten och datten. Keramiker från alla möjliga håll hyr in sig och skapar sommaren igenom.20150621-MX8A9448-1200Färgkartor gör mig alltid inspirerad. Jag ska nog också ha en full av glasyrer någon gång.20150621-MX8A9431-1200Och kanske ett krukmakeri från 1890-talet.20150621-MX8A9443-1200Jo, det ska jag…20150621-MX8A9444-1200Jag verkligen älskade att se hur leran påverkade alla ungar. Jag menar, nio stycken kan härja på rätt bra mellan varven. Det är lätt att glömma, i stordådens tid och jakten på den perfekta upplevelsen, att en lerklump kommer man långt med.

 

bungenäs

20150622-MX8A9542-1200

Vi fullkomligt älskade Bungenäs på norra Gotland. Såklart är vi långt ifrån ensamma om den saken. Fast precis innan högsäsong och sådär de allra första öppningsdagarna kändes det lite så. Här vid skyltarna lämnar man bilen och börjar traska.

20150622-MX8A9551-1200

Fast efter några minuter på skogstigen finns lånecyklar. Barnen var nästan lite chockade över att de skulle få cykla utan hjälm. Först var de helt eniga, nej vi går hellre. Men Viggo var den första som vågade och sedan var det fritt fram. Inga bilar så långt ögat kunde nå var nog den avgörande saken.

20150622-MX8A9821-1200

Djungelns lag gäller. Du paxar liksom inte en cykel för hela dagen. Har man lämnat den är det fritt fram för någon annan att ta den. Bara så du vet.

20150622-MX8A9555-1200

Vi följde grusvägen mot havet.

20150622-MX8A9559-1200

Du minns väl känslan?

20150622-MX8A9563-1200

Havsvindar kräver frisyrpaus.

20150622-MX8A9566-1200

Och dikena var fulla av rödklöver.

20150622-MX8A9562-1200

Vi hade hört att platsen skulle vara av det magiska slaget och ju mer vi närmade oss steg förväntningarna. Ett par jätteskorstenar alldeles bakom träden. Och en skorsten är väl aldrig just bara en skorsten…

20150622-MX8A9567-1200

Den gamla handelsboden var stängd för dagen. Men annars är den full av liv och bullar och annat viktigt.

20150622-MX8A9571-1200

Även Bungenäs matsal hade inte kommit igång försäsongen. Men där kan du både äta och sova. Det ska vi göra någon annan gång. Så vi följde skylten mot den ursnygga Kalkladan.

20150622-MX8A9573-1200

Skälsö arkitekter  har blåst liv i väggarna i platsens alla byggnader. Och det är minst sagt magiskt.

20150622-MX8A9582-1200

Såhär den första öppningsdagen är inte ens pelargonerna på rätt plats.

20150622-MX8A9632-1200

Kalkladan rymmer både restaurant, konserter, konst och i sommar lite Värvet

20150622-MX8A9593-1200

Och så kortleken igen. Alltid med. Trolleritricken är oändliga.

20150622-MX8A9589-1200

Matsalen till vänster om vägen och Kalkladan på motsatt sida.

20150622-MX8A9601-1200

Alla häng i världen borde ha gungor i träden. Som en kompisgunga med utsikt över vågor och himmel.

20150622-MX8A9609-1200

Det här var innan repet brast…

20150622-MX8A9635-1200

Lunchen var helt fantastisk. Barnen åt oxbringa och insåg att det kanske var godast i världen.

20150622-MX8A9618-1200

Havsvindar gjorde att kortspelet fick flytta in. Inte varje dag man spelar vid de kanske största bord man sett.

20150622-MX8A9625-1200

Klurigt värre.

20150622-MX8A9662-1200

Över Furillen, vid andra stranden, låg ovädret och vilade. Vi tänkte att vi kommer få cykla i både spöregn och åska. Men det kom aldrig över vattnet. Tänk att lite hav kan skilja sol och storm åt.

20150622-MX8A9686-1200

Om någon dag sådär skulle de gamla militärsängarna få tillbaka sina madrasser som legat i vintervila.

20150622-MX8A9704-1200

Liv.

20150622-MX8A9715-1200

Om du har en strand full av sten så kommer du aldrig vilja gå hem. Det finns alltid en sten som är bättre än den innan. Plattare och med mer studs.

20150622-MX8A9769-1200

Bungenäs är alltså ett gammalt kalkbrott som var aktivt i början av 1900-talet. I mitten av sextiotalet tog Försvaret över hela halvön och vi vanliga fick inte sätta vår fot här. Platsen kan skatta sig lycklig att just rätt person köpte den. Byggnaderna blev K-märkta och med all respekt för naturen, havet och hela alltet är platsen just så magisk som det nog var tänkt.

20150622-MX8A9756-1200

Vidderna rymmer så mycket fantasi att du kanske tror på en annan planet.

20150622-MX8A9771-1200

Räkna med en heldag på Bungenäs. Minst, du kan ju alltid sova över. Jag tror vi alla blev lite tagna i själen. Av tystnaden och av det vidsträckta, karga. En cykel och vinden i ansiktet. Kanske var man alldeles ensam i världen för en stund.

20150622-MX8A9776-1200

Igår hörde jag om någon som gjort smultronsylt. Snacka om drömsylt.

20150622-MX8A9783-1200

Det var sex barn som somnade gott i bilarna senare.

20150622-MX8A9790-1200

Kanske är det här det enda vi behöver. När allt kommer omrking.

20150622-MX8A9743-1200

Vägar utan bilar är rena rama drömmen.

20150622-MX8A9806-1200

Varför bara ramla ner några meter från ett träd? Man kan ju alltid köra omkull lite också när man ändå håller på.

20150622-MX8A9829-1200

Nomi och modighetsmärkena.

rute stenugnsbageri

20150622-MX8A9454-1200Jag är helt förälskad i detta växthus. Kanske allra mest för det så olikt alla de andra.  Älskar de ruffa stålbalkarna och tänker att när något är såhär himla fint när det är alldeles nytt vad ska då bli av det, måste ju bli helt supersnyggt med åren.  Sedan är det ju såklart något med storleken på det som gör att man drar lite efter andan och så fint inrett. Och tänk när det är ljumma sommarkvällar i solnedgång och stenugnspizzor och megamånga människor då vill man ju stå precis här för det måste ju se alldeles magiskt ut. Fast helst ska man ju vara där inne. 20150622-MX8A9462-1200Man förstod ju att fikat skulle slå det mesta med hästlängder. Våra Stockholmsvänner har en liten vana sådär att handla med fika och levain från Fabrique när de kommer på besök och eftersom ägarna är desamma på Rute Stenugnsbageri så var det ingen snack om saken, ljuvligt. Jag tror vi lyckades äta oss igenom det mesta men morotskakan, gud. 20150622-MX8A9481-1200Vi ville aldrig lämna stället. Fördelen med att besöka Gotland i slutet av juni är att det inte kryllar av andra. Nackdelen är att bland annat att Rute´s pizzasäsong inte har börjat. Men nu har den det, lyllosar som har det framför er. Enligt Amelia ska den vara perfekt. 20150622-MX8A9475-1200De spelade sig genom Gotland, som sagt. En kortlek måste vara en av världens bästa spel. Tar ingen plats och räcker i evighet. Nu har i och för sig Viggo´s trollerifasoner gått över styr och jag mäktar knappt med ytterligare ett trick. 20150622-MX8A9497-1200Du måste ju fika eller käka pizza på Rute men det är även fullt med inspo. Älskar sättet de inrett på. 20150622-MX8A9507-1200Nu råkar ju plankorna vara extra vackra men är inte sådana här blomlådor man alltid drömt om.20150622-MX8A9458-1200De bästa ställen har tänkt på kidsen. Lite sand kommer man långt med. Nu är ju våra barn så pass stora att man kan evighetsfika utan gnäll. De kan ju själva kläcka ur sig sådant som att kan vi inte sitta här hela dagen… kortturnering och bästa fikat och det finns ju alltid nya saker att upptäcka, kan man ha det bättre. Men när de var små så var en sandlåda guld värd.

20150622-MX8A9536-1200Bästa solgasset. 20150622-MX8A9488-1200Liv. Som jag saknar lite extra just nu då hon befinner sig här. På dansläger. 20150622-MX8A9486-1200 Den öppna spisen hade inte torkar ännu. Helt nymurad.
20150622-MX8A9540-1200Gillar ved.

20150622-MX8A9526-1200Charlie innan regnet.

kutens bensin

20150620-MX8A8666-1200För några år sedan åkte min pappa motorcykel på Gotland med ett par vänner. De bodde och hängde på Kutens Bensin på Fårö och han ville hemskt gärna visa oss stället. Han tyckte det var superschysst på alla sätt och vis.

20150620-MX8A8662-1200Vi blev stoppade av en skylt och blev lite nervösa att även detta ställe inte hade öppnat för säsongen. Men valde såklart att vänta de tio minuterna som det stod på skylten.

20150620-MX8A8682-1200Och en sak är säker. Man har aldrig tråkigt bland en massa rostigt skrot.

20150620-MX8A8688-1200

Jag förhandlade mig till ett par tunnor under tiden vi väntade. Av min svåger.

20150620-MX8A8676-1200Folkdräkt ena dagen… Det blir aldrig tråkigt i alla fall.

20150620-MX8A8713-1200Så öppnade då Creperi Tati.

20150620-MX8A8723-1200

Har du barn så kan jag lova att du får en väldigt lugn stund. Det finns tusen saker att sysselsätta sig med. Om inte annat, så kan de försöka lyfta rostiga tyngder i en halvtimme…

20150620-MX8A8741-1200

Pappa gillar Kutens Bensin. Vi med. Som sagt huserade han här under några dagar och jag minns att han var lyrisk när han kom hem. Musik och härligt häng och ägaren Thomas, som var som någon man känt länge, satt och småpratade när tid fanns med tusen historier i bakfickan. Ni vet en sådan där berättare av rang, som aldrig någonsin har ett sinande historierförråd. Här är jag precis som pappa, jag älskar att lyssna till evighetsberättare. Det är en av mina bästa sysselsättningar.   Numera har ägaren Thomas hela byn berättade han för oss. Så det är då Slow train Bed & Breakfast där man bor.   Elsie´s café  där man tar en fika och relativt nyöppnade Bistro Albatross med hela havet framför sig. På Creperie Tati & Kutens bensin äter man då gudomliga crepes och lyssnar på musik. Både live och från jukeboxen.

20150620-MX8A8787-1200

Menyn.

20150620-MX8A8746-1200Min familj på sjutton. Hela serveringen nästan.

20150620-MX8A8758-1200Men alltså crepsen. Sjukt gott. Och galetterna ska vi inte tala om.

20150620-MX8A8767-1200

Fatta det alldeles märkvärdiga med en jukebox. För barn som är uppväxta med Spotify så är det ju direkt magiskt. Kontrasten att det inte finns precis allt och själva manicken är ju speciell i sig. Att morfar sedan kan berättade lite 60-talssanningar gör ju inte det hela mindre spännande.

20150620-MX8A8773-1200

 Som trolleri ju.

20150620-MX8A8786-1200

Man kan ju lätt tänka sig till ljumma sommarkvällar. Och när kulörta lyktor skiner i månsken.

20150620-MX8A8819-1200

Kutens bensin är ju vida välkänt för sin musik och uppträdanden. Så i huset vid sidan om samsas minnen från spelningar som varit. Nomi var i sjunde himlen då hon för dagen ramlade tillbaka i sin fascination för rockabilly… Och ja Charlie med, vad ska man med en tom scen till.

20150620-MX8A8828-1200

Sigge övades precis bredvid Bistro Albatross och havet är precis bakom stenmuren.

20150620-MX8A8795-1200

Nu är det ju inte tänkt som lekplats men det råkar ju bli det automatiskt.

20150620-MX8A8801-1200