När ett hem är som ett dockhus med förtjusande detaljer.

Godmorgon efter en sömnlös natt. Senast jag textade Nathalie var vid midnatt och då lovade vi varann att räkna fåren och jag tänkte på bomullsfält. Men nope, hjärnan var ett virrvarr och tyvärr hade en annan kompis tipsat om Cyanotype minuterna innan. Uggghhh, fina tips vid midnatt är som att be om vakenhet resten av natten. Fast det får det vara värt för jag älskar jobbet med boken. Kan lätt erkänna att jag avgudar min hjärna i sådana här tider. Utan att skryta. Men det funkar precis som jag vill. Fast jag vet att underbart kan bli kort. Så kanske ett smart sätt behövs att varva ner och stänga av, hur gör du?

Igår besökte jag Nathalie´s fantastiska hem. Någon undrade om jag var hos Ellen Key när hon såg fasaden. Och kanske kan man tänka att om kära Ellen fått egna barn hade det vart lite såhär. Åtminstone om legot uppfunnits lite tidigare.

Vi jobbade intensivt med boken och kanske hade det varit smart att ta en paus i trapphuset då och då.

Jag gillar verkligen att jobba tillsammans med Nathalie. Hon inspirerar mig på en maxad nivå. Och på ett överraskande sätt. Det är ytterst fint.

Detaljer. Älskar när varje vrå har något att vila ögat på.

Lätt att bli avis på hennes loppisfynd.

Som en skattkista.

Barnens universum. Dröm att det är där vi ska befinna oss den närmaste tiden.

Boken har en form nu och jag lovar att ni ska få följa den mer konkret. Just nu har den aldrig varit yvigare.

Tapeten Nora är ju så fin. Helt ljuvlig faktiskt.

Känslan av dockhus fast våningens rymd är slående. Takhöjden, alla kakelugnar och de allra största rummen.

Åh jag glömde fråga Nathalie hur det går med gitarrspelandet!

Skåpet tack.

Det fanns ju flera så att säga.

Det där med kakelugnar skulle man ju vilja fördjupa sig i på ett och annat sätt. Finns det någon som är lik en annan?

Finstämt och lugnt. Bra ställe att jobba på när hjärnan är det motsatta.

Och ja man ser ju lätt vem som inte tog seden dit en kom.