DAILY LIFE

morgon.

Jag tänker att vi prickade in en konsert som var som poesi när den är som vackrast. Och ett kärleksfullt kalas. Allt mellan de värsta regnskurarna den här sommaren. Just då var allt bara som finast. Som om det aldrig skulle regna mer trots att vi kunde skymta moln där bortom trädtopparna. När jag låg vaken väldigt tidigt imorse, kom Charlie och sade att han vaknat av regnet. – Eller kanske var det en höststorm. Jag visste att jag inte kunde somna om och drog på mig regnkappan.  Jag räddade de allra sista rosorna som slagits hårt mot marken i regnet som fullkomligt öste ner. Och jag tänkte på att vara rädd. Att rädsla inte kryper inpå, det slår en med full kraft såsom rosorna som låg i gräset, genomblöta som av en massa gråt. När jag skrev på verandan så torkade de allt eftersom och jag tänkte på hur man tröstar. Kristo satte sig bredvid mig. Vi lyssnade på regnet och jag tänkte att det hörs mer sedan vi rev ner balkongen. Plåttak och regndroppar tillsammans blir liksom mer genomskinligt. Hade jag vetat hemligheten att trösta, när marken plötsligt saknas under fötterna, hade jag inte låtit dig gå. Jag hade sagt stanna. Så lovar jag att hitta orden.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

7 Comments

Leave a Reply