det blir nog inte vackrare än så.

Å. Kunde man möjligen få lov kanske. Att stoppa hela alltet i en liten låda. En liten, pyttig en som aldrig är i vägen och som alltid kan följa med. På varenda flytt, varenda resa och i fickan sådär alldeles osynlig. Så, när man som mest behöver, är man där igen. I de där timmarna på Cirkus. Tänka sig, vissa saker gör en alldeles varm för det är så ärligt. Och nästan skör för det är så vackert. Och tacksam för att alla orden och ljuden fastnar där inombords som en enda stor påminnelse. Om det mesta.