stadscrush.
Så är det faktiskt. Föll pladask. Det är inte så att jag aldrig har varit i Paris. Det har jag. Ganska många gånger. Första gången var jag nitton och tågluffade. Jag och Kristo (jaaa, vi har varit kära sådär från och till, i evigheters evighet) tog nattåget från Köpenhamn och vaknade upp på Gare du Nord. Senaste gången hade vi precis gift oss. Dagen efter åkte vi ut till Arlanda på vinst och förlust. Trodde det skulle vara enklast i världen att hitta biljetter sådär på momangen till vilken plats som helst på jordklotet. Det var det inte. Fick i alla fall tag på varsin biljett till Barcelona. På vägen hem bokade vi om och stannade i Paris. 1999. Jisses, årtalet ser ut att hamna på museum.
Och de tio åren därimellan flera gånger till Paris. Fast jag blev aldrig kär. Tyckte alltid att jag aldrig fick något riktigt grepp om stan. Gillade alla andra städer bättre. Fast så slog den då till. Den stora förälskelsen. Älskart.
Inget grepp om stan nu heller. Världens mest oförberedda resa där vi inte hade hunnit kolla upp någon endaste lilla grej. Slängde ner en liten minipackning småtimmarna innan vi flög och glömde hälften. Var alldeles vilse bland alla sneda gator kors och tvärs och en tunnelbana som känns som en myrstack. För att inte tala om vilse i franska fraser. Men ändå så förbaskat underbart. Så himla fint så jag känner mig alldeles knäsvag så här efteråt. Vill dit igen. På direkten.