är det okej om vi stannar tiden lite?
Jag tänker ganska sällan på att oj vad åren går. Om jag börjar tänka så blir jag nästan lite darrigt fundersam. Inte åldersnojjig, inte alls faktiskt. Utan mer att man önskar en liten paus från racet en stund. Bara stanna tiden litegrann och ta tillbaka känslan av evighetslånga dagar. Som när man var liten. Då en timme kunde kännas som en halv dag. Och ett år som ett helt liv.
Det har gått fem år sedan 3-åriga Liv spatserade på bryggan vid Öresund. Tiden sedan dess känns som ett ögonblick. Igår frågade hon om hon fick låna min tröja. Att ha i skolan. Och ja, det är såklart. Men hjälp. Min dotter vill låna min tröja. Bara det liksom. Jag måste komma på ett sätt att stanna tiden.
Fast hon klär sig inte alltid i oversize t-shirt med fjärilar. Idag kom hennes och K´s överraskning på posten. Överraskningen handlade egentligen bara om en sak. Att de två hade gjort en beställning bara till Liv, som vi andra inte hade en susning om. Jag vill också ha. Speciellt nu, eftersom snön är tillbaka.