-
trädgårdsplan.
Jag och trädgård är ett hopplöst kapitel. Jag litar blint på att den ska sköta sig själv och på vad trädgårdmästaren säger. Och vår plan är som alltid att bädda in huset och trädgården med vildvuxen grön fluff. Det spelar egentligen mindre roll vad det är. Så man kan väl säga såhär, vi har flyttat allt som går till tomtgränsen. För att göra en mindre skog, en i löv. Men så finns det då luckor i den där skogen och framförallt på planken och där ska de helst klängas växter. Och i vanlig ordning har jag tjatat runt på handelsträdgårdarna i trakten. Och som vanligt har jag bara ett krav, snabbväxande. Och så tjatar jag på om centimeter hit och dit, helst jättemånga på en säsong. Och om de säger men du bör nog akta dig för den sprider sig snabbt. Då tänker jag bara jatack och hoppas att det också betyder att den också rotar sig lätt, vattnar sig av sig själv och växer som sjutton trots att jag är är den som planterar.Så årets tips, som jag nu hyser stora nästintill övermäktiga förväntningar på. Bokharabinda. Arkitektens tröst, sa de på handelsträdgården. Och jag sökte efter bilder och hittade det fluffigaste jag någonsin sett, med vita små blommor. Så därborta vid boden står de stackars små plantorna och väntar på att komma i jorden. Och hoppas att trädgårdsmästaren hade lite fel när han sa att på en säsong kanske du inte kan förvänta dig allt för mycket. Jag har nämligen stirrat mig blind på växtens infolapp. 5-10 meter står det. Tänk er det i klängväg. Wow säger jag. Och ett försiktigt heja.Och en fråga – de här rosa blommorna vad heter de? Jag minns bara, de sprider sig över hela trädgården…Och om ni tycker att gräset ser lite torrt ut. Förra sommaren var en äng (läs högt gräs, för vi inte orkade klippa) där och nu är den slagen. Men den tar sig säkert. -
de där planerna…
Vi har numera ett bauta-däck. Exakt ett sådant som vi inte skulle ha. Det lilla pluttdäcket, som var som en smal brygga var byggd och färdig, har nu blivit 100 kvm större. Den där låtsatsbryggan som jag förra sommaren först tyckte blev för stor och som i hast och under förståeliga sura miner fick minskas rejält. Men som sagt, bauta-däck. Och nu sitter det där det sitter. För det kommer inte bli en endaste mer ändring på den saken så länge jag lever. För däck spikas inte av sig själva. Och jag är inte den som spikar. Punkt.
Men nu återstår det som inte handlar om spik och plankor. Nu ska det här stora däcket inte se ut som en hotellpool á la spanska solkusten. Utan passa ihop med knotiga äppelträd och den vildvuxna trädgården alldeles bredvid. Så i sista sekunden styrde jag av mitt Ikea-besök igår för inköp av Roxö-möbler. Jag har en plan och man får se om den håller.Och de är gamla bambu-möblerna från mitt barndoms 70-talshem är att dö för. De är skraltiga,trasiga och vindpinade, men skam den som ger sig. De ska absolut blåsas liv i. -
planen.
Som sagt den där poolen skapade lite huvudbry. Och som vanligt hetsar vi på utan att ha någon som helst plan. Ett jättehål i trädgården och… sen då? Jag hade bara glassiga pooler i hjärnan. Ni vet sådär på ett högt berg med hela havet som utsikt. När vattenytan i poolen vävs ihop med utsikten liksom. Så jag pinna på där på Pinterest till ingen nytta. Den typen av pool kunde man ju liksom räkna bort. Rejält. Inte ett endaste hav eller berg eller miljonbudget i sikte. Och där tog det liksom stopp. Jag såg bara ett megadäck framför mig och hur hela vår vildvuxna trädgård försvann. Och blev lite stressad. Hjälp, hur gör vi nu då?
Så kom jag ihåg bilderna från Sweden Greenhouse. Jag hade sett dem för en massa år sedan och en kompis tipsade om att hemmet hade varit med i ett reportage i Hus & Hem. Bästa inspirationen ever. Det var såklart att det var såhär det skulle vara. Lite avsides sådär, lite bredvid resten av trädgården. Med träd och gräs och blommor runtomkring. Ett smalt litet däck, nästan som en brygga. Som en liten pyttig sjö i den gamla trädgården. Så det här är planen.Photography: Sweden Greenhouse / Lisa Björner , Martina K Svensson -
det gäller bara att titta åt rätt håll.
När vi bodde i vår käraste lägenhet på Heleneborgsgatan sågade föreningen ner ett träd. Det stod alldeles utanför vårt fönster, ett sånt där jättedjupt fönster där två människor kan sitta i samtidigt. Med kuddar och filtar. Och titta på trädet utanför. Det är väldigt fint sådär på nära håll. Men så en vacker städdag då vi inte var hemma sågade de när trädet. Jag blev sur och ledsen och skällde och gnällde. Inte går man bara och sågar ner träd hur som helst. I innerstan speciellt. De sa att det förstörde fasaden fast det tror jag inte på, det nuddade inte ens huset. Tror minsann att någon (typ ordföranden) tyckte att det stod lite i vägen.När vi sen fick en egen trädgård så tänkte jag bara på hur vackert det skulle vara. Med gamla knotiga träd, syrenhäckar och slingrande rosenbuskar. Barfotafrukostar i daggen och middagar i långa sommarnatten. Lite perfekt sådär. Så vi rensade och ordnade och donade. Till förbannelse. Och gjorde grusgångar och en jättestor grusplan. Vi planterade jordgubbar och sådde sommarängsfrön. Och glömde alldeles bort att titta på allt det fina som redan fanns där. Tills förra sommaren, då gjorde vi precis tvärtom. Vi klippte bara gräset ibland. Då det var så högt att det knappt gick att klippa. Vi tittade på alla maskrosor på hela grusplanen och sa att vad många det blev, fast vi hade lagt en sådan där bra duk under. Och konstaterade mest att ogräs är grönt, ibland ganska sött och inte särskilt fult. Så trädgården växte på i sin egen takt och blev kanske lite väl vildvuxen. Fast tittar man på rätt ställen är den fin ändå. Speciellt nu. Som inbäddad i vita och ljusrosa blommande träd. Så långt ögat når. Och sparrisen växer så det knakar. Bara en sådan sak.
Skönt att det går att blogga igen förresten. Det sista tillfälliga avbrottet var ju alldeles vansinnigt långt. Nästan så man fick känslan av att det kanske aldrig någonsin går att blogga mer. Och vissa kommentarer verkar borta för alltid. Fast annars verkar det vara i sin ordning igen… Ha en fin helg!
