Vi hängde på Strömma Farmlodge och det hela var så fint så man blir varm i hjärtat bara man tänker på det. Så mycket värme, pepp och kärlek. Som om all världens snällhet fanns där bland åkrarna och ängarna i Halland. Man kan ju nästan inte tänka annat än tack bloggen för att du lät våra vägar korsas med alla dessa människor. Och som om det inte vore nog med Kustfolks-gänget så en hel drös med super-rara upp, Malin och  Lina som bland annat gör Lite Kalabalik. Har du sett den vackra keramiken?   Johanna med Aprill Aprill som gav mig en stickling från sin palettblomma som faktiskt har en egen välkänd hashtag #palettbladunite . Så himla fin present. Jag ska vårda min så ömt jag kan. Det är något så romantiskt med sticklingar och tanken att blomman får ett evighetsliv på så vis. Nu tänker jag inte på mina ogröna fingrar och alla de blommor och växter som det varit precis tvärtom med när de kommit i min ägo… Så fick jag hälsa på Anna-Malin för första gången. Och Sara  kom långväga, tillsammans med Lisa Lemke . Eftersom jag är kär i Lisa´s bok så hade vi ju med en hög av den till Kustfolk. Såklart var den slutsåld sedan länge när självaste författarinnan dök upp. Lika inspirerande i verkligheten som på bok.

Såklart har jag massor av bilder från helgen. De kommer. Och en bonad rikare. Direkt från Marinas affär på Strömma. 

– Ahh, sade Viggo. Pixlar! Coolt.

Måste bara posta (skrev  packa först, snacka om att det snurrar i huvudet) den här telefonbilden från imorse… Riktiga livet, vet ni.

Nu är bilen packad. Och så ska jag bara packa själv också. Sen så. Färd mot Kustfolk! Hoppas vi ses, det vore hemskt fint!

Lördag o Söndag

11-16

Strömma Farmlodge

Vaknade till en måndag och bara sådär tacksam. Sådär oändligt. Har firat min mamma i helgen, hon fyller 70 just idag. Firat genom att bara vara med hela stora familjen. Vi är sjutton och en hund. Stojigt, rörigt och lite lagom galet sådär. Med det är precis sådant här jag sparar på. Så fint, helt enkelt. Tacksam var det,  ända in själen.

En massa kramar i Valborgstider mest. I värsta stormen men man är ju inte direkt förvånad…

Det enda problemet är väl att det är över på ett par dagar. Men det är nog därför det är extra vackert när det väl händer. Hela huset blir ju lite extra skimrande sådär. Bra på städningen som icke är.

På bordet ligger ett print och själva folien från då vi besökte Norrbacka Tryckeri häromdagen. Självklart ska ni få se bilder därifrån. Vi älskade timmarna vi var där och ville liksom inte slita oss. Och om vi nu var helt kära i våra visitkort innan så är vi som förtrollade nu.

Nog för att vi hade förstått innan att det hela var ett hantverk men att det var ett sådan MEGAhantverk hade vi nog inte fattat. Varenda litet kort har så mycket kärlek så ni inte kan förstå. Jag är så glad och tacksam att det är just sådana kort vi skickar till våra kunder. De är verkligen som små äkta tavlor. Präglade i hundraåriga maskiner där ingenting alls är digitalt, inget! Varenda litet kort har sin egna prägling och rullen ni ser på bilden är bara någon meter av flera hundra meter folie. Det är liksom själva färgen som trycks ner, ett mönster för varje kort.

Old is new. I det här fallet älskar jag det synesättet. Vi såg så ljuvliga trycksaker. Bröllopsinbjudningar, böcker, lådor, tackkort och ja, precis vad du kan tänka dig i papper. Thomas och Kristina och deras medarbetare är grymma på det de gör och egentligen förstår jag inte varför inte alla världens kort tillverkas just här. Eller tur för oss kanske. Och tur på hantverket.

Hur vackert kan skräp få lov att vara? Thomas undrade om vi ville ha lite folie som redan fyllt sin funktion. Att vi ville. Vi tyckte nästan det var som den tjusigaste scarf.

Önskar er en snäll helg! Själv ska jag ta itu med lite bokstäver – The adventure is out there… Och köpa lite tross…

Man kan ju tro att vi stannade precis bredvid vid  gröna cirkeln. Lite mystisk sådär och passande liksom. Faktiskt såg vi den inte förren när den kom i bilden. Kanske var vi bländade av solnedgången. Som ett hopp om våren, nästan som på beställning.

Är så glad över den här bilden. Kanske för att jag alltid kommer minnas hur våren inte är,  innan grönskan. Kala björkar som gör skogen mörkare än annars. Att det alltid finns en tid då ängsgräset är beige, torrt och stickigt trots att marken fortfarande är blöt när man trampar i den. Hur svårt det är att tänka sig att ängarna, om bara en månad eller två, är böljande av strån i grönt. Med risk för att låta mossig så älskar jag skillnaderna. Speciellt nu. Jag kan liksom inte gå förbi vår veranda utan att stanna. Jag vill inte missa när körsbärsträden slår ut. I fredags var två knoppar blommor och nu ikväll räknade vi till fem…

Det var såklart att vi kände redan vid brunpappret, att en käpphäst också har känslor. Vi har väl heller aldrig trott något annat. Så trots att solen precis skulle till att gå ner, så tänkte vi att vi hinner. Vi hade ju hört att den bruna Maximus minsann hade ett stormigt temperament så det fanns liksom inget annat att göra. Vi letade fram den bästa stassen. Jag tänkte på Downton Abbey, vad Nomi tänkte är jag inte helt säker. Jag tror att det sitter i magen på henne.

Men vid första fältet var solen redan bakom träden. Nomi sa: Det är en modig häst men vi vill helst inte rida i mörker.

Vi fann en kulle där allt ljus var kvar. Men innan jag visste ordet av eller åtminstone innan jag hann ta upp kameran hade både Nomi och Maximus snott runt. Hela kullen var ju full med hjortar trots att Nomi mest tänkte på älgar. Kanske var de fem lika rädda som henne och hästen, men ändå så pass modiga att de stod i dungen längre bort och kikade i smyg. Tillräckligt närvarande för att den lilla ryttarinnan hellre skulle sitta i min famn. Och som jag grämde mig på drömbilden…

När vi tänkte att solen var tappad svängde vi av mot väster. Och fångade de allra sista solstrålarna.

Precis när de är som mjukast. Och man är helt säker på älvor.

Och som om det inte vore nog på hjortar, älvor och modiga hästar. Sekunden efter spanande Nomi svanar över fälten, långt bort i den lilla sjön. Det var knappt att jag såg dem själv. Men fyra svanar och löften om en chokladkaka som slutade i tre, blev räddningen när det plötsligt blev isande kallt.

Det finns nog ingen häst i världen som rider som en käpphäst. Det fina är att de både kan sväva bland molnen och klättra bland träden. Och att de småpratar väldigt bra för att vara just en häst då. Sedan är de världsbäst på sagor, fast det räcker om de tänker på dem. Man hör dem liksom ändå.

MAXIMUS

”Fullblodshingsten Maximus är snabb och gillar att tävla mot andra hästar. Han är modig men inte dumdristig. Maximus har full kontroll men ibland visar han sitt stormiga temperament. Maximus har en mörk ton med oljad yta. Han är handgjord och finishen är miljövänlig .”

Vi blev båda alldeles förälskade i den vackra käpphästen. Det var något med formen och att den var alldeles len under händerna. Käpphästarna skapar Magnus Thörewik på KÄPPHÄSTEN för hand och därför är varje häst unik. Att de är tänkta för att hålla i generationer råder ingen tvivel på. Jag tänker att vår egen Maximus bara blir vackrare ju mer åren går. Precis så som det ska vara.

I värsta snålblåsten och snyggtröja fick Linn hoppa ur bilen på hemväg från tryckeriet. Vad gör man liksom inte om man har bästa grejen i bagaget.

Men så i en sekund blev det vindstilla.  Och äntligen känner vi. Äntligen är nu vårt allra första fotoprint klart. Det tog lite tid men ända sedan den där kvällen bland eldflugorna har vi tänkt på saken. Men säg det som går undan här i världen. Och lite larvigt läskigt kan det ju också kännas, från min sida sett. Fast nu känns allt precis perfekt. Pappret är bäst och skogen som den ska vara, för att inte tala om eldflugorna själva. Och som om det inte vore nog så hann jag precis få iväg en annan bild till tryckeriet. Imorgon får ni se. Och snart finns de båda på Mokkasin.