-1
archive,date,qode-social-login-1.1.3,qode-restaurant-1.1.1,stockholm-core-1.1,select-theme-ver-5.1.8,ajax_fade,page_not_loaded,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-6.0.5,vc_responsive

hej sommar!

Plötsligt är himlen blå fast klockan är nio på kvällen.
Nästan lite magiskt, sånt där. Att den bara kommer sådär från ingenstans.
Sommaren alltså, tänk att den kom tillsist.
Önskar er en fin helg med knallblå himmel och gassande sol!

förra lördagen..

 
Förra lördagen var vi i Trosa. Liv skulle spela fiol på en liten festival de hade där. Himla fint och Trosa sen då, där skulle man bo. I ett gammalt hus vid kanalen.
 
Livs klänning är härifrån och väldigt fin även när det inte blåser i den. Hennes Hasbeens är från förra året då vi letade med ljus och lykta ända till Frankrike. Av någon underlig anledning som verkar inte denna modell finnas i Sverige i år heller, men väl på Fashion Gallery.
 
 
 
Inte utan min handväska och med dubbla diadem kände sig Nomi klar för festival.
 

I väskan hade hon stoppat ner läppglans, borste och annat livsviktigt. Och den absolut roligaste grejen av alla. En gammal kamera. Utan film. Det kanske inte finns någon leksak i hela världen som slår en sådan manick. Den har allt. Man kan kika, man kan klicka och och mellan varje bild måste man ju dra fram den där rullen som inte finns, bara det en magisk känsla i sig.
 
 
 
Jag vet inte hur många bilder de tog. Ett par miljoner kanske. Och ALLA blev bra.
 

Nomi tappar tänder i en rasande fart. Synd på tandtapparlistan att göra det innan man börjar på sexårs.

 
Jag borstar hans år, jag drar i hans kläder, jag knäpper hans kofta,  jag knyter hans scarf. Men ändå. Sekunden efter det kört. Ostyrigare unge får man leta efter…

mokkasin + mini empire = sant

Efter sju sorger och cirka 1000 bedrövelser kan jag idag presentera Mokkasin´s allra första egna väska. I härligaste samarbetet med Mini Empire sitter nu Jenny´s vackra påfågeltryck på en väska. Bara, bara för min affär. Sådär lite lyxigt exklusivt och automatisk när man handlar för en viss summa. Det här är egentligen bara provet. Men ändå. NU är det nära. Ni kanske minns att jag glad i hågen skränade ut den där fredagen att nu minsann var det nära. Och då visade det sig tre dagar senare att de där påsarna var längre bort en någonsin. Fy tusen, vilken besvikelse. Men sen gick det undan, ny kontakt, ny påse och nytt prov och smack där satt den. Så om ett par veckor hoppas vi kunna leverera paket av snäppet lyxigare variant.

no more standardmått.

 
 
Och så var det ju det här med tavelramar. Det är ju så enkelt att vilja standardisera hela printvärlden, göra alla print i samma storlek och trycka in varenda tavla i en Ribba-ram från Ikea. Inget ont med det men lite trist i längden och bara samma har ju inte gjort någon lycklig. Och visst vill man inte drabbas av den stora var-ska-jag-hitta-ram nudå så fort ett print inte följer standardmåtten. Eller tvärtom, inte ska man rata alla de vackraste ramarna som det dräller av på loppis. De som oftast saknar både glas och baksida men ändå är finast av alla.  Jag har ju tidigare tjatat på lite om passepartoutens storhet men inte ens jag visste att det var såhär superenkelt.
 

För ett tag sedan skulle jag på kalas. Eftersom jag aldrig har någon vidare framförhållning så slog det mig ett par timmar innan mitt tåg skulle gå att jag missat själva presenten, eller åtminstone missat att göra den färdig. Eller jag hade printet och den mest passande ram man kunde tänka sig. En gammal som stått härhemma länge, för den fina färgen skull. Men aldrig fått vare sig glas eller blivit en tavla mest för de knepiga måttens skull. Och nu kände jag ju ända in i hjärtat att den här ramen skulle det vara det just detta print, ingen annan ram i hela världen skulle passa bättre. Så i all hast slog jag en signal till traktens bästa ramverkstad, Boa Konst & Inramning ,som förövrigt har ramat in och betsat min ramar för Ehrenstråhles Guide to Paris (och New York). Jomen kom, sa de, vi har en väldigt smart passpartoutmaskin.  Väldigt smart? Magiskt, skulle jag vilja kalla det. Ohhh, sa jag, en sådan där skulle man äga! Den var ju inte gratis, sa dom. Och det kunde jag i och för sig förstå, för maken till maskin liksom. Med datorns hjälp kunde den där mackapären skära ut precis vilket hål du önskade. Inget mått och heller ingen form var något problem för denna dyrgrip. I tjockaste, bästa pappret skar den ut en perfekt passpartout i cremefärgat ton, för det kunde man också välja. Och sen en glasskiva och baksida på det. Klart. Så himla härligt snyggt blev det. Den där ramen satt som ett smäck helt plötsligt. Och dyrt var det inte heller.
 

 

 
Så numera drömmer jag om att äga en passpartoutmaskin. Det kommer jag ju aldrig att göra men jag är lite lycklig över att det står en sådan där maskin väldigt nära mig. Ramutbudet har plötsligt ökat med alla procent som går och det är ju som en liten dröm i sig.
 

hej världen, där är du ju!

Jag vet inte exakt vad som hände. Men jag tappade bort bloggen några dagar. Jag avslutade några jobb, påbörjade några andra och fick frågor av det väldigt spännande slaget. Men med alldeles för många fjärilar i magen så kom tröttheten och jag sov fasligt mycket, inte i en vecka i sträck men det känns nästan så. Ni vet sådär som väldigt små pyttiga människor gör när det blir lite för mycket av det godaste, de sover på saken. Sen vaknar de och tittar sig yrvaket om och ser ut som de tänker hej världen, där är du ju och det var värst vad du var härlig. Och lite så är det nog, det var värst…
 
 

fredag.

 
 
Idag har Linn och jag plåtat reportage. Bland maskrosor som skulle väck och en sol som gassade så till den milda grad. Så pass att blommorna vissnade trots att de hade vatten och såsen skar sig. Och jag hade bara axlar men ingen solkräm. Min pappa åkte förbi på motorcykel och undrade vem som hade fest redan sådär klockan elva på förmiddagen innan han förstod (fem timmar senare) att allt var hittepå och hans dotter. Fast egentligen var det synd på hela festen liksom att inte bara strunta i kameran och hela hittepågrejen. Men på det här viset får ni i alla fall se kalasandet, till sommaren…
 
Ha nu en fin fredagskväll! Här slog äppelträden precis ut och ungarna plaskar i poolen. Och jag plockar sommarfestsaker utan slut…
 
 
 
 

konstigaste hemmet i kvarteret.

 
 
Oj, så här ser ut, säger barnens kompisar. Jaja, säger jag och försöker förklara vilket jobb jag har.  – Oj, säger de igen. Vad många jobb du har. Och så kanske det kan se ut med symaskiner här och där, kartonger och strykbräde, bordbygge och madrassschäslong (om man nu ska uttrycka det lite snitsigt). Och porslin som de helst måste hålla sig fem meter ifrån för att jag inte ska få hjärtat i halsgropen. Så ett litet tält på det. Plus lite pajbak och meter av bollfrans. Och när jag börjar poppa popcorn mitt i alltihopa tycker till och med mina egna barn att det gått lite överstyr. Först blir de stormförtjusta, luktar det popcorn såhär innan middag? Men när jag säger att det är till ett jobb stirrar de surmulet och bräker åååå…
 
 
Och ett tips tror jag den här loppisburken sitter på. Helt ovetandes om dess storhet. Men bård av våtrumstapet måste vara alldeles finemang att klä in konservburkar av. Nu är väl kanske inte våtrumstapet det man oftast har till övers men ifall att så blir det tjusigt. Och slitstarkt. Bara bra med andra ord.

femtonde maj är en bra dag.

Tänka sig, sa Nomi. Jag är 6! – Jag är stor, sa Charlie. Jag är 6!
 
Och lite samma säger jag. Tänka sig. Vår lilla barnaskara börjar stora nu. På-riktigt-stora. Borta är snart dagistiden och till hösten sätter de minsta sina fötter på skolgården. Nomi är pepp, Charlie lite mer fjärilar i magen. Det är så de funkar. Den galet tuffa och den mer försiktiga. Födda med två minuters mellanrum och som fastklisttrade vid varann den första tiden här på jorden men ändå så olika så det nästan är skrattretande. Det började redan när de såg dagens ljus, om de skulle till att skrika så småskrek Charlie sådär lite mjukt medans Nomi gallskrek i högan sky. Så hårt och så gällt att det allra flesta tog händerna mot öronen och sa oj, det var värst vad hon skriker. Och så har det fortsatt, inte så att hon går runt och gastar dagarna i ända men man får liksom puffa lite extra på pojktvillingen i det här sällskapet. Men ändå säger Charlie  – Jag ska skydda dig Nomi, när vi börjar skolan. Alltid ska jag göra det. Fast då säger Nomi – Det är ju jag som ska skydda dig, Charlie! Och hur de än må vara med den saken så blir det nog bra hur de än gör, det brukar bli det.
 
Och som att det inte vore nog lyckligt att barn nummer tre och fyra kom till jorden just en femtonde maj så dansade vi på borden exakt den här tiden för exakt fjorton år sedan. Det var nämligen då vi gifte oss! Lyckodag med andra ord. En alla tiders lyckodag.
 

helvackert, jag vet…

Jag tänker inte berätta hur många meter vi hittade. Jag tänker inte säga vad vi betalade. Det kanhända att man känner ett lätt sting av avundsjuka då. Men hursom så känner jag i hjärtat att Linn och jag nog räddade denna blomsterskatt från kanske ytterligare tio år i ladan hos Helena.