• BOKEN,  INSPIRATION - INTERIOR,  INSPIRATION -GARDEN

    DRIVA KVISTAR I BLOM

     

    Visst konstaterar man för varje dag hur ljuset sakta återvänder. Den här snötomma vintern har verkligen fått en att önska ljus. Liv är född 12 mars, den dagen hon föddes var första vårdagen. Så jag brukar alltid tänka att det kan vara vår 12 mars. Jag satt där på Heleneborgsgatan, med solen värmande i nacken, och broderade en väska (?) i väntan på det där vändningsförsöket som skulle ske. Asnervös. Men det är ju en annan historia. Kom gjorde hon i alla fall, med kejsarsnitt. Jag som var så väldig förberedd på naturlig förlossning.

    Men jag skulle egentligen tipsa om det där med att tjuvstarta våren. Hidden Places – boken  innehåller fyra avsnitt om naturen, ett för varje årstid. Våren handlar om fröbomber, odla med barn och om att driva upp sin egen lilla kvist! Att följa en knopp på väldigt nära avstånd är himla fint. Och ett väldigt smart sätt att tillföra grönska under den här tiden på året. Tänkte jag kunde dela med mig med hur man gör-tips  från boken. 

    Hanna Wendelbo tipsade mig häromdagen om att driva Rhododendron-kvistar. Smart då vi har några sådan buskar helt gömda i trädgården. Förövrigt tycker jag det är växt som faktiskt är oförtjänt icke-poppis. Jag tycker den är himla vacker, blommorna är stora och maffiga.

    Redan under februari kan man starta med att driva kvistar till blom.  Om vintern håller sig kvar i ett fast grepp kan det vara svårare så det är ett plus att vänta lite, tills temperaturen åtminstone passerat noll-strecket. Men i år är ju inte nollan vårt problem så jag provar redan nu. Däremot har nog inte kommunen startat vår-röjningen ännu. Men ett hett tips kan annars vara att spana efter när träd och buskar beskärs i staden där du bor, då är det rätt tid.  Nästan alla träd och buskar som blommar tidigt om våren lämpar sig att drivas till blom, till exempel päron- och äppelträd, vinbär och spirea.  Kanske har du inte en egen trädgård men väl ett hem som önskar lite extra grönska, våga fråga om kvistar när kommunen beskär, de är bara glada att bli av med dem, jag lovar.  

     

    Gör så här:

    • Skär ett diagonalt snitt. Om du har har kraftigare kvistar kan du skrapa bort den yttre barken längst ner. Det är också smart att banka med en hammare, det gör att kvisten suger upp vattnet. 
    • Sätt kvistarna i varmt vatten och låt dem stå så några timmar. Fyll sedan en vas med kallt vatten. De första dagarna kan det vara bra att ha kvistarna svalt och inte i rena rama solskenet. Ställ dem inte nära element. 
    • Byt vatten ofta, helst varannan dag och gör också nya snitt med jämna mellanrum. Spraya också dina kvistar då och då eller ge dem en lätt dusch i badkaret.
    • När knopparna börjar spricka kan du ställa dem på sin favoritplats. 

     

  • ANNONSSAMARBETE

    NÄR VAR DAG BLIR EN DAHLIA-DAG

    Jag fick frågan från  Boråstapeter om varför jag väljer tapet istället för att måla väggarna i mitt hem. Jamen självklart! Jag svarade ungefär såhär: För mig sitter så mycket i en tapet. Färgerna, mönstren, kombinationen av alltsammans får mig ofta att gå igång på historier i mitt eget huvud. Det är som att jag klär in rummet i en egen värld. Grattis rummet liksom, här får du en present av mig. Helt plötsligt rymmer rummet en hel massa mer än just bara en vägg, helt klart en annan dimension med tapet. Nu talar jag såklart om mönstrade tapeter! Det mest generösa med en tapet är ju att den dessutom sätter stilen direkt. Så fort du fått upp den på väggen så känns rummet färdigt. Vilket det såklart inte är, åtminstone inte om du frågar mig.  Ett rum är ju så mycket mer än väggarna, vilket slöseri annars kan man tycka. MEN att kunna skynda långsamt med resten, det är en lyxig egenskap som tapeter har. Där är skillnaden ljusår från det målade rummet tycker jag personligen. Jag kan också tillägga att jag är fullkomligt besatt av att var rum har en egen känsla, att kunna gå runt i vårt hem och känna hur varje rum ändrar skepnader är som balsam för själen. Vårt hem saknar ju den där röda tråden som de som vet säger ska vara viktig. Men nu är det vårt hem och det är bra.

     

     

    Jag har alltså tapetserat  med Boråsstapeters nya kollektion Falsterbo. Tapeten heter Dahlia och är inspirerad av Arts & Craft. Den kommer i tre färgställningar, även en som är blekare i färgerna och en med mörk botten.

     

     

    Men jag valde alltså den ljusa och varför då? Jo, det rummet som skulle tapetseras är vårt störst och mest solbadande rum. Jag önskade tapet men ändå bibehålla ljuset och rymden i rummet. Ville helt enkelt prova mig fram om rummet kunde ha exakt samma känsla fast ändå vara mönstrat. Jag ville ha den extremt ljus känslan kvar. Golven är dessutom vitmålade plankgolv så jag ville att allt skulle hänga samman. Kännas somrigt året om , mjukt och nästintill bländande ljust. Men ändå med den ombonade känsla som tapet ger. Och faktiskt landade det exakt som jag önskade. Helt enkelt perfekt! Soldiset liksom bara fortsätter.

     

     

    Kollektionen är hämtad från deras arkiv och nu uppdaterad efter tidens anda. Tapeterna är skapade i limtryck vilket ger en speciell känsla. Jag hade ingen aning om detta men jag fick en sådan wow-upplevelse när jag fick tapeten i handen. Kristo och jag gick direkt igång på att den kändes lite skev i mönstret, ytterst hårfint men på ett helt perfekt sätt. Att känslan av hantverk var så uppenbar och att den kändes så levande. Jag skrev sedan till Boråstapeter att jag blev så väldigt förtjust i att tapeten kändes som ett gediget hantverk och att jag älskade just det. Att den inte kändes som ”digitala perfekta”.  Det var då jag fick veta att den handmålats av Jenny Hahne Gadd och sedan limtryckts. Jag tycker det är fantastiskt att känslan av äkthet är så uppenbar, trots att jag inte hade en aning om att man använt denna teknik.

     

     

    Jag frågade Karin Boo Wiklander på Boråstapeter om just tekniken bakom limtryck. Hon berättade att det är en traditionell teknik med stuckna valsar som doppas i färg och sedan pressar mot tapetpappret i ett löpande valsverk. Eftersom färgerna trycks vått i vått och lager på lager så metar de in i varandra och därför får tapeten ett unikt uttryck. Resultatet blir en levande yta och en känsla av hantverk. Boråstapeters limtrycksmaskin är från då fabriken startades 1905. Maskinen har 7 valsar vilket innebär att färgerna är begränsade till just 7 olika färger. Jag tänker att det också gör något för känslan i tapeten, det krävs ett annat tänk och kreativitet när något styr.

    Boråstapeter tillverkar sina tapeter i deras egen fabrik i Boårs. Man prioriterar hållbarhet och arbetar aktivt med att hela produktion, från idé till färdig produkt ska ske med minsta möjliga miljöpåverkan. Produktionen sker helt utan farliga ämnen. Alla färger som används är vattenbaserade och materialet kommer från hållbara skogsbruk i Nordeuropa. Man använder inte PVC eller skadliga lösningsmedel och de ytbehandlingar som sker kan med säkerhet tas om hand i deras egna reningsverk.  Boråstapeter jobbar hela tiden för att minska energiförbrukningen under tillverkningen och minimera avfallet. Spillmaterial tas om hand och blir till fjärrvärme I Borås stad. Allt detta göra mig på riktigt så glad i själen. Och trygg när företag tar sitt ansvar.

     

     

    Eftersom min pappa har jobbat hela livet som målare och är en stjärna på att tapetsera snyggt enligt konstens alla regler, kan jag inte påstå att jag har tapetserat helt själv någongång. Han började på yrkesskola när han var femton och är sjuttiofem idag så det är svårt att mäta sig med den proffsigheten. Nu skulle jag ha min man till hjälp. Han hade aldrig tapetserat. Men det visade sig att han var superbra på hela grejen snabbt gick det också. Citat efter tre våder : Det här är till och med enklare och snabbare än att måla! Så med andra ord, det finns ingenting som behöver stoppa en för tapet.

     

     

    Postade helgens pang-team på instagram. Jag drack kaffe, Chester kände helt klart att även han tapetserade. Och ja Kristo tapetserade och tapetserade.

     

     

    Och tips som jag även skriver under på , kaffedrickandet till trots.

    • Att våga göra själv, för det är inte svårt. Om det blir lite snett är det bara att börja om, tapeter går inte sönder av att man ”tar” i dem och flyttar dem. Många kanske tänker att tapeter är ömtåligt, tvärtom skulle jag vilja säga.
    • Stirra dig inte blind, när alltsammans kommit upp på väggarna bildar det en helhet, och små skavanker syns inte.
    • Jag älskar att tapetsera bakom elementen, trots att vi har gamla från 1913 och totalt orubbliga sådana. Så värt pillet, element plus tapet bakom blir som ett konstverk.
  • FOR THE MONDAY COFFEE

    JAG VET ATT DET ÄR SPRETIGT.

    Måndag och jag har lapat sol i januari som om det vore april. Jag funderar på om det ens blir någon snö alls i år? Det kom ett tunt lager i december men det var borta innan vi hann ta fram vantarna. I fredags medverkade jag i Yrkespodden. Jag gillar ju direktsändningar och intervjuer på studs och således också poddar. Jag gillar till exempel inte att få en intervju mailad till mig, som jag sedan själv ska skriva utförliga svar på. Förmodligen är jag för lat så det får alltid ringas till mig, annars blir det inget. Förr var det kanske annorlunda, antar att det var någon slags osäkerhet som gjorde att jag var tvungen att stöta och blöta saker. DET gör jag i och för sig nu också men tänker att det är bara så man är. Och att man får göra det även i direktsändning. Och numera uppskattar jag ändå det som kommer rätt från mig. Jag menar, allt finns ju ändå samlat i min hjärna så det är ju bara att köra. Det kan såklart bli fel ibland som när jag sa in-fackad i radio. Som INTE låter likadant i talande form som det ser ut i skrivande. Och inte låter som man tänker det. Men det må vara en världslig sak. Nog om det. Frågan – vad inspireras du av – ställdes vid podd-inspelningen , som ofta annars. Som alltid är frågan svårbestämd för det där skiftar ju enormt. Och på många sätt är det en onödig fråga, då det aldrig fungerar samma från person till person, det där med hur man tankar inspirationen. Möten och människor är min absolut topp på inspirationstänkande. De senaste dagarna har jag inspirerats av Kristin i telefon, My i DM och Maria över en lunch. Förövrigt har det sett ut såhär:

     

     

    Formerna från John Derian.  Jag ser detta dessutom som en direkt påminnelse – damma av drejskivan i källaren NU!

     

     

    Haute Couture från Dior. Jag vill brodera mera. Även min 15-åriga son, otippat nog.

     

     

    Att följa konton som @kungligaoperan. ÄLSKAR det här, allra särskilt den senaste veckan när kostymtecknaren till Candide skötte kontot. Ni som följer mig vet ju att det här är min dröm.

     

     

    Därför fastnar jag lätt i sådana här konton. @dramaten funkar också.

     

     

    Ett av mina absoluta favoritkonton är @ekman Det är koreografen Alexander Ekmans konto. Jag kan inte säga att jag är särskilt insatt i hur han jobbar men jag tror han också ansvarar för scenografin i många av hans verk. Och det är minst sagt drömlikt.

     

     

    Bokomslag. Egentligen inte för själva boken utan för allt det andra.

     

     

    Julia hade fyndat en sådan här väggvas på loppis. Det är ju sen gammalt att jag tycker att väggvaser är vackert, jag har en exakt likadan som denna från Gefle fast grön. Men alltså denna prickiga blev man ju svag för. Kollade runt och insåg att Arthur Percy låg bakom prickarna. Exakt samma Arthur som gjorde teservisen Teneriffa som jag skrev om här. Som jag förövrigt trodde att jag fyndade på Tradera för en tid sedan, ända tills paketet kom och visade sig att jag läst fel och att det var kaffekoppar. Oh no. Jag behöver verkligen inga fler kaffekoppar så kartongen måste säljas vidare. Jag tror att den här serien med prickar heter Gyllen och det finns ju hur många fina som helst, titta bara!

     

     

    Och sist, en stjärnbild. Jag har också inspirerats av Sofia Wood . Idag faktiskt, just nu i realtid. Den här bilden lade jag ut på instagram i november där jag tackade Sofia för den fina boken. Jag tackade för orden med tyngd och hjärta. Min man tackade för att den är smart, boken alltså. Mycket smart till och med. Citat: mat man vill laga utan krångel och trassel. Lyxigt fast på bästa sätt, avskalat från allt som inte betyder något i slutändan. Och ja, han har lagat typ allt. Barna har rankat pasta-rätterna till de bättre de smakat. Och idag har jag följt  Sofia´s händelsehöjdpunkter (heter det verkligen så?!) på instagram till en tomatsås. Och den får vi verkligen se var den slutar, eftersom den kokar just nu, men jag insåg precis att jag älskar små filmer på matlagning. OM vi hade haft en tv i köket hade jag nog varit en sådan som följt till punkt och pricka hela rätten från början till slut. Kan dock erkänna att jag aldrig någonsin sett ett matlagningsprogram på TV, så det där var kanske lite påhitt. Men inspirerad blev jag, det såg ju så enkelt ut.

    Jag måste erkänna att jag är inget bra på att laga mat. Alltså, det är ju inget man skryter med direkt, knappt sådant man erkänner. Man vill ju liksom vara bra i köket. Kan jag möjligen skylla på att min man är en stjärna och att min mamma är en stjärna! Båda två är helt enkelt lysande med allt som har med mat och bakning att göra. Uppväxt på det viset och sedan fortsatte det liksom. Att det liksom inte behövs då. Eller är det bara att krypa till korset och inse att man inte är bra. Det är väl inte så att det blir äckligt eller jo, ibland blir det faktiskt det. Jag är en sådan som bränner, kokar för länge eller för kort, inte förstår vad det ena eller andra gör för slutresultatet. Jag lyckas även få saker att brinna i köket, på riktigt alltså. Allt från grytlappar till bakplåtspapper. Jag måste koncentrera mig till 100 procent och jag måste följa recept, kan liksom inte det där med ”på känn” och att höfta. Jag kan absolut inte laga sådant som inte är vego, mer än köttfärssås. Möjligen kycklingfilé men det är knappt och verkligen inte en hel kyckling med ben och allt. Men eftersom min man jobbar i Stockholm så måste jag ju ibland laga mat om vardagarna och då gör jag givetvis det. Ja, så nu vet ni det. Det var verkligen ett sidospår här på måndagen. Sidospår måste vara mitt mellannamn. Nu ska jag återgå till tomatsåsen. Den ska koka länge för att bli riktigt god fick jag veta. Jag gör exakt som det var sagt.

  • DIY,  EKO MILJÖ HÅLLBARHET

    DET HANDLAR OM SNITTBLOMMOR I VINTERTID.

     

    Jag sticker inte under stol med att en bukett blommor lyfter en bild på två sekunder. Det organiska, vackra och levande gör underverk. När man jobbar med en viss typ av bilder, inredning och vissa typer av miljöer främst,  är det oftast det som saknas för att få helheten komplett. Men kan jag verkligen försvara min konsumtion av snittblommor med att det är mitt jobb?

    Det här krockar såklart. Viljan att skapa något som tilltalar  visuellt, ett jobbuppdrag som ska genomföras till hundra procent. Och alla tankar som cirkulerar hos mig, kring att handla rätt och välja klokt för världen. Här är jag sjukt tudelat. I övrig konsumtion har jag min plan väldigt klar för mig men när det kommer till den här punkten är det svårare. Eller jag vet vad jag anser men det känns som jag inte står säkert i valet, helt enkelt för jag inte tror att betraktaren anser lika. Jag tror att den som betraktar bilden snarare ser helheten, och bedömer den utefter det. Det blir sekundärt och oviktigt i sammanhanget att jag tagit ett medvetet val.  Jag kan ha fel här, kanske ligger den här känslan bara hos mig. Och det står givetvis inte och faller på en bukett blommor men som sagt, det är så det känns. Såklart handlar det även här om en förställning vi fastnat i. Igen en norm och struktur om hur det förväntas att se ut. Jag minns alla de gånger det gjorts hemma-hos-reportage härhemma. Inför var gång har jag själv införskaffat stora blomsterbuketter plus att fotograf/stylist alltid haft med snittblommor. Oavsett tid på året. Kika runt hur det ser ut i det offentliga rummet, i butiker och på showroom. När det kommer till inredning ska det piffas med blomster, och det är ju härligt, förbaskat vackert! Inget snack om saken. Men är det verkligen värt det? Året om. Det är frågan. Jag säjer nej, vad säger du?

    En stor del av de blommor vi hittar i butik under vinterhalvåret fraktas långväga med flyg och behandlas med kemikalier, sådant som oftast går direkt ner i vårt grundvatten. Det är givetvis väldigt illa för både vår värld och oss människor. Många av de människor som arbetar på blomsterodlingarna drabbas av allvarliga sjukdomar pågrund av de kemikalier och bekämpningsmedel som används. Jag har förstått efter att ha ”läst på” att insynen är dålig och kontrollen likaså. Att vi inte kan förvänta oss samma tydlighet från producenter som till exempel när det handlar om mat. I vissa fall kan heller inte blomsterbutiken veta exakt var blommorna kommer ifrån, då blommor som köps från Holland många gånger har importerats dit från Afrika eller Sydamerika, vilket man oftast inte är öppen med. Säsongstänket är inte alls lika starkt här som i mat. Och fortfarande kräver marknaden att vi ska ha blomster året om även här i Norden, efterfrågan är fortfarande stor.

    Häromdagen blev jag så vilse i en bild jag skulle ta inför ett jobb. Jag saknade verkligen blommor och kunde inte hitta något alls som fungerade visuellt. Själv har jag satt upp ett eget mål som jag har lovat mig själv att hålla. Jag har de senaste åren varit ytterst sparsam med konsumtionen av snittblommor och försöker frossa i de jag odlar själv under sommarhalvåret. Men i år har jag lovat  mig själv, om jag köper några blommor under vinterhalvåret så ska det vara till min mamma vid speciella tillfällen eller vid barnens födelsedagar, de som infaller i mars och november. Det är mitt eget mål och det jag vill hålla. Jag lägger givetvis ingen värdering i hur andra väljer att göra. Jag hoppas det är ömsesidigt, att alla göra sina egna val och vi tjänar inget på att ”tala om” och tillrättavisa andra hur de ska välja att göra. Men som sagt, detta var mitt val. Därför drabbades jag av en klimatångest utav råge när jag införskaffade 4 stycken vallmo. Jag inser att det hela tog större proportioner än normalt men ändå så fick det mig att fundera ytterligare ett varv.

     

     

    Jag började fundera på om jag kunde få samma känsla i en bild genom att plocka in blommor av papper. Att ett foto kanske inte alls kräver den levande snittblomman. Bara tanken av blommor som jag skulle kunna återanvända gång på gång, gjorde mig orimligt pepp. Jag inser ju att det är ett ihärdigt arbete, som ligger framför mig men har ändå inte riktigt kunna släppa tanken. Först ville jag se om det var möjligt att göra dem verklighetstrogna och i samma storlek som naturliga blommor. Så jag startade upp idag. Jag har suttit med näsan mycket nära de där fyra vallmo jag köpte, så någon nytta har de verkligen gjort. Jag har studerat varenda millimeter och provat mig fram hur jag kunde få pappret att bete sig som de verkliga bladen. Jag insåg ganska snart att jag behövde måla på pappret, skugga i olika nyanser, för att få dem mer verkliga. Stjälk och bladverk var knivigt, så där krävs mycket mera. Och jag insåg att att det är mycket svårare att göra blommor i naturlig storlek än de stora jag gjort förut. Men skam den som ger sig, de tre i förgrunden är alltså hemmagjorda. Jag har lovat mig själv en blomma om dagen framöver för att se hur nära jag kan komma verkligheten.

     

     

    Det blev ett svamligt inlägg men jag tror ni fattar vad det hela handlar om. Jag tror det var Emily Bratt som sa Var dag är inte en Dahlia-dag. Och det är väl exakt så vi måste lära oss att tänka. Jag tror att det finns en sann lycka i att inte hela tiden och konstant matas av allt och ha allt tillgängligt. Att ”var sak har sin tid” får oss att uppskatta på ett helt annat vis. När det kommer till att lära sig om blomster i säsong är Emily Bratt, Hanna Wendelbo och Paulina Alesand/Velobloom sanna förebilder. De ligger också bakom #blomsterupproret

    Förra våren gjorde Husligheter en fin guide om snittblommor och klimatpåverkan, värd att läsa här. Och glöm inte att det går fint att välja i säsong. Kolla in Hannas tulpandag – där finns inspiration ända fram tills de egna rabatterna börjar vakna till liv.

  • DIY,  EKO MILJÖ HÅLLBARHET

    JAG TACKAR SKRÄPET

     

    Att jag tror på att använda sitt kreativa sinne har väl inte undgått någon vid det här laget. Hur kreativiteten sedan ter sig är ju högst individuellt från person till person. Vad vi vill, önskar eller helt enkelt behöver skapa. Helt olika utgångspunkter och totalt olika vem man frågar. Men att vi alla har en massa kompetens som ligger oanvänd kan vi enas om. Och att vi var tvungna att tänka mer kreativt förr. I dagens serverade samhälle där alla lösningar är en sökning eller samtal bort hamnar så mycket kunskap och smarthet i glömska. Att ställas inför plötsliga frågor och problem får oss kreativa. Tvingar oss att tänka utanför boxen, tänka bortom normer och strukturer. Att använda hjärnan och gräva där vi står ger oss helt enkelt en öppning för mycket som är outforskat. Förr var det en fråga på liv och död, stod du handfallen och utan ideér kunde du förmodligen hälsa hem. Givetvis är det bra på många sätt att vi inte är lika sårbara idag, åtminstone inte i vårt privilegierade samhälle. Men jag vill påstå att med klimathotet hängande över våra axlar finns risken att hamna där igen. Så kort och gott, det finns ett djupare perspektiv i kreativitet än ”bara” ett simpelt pyssel. Däremot kan just det superenkla kicka igång den del av hjärnan som faktiskt glömdes på vägen.

     

     

    Jag arbetar i en bransch där konsumtion är mer en regel än undantag. Jag bygger miljöer och får uppdrag där rekvisita måste ingå. För många med liknande uppdrag bygger det på nykonsumtion av varumärken som ligger i tiden. Som tur är har mina uppdrag nästan alltid varit det motsatta, kanske har jag själv styrt dem så. Mina uppdragsgivare kräver oftast att det ska vara vintage eller unikt. Och för det sistnämnda faller även vintage bort då och då, åtminstone så som det ser ut från början.

    För mig har återanvändning av material i mitt skapande varit ytterst medvetet men också ett måste de flesta gånger. I brist på pengar, i brist på tid och utbud. Såhär kan det se ut – jag får ett uppdrag vilket i 9 fall av 10 innebär rekvisita av olika slag. Ibland omfattande till en hel miljö, ibland enstaka saker.  Det betyder att uppdraget hänger på saker eller ett objekt. Det skulle kunna innebära vintage men det vet ju alla att det är inte alldeles säkert att det man letar efter finns exakt när man behöver det. Det skulle kunna vara något som finns att köpa nytt, men nästan alla mina uppdragsgivare vill som sagt ha något unikt, något eget. Säg att det ändå skulle gå att köpa så finns det oftast inte i min närhet. Kanske skulle jag kunna beställa det men jag inser alltid att jag inte kommer hinna få det i tid, jag tackar min dåliga framförhållning för det. Och min lyckliga stjärna. Jag slipper helt enkelt att ens överväga nykonsumtion som dessutom ska fraktas långväga till mig. Bristen på pengar är också ofta överhängande, det finns alltid en budget att förhålla sig till.  Så därför gräver jag nästan uteslutande där jag står. Min hjärna funkar alltid som – hur svårt kan det vara? Och är det uppenbarligen knivigt så kan jag tacka (igen, det var fasligt vad det tackas idag…) för jag har en ytterst kreativ man som alltid säger – hur svårt kan det vara?

     

     

    I skräpet hittar jag nästan allt mitt material. Därför samlar jag. Men jag vet att när det brinner i knutarna är det exakt skräpet som räddar mig. Som mellanbandet på den här lilla klänningen består av en bit av en trasig blus, delar av trasiga spetsar och en tunn remsa av en lika trasig handduk. Romberna i klänningen är också delar av något som var långt ifrån helt. Sparar jag allt kanske någon undrar, nej det gör jag inte. Jag vet oftast ganska säkert om materialet har ett nytt liv. Men som sagt, det kan verkligen vara något pyttelitet och supertrasigt som jag vet har största potentialen. Och nej, min plan i att skapa är nästan aldrig spikrak. Jag börjar och vet med största sannolikhet aldrig var det slutar, jag hinner ofta ändra mig flera gånger på vägen. Det är som om jag och mitt material blir ett team, det ena ger det andra och jag bli glatt överraskad i slutändan.

     

     

    Många gånger handlar det om materialet snarare än den färdiga produkten. Secondhand-marknaden är full av just material. Skrot-marknaden likaså, har ni någon gång varit på en bilskrot? Jag lovar säga, att allt kan bli något annat. Din egen återvinning är så nära som framför din egen näsa. Kartong är oslagbart i byggsyfte. Oavsett om det bara är en liten häst.

     

     

    Måla för att bli nöjd. Att ändra ytan gör att du kan återanvända gång på gång. Asken ovan skulle jag egentligen måla med schabloner men jag är aldrig kompis med sådana, det rann och kletade så jag gjorde på frihand. Men inspirationen tackar jag dessa för. Klä in för att bli nöjd. Textil och favoritpapper sparas gärna på en skokartong.

     

     

    Karin och Freja som driver Pysselbolaget har  i år ett mål att ta ett skräpår. De vill helt enkelt lyfta skräpets glans i pysselsvängen och inspirera att pyssla med just skräp. De vill också lära sig mer om materialen som passerar i hemmet och samla fakta, vad är bra att spara och återvinna som pyssel. Vad är bättre att återvinna på annat sätt. Vilka material ska vi undvika helt, kanske bör vi välja förpackningar utefter vad som har ett nästa liv? Och jag frågar mig genast, gör jag verkligen det idag? Har jag stenkoll på vad som händer i nedbrytningsprocesser. Utmanande tanke ändå, att redan vid middagshandlingen fundera i projektform. Det var det där om teamet igen, jag och mitt material. Hon uppmanar oss att hänga på under #pysselbolagetsskräpår . Jag är inte sen att följa med. En sak är säker att världen är full av sådant som är värd en andra chans. Själv samlar jag toarullar nu för en vidareutveckling av något. Fin helg till er! Jag åker till Örebro nu för att medverka i Yrkespodden.

  • EKO MILJÖ HÅLLBARHET,  INSPIRATION - INTERIOR,  INSPIRATION -GARDEN

    SKULLE VILJA SÄGA ATT MAN NOG BEHÖVER EN SÅDAN HÄR

     

    Idag har jag jobbat hemifrån med en fotografering och höll på att bli galen. Det slutade i alla fall med att jag tryckte i mig semlan, se bakgrunden, som sen lunch kvart över fyra. Och tänkte att den var tusen gånger godare än den på Ofvandahls. Jag hann dessutom prova en gammal vintageklänning på loppis, vad jag nu gjorde där för det har jag redan glömt. Den satt som en smäck men jag kände att fyrahundra var för dyrt. När jag hängde tillbaka den sa en kvinna ”ohh vilken vacker dopklänning!!” Ehh, sa jag och kom av mig alldeles. Hur då dop? Vuxendop antar jag eftersom den var i stl 36. Men det kändes ändå lite långsökt. I mitt huvud kändes den som något från Doen men vi var olika där antar jag.

     

     

    Men det här blogginlägget skulle handla om sådana här insatser till blomsterskålar. För det är ju ingen vas. Jag vet inte vad det heter men vill mer säga att det är väldigt smart. Kanhända att det är exakt vad varje människa bör leta efter på loppis. För det första är det ju fasligt skoj att arrangera på detta vis, för det andra behöver man ju så himla få blommor och ändå få värsta bukettfeelingen. Eller ängsaktigt. Under fotograferingen idag, plockade jag insatsen till en annan skål. I mässing. Och gjorde ett smärre tulpanfält. Hursomhelst så känns det alla gånger som ett bättre alternativ än oasis, då den typen av stickmassa är riktigt illa för vår miljö. Både som material och även för att det är en engångspryl.

     

     

    Som en vulkan. Fast jag har även en som är en sagofisk. Och en annan som är en sjöjungfru. Tänker att de tillverkades för hundra år sedan. Eller på fyrtiotalet kanske. Ofta från Upsala Ekeby eller Gefle. Föregångaren till oasis. Det är typ allt jag vet. Och att man kan använda blomsterskålen till salladsskål de dagar man inte blomsterarrangerar. Om du vet något smart i detta ämne, så får du gärna berätta. Spännande ändå.

    Uppdatering efter en massa svar på instagram: Den heter Flower frog! Så nu vet vi det.  Sen har vi ju Blomsterfakir, det namnet visste jag sedan förut. Jag trodde dock att fakiren var de som har som spikar som en tät samling. Men kanske är det helt enkelt så att kärt barn har många namn. Pinholder var ett annat namn som nämndes. Och Ikebana. Ikebana visste jag var namnet på det japanska sättet att arrangera blommor på det här sättet.  Med andra ord ett mycket bra sökord för att hitta inspiration för just blomsterarrangemang.

  • DAILY LIFE

    FILTERLÖS

    Hej på er. Nyss hemkommen efter ett par dagar på Akademiska i Uppsala. Alltid så skör i kanterna efter att ha vistats där. Givetvis går det hand i hand med tacksamhet över att vi är i fantastiska händer och allt har gått bra. Men att vistas där livet visar en annan sida påverkar mig extremt mycket. Det är som om alla sinnen skärps, jag ser och hör allt. Även det som jag inte ”ska” höra, det som inte är till mig. Som om allt som händer runt omkring blir jättehögt och väldigt tydligt. När man är hemma och allt är som vanligt vaggas man in i att livet oftast är mjukt. Det är bra och så livet ska vara mest. Gick man runt och hade all oro utanpå hela dagarna, hade alltsammans brustit för länge sedan. Men att se andras tillvaro och verklighet skakar mig. Vi sov en natt på patienthotellet och trots att jag inte försöker läsa allt som står, bläddra i böcker som finns så måste jag nästan aktivt välja att inte göra det. Missförstå inte, allt detta behövs till hundra procent, såklart. Men jag blir lite som besatt, känner allas oro bara genom att se orden. Att få och ha barn är att inte ha filter längre. Jag tänker att jag blev filterlös i samma sekund de föddes. Att det kom samtidigt med den ovillkorliga kärleken. Att allt detta aktiveras i samma sekund man ser in ens barns ögon. Allt skydd man någonsin ägt är som bortblåst.

  • DIY,  INSPIRATION - INTERIOR

    SOM TERAPI

     

    Jag får ofta frågan om vilka verktyg som jag rekommenderar. Oftast handlar det om de ”små” verktygen som bra saxar, limpistol och vilket märke på häftpistol. Men eftersom vi bor i ett hus från 1913 som vi dessutom renoverat och tagit hand om i snart 13 år och jag dessutom har en man som är minst sagt besatt av att lära sig nya saker, så har vi ett helt litet snickeri källaren. Jag hanterar långt ifrån allt som finns där men om någon vill veta så kan vi göra en rundgång. Hursomhelst, slipa. Det är som terapi för mig. I höstas slipade jag. Och slipade jag. Med hörselkåpor och dagar i sträck. Jag kan inte påstå att jag var tvungen att slipa, att möblerna behövde det. Men jag behövde slipandet. Och ingen skada skedd. Tvärtom.

     

     

    Ett av slip-projekten var det här bordet. Jag använde en sk Excenterslip. Jag kopplade den till byggdammsugaren, på så vis minimalt med damm. Med andra ord, man kommer in i projektet på cirka 1 sekund. I och med detta inlägg vill jag verkligen flagga för att slipa bort lack, ful olja, fel färg och ändå känna att möbler kan bli perfekt, oavsett om det inte känns så när man finner dem. Att inte fastna vid att möbler har lite fel, yttre uttryck. Det här bordet är inte antikt men köpt på andrahandsmarknaden och har enligt kvittot som satt under, cirka 40 år på nacken. Jag har alltid känt att den mörka lacken har varit för blank och för onaturlig. Den har förstärkt ådringar i träet på ett inte särkilt smickrande sätt.

     

     

    Jag blev överlycklig av resultatet. Så oroligt enkelt och nåbart. Och väldigt snabbjobbat. I fotosynpunkt blev det plötsligt en dröm, med den nu oreflekterande ytan och jag var tvungen att kasta blommor på det mest hela tiden.

     

     

    Lite sakral känsla. Härligt att ta på. Och jag ska olja in det med naturolja men det är ännu inte gjort.

     

     

    Igår läste jag inne hos Anna.  Och mindes. Jag glömde ju ta in Dahlia-knölarna. Två tog jag upp men de ligger fortfarande kvar på bänken i trädgården.

     

     

    Sorgligt onödigt. Det värsta är att jag inte ens minns vad jag planterade. Jag minns Café au lait, som jag tvärtom alla andra, inte gillade för att blommorna var gigantiska och stjälkarna minimala. Vilka favoriter har du när det kommer till Dahlior?

     

  • DAILY LIFE

    Att jag tappade kontrollbehovet 2007 finns ingen tvekan om.

    Det började alldeles nyss med att Nomi sa vilken bild hon älskade mest på sig själv, när hon googlar sitt namn. Det är ju en av de stora nöjena om man har en mamma som bloggat i flera år, så att halva ens uppväxt går att hitta. Det har aldrig oroat mig. Det är ju alltid jag som bestämt vad som ska bloggas om, och ingen annan. För mig är det en dagbok, trots inte långt ifrån allt ingår. Bloggen får mig att minnas, även det som inte finns här och det är jag tacksam för. Jag vet med all säkerhet att jag inte sparat på samma vis om bloggen inte funnits, det är ju bara att kolla hur många fotoalbum jag skapat. Noll och tackar min mamma för de hon gjort till barnen.

     

     

    Den här bilden var det i alla fall. Favoriten. På en gata i Paris (och jaa, hon hade kjol när hon började äta.) Eller den längre ner, när hon har näsborren full av servett, pågrund av näsblod. Nomi och jag började i alla fall kika runt och hamnade på en återblick jag gjort en gång. Och faktiskt, jag repostar den. I härlighetens namn. Paris 2013.  Det var då vi for till den staden om somrarna och stannade några veckor i sträck. Såklart finns det bloggat och sparat om det under kategori PARIS, en kategori som behöver ses över. Eftersom 2019 års sommar kom av sig alldeles (här finns inlägget om vad som hände i Paris)  så finns knappt inget aktuellt där. Men jag har redan lovat att ge kategorin den kärlek den förtjänar. Såsom min stad på jorden.

     

     

    Jag vet ju verkligen inte om de här ställena finns kvar, Mamie Gateaux. Kanske har någon ung och modern tagit över och blåst ut stället. Men när vi var där älskade jag just att det var allt annat än utblåst. Hur fina kan äppeljuiceflaskor vara förövrigt? Psst! Jag vet sedan i somras att det finns kvar!

     

     

    När franska damer driver kafé i en herran massa år sitter det hela liksom i väggarna. Inget fancy, inget trendigt. Bara kafé.

     

     

    Lilla Viggo, 9 år. Sådär ska pajer bakas.

     

     

    Liv var 10. Så himla fint med rufsiga margaretaflätor, av regn och lek. Numera gör vi strama och inte ett hårstrå får sticka åt annat håll.

     

     

    Och Charlie 6. Liksom Nomi. Såklart.

     

     

    När vi har varit i Paris har vi mest gått på rekommendationer och tips men en slags ”guide” som jag verkligen tyckt om är Marin Montagut City guider – som finns för Paris, London och New York. Plus lite utanför Paris också. De finns bla på Amazon. Nu är jag inte hundra på hur aktuella de är men om det fortfarande går att köpa så kan de ju inte vara helt vilse. Slå till på den nyare upplagan!

     

     

    Hursomhelst, du får inga tips om storartade sevärdheter och dussinställen för all världens turister. Men sköna, mysiga ställen att hänga på.

     

     

    Perfekta sådana i mina ögon.

     

     

    Så här var det under just de där åren. Livet var en lek. Alltid.

     

     

    Här hade det ju ändå börjat lugna ner sig. Annat var det tre år innan. OMG. Minns knappt inte de åren. I ärlighetens namn var det så. Liv var ju 4 år, Viggo 2,5 och sedan föddes Nomi och Charlie. Det var lite körigt då.

     

     

    Det gällde att hålla huvudet kallt om man ville njuta av ett glas vin tillsammans med sin käre man. Alltid tusen saker i väskan. Block och pennor kommer man långt med. Fortfarande faktiskt. Samt en kortlek.

     

     

    Och stavningstävling. Haha, vad gjorde man inte. Flaggstångspoleringsmedel och bruttonationalprodukter.

     

     

    Knepet är väl annars mycket stadsspring mellan varven. Det här måste vara min favoritadress i Paris. Den ska ni få av mig, bara jag hittar bilderna från sommaren. Insåg i somras att den var en promenad bort från där vi alltid bor.

     

     

    Lite så. Som att hoppa twist mellan kedjor. Tusen hopp innan restaurangbesök var en regel.

     

     

    Å andra sidan är stan storartat bara som den är. Hur spännande som helst med precis allting. Och lite läskigt också.

     

     

    Hur ofta åt vi inte en pizza på en parkbänk, en crepe på stående fot. Det behöver ju inte vara så snajdigt, det enda viktiga är att hålla blodsockret i balans. Uppenbarligen har något gått snett här…

     

     

    Att hyra lägenhet i storstäder slår allt när det kommer till att resa med barn. Även när det inte är storstäder. Att kunna laga sin egen mat, tvätta och leva lite vardag på låtsats är så himla skönt. Som att ta lillebror i handen och gå till bageriet för att köpa frukostbaguetten. Och få kostymklädd eskort på vägen hem.

     

     

    Våra barn har alltid älskat lekparker. Till och med mer än Disneyland. Den där är inget ljug. I efterhand så konstaterade de att lekparken i Jardin du Luxembourg var roligare. Mitt tips är att alltid leta upp lekparker vid semester i städer. Ingen är den andra lik, de får ”snacka” ihop sig med andra barn och leka, de kan röja runt i timmar. Och jaaa… du kan sitta på en bänk och dricka kaffe, de kommer när de vill något. Om de vill något.

     

     

    Efter det kan man enkelt kosta på sig lite vuxen-shopping. Fast det finns ju ingen lek som slutar med det.

     

     

    Merci är ju hur kul som helst.

     


     

    Expediten ser dock en aning tveksam ut…

     


     

    Det var nog här jag blev William Morris – kär.

     

     

    Den här bilden har jag sett i en hel massa flöden som inte är mitt egna. Det roliga är att både Viggo och Nomi ser ut som de sover. Men all fokus på tapeten.

     

     

    Varken första eller sista gången. Den här ungen var bara rädd för en sak i Paris. Det var svängdörrana i tunnelbanan. Året innan skrev jag ett inlägg som hette : Ni vet väl att jag vågar allt, nästan allt.

     

     

    När jag tänker på vår familj och de fyra barnen så känns det som allt går i en rasande fart nästan jämt. Jag minns liksom inte tiden innan vi fick barn. Vad gjorde man av den då?

     

     

    Jag inser ganska så glasklart varför jag tappade allt kontrollbehov någonstans runt 2007. Det var liksom ingen idé att upprätthålla någon fasad med snutna, välkammade barn. Funkade ändå inte, haha!

     

     

    Fast ibland så.

     


    Men. Perfekt ändå tycker jag.

  • DAILY LIFE

    Instagram summering på begäran.

    Jag fick en kommentar om varför jag instagrammar så mycket mer frekvent än vad jag uppdaterar bloggen. Att jag alltid annars brukar göra tvärtom. Det är jättesant. Jag vet också varför det är så just nu. Jag har känt att feedbacken på instagram varit så himla fin på sistone. Överlag och dessutom allt fint som ni skriver om boken, det är lätt att surfa som på moln. Helt ärligt, det har verkligen gett mig en sådan enorm energi men den dialog som är där just nu. Kanske har det att göra med att jag skriver längre än bara lämnar en anonym emoji under en bild, instagram har för tillfället verkat som ett litet miniformat av min blogg. Och tyvärr är det ju motsatt här på bloggen, att lämna avtryck alltså. Det är ganska tyst.  Jag förstår att det är enklare på instagram, jag fattar att personliga dm fyller en annan roll. Man kan vara personlig och slipper ”skylta med” sin kommentar.  Men jag ska inte sticka under stol med att dialog och feedback blir som syre för ett digitalt forum. Så därför har jag varit mer aktiv där, det har helt enkelt gett mig mer på sistone. Trots att jag alltid kommer hålla bloggformatet mer kärt. Men ibland blir det lite som att skriva i blindo, trots att jag ser att ni läser. Hursomhelst så uppmärksammade samma läsare mig om att alla faktiskt inte har instagram och det blir så synd när man inte får ta del av inspirationen. Lite så kan det vara såklart men här kommer en snabb uppdatering om vad som hänt på senaste tiden på min instagram där jag heter @sofiaatmokkasin.

     

     

    Jag fick en ljuvlig tavla, som jag älskar. Den är målad av Johan Barrett och heter ”Early morning walk”. Jag är väldigt förtjust i att man ges möjligheten att köpa reproduktioner av konst även om man inte har möjligheten att köpa originalet. Äktheten är ju fortfarande lika stor och därmed hela känslan.  Verken är numrerade och signerade så det unika finns också fortfarande kvar. Se flera målningar här av Johan.

     

     

    Precis innan jul så förberedde jag en hel massa inför nyårspysslet på Nyhetsmorgon. Barnen startade upp jullovet och sjöng så glasrutorna skallrade. Jag bestämde mig för att vara nöjd, klar och lovade mig själv två timmar ytterligare i jobb sedan skulle vi gå ut och äta middag. Samtidigt som jag postade bilden insåg jag att det var stopp i vår toa. Och om julefriden kändes avlägsen innan så var den plötsligt väldigt avlägsen. Och jag stank klorin på restaurangen.

     

     

    Den här dagen var allt bara mjukt. Jag hade bestämt mig för så mycket den här dagen. Framför allt att må bra och inte tänka mer på sådant som i själva verket är så pyttelitet i det stora hela, men ändå tar så orimligt stor plats. Det blev som en punkt, för alltid. Men också att jag var så himla nöjd såsom allt var och ville inte fortsätta pricka av måsten och vägrade stressa rakt in i uppesittarekvällen. Nomi vid den lilla bäcken med flor-tunn is fick symbolisera det. Så blev det en slags god jul – bild också för sen kopplade jag ur och vilade lite.

     

     

    Vi levde vid det stora julbordet även i mellandagarna. Jag drog fram mormors gamla lampa och där bakom porslinet lyckades jag slutföra allt som jag gick bet på i avloppsfixet.

     

     

    Fredagen efter annandag jul var det dags för mig och Nomi och vara med på Nyhetsmorgon <3

     

     

    Och direkt hem för att förbereda inför måndagens sändning på SVT. De ville jag skulle ta med mig något som jag gjort för boken och jag bestämt mig för att inreda även insidan av dockhuset. Jag kände i bilen hem från Stockholm att det vände i ljus, det gjorde mig lättad. Likväl som att 2019 snart var till ända.

     

     

    De mörkröda juliga banden på ljuskronorna byttes mot stora rosetter. Jag fiskade ur de röda bären ur det gröna och rev ett gammalt lakan i remsor. Klart inför nästa fest.

     

     

    Efter helgen var det dags för SVT. Jag vaknade superkrasslig kl 05:00 men det var som bortblåst efter lite direktsändning.

     

     

    Det var tur, för dagen efter var nyårsafton, och fest med trettio fina, familj och vänner. Vi körde ett superknytis, alla hjälpte till (som synes ) och det visade sig bli den finaste nyårsaftonen någonsin.

     

     

    Jag postade 2019 års mest gillade bild och jag är innerligt glad att det var just den här. För att den är allt annat än sofistikerat lugn, för att den visar något som jag älskar att skapa, som jag tacksamt kan säga är mitt jobb. I år kommer mina blommor vara med i sitt flottaste uppdrag någonsin och ni anar inte hur stolt jag är för det. Längtar efter att få visa er.

     

     

    Så var det dukbilden. Där jag erkände hur pinsamt nära jag hade spanat duklösningen på Svensk Tenn, sådär nära som inga normala människor gör. Jag har länge gillat dukar där det hela slutar med en jättevolang. Men jag har också tyckt att det känts fasligt jobbigt att sy en sådan duk. Uggh för att få rynket på rätt ställe och så vidare. Men i julrushen så såg jag plötsligt lösningen på räckhåll inom tio minuter, så jag härmade rakt av.

     

     

    Vilken bordskiva som helst, i all världens former kan ju på detta viset bli urflotta. Ta vilken skräpskiva som helst eller mdf och såga din form. Använd bockar under.

     

     

    Lägg sedan ett slätt tyg på bordskivan och häfta sedan veck efter veck i själva hänget. För några år sedan hittade jag en lång gardin som var en färdigveckad volang, den häftade jag fast på ett kommunalt skruttbord. Men som sagt, den jakten behövs inte. Tänk bara på att tyget som ska runt sväljer en del längd pågrund av vecken.

     

     

    Och lampan som jag ärvt från min mormor som skulle fyllt 100 år nu på fredag. Nu blir det dagen vi säger farväl.

     

     

    Igår började jag stort med nedplockningen av julsaker. Tyvärr har jag redan gett upp. Jag drömmer om att göra det filmiskt och lägga allt i vackra askar och frasigt silkespapper. Ser framför mig hur vi nästa år hittar allt på noll sekunder och att allt är helt. Men förmodligen kommer jag inte längre än hit och så blir det liggande, tills det måste ner i all hast runt påsk.

     

     

    Och slutligen. Bilden på den utåtriktade klänningen som jag önskar att barnen inte lekt sönder.