• ANNONSSAMARBETE

    Kollektionen Löfstad för Sandberg

    ”Kanske tänkte jag, liksom våren börjar om med sunnanvinden, ska också minnena studsa för alltid mot väggarna. Att mina ögonblick ska fångas i rummen och orden i luften du andas. Som om jag bara lämnat rummet för en liten stund.  Kanske är min önskan att historierna om Löfstad Slott aldrig ska tystna. Som viskningar, att jag har varit på jorden.”

    På skrivbordet, i Emelie Pipers sovrum, står den lilla almanackan. Ljuset faller genom gardinerna och datumet visar 19 december. Årtalet är 1926. Den dagen fördes Emelie Piper till sin sista vila. Då stannade också tiden på Löfstad. Just i det klockslaget bevarades livet inom väggarna på slottet.

    Så börjar texten jag skrivit om Löfstad slott och tapetkollektionen som Sandberg tagit fram, en kollektion som är sprungen  ur Löfstad slotts egna och mycket unika tapetskatt. Ett arkiv med hundratals år på nacken med tusentals historier förankrade. Bundna till mönster, färger och strukturer. Fröken Emilie Pipers känsla för stil och estetik gav slottet dess vackra inramning. Även idag, nästan hundra år sedan hon gick ur tiden, är den varma känslan av ett levande hem påtaglig när man kliver över tröskeln till slottet.

    Under vintern och våren har jag jobbat med något som legat mig varmt om hjärtat på många plan. Att få vara delaktig i en tapetkollektion med Sandberg kändes helt rätt redan från början. Ett företag som jag alltid förknippat med otroligt kunnande och kvalitet. Faktiskt sedan första gången jag valde att tapetsera, då valet föll just på en Sandberg-tapet, det är snart tjugo år sedan idag.

    När det sedan visade sig att kollektionen skulle hämta sin inspiration ur en historisk plats och ett arv i form av ett arkiv kände jag att allt hamnade helt rätt. Att vara tvungen att fördjupa mig i en plats, ett hus och människorna som levt där prickar av allt i ett drömuppdrag. Det är exakt så jag vill jobba, en fröjd helt enkelt. Jag har varit delaktig i färgsättningen av kollektionen, skrivit texter, fotograferat egna miljöer och slottets befintliga rum. Att följa designteamets arbete från början till slut har varit fantastiskt roligt. Att se dem med stor ödmjukhet ta till vara Löfstads historia och estetik och utifrån det skapa en kollektion som känns helt aktuell idag och samtidigt hållbar genom tid. En tapetkollektion där varje mönster har den unika egenskapen av att smycka ett rum i samklang med en dov färgpalett som skapar harmoni.

    Löfstad slott ligger i Östergötland, mitt emellan Norrköping och Linköping. Första gången jag steg över tröskeln visste jag att fröken Piper, innan sin död, skänkt slottet till Östergötlands museum med tydliga instruktioner att alltsammans skulle få stanna precis som det var den dag hon själv gick ur tiden. Och ”det sitter i väggarna” har aldrig känts mer äkta. Att Emelie bara lämnat rummet för en stund. Jag blir visad runt med vita tyghandskar och vi stannar vid detaljerna. De knappt märkbara men som rymmer ett helt liv, flera liv. Jag hade kunnat lyssna i veckor på hur man levde här, hur tankarna gick kring inredningen och hur huset skulle användas. Historierna vecklades ut såsom trådar om en annan tid och människor som kommit och gått. Som om tiden fastnat i osynliga lager, ett för varje människa. Dagarna jag tillbringat på Löfstad har känts som ett enda hemligt besök. Jag har fått bläddra bland fotografierna, kika i garderoberna och lyft på locket till koffertar. Allt som nycklar till historien.

    Emelie Piper lär ha önskat ”När så finns, skola blommor plockas in på slottet.” Jag tror hon kompenserade vinterhalvåret med de klädda väggarna, som en påminnelse utav våren och sommaren. De är som de organiska mönstren har sitt eget liv.

    Kollektionen är en blandning av originella uttryck och naturlig skönhet. Många av mönstren är original från slottet som ödmjukt bearbetats i Sandbergs studio. De milda, dova färgerna tillsammans med enastående mönster ger en kollektion som för tankarna till Arts and crafts med dess konstnärliga uttryck. Kollektionen Löfstad Slott är Sandbergs tolkning av den tid, omkring sekelskiftet, då ord som genuint och vackert i vardagen värderades högt. Då detaljer och inredning andades personlig äkthet. Något som känns lika aktuellt idag.

    För mig var det viktigt att tapeternas färgpalett skulle vara mjuk och lätt att leva med. På så vis tror jag vi skapar tapeter som håller genom tid. Inte hård i kontraster vid mönster och färgval. Hellre åt det dova hållet med förhoppningen att skapa harmoni. Att tapeten skulle ta för sig när man kom nära i form av finstämda detaljer men också omsluta på håll. Att den skulle kunna gifta sig på ett finstämt vis med befintlig inredning, konst och växtlighet. Att man med lätthet skulle kunna föra in tapeten i hemmet som det är, att den redan från början skulle ha sin självklara plats.

    Kollektionens första del släpps idag med fem olika designs i flera färgställningar. På bilderna ovan ses tapeten Rangvi, en arkivtapet från 1920-tal. Ett detaljerat mönster med bladverk och små prästkragar  som vävs samman i en helhet som också får mig att tänka på mjuka molnskyar. Precis så som jag upplever tapeter när de är som allra bäst. Att den på håll ger värme och bäddar in rummet och när man kommer nära upptäcker man de små finstämda detaljerna.

    Tapeten Emil är designer Sara Bergqvist tolkning av en klassisk medaljong. Jag tycker så mycket om den här tapeten där den täta mönsterbilden, rikt av detaljer väver samman väggarna i rummet till ett lugn.

    En medaljong-tapet har aldrig varit vackrare. Emil kommer i tre färgställningar i en lugn, ljus palett.

    Tapeten Emelie och rummet där den hänger i original. Både jag och Liv älskar Emelie. Den är sommaren i en tapet. Som vi både tänkte när isande vindar tog sig in i slottet den där plåtningsdagen, hur hela det här rummet stillade längtan efter sommaren. Det är ett bra betyg för en tapet då min kräsna 17-åriga dotter blir stormförtjust.Hon kan fortfarande nämna ”det blå” rummet.

    Tänkte lite på det där om helhet. Inser ni hur mycket som ryms i det blå rummet ovan, i mönster och färg. Ändå blir man helt lugn. Hela Löfstad slott är fullt av den här brokigheten och ändå så mjukt att vistas där. Och bårder kring dörrar, är det inte rasande vackert?

    Tapeten Emelie limtrycks i fyra olika färgställningar. Originalet är från 1860/70-tal.

    Första delen av kollektionen lanseras idag och hittas här.

  • FOR THE MONDAY COFFEE

    Jag tackar p1.

    Eftersom mitt liv just nu består i en massa djupdykande i folkkonst, historiskt arv plus en produktutveckling så kan jag inte påstå att bloggämnen haglar tätt. Det är verkligen mitt varje dag scenario och inte mig emot, på riktigt. Vill verkligen inte byta ut något alls just nu. Men jag tror ni skulle svimma av torftighet av de få grejor jag sparat på instagram och pinterest på sistone. Om det ens är några? Förövrigt läser jag  hemslöjdsböcker som utifrån ser ut som en bok som aldrig formgavs, men inuti är en skattkista. Sen sitter jag och funderar över stenar, dess kulörer och spänsten i metalltråd. Så ni fattar va, här är hon som inte har koll på nutiden. Men tur att jag lyssnar på p1 i bilen.

    Jag hörde nämligen att First aid kit formgivit årets Rosa band. Systrarna Johanna och Klara Söderberg berättar ”Med vårt rosa band vill vi belysa känslan av samhörighet och bandet som flätar oss samman. Det handlar om systerskap, kärlek och hopp. Att ha någon att hålla i handen när du är ute på ny, osäker mark.” 

    Det rosa bandet har aldrig vart finare om man frågar mig, rosa manchestertyg och ett litet hjärta. Åh så fint! Bandet börjar säljas 25 september.

    Något annat som spetsade mina öron var en intervju med modejournalisten och författaren Lotta Lewenhaupt och scenografen/kostymtecknaren Anna Bergman Jurell som kurerat utställningen om Augusta Lundin på Thielska Galleriet i Stockholm. I två år har de jobbat med utställningen och letat efter plagg signerat Lundin i kartonger, koffertar, på kallvindar, på svenska slott och herresäten och i museernas magasin. Utställningen är unik och det gäller att passa på då flera av klänningarna är otroligt sköra ”de äter upp sig själva med tiden” som de förklarade i intervjun och visas därför för sista gången.

    Sömmerskan Augusta Lundin öppnade 1867 sin syateljé, tre år efter lagen som gjorde det möjligt för kvinnor att bedriva egen näringsverksamhet trädde i kraft. En syateljé som sedan utvecklades till Sveriges allra första, största och enda modehus med 200 anställda kvinnor.  Utställningen berättar om kvinnan som var en pionjär som kreatör och entreprenör. En feminist redan innan ordet var uppfunnet och som stod för ett nytänkande entreprenörskap med bland annat två veckors betald semester och hemlagad gratis lunch till sina anställda.

    Utställningen fokuserar även på det fenomenala , hantverket, detaljerna och sömnadsskickligheten. och modet som var högst aktuellt under denna tid, dräkthistoria mellan 1870-1930-tal. Femtio helt makalösa plagg visas på utställningen.  Helt underbara klänningar som också får ett liv i utställningen genom att man idag också vet vilka kvinnor som bar Augustas klänningar. Emma Zorn var en av dem och då Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset gjorde hon det i en klänning av Augusta Lundin.

    Utställningen pågår fram till 24 januari och flyttas sedan till Malmö museer och Göteborgs stadsmuseum.

    Världens kortaste blogginlägg var härmed över. Men imorgon ska jag berätta en rolig sak. Till exempel anledningen varför jag hängde i det här rummet ”Det sägs att de tapeter som klädde gästrum No 13´s väggar alltid föll ner. Till sist valde man att måla skira blomsterslingor med en tunn pensel, direkt på väggen.”

  • DIY,  TILLBAKABLICKAR

    Ett mönster plus hundra.

    Varsegoda! När kjolen blir en fest. Ett utdrag ur boken! Slog mig just att man borde sy in ett litet blixtlås i linningen, för ombyte av innehåll. Blev just fasligt sugen på att fylla den med eterneller. Kan man det?

    Sen lovade jag ju att tipsa om boken i mönsterkonstruktion som jag hittade på loppis för en tjuga. Exakt den jag har hittas här samt en ”ny” reviderad upplaga här, är dock lite osäker på hur den skiljer sig från originalupplagan från 80-talet men förmodar att den är lika smart.

    2016: Jag minns att jag tänkte. Vad skulle Nomi tänka om ett synnerligen insomnat hus? Men som jag trodde så existerade inte en endaste liten tanke om att det skulle vara skruttigt eller hemskt stökigt eller fantasier om råttor i halmen eller ens lite spöklikt. Hon sprang runt som om det vore hennes andra hem. Upp och ner och in och ut. Inte ens när vi fick berättat för oss att det varit någon där alldeles nyligen med sikt på både det ena och andra från svunnen tid tyckte hon att det var något konstigt alls. Hon höjde inte ens på ögonbrynen.

    Barfota bland glassplitter är ju kanske inte det bästa så jag fick härja lite om skor på fötterna, då satte hon näsan i vädret och sade att hon minsann visste var hon satte tårna.

    – Åh mamma, har du lagt rosorna här? 

    Det hade jag såklart inte och då blev det ännu mer fantastiskt. Så pass fantastiskt att hon dessutom lyckades leta fram en handskriven lapp längst in i kakelugnen. Vi hade lite svårt att se exakt vad det stod men det var helt klart något om kärlek. Viktigast var att den fick ligga kvar precis där hon hittat den.

    Plötsligt svävade en Påfågelöga runt i rummet vi befann oss i. Och landade exakt på Nomis finger. Och där satt den kvar som om den inte hade gjort annat i livet. Det var något med fjärilarna just den där sommaren.

    Hon letade meddelanden från en annan tid.

    Och allt medans hon åt choklad som belöning hann hon med det ena efter det andra enmansäventyret.

    Hon blev kompis med kossorna i hagen som saknade slut och gräshopporna seglade mellan stråna som om de hade cirkus. Hon fick lära sig hur man ska bära en Britta när man gör exakt rätt och tydligen fick hon koll på hundars språk också, dagen till ära..

    Som på beställning kom det ett regn även denna dag. Mitt i solen liksom. Fast regnbågen var någon annanstans.

    Lite damm har ingen dött av.

    Tänk en dörr till. På baksidan! – Nu förstår jag ingenting, jag har gått runt och runt hela dagen. Och känt på alla dörrar. Och tittat ut  i alla fönster jag kunde hitta. Och här kommer det en dörr till, på utsidan. Det här huset saknar slut. Hjälp mig med haspen, mamma!

    Fin helg till er!
    ❤️❤️❤️

     

  • OUR WEEKEND DIARY

    2020 blev sommaren utan tusen bilder.

    Sommaren  var rasande vacker och mjuk. Uppenbarligen exakt som vi ville ha den, det konstaterade vi på lovets sista dag. Vi kunde ha vunnit pris i att inte göra något särskilt alls. Och ändå var den precis som vi önskade. Förutom vetskapen om en pandemi. Fast det känns som den inte inkluderar svaret på frågan hur är det? Längre. Alla vet att den känns. På olika sätt, olika dagar och stunder.

    När man inte kommer längre än bredvid köket. I regn allra särskilt.

    Jag har fyra tonåringar nu, 13,13, snart 16 och 17. På sistone har jag funderat mycket på om det var enklare att blogga när de var små. Har dock insett att förutom att de kanske säger nej oftare än ja nuförtiden, så är det i själva verket tvärtom. Vi är ett team de lux att ösa ur. Diskussionerna haglar tätt, de är smartare än jag och har kollen långt innan jag har en aning. Jag har en idé. Deras värld är vidare än min och deras tankar större.  Och det handlar inte bara om att måla över blommiga väggar i ja… grå.

    Syjuntan som aldrig slutar. Liv och hennes kompisar har sytt väldigt mycket den här sommaren. Sytt nytt och framförallt sytt om. I Dalarna hittar jag en helt perfekt mönsterkonstruktionsbok på loppis. Isabelle sa att hon köpt en likadan, fast ny, till Della i födelsedagspresent. Slump ändå. Den är inte vacker, som den jag har från 50-talet men konkret. Och eftersom halva Sverige syr i en pandemi så tänker jag att den är guld värd. Bloggar den imorrn! Puffärmar och hela stassen finns beskrivet!

    Vi hänger på Löfstad slott och tänker igen att jag borde ägt ett eget. Kan inte se mig mätt där varje hörn har fångats i tiden. Allra särskilt sant då tiden stannade den dag då slottets ägarinna Emelie Piper gick ur tiden. 1926 närmare bestämt. Hon hade en alldeles utsökt smak för tapeter. De har fångats av Sandberg och jag har jobbat med dem hela våren.

    Och här har jag också jobbat. Jag måste pallra mig dit och fotografera för det är så mysigt.

    Numera är det inbott sedan tre månader. Jag har fått höra saker – åh övervåningen, där brukar jag och mina kompisar sitta och spela chicago och dricka vin!  Det var exakt så jag önskade. Och som paret som drack bubbel över ett parti schack med utsikt över innergården. Jag visste att det skulle bli som ett litet Paris. Med känslan i magen.

    Nordiska museet barnsatsar i Tidsvalvet. Jag och mitt lilla team av barn är där och fotograferar pressbilder. Alla blir knäsvaga av spänning och sålda på hela idén.

    Hej rummet som snart öppnar upp som ateljé ❤️

    Jag vet att en veranda utan sittbänkar ser härligt Madicken-likt ut men att klämma in sig 15 personer här är bland det finaste jag vet.

    Viggo går ut nian och har min farmor Sveas ring på fingret. Liv och han slåss om den.

    Numera pallrar han sig upp i ottan och försöker vända på dygnet. Ungen som alltid hävdat att det är på natten det händer, det är då kreativiteten når alla höjder. Liv i 2:an och han i 1:an på De Geer i Norrköping.

    Vi firar så många saker sommaren 2020. Min mamma och pappa har eget bord och egna skålar. Och vi sätter dem med blick över oss andra. De tycker det känns knasigt men de är med. Viktigast hur man än vrider och vänder på det.

    Vår trädgård sköter sig själv. Liljor, akleja, hallon, vinbär och en hel massa rosor ploppar upp här och var. Varje gång blir jag överraskad och tänker att det var inte min förtjänst.

    Två hela fläderträd uppenbarar sig också som ungefär att de växt över en natt. Tänka sig, 13 år tog det och en granne som frågade om hon fick ta lite fläderblommor.

    Tänker tack till grannen och härmar. Min mamma gör flädersaft.

    Men vår väldigt stora alm dör. Herregud så sorgligt. Nu har alla blad ramlat av. En månad tog det. Almar dör i Sverige sedan 50-talet. Jag lär mig vad en arborist är och han säger att kanske kommer almar inte växa så mycket i vårt land. En ek är bra att plantera istället. De står pall för angrepp, borrar och mystiska sjukdomar.

    Jag slängde mig med husets största rum som sovrum. Det var ändå härligt och jag tyckte att jag var värd det. Med dubbeldörrar till väster och söder plus sex fönster. Jag sa att jag sover så bra där men det var fem mot en. Säkert var även Chester på deras sida. Men de hade rätt, det är sannerligen bra såhär.

    Jag låtsats pensionat för tapeten kräver det. Har nog aldrig tidigare haft ett ordnat sovrum. Jo på Erstagatan innan två bebisar flyttade in. Och i första lägenheten jag flyttade till när jag var 17. På Gärdet var utsikten så nära magi man kan komma. Mot hela Lidingö och inloppet men då pluggade Kristo och allt var inklusive dator a 90-tal. Såhär i efterhand tänker jag att den var stor och klumpig. Då tyckte man kanske fortfarande att dator var modernt, på ett nytt sätt.  På Heleneborgsgatan hade vi så väldigt mysigt sovrum men också / barnrum då Liv kom till världen.

    De syr. De syr på kvällen.

    På morgonen.

    Och utomhus.

    Och i par. Men då blir de osams om maskinerna.

    Klänningen från loppis passar ändå perfekt om midsommar. I en sekund tänker jag att den är för sockersöt och att jag snart är femtio.

    På morgonen samma dag åker jag till mamma med just den här buketten.

    Om nu någon tror att verkligheten är såhär. Det är den inte. Lova mig att ni aldrig tror det. Kanske cirka en timme på morgonen. Och blommor kan faktiskt falla sådär lagom under natten.

    Det är mer så här vi lever. Jag vet inte om det är pågrund av corona. Eller just för att vi varit hemma så mycket mer. Men det görs så många saker just nu. De gör smycken, de gör väggkonst, de målar och tecknar, de re:makar gamla skor och kläder, de bakar, gör lampor, gör musik …

    Jag planterar ett helt blomsterland och trettio meter luktärt. Fast när jag ska lägga en stengång har jag ingen lust med mer. Jordens kortaste stengång.

    Men resten sköter sig själv.

    Vad är det med Tiktok? Det som inte händer på TikTok är inte värt att nämnas. DIY´s guldgruva i alla former. Allt jag undrar var det kommer ifrån är svaret TikTok. Senast var det att klippa hår, vilket en gammal frisör (jag) kan ha något att tillägga om. Tiden då det endast var en dansvideo är sedan länge förbi och fråga inte mig när det hände. Jätteintressant att höra barnens kommentarer om Instagram´s nysläppta reels och hur mycket sämre det är och varför. Vi kan ta det en dag.

    Sådd var däremot inte den här. En dag i juli så tycker jag den är barock. Lite Shop-of-Horror-planta.

    Vi hängde en del med familjen Jansch. Tycker att den här bilden på något vis är definitionen av det enda jag behöver just nu. Familj, vänner, ett bord på gräsmattan, mat. Dagen som övergår mot natt och de långa samtalen.

    Tycker om bilderna Jennifer tagit för sitt bag-all.

    Knäppingsborg i Norrköping är alltid eget och fint.

    Innan jag tog semester.

    Semestern infinner sig några dagar senare än planerat och jag rensar bort mitt liv.

    I Dalarna och familjen McAllister kan jag knappt ta in att Isabelle målat detta golv för hand?!! Helt plötsligt fick tålamod en annan innebörd.

    Så många himlar i brand denna sommar.

    Och så många krasse.

    Så många luktärtor.

    Därför roar vi oss med sådant här när vi kan.

     

     

  • VECKOMATSEDEL

    Veckomatsedel

    En gång fick jag en kommentar som gick ut på att det var helt onödigt att länka till andras recept för googla kunde hen göra själv. Vilket givetvis är sant och som jag inte betvivlar en sekund på. ÄNDÅ – trots att internet ligger under mina fingrar dag som natt och även minuterna när middag ska inhandlas så säger det ofta stopp. Jättemycket stopp faktiskt. Som att det enda i världen som finns att laga är … korvstroganoff. Trots att jag är miljarder recept ett klick ifrån. Jag kommer inte så särskilt ofta uppfinna ett recept. Förutsätt att det inte kommer hända. Det kan mycket väl hända att min man gör det. Men så länge ser jag mest en veckomatsedel som någon slags inspo, som en påminnelse om något man hade glömt. Eller kanske bara inte kom på att man skulle googla efter klockan 18 en tisdagkväll. Kantarell liksom. Nog för att det låter som en rimlig sökning i augusti men inte ihop med blomkål plus burgare.

    Vi kan säga att Nomis mangold gått överstyr. Däremot gjorde inte mina krasseblommor det. Jag planterade så mycket krasse. Nästan så jag såg framför mig ( eller jag gjorde det trots att det verkar förmätet ) krassegången i Monets trädgård. Och alla andras krassefrön blommade. Men inte mina som var planterade i öst, väst och resten av väderstrecken. I friland, i rabatt och i tunnor. Allsköns möjligheter! Men jag kan räkna totala krasseblommorna på fyra händer. Och med tanke på frömängden skulle de kunnat räknas gånger hundra. Minst. Hur är det möjligt? Dessutom kom fröna från fyra olika fröfirmor så jag kan inte skylla på dem heller. Tur att jag har kunnat kasta ringblommor, tagetes och penséer på maten hela sommaren. Och idag, kan man om man vill, laga Pasta med mangold och valnötter

    Mina föräldrar sålde sitt torp och därmed blev det svårare med svampställena. Mitt starkaste svampminne var en gång när pappa och jag letade trattkantareller. Vi såg en, sekunden efter såg vi trattkantarellshavet utan slut. Vi plockade tills korgarna var fulla, tills plastkassarna vi hade i bilen var tills bristningsgränsen, tills mörket sade åt oss att sluta. Blomkål- och kantarellburgare – om man inte hittar favabönor skriver @plantbasedbythess kan man ta kikärtor!

    Måste ta vara på alla tomater utmed husväggen. Den enda ingrediens man behöver, nästan. Tomatsoppa med burrata, citronolja och timjan. Egentligen skulle jag vilja efterlysa er bästa tomatsoppa? Sitter du på en god, dela den gärna!

    Grillad röding med purjolök och pepparrot Våra barn älskar att grilla fisk i folie. Anledningen är smöret. I det här receptet var det inte så mycket smör alls, men vi öser på med en rejäl klick i var paket.

    Jag tänker att allt är gott nu. Så våra bästa snabba middagar under den här tiden är att göra ganska o-lagade rätter. Som sallad och en massa från grillen. Då kan det var smarr att stoppa in något sådant här Allt i ett med mozzarella, tomat och ägg

    Ja jag tänker att allt är gott nu. Men minns ni att jag tappade smak/lukt i mars i samband med corona? Någon som undrar om det kommit tillbaka? Tackar som frågar men det har det inte. Hur skumt är inte det? Så jag piffar havregrynsgröten lite extra en tisdag som denna. För syns skull.

     

  • FOR THE MONDAY COFFEE

    Hej (vi låtsats som det var igår)

    Hej. Sådärja. Kan man blogga sig tillbaka utan att börja med ursäkter, förklaringar och omsvep. Tänk för att man kan det. Vips så var det gjort. Inte ett dugg svårare än så. Okej, vad jag gillar för stunden! Viktigt, vackrast och inspirerande.

    My Feldt har startat en insamling mot mobbning, där hon som grädde på moset själv skänker all sin vinst på hennes böcker. My, alltså ❤️Och givetvis har jag skänkt till insamlingen som närmar sig en halv miljon kronor till Stiftelsen Friends. Tillsammans måste vi kunna skapa en värld utan mobbing. Det förlegade helvete som förekommer i så många former. I sin uppenbara råhet, i sin lömska tysthet och den subtila, förklädda form som nästlar sig in överallt. Bland kompisarna man litade på, digitala kanaler och där man minst anar. I alla åldrar. Men som My skriver på sitt instagram:

    ”Mobbning är ett helvete!
    När man är vuxen är det ofta coolt att vara udda, speciell och lite konstig. En styrka om man kan använda det, till det. Om man har mod och kraft, det är inte så för alla. När man är barn, så är det oftast skit att vara speciell och det hjälper inte att man säger att det är tufft att vara konstig till ett barn. För ett barn, känner sig ofta bara sig precis som sig själv och det är alla ikring som bestämmer att det barnet inte passar in. Så är det med vuxna med men vi har andra verktyg att hantera det bättre med och ÄNDÅ, är det kämpigt för oss också. Tänk då för barnen som inte har verktyg för livet än❤️ Dom älskade barnen som gråter varenda morgon, som inte klarar att gå till skolan men måste ändå.” 

    Skänk en slant om du vill och kan.

    En inspirerande hörna både på instagram och i bloggform är de som drivs av Pernilla Wåhlin Norén. När hon varit på workshop i bladslöjderi och postade världens vackraste lövkrona höll både jag och Isabelle på att ramla av stolen. Vi var nämligen på besök i Leksand hos familjen McAllister och hade bokstavligen hängt på järngrinden vid Hildasholm dagen innan. Absolut en annan gång,  ska vi också slöjda blad så det står härliga till. Isabelle har gjort en helt fantastisk programserie för Visit Dalarna den här sommaren. Här hittar man ett mycket inspirerande samtal med Pernilla. På @visitdalarnasweden ligger alla programmen som en hel liten serie proppad av dalainspiration, kan faktiskt inte tänka mig någon bättre än Isabelle att utforska Dalarna. Hennes sätt att lyssna och ta till sig kunskap och sedan förmedla det vidare är helt enkelt briljant.

    Hos @siricarlen hittade jag som ett eget litet hemma-hos @moniquevibeke

    Allt var så fint och all textil från systrarna Jobs !

    Jag blev fasligt sugen på att måla en dörr när jag fastnade hos @hannahcarpenter . Känner att jag kan behöva en del sådan den här hösten. Inte tänka bara måla. Påtal om måleri ska jag också ta tag i vår stora trapphall eller vad man nu ska kalla det. Har nämligen en plan nu när mina barn gått och blivit minimalistiska. Det har målats över tapeter, allt från Josef Frank till William Morris. Skrev hon samtidigt som det rev i bröstet. Det är klart man bör ha en plan då.

    Slutligen. @signebay och en tomatgalette de lux får mig att tänka  veckomatsedlar var är ni?  Det är faktiskt få saker jag fått så mycket spontan feedback på som just mina veckomatsedlar. På Ica, på mail och på stan – hej, jag gillar maten ni äter, du borde göra en kokbok. Då höll jag på att skratta ihjäl mig för jag är ingen stjärna i köket. Man skulle kunna säga tvärtom. Däremot min man, han skulle kunna göra en kokbok. Mitt värsta matminne?  Kanhända kan det räknas som en bedrift pågrund av sällsynt. Fast de flesta skulle nog anse det motsatta. Det var när jag nyligen kokade fast spagetti?! När kastrullen såg ut som när man bränner stuvade makaroner. Men, det hindrar inte en veckomatsedel. OM dagen blir som jag önskar, kan det ramla in en sådan här inom kort.

  • DAILY LIFE

    Minnen i midsommartid.

    Det är så länge sedan jag bloggade så det kändes alldeles bakvänt att logga in. Jag hade väl inte tänkt att sluta direkt men det är lätt att tro det.  Jag har så lätt att stänga av vissa delar. Nästan för lätt, som om det inte existerar ens. märkligt det där. Semestern från instagram blev en månad och den här blev visst sedan början av maj. Jisses. Men utan svepskäl, jag tror jag börjar om. Hoppas ni mår bra ändå. Och är friska. Och så hoppas vi på den mjukaste sommaren som nånsin sett dagens ljus. Börjar om med midsommarminnen. Det gäller att göra det enkelt för sig.


    Midsommar ändå. Den där dagen som alltid regnar bort eller är det en total osanning? Kanske blir man bara så besviken när det väl händer att det är det enda man minns. Fast säg den dag som gått förlorad på grund av ett par gummistövlar?


    Så mycket bättre att samla på det vackra och fånga historierna om att midsommarnatten är magisk även om regnet står som spön i backen.

    Fast imorgon ska det ju vara sol så långt ögat når och överallt.


    Kanske lyssnar vi på midsommarsagorna som fullkomligt kryllar av övernaturliga väsen, särskilt pigga under just denna sommarnatt.

    Att spå in i framtiden genom sju sorters blommor under huvudkudden har väl inte undgått så många? Men att rulla sig naken i midsommardaggen känns kanske lite mer avlägset. Stärkande för hälsan minsann. Detsamma med blomsterkransen, hälsan själv ska den vara. Det anses också finemang att spara kransen till julbadet, årets enda bad, för att försäkra sig om en frisk vinter. Plus lite extra lycka på så vis.  

    Världens minsta midsommarfirare. Tänk nu är de tonåringar hela bunten!

    Gullisar! Smälter här.

    Tänka sig att ett satans virus skulle ställa in hela alltet. Det kanske var det allra sista man hade räknat med.

    Violiner i vänlig grönskas rika dräkt.

    Och allt det som jag lärt mig se som vackert under åren.

    Fiskdammen får vila till nästa år.

    Och här en simpel kransguide . Med det smarta knytet.

    Jag och min pappa.

    Jag och min mamma. Jag saknar så otroligt mycket att allt inte bara är som vanligt. Att liksom bara stå såhär. Ge en kram. Ett samtal över köksbordet.

    <3


    Stången, såklart för att skydda grödan från otur och missväxt. Hur ska det gå nu kan man tänka. Säkert bra.


    I år får de vila om de inte gör sina egna vill säga.




    Åren går, kransarna består. Men i år sa de att vi skippar kransarna, vi ska ju ändå inte gå genom skogen. Tror att alla tänker att det är lite annorlunda. Men bra ändå.

    Kanske handlar midsommar om sandlek, säckhoppning och klädstafett.

    Han fyller 21 i augusti.

    Och ett modig trotsande mot Näcken själv när vi metar från bryggan eller glider runt på en luftmadrass på mörkt vatten. Eventuellt i sällskap av ett regn eller två tusen. Inte en endaste fiolmelodi har vi hört under åren, tänka sig ändå. Jag minns däremot midsommarmorgonen när någon spelade ”Den blomstertid nu kommer” på ett piano. Om och om igen. Från ingenstans. Kanske hade Näcken ändrat fokus just det året? 


    Knytet.

    Och den inte så sparsmakade.


    Eller handlar midsommar om grusväg och skogarna? Magin på replängds avstånd, i skydd av ljuset.

    Annat blir det när kvällen smyger på.

    Bästa tricket är att fortsätta leka även när älvorna smyger in över sjön, och låtsas som om man inte ser dem. Trots att det är nästintill en omöjlighet att undgå, för det är svårt att missa magin så här års.

    Världen blir trolsk utav sig själv. Kan det ändå vara då som trolldom är som vackrast, och sommar-ro som mest märkbar. Trots allt som smyger i kulisserna. 

    Modigt att tälta ändå. Så nära sjön och allt.

    Fast NU snackar vi modigt. Näcken, vet ni!??


    Vi plockar blommor och någon säger att man får välja. Tre, sju, åtta eller nio sorters blommor. Alla de talen är magiska. När jag var liten sade någon att man skulle vara tyst under själva plockandet och tills man somnade. Inte konstigt att det hela aldrig funkade.

    Sent om natten läser vi att gränsen mellan människans värld och det övernaturliga är tunnare denna natt. Det är därför alltsammans sker just nu. Och att ängen bär på något alldeles extra viktigt precis då. Kanske har det något att göra med natten som aldrig mörknar.

    Hittade en sådan rolig kommentar till den här bilden när jag letade i gamla inlägg. ”Sista bilden är för härlig. Simma bort i solnedgången iklädd hatt. Det har jag aldrig provat.” Det är en radiostyrd båt men gullig tanke tycker jag.

    Glad midsommar till er. Var rädda om er.

  • DAILY LIFE

    SMAK OCH LUKTBORTFALL

    Ni är många som hört av er om detta med att tappa smak och lukt vid covid-19. Det har kommit så många mail, dm och även kommentarer sedan jag skrev detta inlägg. Även tv hörde av sig och ville ha med oss i ett reportage om detta (vi tackade nej ska vi alltid förknippas som Corona-familjen!?? då ett inslag på Svt spridit sig över de lokala gränserna 🙈vilket några i familjen tyckte var sådär).

    Och här kommer ett svar till samtliga och ett unisont förlåt då jag inte har svarat på alla personligen. Men tack för ni delar med er om detta, era tankar om det och stort tack för omtanken om hur vi mår. Många intressanta reflektioner under detta inlägg och på flera andra inlägg under den sista månaden.

    En kort summering – Kristo blev alltså bekräftad Covid-19. Vi andra blev sjuka men med helt skiftande symtom som man kan läsa om här och det enda som var samma på samtliga i familjen var att vi alla tappade smak och lukt. Alla utom Charlie som egentligen inte uppvisade några symtom alls, än lite magont. Vid den tidpunkten var smak/lukt bortfall inte bekräftat som ett symtom av Folkhälsomyndigheten och inte heller svensk media hade inte tagit upp detta.

    Men jag var så himla konfunderad, för det var det enda som kändes annorlunda i min kropp. Och det kändes så väldigt annorlunda. För jag var varken snuvig eller hosta, bara pyttelite ont i halsen men smak och lukt var helt borta. Jag menar HELT DÖTT. Så pass märkligt att jag googlade på utländska sidor för att hitta någon information om det, i Sverige kunde jag bara hitta infon på en enda sida.

    I samma veva tog Emanuel Karlsten upp tråden på sin blogg och mailade även Folkhälsomyndigheten i frågan men de svarade att man inte ville gå ut med detta som ett officiellt symtom.

    Och ni undrar hur det gått för oss. Vi är friska, tack alla som frågat. Jag har dock inte tillbaka lukt/smak överhuvudtaget, det är nu över 50 dagar. De andra i familjen har fått tillbaka det men det försvinner då och då, jag vet inte hur många gånger jag hört vid middagsbordet nu är det borta igen. Vilket givetvis är märkligt.  Många som hört av sig har upplevt detta panikartat och jag förstår det. För mig har det inte känts så, jag har hela tiden tänkt att det kunde varit värre. Och är fast besluten om att det kommer tillbaka. Men med det inte sagt att jag inte förstår och på något sätt förminskar att man mår dåligt av det.  Och heller inte att det är extremt märkligt, att det försvinner såhär utan att ens varit förkyld. Knappt inte ens värt att kallas sjuk, med tanke på mina extremt lindriga symtom. Jag kan fullt förstå panikkänslan många känner, eftersom flera, som i mitt fall, tappar det totalt. Och under såhär extremt lång tid.

    Det är som om ens liv saknar ett väsentligt lager, en ytterligare dimension. Man inser att doftsinnet är något väldigt betydelsefullt i ens liv. Man tappar plötsligt en möjlighet att registrera saker, börjar man tänka på det är det lätt att drabbas av panikkänslor. Det handlar ju inte bara om det man äter utan också om hur man registrerar omvärlden. Efter så lång tid så inser man att det är mer än vad man tror som hänger ihop med alla dofter man känner. Hur det får hjärnan att registrera inom hela spektrat från fara och obehag till det motsatta. När allt är normalt känns det lite som ett dolt sinne, man tänker kanske inte på hur mycket det betyder, men när det plötsligt är borta så inser man vad världen blir platt. Det är liksom bara det man hör, ser och känner som hjärnan tar in.

    Förra veckan fick jag faktiskt under cirka 30 sekunder tillbaka lukten men det försvann tyvärr igen. Underbart var väldigt kort men jag ser det som en hint om att snart kommer det tillbaka. Vi satt och kollade på tv när jag plötsligt kände att det luktade bränt – jag bara skrek: det luktar bränt – det LUKTAR bränt!! Jag skakade om Kristo för den storartade känslan, inte för att det skulle lukta i egenskap av eldsvåda utan att jag faktiskt kände något. I samma sekund registrerade min hjärna – någon är i köket, någon poppar popcorn, någon bränner dem. Och nej, det låter inte som en stor grej att registrera att det händer något i ett annat rum men även sådant går man miste i en värld utan dofter. Världen är liksom bara det som är allra närmst förutom hörsel då som man ju kan höra på avstånd. Att smak och lukt saknas gör helt enkelt världen mycket plattare, som sagt, en dimension, saknas. Helt enkelt, lite trist, minst sagt.

    Jag har också fått tipset om att äta tillskott av Zink, vilket jag gör. Vem vet, kanske kan det påverka alltsammans i rätt riktning men inget resultat sedan en dryg vecka.

    Sedan mitt första inlägg skrevs så har Folkhälsomyndigheten uppdaterat symtomlistan med ”Det är ganska vanligt att man förlorar luktsinnet, och därmed smaksinnet, under en tid i samband med infektion i de övre luftvägarna.”

    Jag tänker att många ställt frågan om hur länge man ska vara hemma i samband med lukt/smak bortfall så jag klipper in allt detta från Folkhälsomyndigheten:

    Hur länge ska jag stanna hemma?
    Om jag har haft lukt- och smakbortfall?
    Studier har visat att lukt- och smakbortfall verkar vara ett ganska vanligt symtom i samband med covid-19. Hur vanligt det är att bara ha detta symtom eller när i förloppet det kommer är oklart.

    Om du har haft andra symtom initialt och ett lukt- och smakbortfall som hänger kvar gäller samma som för torrhosta. Det vill säga det ska ha gått minst sju dagar sedan du blev sjuk och minst 48 timmar sedan du hade några andra symtom.

    Om du däremot bara har haft symtomet lukt- och smakbortfall så rekommenderas du att stanna hemma tills det gått minst sju dagar efter att du fick det även om du känner dig helt frisk för övrigt.

  • DAILY LIFE

    NÄR MAN INTE ENS KAN KOMMA PÅ EN RUBRIK

    Hej på er. Det blev tyst här igen. Och jag tänker inte tråka ut er med hur läget är, jag tänker att det är fler än jag som gör sitt bästa för att hålla tankarna i schack. Hursomhelst är jag väldigt tacksam att ni är så många som ändå kikar in här varje dag trots att jag är riktigt risig på att uppdatera. Det känns tryggt. Och fint. Som en drös extravänner ❤️

    Jag har sådan tur att mitt jobb fortsätter som vanligt. Just nu är det full fokus på en fotografering som ni ska få veta mer om. Det är helt perfekt i dessa tider att vårt hus är min studio. Jag kostade på mig en alldeles för tidig trädgårdsbukett från Minlillavärldavblommor, kändes bra när jag lämnade den hos mamma efteråt. Note – måste plantera löjtnantshjärta i trädgården. Resten har jag. Förgätmigej, pioner,  rosa astilbe (hoppas den börjar växa på sig just i år, seg har den varit och man önskar ju det där molnet), riddarsporre och lejongap.

    Jobba hemifrån betyder att allt har ett andra liv såsom blombuketter som flyttar till mamma, eller barn som äter upp rekvisitan. Ni är många som hört av er om vår platsbyggda bänk. Det kommer en liten beskrivning på den!

    På förmiddagen hade jag bundit en krans, av sådant som jag hade hemma. Torkad hortensia blir så fin att dela upp såhär.

    Jag har speciella kransställen i form av krokar på några utvalda ställen i huset. Julekransen, påskkransen, höstkransen… och sådär håller jag på. Jag virar alltid en grund utav av textil på mina kransar, tycker nämligen inte alls om när stålringen lyser igenom. Här tog jag tyget jag färgat med avokado-skal och rev lite remsor. Syns ju inte så mycket framifrån men väl från sidan.

    Den verkliga sanningen när man jobbar hemifrån. Nu ska jag planera en barnhörna och ta tag i dagens plåtning.

    Men först ska jag gå raka vägen ut i trädgården och plantera en ros som jag köpt men inte kommit ner i jorden ännu. Den heter Constance Spry och planen är den här. Det kommer kanske slå in när jag är 97 men jisses vilken lyckost jag kommer vara den dagen.

     

  • DAILY LIFE

    MYSETS VÅNING

    Har ju av förklarliga skäl inte varit nere på Fotografens på ett antal veckor. Blir så himla glad när jag får sådana här uppdateringar skickade av Alexandra. Spanar in att allmänbelysningen i form av klotskärmar är på plats. Och tapeterna! My god! Det enda nackdelen är att det blir för mysigt, en vill ju bo här!

    Älskar det väldigt generösa med en tapet, en mönstrad tapet givetvis, att den liksom sätter stilen direkt. Ni måste också spana in de gamla fönstren, som varit en sväng på renovering efter konstens alla regler. Spröjsen är helt ljuvliga.

    Så fort den är uppe så – färdigt! Vilket det såklart egentligen inte är men det väldigt bjussiga att kunna skynda långsamt. Tack tapeten ❤️Och tapetseraren såklart. Honom får vi inte glömma, ingen easy up här inte 🙈

    Tapeterna är från Lim & Handtryck.

    Jag är verkligen glad över att det kommer kännas som hemma här. Inte som ens eget hem men hemtrevnad i ett nötskal. Snällt och mysigt och man kommer bara vilja gosa in sig där. Med kvittrande koltrastar på taket eller yviga snöflingor som singlar ner över innergården. Med tända ljus när mörkret faller. Mjuk musik och evighetssamtal. Och vin. Jag kommer sparka av mig skorna redan i hallen.