• BY MOKKASIN,  SUSTAINABILITY

    Hur ett systersmycke blir till.


    För en tid sedan frågade Kristin om jag & Johanna kunde göra ett systersmycke till henne och Miranda. Eller nu vill jag verkligen förtydliga en gång för alla, jag gör inte ens en endaste millimeter på smyckena. Jag bara babblar och vrider och vänder på skönheter hit och dit. Men guldsmed är tusen år bortom mina skills. Miljarder…

    I alla fall, från början var nog tanken att det skulle bli ett She´s the rainbow men då frågade vi om vi inte fick göra nästan samma fast ändå inte. Som en kompisarmband till She´s a rainbow. Jag har nämligen helt trillat dit på ädelstenars egenskaper. Och Lotta på Bråkmakaregatan. Ni vet när hon föll i rosenbuskarna och armbandet hon fått av tant Berg for all världens väg. Just ett sådant armband kunde jag inte släppa ur tankarna.

    När det gällde Kristin´s och Miranda´s systerarmband skulle såklart stenvalen gå i blå toner. Armbanden skulle vara unika men ändå höra ihop. Vi valde stenar utefter färg, form, storlek och slipning. Och här ser det mest vackert ut i sin enkelhet. Johanna hade precis börjat med infattningarna nämligen.

    För hand måttade hon ut silver i som remsor.

    Exakt den mängden som krävs för att fatta in varje sten. Både i längd och bredd. Detta är på halv millimeternivå.

    Under själva infattningen var jag inte på plats i ateljén. Men Johanna har berättat att man gör varje ”silverram” klar till var unik sten innan själva infattningen tar vid. Man gör även öglor av silvertråd och löder alltsammans innan infattningen, då stenarna inte klarar denna hetta.

    Men korkat nog drog jag ju till med ”och sedan limmar man fast stenarna då?” Johanna bara skrek ”limmar, här limmas ingenting, aldrig någonsin!! Lim är bannlyst hos en guldsmed! ” Oj, sade jag lite skamset för att i nästa andetag fascineras rejält av hantverket ännu en gång. Johanna förklarade hur man liksom trycker metallen försiktigt mot ädelstenen. Små dunlätta tryck för att inget ska hända med stenen. Massor av tryck, fler än man någonsin kan räkna, runt om stenen tills man liksom bildad som en liten, nästintill osynlig kant som håller stenen fast. Då stenarna är olikformade måste varje sten infattas helt för hand och man kan inte ens använda verktyget ovan. Som i och för sig också är lika mycket ett hantverk och ett urgammalt verktyg, ett universum från maskinella infattningar.

    Här har alla stenarna fått sina infattningar. De är fortfarande liksom råa i sin metall och ska slipas lått och poleras mot slutet.

    Stenarna fästes på sin kedja. Även avståndet och ordningen kräver en tanke, ibland ganska många tankar faktiskt.

    Inget lämnas åt slumpen. Olika tyngder på stenar gör att fallet blir olika på ett färdigt smycke, så sådant måste man ha i beräkningen.

    Vi jobbar med 100 % återvunnet silver, guld och roséguld, så långt det bara är möjligt. Att återvinna guld och silver är en process som få guldsmeder besitter idag och att Johanna är en av de få som kan denna metod är jag så otroligt tacksam för. På det viset har vi möjlighet att erbjuda smycken som är snälla mot miljö och vår värld. På samma vis arbetar vi med stenarna. Alltså att vi bara samarbetar med dem som kan garantera oss god etik kring stenarna och arbetsförhållanden.

    Sodalite, auqamarin, labradorite, månsten… Alltså att man gillar namnen på stenarna. Som sagor.

    Ateljén, den fina. Häromdagen fick vi en himmelsk leverans av stenar. Det var så otroligt vackra. Fast det var världens molnigaste dag och alldeles grått så glittrade de ändå och slipningen, som jag glömt namnet på, var helt magisk. Johanna hade gjort ett urval via bilder och jag tänkte på godis i de mjukaste färgerna. Nu får ni hålla utkik för nu är vi alldeles i startgroparna för dessa armband. Helt unika kommer de bli, då ingen sten är den andra lik. Förmodligen kommer det bli ”one of the kind” – stämpel på samtliga då vi aldrig kommer kunna hitta exakta stenar. Så många mail om systersmycken sedan Kristin bloggade detta vackra inlägg. Och ja, såklart vill vi göra systersmycken i långa rader. Men som ni förstår tar det tid, en hel massa dagar i Johannas hantverk. Att få till de stenar vi önskar är inte heller det enklaste. Så förmodligen kommer vi få lov att göra någon slags förbeställningsturordning. Lovar att berätta när jag vet.

    Nu gör ju inte Johanna bara smycken åt Mokkasin, långt ifrån. Det är ju bara en minimal del av alla fina jobb hon och hennes mamma Inga gör på Garmlands. Kärade ner mig i lövet som Inga gjort för en herran massa år sedan. Och trädet är ett av Johannas signatursmycken, så vackert.

    Johanna är så sjukt begåvad. Älskar det här. Jag har alltid varit stormförtjust i mitt She´s a rainbow (som också finns i silver här), bär det ju jämt och tar aldrig av det. Men det här är något alldeles extra. En typ av armband som jag saknat. Jag går verkligen igång på liknelsen av Lotta på Bråkmakaregatan – armband eller ringar som Madicken och Lisabet fick på posten av mormor. Eller för all del ringen hos tandläkaren man valde med stor beslutsångest när man var liten.

    Polera som bara den.

    Silvret och dess eviga glans.

    Systersmycken till Kristin och Miranda.

    Sen vill man ju äga gamla smyckeslådor. Men det gör man ju inte. Så jag letade som en galning för jag ville ha just något blått och blankt. Såklart har vi även våra fina lådor till vardags. Tänk när vi gjorde de här tjusiga, lägg av! Kolla bara skräpet vi fick med oss från Norrbacka.

    Det jag fann var i alla fall sådana lådor man köpte äkta silverbestick i när det begav sig. Och så öppnade jag upp, lade i lite extra stoppning och limmade tvinnade band.

    Och linne runtom med hortensia på toppen.

     
    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM
     
     

  • AT WORK,  BY MOKKASIN

    Tjuvkik!


    Den här dagen har gått i en alldeles rasande fart och alla uppstyrningsförsök har fallerat i det ena och det andra. När hela morgonen hade gått käpprätt med cykel-incidenter och jag-har-glömt-historier från barna var jag glad att ha ett viktigt ärende till Johanna. Alltså Johanna, jag har ju skrivit det hundra gånger förut. Men hon är så himla kul att hänga med, varje minut är som en egen film. Det finns ingen annanstans historier berättas som här och de mest otippade saker dyker upp från ingenstans. Idag frågade jag om hon hade några 70-talskläder. Joo, sade Johanna och rev lite i gömmorna. Hon hittade inte 70tals-capen men blev lika förvånad som jag att den här hängde där i garderoben.  Oj, sade jag. Det var värst, sade hon.

    Operan minsann. En midsommarnattsdröm.


    Det är ju inte klokt vilket vackert kassaskåp ni har, sade jag. Det var hennes morfars, som jag för övrigt såg på en massa gamla fotografier en annan dag. Från vackraste ateljen a´art deco. Sedan visade hon alla de hemliga tricken man är tvungen att kunna med kassaskåp från 30-talet. Nyckel liksom, helt osmart när allt kommer omkring.

    Hon avslutade något så otroligt fint. Våra absoluta önskesmycken. Ni kommer få se varenda steg, varenda liten pyttedetalj som de där händerna har skapat. Men vi kan inte avslöja än för våra första är en överraskning nämligen.

    Jag fick också veta hut när jag nämnde ordet lim idag. Johanna bara skrek att lim förekommer aldrig någonsin hos en riktig guldsmed. Bannlyst. Så jag fick en snabb lektion i infattningskonsten och nu vet jag att ädelstenar aldrig någonsin får nudda ens en millimeter lim.

    Jag införskaffade två gamla lådor. Gav dem lite extra finess och packade ner två unika presenter men ändå så lika så man fattar att det är ett vänskapssmycke i allra högst grad. Ett systerssmycke.

    Fyndade dessutom påskkort idag. Kändes helt oklart. Fast lamporna var fina och brickan är min andra av samma slag. Bra present.

    Tjuvkik!

     

    Sedan skulle jag slå in finurligt och extra tjusigt och rev fram alla band jag kunde hitta. Men fick total insposvacka.

    Så askarna fick hamna i linnetyg och linnetråd om. Och på toppen, närmaste hortensia från vasen bredvid.

  • AT WORK,  BY MOKKASIN

    Tjuvkik!

    Den här dagen har gått i en alldeles rasande fart och alla uppstyrningsförsök har fallerat i det ena och det andra. När hela morgonen hade gått käpprätt med cykel-incidenter och jag-har-glömt-historier från barna var jag glad att ha ett viktigt ärende till Johanna. Alltså Johanna, jag har ju skrivit det hundra gånger förut. Men hon är så himla kul att hänga med, varje minut är som en egen film. Det finns ingen annanstans historier berättas som här och de mest otippade saker dyker upp från ingenstans. Idag frågade jag om hon hade några 70-talskläder. Joo, sade Johanna och rev lite i gömmorna. Hon hittade inte 70tals-capen men blev lika förvånad som jag att den här hängde där i garderoben.  Oj, sade jag. Det var värst, sade hon.

    Operan minsann. En midsommarnattsdröm.

    Det är ju inte klokt vilket vackert kassaskåp ni har, sade jag. Det var hennes morfars, som jag för övrigt såg på en massa gamla fotografier en annan dag. Från vackraste ateljen a´art deco. Sedan visade hon alla de hemliga tricken man är tvungen att kunna med kassaskåp från 30-talet. Nyckel liksom, helt osmart när allt kommer omkring.

    Hon avslutade något så otroligt fint. Våra absoluta önskesmycken. Ni kommer få se varenda steg, varenda liten pyttedetalj som de där händerna har skapat. Men vi kan inte avslöja än för våra första är en överraskning nämligen.

    Jag fick också veta hut när jag nämnde ordet lim idag. Johanna bara skrek att lim förekommer aldrig någonsin hos en riktig guldsmed. Bannlyst. Så jag fick en snabb lektion i infattningskonsten och nu vet jag att ädelstenar aldrig någonsin får nudda ens en millimeter lim.

    Jag införskaffade två gamla lådor. Gav dem lite extra finess och packade ner två unika presenter men ändå så lika så man fattar att det är ett vänskapssmycke i allra högst grad. Ett systerssmycke.

    Fyndade dessutom påskkort idag. Kändes helt oklart. Fast lamporna var fina och brickan är min andra av samma slag. Bra present.

    Tjuvkik!

     

    Sedan skulle jag slå in finurligt och extra tjusigt och rev fram alla band jag kunde hitta. Men fick total insposvacka.

    Så askarna fick hamna i linnetyg och linnetråd om. Och på toppen, närmaste hortensia från vasen bredvid.

  • BY MOKKASIN

    affären är öppen!

    Jag tänker att det är historier som denna som gör att vi öppnar en liten affär igen.

    ”Det kom en dam till Johanna, vår guldsmed. Med sig hade damen ett par av blåklockor i gammalt silver. Eller snarare två par, för det var hennes örhängen från 20-talet. Damen var söt och tyckte att örhängena passade bättre i Johannas ateljé än i en ask i hennes hem. Johanna själv tyckte det var lite Mokkasin över dem och kanske var det de allra vackraste blåklockor vi hade sett och lovade varann att vi minsann skulle ta vara på dem på det allra bästa viset. Några dagar senare levererades en ask och i den var världens vackraste smycke. Kanske det mest perfekta jag någonsin sett. Tänkte att det andades 20-talet och historien om damen och örhängena som hon burit vid galej under åren. 20-talet är väldigt länge sedan och därför känns det så extra fint att föra blåklockorna vidare i tiden.”

     

    Allt som är våra smycken, Mokkasin plus Johanna Garmland, är bara fint rakt igenom. Allt från samarbetet, hur roligt vi har och hur mycket jag tycker om Johanna. Tänker att det överförs i smyckena. Kika lite här för att se hur det kan se ut i ateljén Det genuina hantverket, som Johanna förvaltat som den tredje generationens guldsmed, är så fantastisk att få vara en del av. Först var det Johannas morfar på 30-talet som startade Garmlands guld och silver, dottern Inga i samma fotspår och så dotterdottern. För mig är det så viktigt med hållbarhetstänket, det vet ni redan. Att vi kan stå för det vi säljer rakt igenom och ha kontrollen från början till slut. Våra smycken är gjorda så långt det bara är möjligt av återvunnet silver och roseguld. En process som få guldsmeder besitter idag men som Johanna kan. Hon är en av få i Sverige som kan denna metod. Viktigare än någonsin att påpeka då just smyckebranschen annars och i stora delar har otroligt lite fokus på miljötänk och etik. Därför är jag extra tacksam och stolt att vi kan göra dessa smycken exakt så som jag önskar.

     

    Vi smygstartar affären idag. Och idag godkänner jag papperskvaliteter för mina fotoprints. Det har tagit lite tid att landa eftersom jag vill jobba på samma sätt här. Jag vill göra mina fotografier till äkta hantverk tillsammans med ett tryckeri som står för  mycket hög kvalitet där jag kan hålla en personligt och nära samarbete. Att den som trycker ska älska mina bilder lika mycket som jag själv gör. Så under de närmaste veckorna kommer printsen i affären på just det viset.

    Så varsegoda en ny liten affär då.

  • BY MOKKASIN

    affären är öppen!

    Jag tänker att det är historier som denna som gör att vi öppnar en liten affär igen.

    ”Det kom en dam till Johanna, vår guldsmed. Med sig hade damen ett par av blåklockor i gammalt silver. Eller snarare två par, för det var hennes örhängen från 20-talet. Damen var söt och tyckte att örhängena passade bättre i Johannas ateljé än i en ask i hennes hem. Johanna själv tyckte det var lite Mokkasin över dem och kanske var det de allra vackraste blåklockor vi hade sett och lovade varann att vi minsann skulle ta vara på dem på det allra bästa viset. Några dagar senare levererades en ask och i den var världens vackraste smycke. Kanske det mest perfekta jag någonsin sett. Tänkte att det andades 20-talet och historien om damen och örhängena som hon burit vid galej under åren. 20-talet är väldigt länge sedan och därför känns det så extra fint att föra blåklockorna vidare i tiden.”
     
    Allt som är våra smycken, Mokkasin plus Johanna Garmland, är bara fint rakt igenom. Allt från samarbetet, hur roligt vi har och hur mycket jag tycker om Johanna. Tänker att det överförs i smyckena. Kika lite här för att se hur det kan se ut i ateljén Det genuina hantverket, som Johanna förvaltat som den tredje generationens guldsmed, är så fantastisk att få vara en del av. Först var det Johannas morfar på 30-talet som startade Garmlands guld och silver, dottern Inga i samma fotspår och så dotterdottern. För mig är det så viktigt med hållbarhetstänket, det vet ni redan. Att vi kan stå för det vi säljer rakt igenom och ha kontrollen från början till slut. Våra smycken är gjorda så långt det bara är möjligt av återvunnet silver och roseguld. En process som få guldsmeder besitter idag men som Johanna kan. Hon är en av få i Sverige som kan denna metod. Viktigare än någonsin att påpeka då just smyckebranschen annars och i stora delar har otroligt lite fokus på miljötänk och etik. Därför är jag extra tacksam och stolt att vi kan göra dessa smycken exakt så som jag önskar.
     
    Vi smygstartar affären idag. Och idag godkänner jag papperskvaliteter för mina fotoprints. Det har tagit lite tid att landa eftersom jag vill jobba på samma sätt här. Jag vill göra mina fotografier till äkta hantverk tillsammans med ett tryckeri som står för  mycket hög kvalitet där jag kan hålla en personligt och nära samarbete. Att den som trycker ska älska mina bilder lika mycket som jag själv gör. Så under de närmaste veckorna kommer printsen i affären på just det viset.

    Så varsegoda en ny liten affär då.

  • ABOUT ME,  AT WORK,  BY MOKKASIN

    I´ve closed a shop. Eller mina tankar om alltsammans.

    sneek-005

    Då så. Snipp snapp slut. Butiken Mokkasin är som borta med vinden. Jag packade sista paketet igår och fastnade i rätt många tankar där i det sista pappersprasslet. Så jag tänkte att den allt är värd en liten summering. Om hur allt började och hur det det blev. För det var ju faktiskt med den ALLT började. Innan den fanns ingen blogg, inga ord och inga bilder. Bloggen föddes i och med butiken. Om än en helt annan värd mot idag, faktiskt ett helt annat universum så var det liksom första steget mot allt det andra. Jag tänker, att trots det inte alltid varit glasklart eller a piece of cake (eller kanske aldrig någonsin just det sistnämnda) så har den gjort mig till vad jag är idag. Man skulle kunna säga att det är affären som ledde mig in på spår jag aldrig någonsin snuddat vid tidigare. Den har också gett mig ett mod, att alltid lita på hjärta och magkänsla. Och alltid våga stå fast vid sin egen sak. Oavsett om det kanske inte alltid är den sak som är mest rationell i många avseenden. Men hursomhelst så är jag jäkligt stolt att jag kompromisslöst hållt fast vid det jag trott på. Från början till slutet och in i kaklet liksom.

    Affären har varit glädje och en hel massa kärlek, jag kommer för alltid att spara alla mail, ord och hälsningar som kommit i och med den. Ord om att vi har packat kärlek i paketen, att det gjort andras dagar vackrare. Att vi faktiskt skänkt glädje i både vardag och sorgliga tider. TACK för det, det betyder allt för mig. Trots att det kanske inte alltid varit försvarbart om man ser till tid och pengar (eller egentligen aldrig) så har just det varit det stora värdet för mig. Jag har gjort min grej, det jag vill tro på här i världen. Att med små medel göra det vardagliga lite vackrare, att försöka skänka kärlek och omtanke i något litet. Även när det rör sig om något så banalt som en affär. Kanske för en önskan om att värdet blir större på så vis, när man liksom gör saker med omsorg och eftertanke. Men också möjligheten att skänka glädje till sin omgivning. att liksom få chansen. Låter säkert löjligt i mångas öron och må så vara, för mig räcker det fint med alla ni som jag vet uppskattad det vi stått för under åren som varit.

    Allt detta är otroligt betydelsefullt, lova att aldrig tro något annat. Men jag skulle ljuga om jag påstod att det hela alltid varit enkelt, för det har det inte. Valet i att stänga butiken grundar sig främst i att jag lyssnat fullt ut på hjärtat och magkänslan och vad det grundar sig i, vill jag berätta för dig här nedan. Att jag dessutom väljer att följa alla mina drömmar och lägga alla mina timmar för det jag verkligen brinner för är ju såklart lite av en saga för mig. Jag är full av tillförsikt inför framtiden och kan nästan inte fatta att det är sant, att nu jobbar jag bara med det som ger mig bra energi och det jag kan stå för till hundra procent.

    Men först, det var det här med att saker inte alltid är enkelt… Det är det väl aldrig här i livet men att se en liten business i ett stort perspektiv med fokus på världen i allmänhet kan ställa saker på sin spets. Åtminstone var det så för mig.

    Att leverera med  hjärta och personlighet har varit primärt för mig. Och som sagt att något så enkelt som ett paket kan göra skillnad för någons dag är värt väldigt mycket. Min tanke har alltid varit att produkterna vi säljer ska stå för etik och moral i alla led för i det andra perspektivet ska ju också produkten också göra skillnad för alla människor som på något vis varit inblandade i produktion av en produkt. Att vi dessutom packade som vi gjorde hade också en tanke om att förutom ge en härlig upplevelse skulle konsumenten ha möjligheten att återanvända. I allt från band, papper och tygpåsar. På alla dessa punkter försökte jag se det meningsfulla, mitt lilla bidrag till hållbar konsumtion.

    Men i en värld där konsumtionshjulet snurrar allt fortare så premieras snarare snabba leveranser om du driver en webbshop och billiga priser. Den stora massan sätter rabattkoder främst och snabbt som blixten ska det helst gå. Normen i samhället känns gå hand i hand med shopping utan gränser.  Vi söker tillfredsställelse i form av shopping och är bergsäker på att man just köpt lyckan. För att i sekunden efter var på ny jakt. Så ser det ut och det är ingen direkt hemlighet.

    Och mitt i allt detta står du med din lilla affär och vägrar att ändra mindset, för det var ju inte så det var tänkt. Och alla de andra affärerna skriker sälja, sälja, sälja med jättestora bokstäver och hetsar på. Och jag känner mig helt vilse i pannkakan i den typ av konkurrens och konsumtionshets. Jag fattar ju att det där med säljande ska vara det viktiga i en affär just, men hur underligt det än må låta i någon annans öron, så var det aldrig någonsin det jag brann för. Det var att göra en skillnad och ge människor en möjlighet att välja annorlunda, välja bort och välja rätt. Som om jag trodde att man kunde leverera snällhet, en gnutta härlighet och saker som inte kommit till på någon annans bekostnad, saker som varken skadat människa eller miljö. Att brinna för en önskan om att världen skulle se ett slut på slit och släng.

    Och att taggas av priskrig och köphets ligger mig inte i fatet. Men trots det är jag ju inte blind för hur världen ser ut. Och trots att jag önskade att inte bry mig om alls , så fanns det dagar då jag också såg, då jag också funderade. Då jag var nära att falla och tänka att det är kanske i köphetssvängen man bör vara. Vinna eller försvinna liksom. Men jag föll inte och idag är jag så förbaskat stolt att jag inte gjorde det. Att jag inte skruvade upp farten och hängde med på konsumtionshetståget. Istället gjorde jag precis tvärtom. Skalade bort, valde bort och vägrade följa med i det där priskriget. Det enda vi skruvade upp på var att göra ännu mer av det som vi kände var rätt i hjärtat. I konsumtionshetståget finns så många andra. Och det allra  sorgligaste är att de är de som går segrande ut tillslut , åtminstone om man ser åt det ekonomiska. Sedan är jag inte helt säker på att det är hjärtat de följer allra helst. Inte det allra innersta i alla fall. Och där kan man ju fråga sig om hur den så kallade segern ser ut. Och hur det känns när man innerst vet att den var på bekostnad av så många andra faktorer.

    Tankarna om att vilja driva något personligt, om viljan att göra sin egen grej har följt med mig från början. Vi var ganska så ensamma när vi började. Ganska så snart poppade den ena efter den andra affären upp och hoppsan vad likt allting var. Samma saker, likadana texter och inte helt sällan kunde jag se mina egna bilder i andras marknadsföring. Händelser som ibland påpekades från min sida men tillslut blev för ofta förekommande, för att kontrollera. Det underliga var att de gånger  jag bemötte detta, hade man ju ingen aning om att det faktiskt var en bild som var min. Och var det ändå inte lite småsint av mig att inte kunna bjussa på det hela…? Förvånad försökte jag förklara att bilderna som skulle personifiera vår affär hade tagit timmar att skapa och svaret var nej, här skulle inte bjussas på sådant som andra betalar för. Självklart kan man tycka men icke.

    Och visst, man ska glädjas åt att andra inspireras och se det som om man gör något bra. Men när man får höra från egna samarbetspartner att man skämtar  om att så många hör av sig och säger ”vi vill ha exakt som Mokkasin” vi vill att ni tillverkar att exakt som det Mokkasin har” ” vilka färger har Mokkasin valt”. Ja, då blir det hela en smula märkligt. Åtminstone i längden.

    Vi drevs dessutom av en vilja att leta jorden över efter unika produkter. Vi lade så mycket tid på detta. För att hitta rätt och bra saker. För att inleda nära kontakter och ta reda på all fakta. Vi grottade ner oss i produktionsled och ställde jobbiga frågor. För att en månad senare se samma produkter i någon annan affär nära oss. Gärna med lite dumpade priser också. Där blev jag trött så många gånger. Inte för att jag inte inser att konkurrensen är fri men att hela tiden inse att många bara tittade och följde. Och dessutom valde att sänka värdet på produkten i fråga. För mig ligger allt värde i att veta var och hur en produkt produceras, att ha en nära och direkt kontakt med formgivare och producenter, att veta att produkten följer etik, moral och hållbar produktion. Att ingen människa tagit skada och inte heller vår värld. Detta tycker jag ska ha ett pris, ett betydligt högre värde än de varor som står för raka motsatsen. Dessa produkter ska inte ingå i köphets och prisdumpning, precis tvärtom ska det vara. Men tyvärr, så ser inte världen ut. Åtminstone om dessa saker hamnar på fel ställen, där fokus ligger på helt andra värden.

    I nära kontakt med formgivare världen över har jag också många gånger delat deras frustration över copycats som sprids fortare än vinden själv. Utan sans och vett sätter företag tänderna i  småskalig design och det som många gånger från början varit unikt. Att göra kopior av andras storsäljare och framhäva det som den ”egna kollektionen” verkar vara en enkel sak att göra.  Eller att köpa in massproducerade produkter utan kontroll i produktionsled och arbetsförhållanden för att sedan sätta sin egen etikett på det, såsom det vore egen design och tillverkad under kontrollerade former. Då det i själva verket är precis tvärtom. Jag förvånas dagligen över att konsumenter inte genomskådar detta. Idag när vi bara genom en lätt bildsökning kan hitta just de här massproducerade produkterna under företag som har detta som sin affärsidé, att göra miljarders av en produkt och sedan sy dit olika företags logga. Och paff så ingick den massproducerade produkten i ”en egen kollektion”.  Sådant får mig att fundera på trovärdighet och äkthet hos företag. Vad är man benägen till mer om man tycker det är ok. Inte min sak, kanske någon anser, det där gör man väl hur man vill med. Det tycker inte jag. Det utarmar marknaden på det småskaliga. Det trycker bort de företag som kämpar för att hålla fast vid hållbar produktion och medvetenhet. Det är dessutom mer regel än undantag att priserna på kopior ligger långt under priset av originalprodukten och redan där har man puttat bort originalprodukten från marknaden. För den stora massan och normen i vårt samhälle gör det möjligt.

    Att världen trots allt är fast i masskonsumtion får mig att oroas på riktigt. Jag vill tro på företag där hjärtat sätt främst. och inte bara på låtsats utan fullt ut. Med det menar jag att det räcker inte med att posta inlägg i sociala medier att man gör si och så utan man måste också jobba aktivt för sin sak. och för världen. Allt annat borde folk i allmänhet se igenom. Men nej, det gör man inte och detta förvånar mig så ofta.

    Det tankar som har snurrat i mitt huvud de senaste åren har handlat otroligt mycket om konsumtion. Och då menar jag framför allt min egen. Jag har själv ändrat mitt eget konsumtionsmönster extremt under de senaste åren och detta har ju såklart påverkat affären, konstigt vore väl annars. Det finns inte en dag jag inte vridit och vänt och utvärderat prylar som skulle få en plats i affären. För där vill jag kunna stå rakryggad för varenda liten pinal och varenda beslut. Jag har brottas med etiska frågor och tankar dagligen. Ibland har nära och kära fått mig att vara lite snäll mot mig själv och inte tänka för långt,  som om det är ju trots allt bara en affär. En liten. Men jag har haft svårt att tänka så. Kanske har jag i min enfald trott att jag kunde rädda världen på så vis. Om än bara lite. Kanske förändra någonstans. Att besitta möjligheten att välja om en produkt är producerat enligt alla rätta medel och att ingen annan människa eller miljö har skadats pågrund av att jag ska äga något, är för mig en av mina viktigaste grundvärderingar. Kanske är det en ren omöjlighet att driva en butik i masskonsumtionens motvind. Åtminstone när du själv är som uppslukad av  funderingar kring konsumtionshetsen. Kanske går det inte överhuvudtaget om man ser till hur världen ser ut och hur den stora massan ändå följer normen. Trots det så vägrar jag tro att vi inte kan förändra. I det stora hela vill jag ända tro att vi i grunden borde kämpa för samma mål. Det finns ju liksom ingen annan väg och vi ska överlämna den här jorden så småningom.

    Med därmed inte sagt att det finns en hel drös av företag, formgivare och butiker som kämpar på precis såsom vi gjort. Och det är för dem jag skriver det här. För att jag hejar på dem av hela mitt hjärta!

    mokkasinmandag4

    Mokkasin började ju som världens sötaste lilla affär på en av stadens charmigaste gator. Det var en historia för sig. Jag tänkte att vår stad saknade just en sådan här affär.

    a-pair253Jag minns att jag gick all in för att göra det härligt mest. Vet att många tyckte detsamma men minst lika många, om inte fler, tyckte nog att det var lite märkligt. Att själva härligheten gick lite överstyr kanske eller vad vet jag.

    senast-overforda72

    Så efter ett par år sade jag bye bye. Och där tog en helt annan plats form. Egentligen är det hela som olika planeter men namnet är ju i alla fall detsamma.

    work-018

    Jag var fast besluten om att Mokkasin på nätet skulle ha sin egen form. Då 2011 var den här typen av butiker ganska ovanliga. Och jag valde att nästan uteslutande ta egna bilder.

    produktebilder5

    Allt jobb med bilderna var helt klart värt det, mest bara för all kärlek och pepp som kom i och med detta.

    tivoli-009

    Huset blev min studio.

    minirodini-042

    Och mina egna barn blev modeller. Titta vad små!! Nomi och Charlie var 5 och Viggo 7. Gullisar!

    sondagapril-034

    Jag valde att inspirera till hållbar inredning och plockade in klassiker och väldigt mycket vintage.

    6

    Mokkasin tog Numero 74 till Sverige och jag vill nog påstå att där och då ändrades vår allmänna syn på barnrumsinredning. Färger som inte synts så mycket härhemma blev superpoppis, och var helt klart här för att stanna. Ibland undrar jag hur många sänghimlar i dammiga färger som hänger i bara de svenska hemmen.

    Den här bilden betyder massor för mig. Man skulle kunna säga att det är den som gjorde att jag idag jobbar som Numero 74´s  fotograf, vilket jag är så himla stolt över. Året efter det att vi köpt in Numero 74 till affären hade jag med mig denna bild som visitkort till Maison Objet i Paris. Jag hade ingen aning om att bilden hade varit en snackis under året som gått men jag blev varse där och då….

    kontor1-090

    Det var väldigt mycket kaos. Jag är väldigt mycket kaos.  Det var stort och fantastiskt när Linn började jobba med mig. Hon är ordningen självt.

    morron-4640

    I alla de här åren har allt varit förankrade i varandra. Känslan av att vara otillräcklig på ena eller andra hållet ska bli så skön att lägga åt sidan.

    img_8655fardigredigeradnyoverstralning640

    Faktiskt kan man skapa skyltfönster såhär också.

    under-012-2

    Vi valde färger som spreds som en stormvind i pappersvärlden.

    paket-009

    Och vi packade tjusigt för att det där med härligheten och hopp om återvinning. Under åren är ni så många som delat med er om sparandet av papper och band och hur det hamnade på andra vägar. Älskar det, tack för att ni förstod.

    kort2-2640

    ”Densamme måne ser oss” blev visitkort och blev ett print där pengar har skänkts till Sos Barnbyar och Cancerfonden. Sådär 30 000 gick till SOS barnbyar, WOW! Sådant får mig att tro på människor.

    1kontrast

    Mina tankar om konsumtion växte större och större. Kanske mer än vad jag kan förklara i ett endaste blogginlägg. Jag tänker så ofta på jorden de ska ärva och vad vi gör med den.

    recycle640

    Vi valde att återanvända fullt ut och för att förtydliga där det behövdes så gjorde vi en stämpel.

    nyhetsbrev-2640

    Vi gjorde flera.

    woodenstory-2

    Och skalade bort och valde rätt.

    blog-6640

    Och gjorde packpåsar.

    nyhetfrankie

    Flera stycken faktiskt. Det kändes så himla fint. Men kanske inte den värsta bästa affären…om man ser det åt andra hållet. Men fint var det.

    nyhetsbrev640

    Och inledde flera samarbeten. Där vi visste exakt allting om allt.

    klossar-251640ny

    Kanske kan man ge historier på köpet. Det är i alla fall så jag tror.

    fredag-2-2640

    När det gäller samarbeten är det en tillfredställelse att få göra allt själv. Kan inte fatta att vi till och med sydde smyckespåsar…

    mx8a9343-1000x667-1

    Och handgjort och återvunnen guld eller silver, så långt det bara är möjligt.

    stjarna640

    Vi strösslade stjärnor för glatta livet. En för varje tanke. Och känslan att bära den med sig.

    mx8a758412000-1000x947

    Såklart var alla samarbeten helt rätt producerade. Eko och handgjort. Varenda litet stygn alldeles unikt.

    mx8a75931200-1000x630

    Stolt prägling.

    veckobrev-pappersblommor640

    Och inte så värst säljiga nyhetsbrev. Men jag hoppas de var härliga.

    tatami-gra-3640

    Inga rabattkoder. Men på köpet: Julklappsinagning, tygpåse och som ett litet miniprint till visitkort.

    insta-2640

    Präglade visitkort.

    1kkkk

    Och avslutningsvis – TACK kära ni, ni vet vem ni är, som följt oss på den här resan. Nu tar ett nytt äventyr vid.

  • BY MOKKASIN

    the little film – mokkasin behind the scene

    ByMokkasin_YouTube-2

    Idag smygstartar jag min filmkanal på Youtube By Mokkasin, här hittar du den. Har inte direkt någon aning om hur den kommer utveckla sig men jag hoppas ni gillar. Smygstarten är en ”behind the scene” från igår, då vi plåtade kampanjbilder för Numero 74. Så varsågod, direkt från de sörmländska skogarna. Bakom filmkameran är Kristo. Han har också klippt hela alltet och fixat tonerna till. Tack! Himla kul för mig att se alltsammans såhär från sidan om.

     

     

  • BY MOKKASIN

    it´s like summer on a straw

    MX8A9336

    It´s like summer on a straw. Så heter det, halsbandet. Mest för att vi tänker på sommar och lite på att trä smultron på ett strå.

    MX8A8586

    Fast allra mest tänker vi på damen som lämnade sina örhängen från 20-talet i Johanna´s ateljé, som om det var meningen att de skulle få nytt liv. Snart hundraåriga blåklockor var liksom menade att fortsätta på samma vis som de alltid burits.

    MX8A9321

    I sagor och dikter är det alltid blåklockor som ringer. Alla sommarvindar och vindpustar i världen ger dem ett svagt och nästintill omärkbart ljud. Men tillräckligt högt för att det ska kännas som om någon sjunger.

    MX8A9323

    Kanske är det därför humlorna söker skydd just i blåklockorna när sommarregnet slår som mest. För sångens skull men också för att blå ger dem stillhet och ro. Nog viktigt även för en humla.

    MX8A9330

    En sägen säger att en biskop för länge sedan bad om ett tecken. Precis i samma sekund gav vindarna blåklockorna eget liv. Det var som om ängarna runt omkring sjöng på ett alldeles säreget vis. Det var så kyrkklockan kom till sägs det. Som en tackgåva till själva tecknet så att säga.

    MX8A9240

    Den finaste sägen är nog i alla fall den om att blåklockorna var älvornas kjolar som hängde på tork efter älvdansen om natten.

    MX8A9264

    Det sägs också att barn använde blåklockor som leksak. Kanske blev de hattar på de figurer man önskade. Eller små kojor till de allra minsta husdjuren.

    MX8A9266

    Det här är Liv. Och sommarlovet är bra mycket mer än blåklockor…

    MX8A9343

    Men jag är i alla fall tacksam att få låna henne en stund trots att det for suckar till höger och vänster. Men ibland tänker jag att det är bara för själva suckandets skull.

    MX8A9347

    Sedan är jag också väldigt tacksam att våra vägar har korsats med Johanna. Det känns Mokkasin´s värld blir vackrare på så vis. Kollektionen It´s like summer on a straw har idag släppts på Mokkasin. Ett långt halsband,1 meter närmare bestämt med 7 klockor! Tänkt att bär som det är eller virat ett par varv. Vackert vilket som. Ett kortare halsband med en klocka, ett varjedagssmycke som jag burit sedan förra veckan. Och så örhängena då, exakt gjorda efter de gamla 20-talsörhängena. Och precis lagom till detta så startar imorgon några dagar av firande på Mokkasin. Vi tänkte fira i dagarna tre för självaste sommaren med 20 % rabatt i hela butiken. Start vid midnatt!

  • BY MOKKASIN

    en tråd av blåklockor

    MX8A8087Det kom en dam till Johanna, vår guldsmed. Med sig hade damen ett par av blåklockor i gammalt silver. Eller snarare två par, för det var hennes örhängen från 20-talet. Damen var söt och tyckte att örhängena passade bättre i Johannas ateljé än i en ask i hennes hem. Johanna själv tyckte det var lite Mokkasin över dem och kanske var det de allra vackraste blåklockor vi hade sett och lovade varann att vi minsann skulle ta vara på dem på det allra bästa viset.

    namnlöst-2-2

    Själva örhängena har hängt på mig och Linn en tid, det är våra vackraste tillsammans med dessa  men vi ville göra en hel kollektion av dem. Och igår så var det dags att slutföra själva idén. Vi hade nämligen en tanke med att de blå klockorna i silver skulle passa fint hos någon vi känner…

    namnlöst-3-2 Nu kan man ju tro att har man ett gäng handgjutna silverklockor så är vägen inte så lång till det färdiga smycket. Men det är väldigt många tankar innan vi kommer ända fram. Allt görs dessutom för hand i ateljén och ingenting hamnar åt slumpen. Vare sig i tanke, utseende eller tillverkning.

    namnlöst-4

    Vi ville göra ett väldigt långt halssmycke. Som en tråd med blåklockor, lagom till midsommar och allt. Placeringen av klockorna är allt annat än slumpmässig, vi ändrade och flyttade i timmar. Vi hängde smycket på den ena och den andra. Och längden… Vi lade till och tog bort. Men till sist kände vi i hjärtat att det här var perfekt.

    namnlöst-5 Alla våra smycken är tillverkade i återvunnen guld eller silver, så långt det bara är möjligt. En process som få guldsmeder besitter idag men som Johanna har lärt sig från generationer. Hon är en av få i Sverige som kan denna metod och det är vi så tacksamma för.

    namnlöst-6 Ibland tänker jag att ni skulle få känna Johanna. Hon är inte bara en briljant guldsmed, hon är fin också. Jag vet ingen som sitter på så många historier och att hänga med henne är som om befinna sig i en ny saga för varje gång. Ibland är de vackra, ibland helt enkelt galna men alltid varma och makalösa. Tänker att ni får lite Johanna i våra smycken, det kommer liksom med på köpet och sitter i timmarna av hantverk.

    namnlöst-8Framåt kvällen levererades en ask och i den var världens vackraste smycke. Kanske det mest perfekta jag någonsin sett. Tänkte att det andades 20-talet och historien om damen och örhängena som hon burit vid galej under åren. 20-talet är väldigt länge sedan och därför känns det så extra fint att föra blåklockorna vidare i tiden.

    namnlöst-7 Nomi var tvungen att prova. Vi pratade om vem som skulle få det och att vi egentligen var tvungen att ge det ett namn. Vi tänkte på blå, och sedan mest på midsommar. Och när man trär blommor på en tråd… Nomi funderade lite på hav också och tyckte att det kanske kunde heta havsband.

    namnlöst-10

    En meter blåklocketråd. Att bära ett varv eller två.

    namnlöst-11Sedan sydde vi en påse. Det är ju trots allt midsommar alldeles snart.

  • BLOGLOVE,  BY MOKKASIN

    elsa´s rosetter

    23896205790_9fb1f2c8d2_k

    All picture: Elsa Billgren

    En av de absolut bästa och finaste sakerna med att ha en affär är att man varje år får lov att dela ut lite presenter, det är nog meningen med alltihopa! Det kan ju vara till någon följare på affärens instagram, till någon som tagit en tjusig bild, till bloggare man gillar. Och egentligen till vem som helst.  Och sådär håller vi på. För att vi gillar det så himla mycket. Förra året fick ett  gäng med almanackor och kalendrar susa iväg till alla här på Lovely Life, innan jag själv bloggade här. Helt enkelt bara för vi gillade Lovely Life! Och gör fortfarande såklart.

    I år bestämde vi oss för att Elsa Billgren skulle få våra It´s a Bow-örhängen i julklapp. För att vi tror oss veta att Elsa gillar rosetter. Och framför allt för att vi gillar hennes blogg himla mycket. Det är nog den allra finaste vi vet just nu. Som en ny liten saga varje dag. Sagt och gjort. Precis innan julafton gjorde vår guldsmed Johanna iordning ett par i roséguld vid den lokala ateljén och jag slog jag in alltsammans och hoppades att paketet skulle komma fram helt. Det skulle ju ändå hela vägen till Stockholm. I julehetstider.  Och idag fick jag veta att minsann hade det kommit fram! Elsa bloggade så fint om örhängena, tack, det var ju inte alls meningen! Men såklart väldigt skoj och snällt!

    23824017919_e7fc31ff5d_kJag hade lagt den lilla lådan i en lite större. Med gamla band omkring. 23824028569_37414e2e60_kOch sedan använt lite gammalt virkat istället för sikespapper. Äntligen en bild värdig våra finaste rosett-örhängen! Insåg alldeles nyss att de båda örhängena saknar bilder i affären… Som vanligt har tiden rusat ifrån mig.

    23565074883_82070ba8f4_k Och titta, fint på Elsa! Och bra också, fick jag veta såhär i efterhand. Roséguld passar även någon med nickelallergi, så perfekt. Glöm nu inte att förlora er i varjedagsagorna på Elsa´s blogg också, här finns den.