• KIDS,  THE COUNTRYSIDE

    bland sommar, troll och fjärilscirkus

    MX8A2793

    Det som jag saknar mest när sommaren går i faslig fart och utan semester är dagarna ute vid Norrdal, mina föräldrars torp. De där dagarna kommer inte så ofta som jag önskar.

    MX8A2769

    Vi gav pappa en fiskare. Precis som honom själv, så den passade fint tyckte vi.

    MX8A2773

    Om jag inte minns helt fel så var det nog med inspiration från Sundborn, Carl Larssons hem, som köket målades gult en gång i tiden.

    MX8A2812

    Oreganon växer som ogräs och det är tur för alla fjärilar. Nomi skulle rädda en skadad vinge men jag tror att den fjärilen redde sig själv när allt kom omkring. Jag har märkt av att fjärilar och nyckelpigor gillar sommaren 2016. Vi har massor och jag har sett sådana jag bara minns från förr. Hoppfullt, tänker jag.

    MX8A2824

    Barfotabarn. Den här tjejen har gått utan skor så länge jag minns. I likväl Stockholm och Paris såsom grusvägar.

    MX8A2827

    Stövlar från gamla tant Svea som inte finns sedan många år tillbaka. Vi tog oss mot stenmuren, minns ni när frosten låg kritvit just här? Det är ängar åt ena hållet och trollskog åt andra hållet.

    MX8A2835

    Tänk att bara en stenmur från urminnes tider kan skilja de gröna ängarna fulla med blåklockor från en skog där allt är torrt och brunt.MX8A2845

    Fast att troll skulle vara onda strök vi genast. Och trots att den här typen av skog kan kännas en aning mer åt det dystra hållet så var det mer som om de trivdes där bland skuggan. Trollen alltså. Inte för de kryllade av dem precis just då men det är helt normalt var det någon som sade. Vi bestämde oss för att lämna en present från andra världen. Bara för sakens skull. Nomi sprang hämtade och hämtade blåklockor, därute i ljuset, som de kunde använda som kojor till småtrollen. Eller om de hade myror som husdjur vilket inte var alldeles omöjligt.

    MX8A2853

    ” Till trollen ”

    MX8A2861

    Vi länsade våra fickor som var så när som tomma än på en guldtia. Nog för att vi vet att trollen gillar glitter fast mest var det till byggmaterial. Ett lite lyxigare än de var vana med liksom.

    MX8A2871

    När de steg ur trollskogen och började ropa var de hemskt modiga. Men det var ju någon som svarade. Det lät som pappa. Men nej han var ju och fiskade. Som morfar då! Nej, han var ju också och fiskade…

    MX8A2873

    ”Charlie, får jag känna på ditt hjärta? ”

    Det är såklart att hjärtan bultar i hundranittio av rena rama förskräckelsen. Troll som svarar, det hade vi ju inte räknat med.

    MX8A2884

    Plötsligt fick vi därför lite bråttom, det är ju lätt att få det när hjärtan bultar som mest. Gräset kändes onaturligt högt fast det i själva verket var precis tvärtom. Som tur var hade den lilla vårfloden torkat ut och bildat en liten stig där vi behövde den som bäst.

    MX8A2889

    Nu kan man ju tro att Nomi skyddar sin tvillingbror från trollen men det var de gigantiska rotvältorna. Såhär på tryggt avstäng konstaterade de hur livsfarliga de såg ut.

    MX8A2900

    Verkligheten kallade så snart vi kom tillbaka till Norrdal. Tydligen något världsviktigt via min telefon.

    MX8A2911

    Antingen badar man eller annars gör man det inte alls. Så funkar Viggo. Inte ett bad på dagar och sedan 5 timmar i sträck. Nu var det sträckläsning som vem har tid för bad då kan man fråga sig. Boken Omänniskor var tydligen väldigt bra och nu frågar man ju sig lite om fortsättningen efter uppbrottet mellan de båda författarna.

    MX8A2912

    I de mörkaste vatten…

    MX8A2922

    Tänk att sjön nästan är lika varm som vår uppvärmda pool. Det är en vacker sommar vi har.

    MX8A2939

    Blåbär efter badet, precis som på sjuttiotalet.

    MX8A2950

    Samma stig och samma blåbärsbuskar och samma smak.

    MX8A2963

    Vi pratade en del om det där med älvorna som hängde kjolarna på tork.  Och nu har vi alla hört hur de ringer, det är bara att spetsa öronen.

    MX8A2968

    ”Jag tänkte att vi åker till landet och köper en katt för 4 kronor. Han sade att Tösen kostade det. 4 kronor!! Hör du mamma! Fyyyyra!! Och hon är jättejättemjuk. Och gosig.”

    MX8A2973

    Charlie ser och lär om konsten att filea dagens fångst av abborrar.

    MX8A2978

    Lite småläskigt är det allt.

    MX8A2983

    Min mamma visar den allra första gardin min mormor inhandlade när hon satte bo tillsammans med min morfar på 30-talet. Hur vacker som helst.

    MX8A2990

    Rottingvagnar är bra fint. Syskonporträtt med min mamma i mitten.

    MX8A3003

    Sedan blev det fjärilscirkus. Med de mjukaste händer lånade Liv och Nomi de fjärilar som ville för en stund.

    MX8A3040

    Tydligen var det inget märkligt alls för en fjäril.

    MX8A3049

    Ögonkontakt var hemligheten.

    MX8A3061

    Sommaren, du är snäll och alldeles mjuk just nu.

  • SÖRMLAND,  THE COUNTRYSIDE

    stugan med den egna följetongen

    MX8A8480

    Hemkommen från Varberg så for vi till Norrdal för att hämta alla barna. Stugan i skogen som alltid har funnits där och har en liten följetong här på bloggen. Just där blir det alltid så påtagligt hur det där med att plantera något är för någon annan generation. Hur kastanjen som min morfar planterade någon gång för väldigt länge sedan nu har växt till den allra största. Han fick aldrig se den blomma men vi får, och precis så är det ju alltid. Jag tänker lite att det var ju inte igår den här klätterhortensian var som min klematis, mini och knappt synlig.

    MX8A8473

    Vi spanade på små fågelungar som min mamma och pappa hittat vid busken precis utmed husväggen.

    MX8A8491

    Och den gamla pilen är lagom läskig att svinga sig i. Därunder kan man sitta fast det regnar, det är som en grön grotta.

    MX8A8502

    Gästboken, såklart man skriver några rader. En gästbok måste vara något av det mest älskvärda sådär en massa år efter.

    MX8A8504

    Så 22 juni 2016 var minsann en fin onsdag. Nästan lite vilda västern över det hela om man får tro på vad som står.

    MX8A8518

    Charlie och Viggo hade tagit en tre timmars fisketur med morfar. Fiskelycka och några napp som försvann på vägen upp. Och ni fattar ju hur tunga och stora just de var, helt gigantiska faktiskt, de som försvann ner i djupet igen.

    MX8A8521

    Skräckblandad förtjusning över själva filéandet. Men det fanns alltid en nyttighet med det hela. Det är så lätt att inbilla sig mellan varven att en rektangulär fiskpinne är verklighetens fisk, typ.

    MX8A8525

    Det delas nog rätt många sanningar där vid rensningsbordet. Såsom det alltid har gjort.

    MX8A8539

    Min pappa har fiskat sedan han var yngre än Charlie som står där nu. Det finns inget som hejdar honom. Snålblåst, regn, iskalla vinterdagar eller mygghysteriska fjällhistorier.

    MX8A8547

    Så var det midsommarafton imorgon. Och regnet smattrar mot verandafönstrena. Man är ju inte direkt överraskad. Men det blir fint hursomhelst.

  • THE COUNTRYSIDE

    viken var en världshamn och vi tror på källaregubben fast han inte syns.

     

    ” The summers we spent at my grandparent’s country house. It was in the midst of the woods. And you had to stroll or bicycle to the lake very near. I remember it as always full of summer and playing from early morning to the nights. We had a TV but it only worked twice a week. We fished and had picnics at small island. We played that we have a own Tivoli and we had horses made by old woolen socks. We took them through the paths in the wood. And our fantasy had no end.”
     
    Jag fick frågan om min barndoms sommar. Inga flygresor till säker sol och storslagna planer. Men helt klart de bästa av somrar. Vi hade världen i vår hand och den var alldeles tillräcklig. Jag tror på den där världen som är lagom. Jag tror på att fantasin växer där det inte alltid händer. Att då och då mest bara sitta på en stubbe och lyssna på lite hummelsurr. Vissa kanske skulle kalla det att ha lite tråkigt. Ja, precis så. Det är inte svårare än så.
     
    Nu är stugan min mamma och pappas och ibland tänker jag att där är bästa beviset på att tiden inte alltid behöver skynda. Att man kan bara vara.
     
     

    Det första de gör när de kommer dit, varenda gång, är att hämta kulspelet. Sedan slåss de lite och härjar på om vem som ska spela först och vem som fuskade sämst. Men sådant händer. 

     
     Kanske har det där spelet sisådär 60 år på nacken.
     

      
    När vi var små gjorde vi skogarna oändliga på vårt eget sätt. Stigarna och ängarna var nya för varje gång. Nu är det annorlunda, fast på riktigt. Den mörkaste skogen med de bästa svamställena har blivit kalhygge och ängen har blivit skog.  
     
    Jag vet inte vad de pratar om. Men det var viktigt.
     
     
    Alla huggormar försvann i värmen. Men fjärilarna är tusentals. Att fånga och kika för några sekunder och släppa ut igen.
     

      
    Jag letade bildhörn mellan träden. Nomi fick låtsats att det var havet därborta fast det är ju bara viken vid sjön.  
     

      
    Vi cyklade alltid till sjön genom skogen. Och parkerade i toppen av stigen.
    Och stigen ned till vattnet är lika stickig av barr idag som då.  
     
     
    Vattnet är bråddjupt precis här. När man simmar över själva stupet isar det alltid till om benen. Jag minns att vi tänkte att skeppen hade lagt i land här. Att Tisnaren var en hamn, kanske den största i världen.
     
     
    Vår kristall är tillbaka. Fast den egentligen är bara min. Vi trodde den var kvar i Grekland fast Liv hade lagt den bland solstrålar för att samla kraft. Sedan ramlade den tydligen dit solen inte alls når, tur att den tillsist kom fram.
     
    Vi slåss om den.

    Ibland säger jag till min mamma ”men du behöver inte”. Då tittar hon frågande på mig som hon inte förstår vad jag menar. Jag skulle aldrig kunna räkna alla de timmar hon har spelat spel med mina barn. Timme in och timme ut. Det är hon som lärt upp dem i allt från Yatzy till Kina-schack. Nu kommer jag få äta upp det här, men min pappa har lärt dem fusket. Eller snyggfusket skulle han kanske själv vilja kalla det.
     

      
    I stugan finns det numera solenergi. Men den räcker mest till kylskåpet och till lyxigt som dammsugare. Kassettspelare och radio i ett, på batteri. Ser ni den lilla träbiten på ovansidan, det är den man stänger av och på med. Eller hur var det nu, är det den som alltid måste sitta där? Tar man väck den så är det alldeles kört.
     

     

     
    Vi sade att cykeln inte var för henne.
     

      
    Men skam den som ger sig.
     

     
    Mormors blåbärspaj.
     

     
    Jag bytte till springkläder och sprang hem. Fast långt ifrån hela milen. Men jag har sprungit mer den här sommaren än vad jag gjort på tio år. Jag började en av de varmaste kvällarna bara för det kändes i magen. Och jag önsketänker om att magkänslan ska finnas kvar och så var det där knät. Men hoppas.
     
    Det finns mer om stugan i kategori NORRDAL till höger.

     

  • THE COUNTRYSIDE

    den har ju alltid funnits där del V.

    Jag hittade en hel hög bilder från en dag vid mina föräldrar sommarstuga. Det var en regnig dag och jag tror till och med att det haglade, det ser ut så. Fast det var juli. Jag minns att det var en av dagarna efter det här hade hänt.  Man var lite på helspänn. Jag minns att jag funderade på om min pappa skulle orka gräva upp potatis ur landet. Bara en sådan sak. Men vi visste ju inte och därför kändes varenda liten syssla som något som kanske var farligt. När det sköra livet har gjort sig påmint är det lätt att tänka tankar som man aldrig gjort förut. Tankar som inte alls verkar särskilt förnuftiga såhär i efterhand men man rår ju inte för det.
     
    Regniga dagar på landet är bra dagar. Man hittar spel som alltid funnits där men känns som nymodigheterna själva. Man meckar med tv-apparater för att någon möjligen ska kunna se den där livsviktiga matchen till kvällen. Man fikar lite och läser mycket. Och försäkrar sig om det dära internet verkligen inte finns någonstans däruppe i luften. Ägnar sig mest åt oviktigheter, de där bästa. Och med gråmulen himmel och slakskande snö kan sommaren tyckas ofantligt grön och hisnande vacker. Och ganska långt bort. Men snart så… Ha en fin fredag alla!
     

    Det finns ju en liten Följetong om mina föräldrars sommartorp som heter Norrdal. Här är resten.
    Nr 1
    Nr 2
    Nr 3 .
    Nr 4.

  • THE COUNTRYSIDE

    del nummer IIII.


    Det är ju lätt att önska sig långt ifrån kök med blåa skåpsluckor. I alla fall när man är runt tjugo. Då är det nästan lite skämsaktigt med ett alldeles ofixat och omodernt kök med knallgula väggar. Då tyckte man minsann det var lika så bra att riva ut hela alltet. För nytt och vitt och fräscht. Från Ikea.

    Och dra in el och skaffa Moccamaster eller Nespressobryggare. Typ.

     Men så blev det inte. Verkligen inte på långa vägar.

    Och det kan ju tyckas tur såhär i efterhand.


    Följetong om mina föräldrars sommartorp som heter Norrdal. 
    Den har ju alltid funnits där…
    Nr 1
    Nr 2
    Nr 3

  • INSPIRATION - DAILY LIFE,  THE COUNTRYSIDE

    den har ju alltid funnits där III.

    Kan bara inte låta bli att visa lite bilder innefrån den där stugan i skogen. Jag minns någon gång för sisådär tjugo år sedan då man tyckte att man hade stil fast det var precis tvärtom. Då härjade jag och min syrra på om att allt var fult där, i stugan. Vi tyckte att våra föräldrar borde byta ut både det ena och det andra till något mer modernt och snofsigt. Typ Ikea. Men det gjorde de inte. Gudskelov. Tänk om 1800-talstorpet hade blivit Ikea-stylat a la 80-tal.

    Fina mormor och morfar på bröllopet 1944. Åh, vad stiligt. Och alltså, brudbuketten! Måste verkligen ta och fråga mormor, som fyller 92 nästa år, om brudbuketten. Den ser ju alldeles magisk ut. Som den liksom aldrig tar slut.
    Blev lite nykär i tavelväggen. Fast den alltid har sett ut precis sådär så föll väl solstrålarna lite extra vackert. Sånt händer ju ibland.
    Lite schysst 60-talskonst. Pipan känns morfar. Han rökte alltid pipa när han levde.
    Det är inte så mycket vitromantiskt över stugan. Lite lagom sådär. I och för sig så var det visst fler finheter för några år sedan men några tjuvar tyckte precis samma och snodde åt sig halva bohaget. Påtal om icke vitromantiskt. Jag skulle ju såklart ha plåtat köket. Det är knallgult med blå luckor. Inte så mainstream direkt. Och inte ett dyft romantiskt. Eller kanske lite, på sitt sätt.

    De där broderade tavlorna är ju rätt fina. Det är kanske det man ska göra när andan faller på, när man inte kan sova eller nåt. Brodera lite. Eller fixa ihop en sådan där duk. Ärligt talat så är det lite hantverksmecka i den där stugan.
    Och den där väckarklockan tickar som en galning annars hade jag nog råkat få med mig den hem någon gång. Sådär av misstag. Den påminner mig om den här.
    Lika roligt som det var att klottra i gästboken när vi var små, lika mycket våndades vi när vi blev äldre. När man inte kom på något fyndigt utan drog till med något fjantigt nödrim för hundrade gången. 
    Den här gästboken var en present från min mormor till min morfar. På bröllopsdagen. Jag svimmar så fint.
    Mammas gamla poseibok, men den måste få ett eget inlägg. Rart som tusan.
    Och broderat igen. Önskar jag kunde säga att jag gjort den själv. Måste lära mig känner jag ända in i hjärtat. Och det var nog allt från stugan.
  • THE COUNTRYSIDE

    den har ju alltid funnits där II.

    Vissa dagar åker man Twister på Grönan och är en cool åttaåring som besviket får konstaterat att hon ”bara” är 139,5 cm och därmed går bet på Fritt Fall Tilt. Andra dagar åker man väldigt gärna i en röd vagn bakom morfars gräsklippare. Genom skogen på grusvägen med några grodor på lift. Och vissa dagar längtar man ihjäl sig efter den där chihuahuan och andra dagar leker man i evighet med de där smågrodorna. Som får namn och egna hus med bassänger och som efter en stund blir så många så de växer ur glassburkshuset och får en hink till hem istället. Fast bara för en liten stund.
    Och som vanligt var det mest Nomi som ville bli fotograferad. Kan i och för sig bero på att de andra satt hukade över grodorna hela eftermiddagen.
  • THE COUNTRYSIDE

    den har ju alltid funnits där I.

    Stugan i skogen. Där allt är så stilla så det nästan är lite märkligt. Nästan lite uppnosigt stilla för en stressad mamma med sjuttio to-do-listor i väskan utifall andan skulle falla på. Men det gör den inte. Det är som om stillheten håller en i fast grepp från att ens närma sig de där listorna. Internet kan man glömma och ringa kan man bara göra från en plats mitt på gräsmattan. Om man har tur. Innan mobiltelefonerna kunde man inte nå någon alls eller än mindre bli nådd. På den tiden fanns det inte ens någon el, bara fotogenlampor. Det finns förresten inget vackrare sken än just skenet från fotogenlampor. Nu finns det lite solenergi men bara så det räcker till några småsaker som gör livet lite mer modernt. Som ett kylskåp istället för jordkällaren som har blivit lite ringrostig med tiden.
    Men annars är det liksom fullt med eftertänksamhet där ute. Man får inte spola vatten som en galning för det finns inte obegränsat i brunnen. Eller som när vi var små och tittade på Sommarmorgon på en gul liten tjocktv som drevs med ett bilbatteri, som tog slut så snabbt så man fick liksom lyxtitta. 
    När jag var liten var den mormors och morfars. Nu är den min mammas och pappas. Stugan i skogen.
    Fortsättning följer..