• INSPIRATION - INTERIOR

    ROCKAD

    Vad är det med soffor? Ni som känner mig vet att det är min värsta möbel. Egentligen har jag bara haft en soffa i hela livet som gjort mig rakt igenom nöjd. Den här. Resten som kommit i vår soffväg tänker jag helst inte vidare på. En gång köpte vi två som visade sig vara katastrofalt köp när de väl kom in i vårt hem. Tror jag blev fel-inspirerad från början. Trodde vi var som de där sofforna fast vi förmodligen var tvärtom.

     

    Idag kom det en liten lejongul till oss. Förövrigt kan ni titta på upphängningen av stjärnan om ni någongång tycker att ni inte lyckats. Värre blir det inte.

    Soffan var min mormors.

    Och kolla, vilken dockhussoffa ända. Den där lilla, randiga schäslongen som jag flyttar runt som det vore en extra pall ser plötsligt gigantisk ut. Men det var soffan som stod där hos henne och morfar hela långa livet. En lagom stor eller möjligen liten soffa. Det känns en aning överdrivet att vi nu, i skrivande stund, har sju soffor.

    Den blå soffan fick i alla fall en ny kompis. Jag var tveksam till mixen á svenska flaggan men insåg att det blev fint. Min man tog på sig hela äran då han mixade om kuddarna. Jag hade inte hjärta att säga att jag kommer mixa om dem.

    Mattan, jag ber er ta en titt på den. Den var också min mormors och så fin.Och bordet med den rökfärgade glasskivan hamnade även här tillslut. Vi kommer också byta ut Elfasystemet bakom soffan mot det som fanns hos mormor. Med grunda teak-hyllor, en av dem snedställt för de fina böckerna. Så mycket härhemma som andas min mormor nu. Och självklart också min morfars, fast det var tjugo år sedan jag såg honom sist. Men möblerna de stod där även då.

    Och den här soffan flyttades alltså hit medans den blå hamnade en trappa upp. Plötsligt kände jag dock att det var något som skavde på helt fel sätt. Jag älskar ju skav och den har stått där förut, flera gånger. Men vi får se, kanske får den hamna hos någon ny. Kanske är det den utomordentliga stylingen som fick mig att tveka, det måste vara något med perfektheten, Och pandan.

    Hoppas ni haft en fin helg. Jag har insett att snön som kom i helgen fick mig att få realistiska vår-vibbar när den smälte. Som att jag inbillade mig att den legat där ända sedan oktober och att det äntligen var barmark. Ni vet känslan i magen, när det händer. Det blir liksom inte samma sak när snön aldrig kom. Men som sagt, inbilla sig går också bra.

    Andra saker jag gjort är detta:

    • Sett nittiotalsfilmer (eller till och med åttiotal) med Liv, som Dirty Dancing och Notting Hill.
    • Scannat av marknaden efter en ny keramikförälskelse som började i några assietter som jag fick från min mormor. I och för sig redan i december men det var först nu jag kollade namnet, ibland är man seg. När jag googlade namnet skrek bilderna efter mig. Jag insåg att det var långt ifrån hett när jag frågade efter det i second hand butikerna Stockholm. Ohhh nej, det har vi inte. Det brukar du kunna hitta billigt. Hurra, tänkte jag. Kan det bli bättre.Visar snart!
    • Köpt en hemmasydd bomullsdräkt på Humana. Den är för stor, den har ett hål och saknar knappar, egentligen förstår jag inte alls vilken tidsålder den har, som om 80-tal möter 50-tal. Men gaaaah tyget. Jag säger bara TYGET <3 Den kommer sys om, var så säker. Skulle kunna säga att tyget känns liiite som det här blogginläget.
    • Varit på Fotografiska och sett Erik Johansson´s utställning. Fastnade mycket vid orden, och tänkte att förordet jag skrivit till boken och inledningen till Places Beyond snackade exakt samma språk. Självklart handlar det om fantasin. Utställningen är förresten förlängd till 15 mars. Och missa inte Alex Prager´s Welcome home som vi alla fastnade i. Jag drack en grapefruktdrink också, det är ju flott att göra det samtidigt som man kollar konst.
    • Vi år semlor här och de var himmelskt goda.
    • Och lunch här för att mina barn är besatta.
    • Köpte den här boken till Charlie. Han startade med att måla en skål full med guldfiskar.

    Då var det mars. Visst hände det ändå snabbt?

     

  • INSPIRATION - INTERIOR,  LOPPISTIPSET

    LOPPISTIPSET SOM GICK ÖVERSTYR

    Egentligen är det märkligt hur saker kan knytas ihop. Hur en liten sak, ett möte, ett ord kan spinnas vidare i något stort. Det känns som så mycket handlar om tillfälligheter, eller kanske är vi bara läskigt omedvetna om hur vi själva styr in oss på något. Några av mina närmsta vänner är väl förankrade i den andliga delen av världen (kanske är de mina direkta motsatser, jag som ifrågasätter allt). Men de ser tecken vart deras blick än vandrar. Fast jag tänker att det där är likadant inom andra områden. Plötsligt översvämmas man av det man helst av allt vill se. Den här grejen började med en vas för ett par år sedan, mellanlandade i en tavla som min pappa målat (faktiskt med inspiration av dåtidens flingfärger – SÅKLART) och slutade i en lampa från mormor. Eller det slutade inte, det är högst pågående.

     

     

    Jag har en riktig hang-up. Fläckar. Inte fläckar som i smuts. Utan i färg. På glas, på bäckskivor, på golv… För all del också i självaste naturen, i stenar, mossa och berg. I betong där färgen flagnat och husväggar som gjort detsamma. Sedan i förrgår också på målade väggar. Och hjälp kläder… men inte som i leopard. Inte fläckig i som porslin som varit poppis på sistone, det är jag inte alls särskilt förtjust i. Det är en hårfin gräns här. Eller egentligen inte så subtil alls. Inte prickigt utan mer organiskt. Lite rinnigt, lite ojämt, mycket kaos i en fläck. Helst grälligt och färgglatt.

     

     

    Detta är självklart inget som är påhittat av mig (i wish) utan sedan gammalt. Och även så nära som i min barndoms sjuttiotal. Men när jag härom morgonen började gagga till Kristo om trapphusen på 70-talet då blev det liksom inget medhåll och entusiasm

    -Kommer du ihåg trapphusen på 70-talet?

    -Jaa.

    -Fint ju! Det vill man ju ha!!

    -Nää.

    Äsch tänkte jag. Men hur tänker du, får du samma rysliga tillbakavibbar av flingfärgade väggar?

     

    Det märkliga var att på eftermiddagen fick jag en snabb tjuvtitt i Sven-Harrys lägenhet och vad mötte mig, i hallen, om inte småfläckiga väggar. Som ett tecken. It´s a sign sa jag till min kompis.

     

     

    Idag har jag förhört min pappa exakt hur allt med flingfärgen började. Eller snarare hur den traditionella stänkmålningen utvecklades. Hur de plötsligt började pryda väggarna på 60- och 70-talet. Hur giftigt det var allra först då man sprutade väggarna med en tvåkomponentslösning som faktiskt var dödligt giftig. Och hur den täta färgmassan liksom täppte till alla väggar och golv. För att sedan förändras med en annan teknik med ett slags transparent lack med flingor i. Så först en bakgrundsfärg och sedan flingfärgen ovanpå. De miljarder möjligheternas vägg, tror jag att man tänkte. Kanske var det flingfärg i alla Sveriges trapphus, inte konstigt att det plötsligt upphörde. Nu vill jag verkligen påpeka att miljöaspekten lägger jag ingen värdering i här. Jag tänker bara på det visuella och att resten skulle se helt annorlunda ut idag.

     

     

    Och egentligen så tror jag att jag allra mest går igång på den traditionella stänkmålningen, då det rann lite, flöt ihop här och där. Som här hos Lundagård. Tänker att flingorna annars var ganska exakta. Påtal om äkta stänkmålning, givetvis spanande mitt örnöga in väggarna i det gamla huset där yoga-retreaten skulle hållas. Stänkmålat. Jadå.

     

     

    Fastnar här.

     

     

    Och i  Terazzo . Visst får man inte nog? I alla dessa färger och nyanser och olika storlekar på flingorna. Idag känns det ju lite flådigt, lyxigt ändå, men ursprunget är faktiskt en slags DIY och superbudget av byggnadsarbetare i Italien som uppfann ett sätt att ytbehandla golven i sina hem, både ute och inne. Man satte trasiga bitar av marmor i leran och slipade sedan ner alltsammans till en slät yta.

     

     

    Gannibutiken i Stockholm var jag inne hos innan jul. Som godis!

     

     

    De två bilderna över är härifrån.

     

     

    @linneasalmen hade häromdagen batikat  loss lite textil och Viggo är HELT inne på batik. När han snackar om batik är det som det vore rocket science och han vill sätta det på tröjor, handdukar, gardiner och sängkläder. Helt klart är att han är inte inne på hippie-stilen utan något annat, mjukt fläckigt. Och plötsligt började jag undrade varför jag slängde de där snickarbyxorna inköpta -87 som var de snyggaste jag någonsin ägt. Inte de vanligt stentvättade utan någon blandning mellan blekt batik och innovativ tvätt.

     

     

    Vi har också snackat en del om att testa marmorering. Det kan ju inte vara mindre fascinerande än för 40 år sedan tänker jag.

     

     

    Och glaset. Glaset som jag på senaste tiden är helt besatt av. Jag vill blåsa glas, lära mig allt om glas och ta mig tillbaka till glasriket på 70-talet då vi ofta for hela vägen till småland och mina kusiner. Jag vill dessutom äga allt från konstglas och ha en samling av Monica Backström, fläckarnas stjärna.  Och ja Facklan här över har jag redan visat, men den var min mormors.

    Jag vet inte tekniken, jag vet inte hur man får in flingor i glaset, jag vet inte hur man gjuter, jag har aldrig provat att blåsa. Jag är egentligen inte kunnig för fem öre, låtsats inte ens.  Men säg den som inte tar saken i egna händer. Jag bjöd in mig själv på ett studiebesök, om ett par veckor, vid Reijmyre Glasbruk och jag lovar min lista på frågor  är lång. Och jag är ju inte den som är den, har ni någon fråga så kan jag absolut ta den med mig.

     

     

    Och för att knyta ihop hela den härliga fläckiga säcken så var jag på en fantastisk utställning av Alexander Lervik i förrgår. Där stod vasen Pignus – en vas som fick symbolisera dagens samhälle där allt är ”hänglsen och livrem”.

     

     

    Och stänkmålningen på lamporna Sporgit från samma utsällning var tydligen ingen lätt match men ack så vackert. Utställningen av Alexander Lervik, Imaginations x12 på Sven-Harrys konstmuseum är något som jag förövrigt starkt rekommenderar. För alla åldrar. Otroligt tankeväckande, innovativt och vackert.

     

     

    Men oja, fläckarna, exakt så som det kunde se ut när Ulrika Hydman- Vallien skapade glas på Kosta Boda (psst, jag har också tagit fram ”servisen” jag fick på 80-talet, gissa vilken?! Den är inte fläckig.).

     

     

    Det fina i kråksången är att på loppis eller ens på auktionshusen verkar det lida någon större hype över dessa fläckigheter. Det är inte gratis men nästintill och följs alltid över en förvånad min när jag överlycklig går igång på fläckar, formen och frågan – hur gjorde man får att få in den här grejen i den här glasklumpen. Och nej jag kan inte påstå att jag shoppar loss men jag fingrar på äpplen, päron och senast vindruvsklasar. Jag stirrar in i konstglasobjekt som det vore en spåkula och ser väldigt mycket fram till dagen på Reijmyre. Hmm, jag hade tänkt att damma av kategorin Loppistipset men det ena gav det andra, i vanlig ordning.

     

  • BOKEN,  INSPIRATION - INTERIOR,  INSPIRATION -GARDEN

    DRIVA KVISTAR I BLOM

     

    Visst konstaterar man för varje dag hur ljuset sakta återvänder. Den här snötomma vintern har verkligen fått en att önska ljus. Liv är född 12 mars, den dagen hon föddes var första vårdagen. Så jag brukar alltid tänka att det kan vara vår 12 mars. Jag satt där på Heleneborgsgatan, med solen värmande i nacken, och broderade en väska (?) i väntan på det där vändningsförsöket som skulle ske. Asnervös. Men det är ju en annan historia. Kom gjorde hon i alla fall, med kejsarsnitt. Jag som var så väldig förberedd på naturlig förlossning.

    Men jag skulle egentligen tipsa om det där med att tjuvstarta våren. Hidden Places – boken  innehåller fyra avsnitt om naturen, ett för varje årstid. Våren handlar om fröbomber, odla med barn och om att driva upp sin egen lilla kvist! Att följa en knopp på väldigt nära avstånd är himla fint. Och ett väldigt smart sätt att tillföra grönska under den här tiden på året. Tänkte jag kunde dela med mig med hur man gör-tips  från boken. 

    Hanna Wendelbo tipsade mig häromdagen om att driva Rhododendron-kvistar. Smart då vi har några sådan buskar helt gömda i trädgården. Förövrigt tycker jag det är växt som faktiskt är oförtjänt icke-poppis. Jag tycker den är himla vacker, blommorna är stora och maffiga.

    Redan under februari kan man starta med att driva kvistar till blom.  Om vintern håller sig kvar i ett fast grepp kan det vara svårare så det är ett plus att vänta lite, tills temperaturen åtminstone passerat noll-strecket. Men i år är ju inte nollan vårt problem så jag provar redan nu. Däremot har nog inte kommunen startat vår-röjningen ännu. Men ett hett tips kan annars vara att spana efter när träd och buskar beskärs i staden där du bor, då är det rätt tid.  Nästan alla träd och buskar som blommar tidigt om våren lämpar sig att drivas till blom, till exempel päron- och äppelträd, vinbär och spirea.  Kanske har du inte en egen trädgård men väl ett hem som önskar lite extra grönska, våga fråga om kvistar när kommunen beskär, de är bara glada att bli av med dem, jag lovar.  

     

    Gör så här:

    • Skär ett diagonalt snitt. Om du har har kraftigare kvistar kan du skrapa bort den yttre barken längst ner. Det är också smart att banka med en hammare, det gör att kvisten suger upp vattnet. 
    • Sätt kvistarna i varmt vatten och låt dem stå så några timmar. Fyll sedan en vas med kallt vatten. De första dagarna kan det vara bra att ha kvistarna svalt och inte i rena rama solskenet. Ställ dem inte nära element. 
    • Byt vatten ofta, helst varannan dag och gör också nya snitt med jämna mellanrum. Spraya också dina kvistar då och då eller ge dem en lätt dusch i badkaret.
    • När knopparna börjar spricka kan du ställa dem på sin favoritplats. 

     

  • EKO MILJÖ HÅLLBARHET,  INSPIRATION - INTERIOR,  INSPIRATION -GARDEN

    SKULLE VILJA SÄGA ATT MAN NOG BEHÖVER EN SÅDAN HÄR

     

    Idag har jag jobbat hemifrån med en fotografering och höll på att bli galen. Det slutade i alla fall med att jag tryckte i mig semlan, se bakgrunden, som sen lunch kvart över fyra. Och tänkte att den var tusen gånger godare än den på Ofvandahls. Jag hann dessutom prova en gammal vintageklänning på loppis, vad jag nu gjorde där för det har jag redan glömt. Den satt som en smäck men jag kände att fyrahundra var för dyrt. När jag hängde tillbaka den sa en kvinna ”ohh vilken vacker dopklänning!!” Ehh, sa jag och kom av mig alldeles. Hur då dop? Vuxendop antar jag eftersom den var i stl 36. Men det kändes ändå lite långsökt. I mitt huvud kändes den som något från Doen men vi var olika där antar jag.

     

     

    Men det här blogginlägget skulle handla om sådana här insatser till blomsterskålar. För det är ju ingen vas. Jag vet inte vad det heter men vill mer säga att det är väldigt smart. Kanhända att det är exakt vad varje människa bör leta efter på loppis. För det första är det ju fasligt skoj att arrangera på detta vis, för det andra behöver man ju så himla få blommor och ändå få värsta bukettfeelingen. Eller ängsaktigt. Under fotograferingen idag, plockade jag insatsen till en annan skål. I mässing. Och gjorde ett smärre tulpanfält. Hursomhelst så känns det alla gånger som ett bättre alternativ än oasis, då den typen av stickmassa är riktigt illa för vår miljö. Både som material och även för att det är en engångspryl.

     

     

    Som en vulkan. Fast jag har även en som är en sagofisk. Och en annan som är en sjöjungfru. Tänker att de tillverkades för hundra år sedan. Eller på fyrtiotalet kanske. Ofta från Upsala Ekeby eller Gefle. Föregångaren till oasis. Det är typ allt jag vet. Och att man kan använda blomsterskålen till salladsskål de dagar man inte blomsterarrangerar. Om du vet något smart i detta ämne, så får du gärna berätta. Spännande ändå.

    Uppdatering efter en massa svar på instagram: Den heter Flower frog! Så nu vet vi det.  Sen har vi ju Blomsterfakir, det namnet visste jag sedan förut. Jag trodde dock att fakiren var de som har som spikar som en tät samling. Men kanske är det helt enkelt så att kärt barn har många namn. Pinholder var ett annat namn som nämndes. Och Ikebana. Ikebana visste jag var namnet på det japanska sättet att arrangera blommor på det här sättet.  Med andra ord ett mycket bra sökord för att hitta inspiration för just blomsterarrangemang.

  • DIY,  INSPIRATION - INTERIOR

    SOM TERAPI

     

    Jag får ofta frågan om vilka verktyg som jag rekommenderar. Oftast handlar det om de ”små” verktygen som bra saxar, limpistol och vilket märke på häftpistol. Men eftersom vi bor i ett hus från 1913 som vi dessutom renoverat och tagit hand om i snart 13 år och jag dessutom har en man som är minst sagt besatt av att lära sig nya saker, så har vi ett helt litet snickeri källaren. Jag hanterar långt ifrån allt som finns där men om någon vill veta så kan vi göra en rundgång. Hursomhelst, slipa. Det är som terapi för mig. I höstas slipade jag. Och slipade jag. Med hörselkåpor och dagar i sträck. Jag kan inte påstå att jag var tvungen att slipa, att möblerna behövde det. Men jag behövde slipandet. Och ingen skada skedd. Tvärtom.

     

     

    Ett av slip-projekten var det här bordet. Jag använde en sk Excenterslip. Jag kopplade den till byggdammsugaren, på så vis minimalt med damm. Med andra ord, man kommer in i projektet på cirka 1 sekund. I och med detta inlägg vill jag verkligen flagga för att slipa bort lack, ful olja, fel färg och ändå känna att möbler kan bli perfekt, oavsett om det inte känns så när man finner dem. Att inte fastna vid att möbler har lite fel, yttre uttryck. Det här bordet är inte antikt men köpt på andrahandsmarknaden och har enligt kvittot som satt under, cirka 40 år på nacken. Jag har alltid känt att den mörka lacken har varit för blank och för onaturlig. Den har förstärkt ådringar i träet på ett inte särkilt smickrande sätt.

     

     

    Jag blev överlycklig av resultatet. Så oroligt enkelt och nåbart. Och väldigt snabbjobbat. I fotosynpunkt blev det plötsligt en dröm, med den nu oreflekterande ytan och jag var tvungen att kasta blommor på det mest hela tiden.

     

     

    Lite sakral känsla. Härligt att ta på. Och jag ska olja in det med naturolja men det är ännu inte gjort.

     

     

    Igår läste jag inne hos Anna.  Och mindes. Jag glömde ju ta in Dahlia-knölarna. Två tog jag upp men de ligger fortfarande kvar på bänken i trädgården.

     

     

    Sorgligt onödigt. Det värsta är att jag inte ens minns vad jag planterade. Jag minns Café au lait, som jag tvärtom alla andra, inte gillade för att blommorna var gigantiska och stjälkarna minimala. Vilka favoriter har du när det kommer till Dahlior?

     

  • INSPIRATION - INTERIOR

    Som godis.

    Låg sömnlös och önskade mattor på Bukowskis. Hittade till det här lilla reportaget om Emma Rosenzweig och hennes hem som är en plats ”där folk sjunger, dansar, gråter, äter och älskar”. Bra hem ändå. I intervjun säger hon att hem som ser ut som en utställning skrämmer henne. Och att hon inte vill ha ett prydligt, oanvänt hem.  När man tänker efter så är det så otroligt märkligt att hemmet många gånger har blivit en statussymbol att visa upp, snarare än platsen man bor, verkar och lever i.  Påtal om det så pratade jag i Inredningspodden i somras, det avsnittet hittas här och där ger jag min syn på saken.

    Photo: Emma Jönsson Dysell / Bukowskis

  • BOKEN,  INSPIRATION - INTERIOR

    Jennifers drömhus.

     

    Gillar att vi kommit in i ett nytt kapitel på boken (överdrev jättemycket nu, som om vi var klara med resten…not so much) . Men det är nu vi åker runt till de mest inspirerande hemmen vi vet! Jag är stormförtjust i den här delen på boken, den tar alltsammans till ännu en nivå som inspirerar mig lika mycket som de som kommer läsa vår bok, tänker jag.

     

    Att få åka hem till familjen Jansch sommarhus som stod tomt på självaste familjen,  kändes ungefär som att missa grädden på moset. Jennifer är en av de mest inspirerande människor jag träffat och jag önskade såklart att hon och hennes familj varit hemma. Men ändå är vi tacksamma för förtroendet då familjen ännu inte har börjat sitt sommarlov på Bali. Det är ju Jennifer som startade och driver Bag All  , du har väl läst den här boken? Hög peppnivå av att våga. Och vad jag älskar detta hem. Vi har ju varit här förut och samma känsla som då, INGEN ängslighet råder här.  Jag vill också tapetsera mitt hem med tapeter som ingen annan har, jag vill måla golven turkosa och gula och dörrarna mörkblå. Jag vill också ha metervis av drömmiga klänningarna som kidsen kan leka kurragömma i. ATT jag önskar ett gammalt, skavt sminkbord med välvda små hörnskåp. Där varenda unge kan smyga in och sminka inte så lagom framför spegeln ( allra speciellt eftersom jag endast äger typ en mascara…) Men ändå, det här hörnet är goals för mig! Skynda, skynda snart är de tjugo hela bunten och kommer inte vilja hänga vid mammas sminkbord.

     

     

    YES!

  • DAILY LIFE,  FOR THE MONDAY COFFEE,  INSPIRATION - INTERIOR

    Framtidshem och ett helt annat.

    På tåget. Igen. Möte på förlaget och sedan fortsättning illustrationsstruktur. Jag fattar ju att ingen som känner mig tror på det där sista, jag och struktur liksom. Faktum är att jag nog aldrig haft så bra koll på något tidigare. Jag har liksom tvingat mig själv att liksom boxa ihop allt, det ska ju ända bli en bok och inte en hög av papper. Därför kan jag mer eller mindre rabbla allt i sömnen. Typ – hösten – kapitel 7 – DIY – käppdrake – grafisk beskrivning, linjeteckning – känsla, fantasi,  precis innan solen går ner, sväva bland molnen, klättra i träd och småprat. Lite så.

    Älskade det jag fick se från Maja  i fredags. Kolla in mina sparade storys på instagram så får ni se en tjuvtitt. Nu kör vi något helt annat, ett hem jag sprang på  för en tid sedan.

     

    Resten av bilderna hittar ni här i Milk decoration och hemmet som tillhör Mylène Scotto.

     

     

    Älskar alla detaljer. Och många saker finns att köpa här. Som lampan skulle vara sjukt fin  därhemma.

     

     

    Man borde helt klart vara mer för dekoration som svävar. Allt som hänger i luften blir ju magiskt. Bara man sveper förbi (eller har ett extra dragit hus)  får det ju eget liv,

     

     

    Presenterade en ny köksidé för min man igår. Jag kan inte säga att han jublade. Det hade egentligen inget att göra med att vi skulle renovera, mest bara ta ett anslutande rum i anspråk. Smart kände jag. Och enkelt på något vis.

     

     

    Sedan lovade han mig att när alla barn flugit ut ska vi BARA ha gammeldags inredning, precis som i filmen Colette. Och jag tänker skräddarsy alla min kläder exakt så. Fy fanken vad vackert! Varför inte redan nu kanske någon undrar, i så fall kan ni kolla här så fattar ni.

     

  • INSPIRATION - INTERIOR,  SÖRMLAND

    Hej från Norrdal.

     

    Fotografera ett hus där miljarder historier finns sparade. Minnenas högborg liksom. DET är inte en lätt match. Fy tusan. Jag berättade ju att min mamma och pappa ska sälja sitt torp, vår sommarstuga sedan långt innan jag föddes. Först min mormor och morfars. Sedan mamma och pappas. Såklart ville jag hjälpa dem att ta bilder till försäljningen. Men inte tänkte jag på att det skulle bli som en loop tillbaka till min egen barndom. Jag har grinat i smyg och funderat en hel massa på livets förgänglighet. Har inte kommit fram till en massa kloka svar men väl hur jag skulle ta mig an den här fotograferingen.  Jag menar, inte kunde jag gå in och radera ett helt stugliv liksom. Flera liv som satt sina personliga avtryck och väl en mormor, som i och för sig fortfarande är i livet, men blir 100 nästa år. Det kom liksom inte på frågan. Oavsett om huset från mitten av 1800-talet ska läggas ut i en opersonlig bostadsannons hade jag inte mage att liksom sudda ut historien. Idag sitter jag och redigerar alla bilder. Funderar på det där med minnen. Jag ser ju dem i minsta lilla detalj men jag hoppas de som ser Norrdal kan se sina önskningar trots att allt inte är utsuddat till en neutral plats. Den måste ju ändå få ha kvar sin glans. Min man kollade nyss över axeln – Åhh, nu blir jag lite rörd. Alla matcher av Chicago. Under fotogenlampan… Lite så är det hela tiden. Fasen , jag minns ju till och med hur knastret från träskorna över grusplanen lät från min säng under snedtaket.

     

     

    Vi kikar i ett av rummen. Finrummet. Det som sedan 1970 aldrig hade tanken på just finrum i bemärkelsen att barn inte fick hänga där. Och midsommartavlan som mamma gjort. den som hänger året om.

     

     

    Här gjorde jag faktiskt en rockad. På samma yta som två fåtöljer har vi alltid haft middagsbordet med alla iläggsskivor. Visst är det lite som ett dockhus såhär?

     

     

    Allsångshäften anno 55.

     

     

    Om man kikar ut genom det där fönstret ser man gamla äppelträd i hagen. Där låg en gång ett hus, men nu är bara grunden kvar. Det fina är att under åren har mina föräldrar fått så många besök till Norrdal av människor som bott här. De har berättat sina historier och lämnat gamla fotografier. I huset bland äppelträden bodde en skomakare med fru och massor av barn. Han var hovskomakare i Stockholm minsann och det är ju inte runt knuten direkt. Nu var han visserligen lite glad i spriten så det blev visst lite si och så med det kungliga skomakeriet så frun fick slita runt på alla slott i trakten för att det skulle gå ihop sig. OCH passa alla barn.

     

     

    Och påtal om något helt annat kom pappa in med vårens första gullvivor.

     

     

    På vintrarna sätter de alltid eterneller och vitmossa mellan det innerfönster och de yttre. Exakt som på Sundborn.

     

     

    Nästa rummet! Fortsättning följer…

  • INSPIRATION - INTERIOR,  SÖRMLAND

    Mitt absoluta favorithus är till salu. Med kyrksal!

     

    Sådan himla tur att jag börjat blogga igen så jag kan visa våra vänner Karla- Therese och Christians hus som just nu är till salu,  på Historiska hem. Där finns flera bilder och ALLT man behöver veta.  Eller hus, det var verkligen i underkant. I annonsen står det Lantlig dröm – kreativt missionshus med stall och äppellund.

    Första gången jag klev över tröskeln ville jag inget annat än att stanna. Det är verkligen allt annat än ett vanligt hus. Det är magiskt och jag blir megainspirerad i allt innanför de här väggarna. Det är kreativt de luxe, formsäkert i alla hörn. Dessutom så personligt inrett, att det här hemmet  seglar upp i topp av alla de hem jag någonsin besökt.

     

     

    Den gamla kyrksalen har nog aldrig mått bättre av all musik som skapats  exakt här. Minns med värme den där dagen när vi filmade promon till en av Christians skivor just här. Kolla in, lite mer sladdar då!

     

     

    Älskar den här salen. Det här är fasen mina drömmars rum. Till och med en flygel ser liten ut! Och bokhyllan är megalång. Man tappar perspektiven, fast på ett bra sätt. Ett drömmigt sätt. De höga fönstren, med utsikt mot ängar och fält, gör att känslan mot ute nästan suddas ut. Jag skulle kunna skriva en bok om ALLT man kan använda en kyrksal till.  Loftet till vänster känns New York och på motsatt sida är det som ett eget litet hus i sig.

     

     

    En musikstudio. Såklart.

     

     

    Och där till höger går man in i det som känns som ett eget hus.

     

     

    Fast huset är i huset. Hej flygel och bokhylla, jag ser er från kökssoffan!

     

     

    Man vill liksom alltid sno med sig saker härifrån. Allt från sticklingar till den där gjutjärnskaminen. Såg ni ampelliljorna ovanför studion liksom. Största jag sett.

     

     

    Det här köket får mig att tänka jättemycket på Paris. Ibland hänger det torkade kryddor i hela taket.

     

     

    Vill också ha ett piano närmast köket.

     

     

    Det extra fiffiga med just det här extraordinära huset är att det ligger mitt i spenaten samtidigt kan man ta tåget till Stockholm hur lätt som helst. Antingen från Katrineholm eller från Vingåker. Och för övrigt till andra delar av landet också. Det där lät ju väldigt mäklaraktigt men så smart att det är dumt att inte nämna.

     

     

    En öppen spis.

     

     

    Och ett New York loft. Med utsikt.

     

     

    Som en lägenhet i huset som rymmer allt. Bästa gästrummet.

     

     

    Trädgården är gigantisk med tillhörande äppellund.

     

     

    Ett stall efter konstens alla regler. Och så vackert det blir med tiden, tänkte jag precis. Enligt Nomi är stallet det finaste hon sett. Och ha hästarna på tomten är helt klart för mycket dröm att ta in.

     

     

    Hejhej Karla-Therese!

     

     

    Österåker är en typiskt urvacker sörmländsk bygd. Vidsträckta fält, sjön Öljaren och vackra hus var man än tittar. När man åker hit så blir man faktiskt helt tagen över hur vackert det är. Därför blir det nästan lite filmiskt när man sedan kliver in i den gamla missionskyrkan.

     

     

    Som en vanlig dörr liksom. I all sin enkelhet. Och extra allt på insidan.

    Bilder från  Historiska Hem Foto: Johan Spinnell Styling: Åsa Copparstad