• DIY,  TILLBAKABLICKAR

    Ett mönster plus hundra.

    Varsegoda! När kjolen blir en fest. Ett utdrag ur boken! Slog mig just att man borde sy in ett litet blixtlås i linningen, för ombyte av innehåll. Blev just fasligt sugen på att fylla den med eterneller. Kan man det?

    Sen lovade jag ju att tipsa om boken i mönsterkonstruktion som jag hittade på loppis för en tjuga. Exakt den jag har hittas här samt en ”ny” reviderad upplaga här, är dock lite osäker på hur den skiljer sig från originalupplagan från 80-talet men förmodar att den är lika smart.

    2016: Jag minns att jag tänkte. Vad skulle Nomi tänka om ett synnerligen insomnat hus? Men som jag trodde så existerade inte en endaste liten tanke om att det skulle vara skruttigt eller hemskt stökigt eller fantasier om råttor i halmen eller ens lite spöklikt. Hon sprang runt som om det vore hennes andra hem. Upp och ner och in och ut. Inte ens när vi fick berättat för oss att det varit någon där alldeles nyligen med sikt på både det ena och andra från svunnen tid tyckte hon att det var något konstigt alls. Hon höjde inte ens på ögonbrynen.

    Barfota bland glassplitter är ju kanske inte det bästa så jag fick härja lite om skor på fötterna, då satte hon näsan i vädret och sade att hon minsann visste var hon satte tårna.

    – Åh mamma, har du lagt rosorna här? 

    Det hade jag såklart inte och då blev det ännu mer fantastiskt. Så pass fantastiskt att hon dessutom lyckades leta fram en handskriven lapp längst in i kakelugnen. Vi hade lite svårt att se exakt vad det stod men det var helt klart något om kärlek. Viktigast var att den fick ligga kvar precis där hon hittat den.

    Plötsligt svävade en Påfågelöga runt i rummet vi befann oss i. Och landade exakt på Nomis finger. Och där satt den kvar som om den inte hade gjort annat i livet. Det var något med fjärilarna just den där sommaren.

    Hon letade meddelanden från en annan tid.

    Och allt medans hon åt choklad som belöning hann hon med det ena efter det andra enmansäventyret.

    Hon blev kompis med kossorna i hagen som saknade slut och gräshopporna seglade mellan stråna som om de hade cirkus. Hon fick lära sig hur man ska bära en Britta när man gör exakt rätt och tydligen fick hon koll på hundars språk också, dagen till ära..

    Som på beställning kom det ett regn även denna dag. Mitt i solen liksom. Fast regnbågen var någon annanstans.

    Lite damm har ingen dött av.

    Tänk en dörr till. På baksidan! – Nu förstår jag ingenting, jag har gått runt och runt hela dagen. Och känt på alla dörrar. Och tittat ut  i alla fönster jag kunde hitta. Och här kommer det en dörr till, på utsidan. Det här huset saknar slut. Hjälp mig med haspen, mamma!

    Fin helg till er!
    ❤️❤️❤️

     

  • DAILY LIFE,  PARIS,  TILLBAKABLICKAR

    Husesynen.

     

    Ni är alltid så många som frågar om lägenheten i Paris. Så jag repostar en husesyn.

     

     

    Mina barn kallar den här lilla lägenheten för en Paris-stuga, samma sak som en sommarstuga fast tvärtom.  Livet blir lite som en film här, automatiskt, om man bortser från det att vi är 6 personer på ganska liten yta. Och en hund. Fast vi vet ju inget annat. När det handlar om Paris. Vi har bott här varenda gång vi besökt staden med barnen. Förutom första gången med Liv och Viggo när tvillingarna var pyttesmå. Och när Kristo och jag åker hit ensamma bor vi alltid i samma område fast på hotell.

     

     

    Läget är helt perfekt, vi promenerar precis överallt och barnen går själva till affären och ut på andra äventyr. Allt blir enkelt med en telefon i fickan.

     

     

    Egentligen räcker det fint med känslan att vakna om morgonen och ta dagen med ro. Fint. Som en sommarstuga alltså. Katarina uttryckte min känsla för städer så jädra träffande idag på instagram.  ”Man skulle kunna tänka sig att stadsliv skulle framkalla fomo de luxe, men när vi bodde i New York älskade jag att bara vara hemma med öppna fönster och ett ständigt porlande och sorlande liv som ljudkuliss. Känns på nåt sätt som att mitt liv flätas samman med alla andras och så kan jag ligga hemma och ta det lugnt istället. ”  Exakt så. Jag köper en knippe morötter vid det enkla marknadsståndet runt hörnet eller en kvällspromenad med Chester. Och jag är nöjd så. Inget fomo råder här.

     

     

    Det finns alldeles lagom med saker här, precis det man bara behöver. Som böcker.

     

     

    Det var just den här bokhyllan som inspirerade oss till en egen i pocketformat. Med andra ord en inte alls så djup, några centimeter extra än en pocketbok. Vi delade upp en gammal dörr som hyllplan. Vår finns alldeles säkert med i ”stora inlägget om bokhyllor.”

     

     

    Till och med Liv älskar lägenheten, de bruna detaljerna och trägolvet till trots. ”Det är ju ändå modernt, det kan du ju verkligen inte säga om vårt hem.”  Nää, hmm, kanske inte…

     

     

    Tror att det är enklare att ta ett mönstrat golv än tapeter på väggarna. Tapeter är kanske det mest hemska som hänt vårt hus om man lyssnar på Liv.

     

     

    Vi lagar mycket mat här. Åtminstone en gång om dagen.

     

     

    Och allt med annan förpackning än hemma blir också en smula vackrare. Fast det liksom är buljongtärningar typ.

     

     

    Minns att det var efter vår första vistelse här jag också började fästa hela kylkanten full med visitkort.  Inte för att det är något nytt under solen men jag hade inte fattat att vår kyl var magnetisk på sidan. Rocket sience.

     

     

    För att återkoppla till att landa i känslan av att inget ”fear of missing out” råder här. Jag tror vi hamnade där när vi fick våra barn och livet var kaos. Vi orkade helt enkelt inte att hinna allt, pallade inte att stressa. Det var helt oöverstigligt att göra listor på sådant vi förväntade oss att hinna. Vi lärde oss snabbt att det var inte hur mycket vi gjorde om dagarna som satte standarden. Utan helt tvärtom. En stund på ett café och ändlösa promenader kan vara det bästa som händer en dag. Att passera ett gathörn och mötas av ett eiffeltorn. Bli omkörna av hundratals rullskridskoåkare en natt. Den perfekta bakelsen. Den bästa vegetariska shawarman. Samtalet om något viktigt. Spänningen när något av barnen landar i ett nytt intresse. Att komma ”hem” efter midnatt och fara genom staden om natten med bil. Verkligen inget storartat trots att det faktiskt är Paris.

  • Okategoriserade,  TILLBAKABLICKAR

    det behöver inte va nåt speciellt…det är ändå allt


    En sak som jag älskar med att ha bloggat under många år är själva dagboksvinklingen. Helt personligt såklart. Som om jag bloggade för mig själv. En dagbok till allmän beskådan. Men jag ser det som en del av vinsten av allt man delat. Istället för att drabbas av någon slags skräck att så mycket är sökbart och offentligt så tycker jag tvärtom. Åh, sa någon av barnen. Kolla när jag söker Chester Vusir. Lite så kan vi ju roa oss. Kolla tillbaka och lite utav här är vårt liv, åtminstone en del av det. Fast det finns ju en extra finess med bilder. Något där, i den för andra, osynliga marginalen, det bara jag eller de som var med vet och kan läsa in. Känslan och allt runtomkring. Och det kan vara hemskt långt ifrån vad någon annan ser i bilden. Det är det som är grejen. På samma vis fungerar ju text. Den innehåller långtifrån allt.  Tillsynes en helt öppen dagbok, fritt att läsa mellan raderna och i periferin. Det behöver inte va nåt speciellt, det är ändå allt… (<— älskar den meningen, ja hela texten. Sist ut på bollen…)

    Och jag läser tillbaka för exakt ett år sedan. Blixtvisit till Österlen. Där vi vaknade exakt till utsikten ovan. Talldungen alltså. Jag kommer inte på något mer härligt ställe att landa en sen natt på. Så sagolikt så man knappt fattar att det är på riktigt.
    Att åka bil, jättelångt,  med den man är kär i är ett bra trick. Jag menar om man tycker att det kanske snurrar på lite snabbt där i vardagen med allt och barnen och livet så kan kanske detta är bästa planen. Framförhållning kan vara smart men man kan ju chansa, har man tur så har man. Vi var borta exakt trettio timmar allt som allt.  Åkte klockan 18 på onsdagskvällen och kom hem vid midnatt på torsdagen. Trots att vi faktiskt jobbade superintensivt i en hel dag under ganska så struliga förhållanden och inklusive sovtid i exakt fyra timmar, så kändes det ändå som en evighet med allt vi hann avverka i prat. I ärlighetens namn var vi rätt sura på varann i startskedet av bilturen. Men säg den surhet som varar i evighet… Och ja vi var skitsura. När vi satte oss i bilen var läget mer stabilt mellan ett par 3-åringar, än mellan oss. Egentligen var det bara någon struntsak som jag inte ens minns men tidsbristen på prat ger alltid våra sämsta sidor. Tur att vi fick en bilfärd sådär som på nåder.

    Kolla på morgonen. Brösarps backar och en hög confetti. Eller får.

    Efter att ha kört 6 timmar i sträck, i mörker och hällregn och mötas av en sådan här innergård då är det ju som att hamna i någon film. En väldigt fin. Klockan var strax efter midnatt. Egentligen var regn otippat och högst olämpligt inför morgondagen men just då gjorde det sig så fruktansvärt bra.

    När vi satte nyckeln i låset var det lätt att inbilla sig att man kommit hem. Jag önskedrömde rätt friskt där och då, med regnet som smattrade mot fönstren. Kristo läste mest om ljudvågor. Vi har lite olika sätt att landa i natten.

    Hur kom det sig då att vi hamnade här. Till saken hör att plåta miljö i utemiljö i ett höstigt Sverige kan vara en aningens oberäkneligt. Därför är man rätt van att plan A går i stöpet. Hoppsan liksom, inga saker i sikte och att fotografera förrän åkrarna var plöjda och endast brun jordemark. Inte så mycket att hetsa upp sig för då man alltid kan fundera ut en plan B. Plan B är alltid extra smart. Lite säkra kort sådär för att veta att man lyckas leverera det beställda uppdraget till kund. Framför allt i tid. Om den också skulle gå åt pipan, då får man liksom bara köra. Planeringen är oftast knapphändig och man håller mest tummarna att allt går vägen. Kan sammanfattas såhär:
    På eftermiddagen skickade jag ett mess till Kristo typ såhär – ” tror du jag hinner åka fram och tillbaka Österlen på samma dag och jobba däremellan? Annars vet jag verkligen inte hur jag ska få ihop det…” På det messet fick jag svaret ”vi åker ikväll, packa ihop allt så sticker vi när jag kommer hem”. Turligt nog kunde mina föräldrar vara barnvakt och supersnälla Emma på Talldungen lät oss komma på detta superkorta varsel och trots att hotellet var stängt just den dagen inför konferens nästkommande dag. Sådan lycka för mig tillvaron kryllar av snälla och rara människor.

    Talldungen är mysigast. Första gången var förra sommaren, sedan har vi varit där och firat 40-åring, ätit sommarmiddag och frukostar. Jag är totalt förälskad i stället. Första gången var det sommarregn och ljus.Nu var hösten helt närvarande och solen hade just gått upp. 07.42. Första gången jag kollar av en soluppgångstid. Var liksom så illa tvungen.

    Ni måste kika på bilderna sedan i somras, här!

    Varenda hörn är sagolikt. Så begåvat att lyckas med bedriften att inreda ett helt hotell med sådan total hemma-känsla. Tänker att allt som känns så självklart, mjukt och varmt har tusen tankar bakom sig. Och växterna. Jag insåg att flera av växterna var exakt samma sort som de vi har hemma. Men här är de träd i jämförelse över hur våra beter sig.

    Brösarps backar, fåren och huset. Och hur du orsakar bilkö på morgonkvisten… Vad gör man inte för vyn. Fick förresten veta att huset byggdes som ålderdomshem en gång i tiden. Det enda kruxet var avsaknaden av hiss och vackra rum på andra våningen, och tredje. Då bar man.

    Sedan åkte vi till stranden. Den vi skulle plåta på. Den vi hade åkt för. Det intressanta med havet, backar och kullar som stoppar vind och blåst, är ju att trots det inte blåser ens en vindpust där bortom backarna så kan man få världens överraskning. Eller som Katarina (följtips förresten, så fint och huset sedan !) uttryckte det på mitt instagram – ” älskar när naturen får fnatt”.
    Ja fnatt är verkligen vad den hade fått. Redan när vi hoppade ur bilen sa jag ”hör du havet, det brusar helt galet vilt”. Japp, vilt och helt fnatt var det. Stranden var väck och där det brukar vara flera mil av sand var bara vågor och vågor.

    Här kände jag ett lätt styng av ojojoj, det här var minst sagt ett svårjobbat typ. Kristo tyckte mest det hela var värt att dokumentära.

    Fast mitt i det där ojojoj så skrattade jag jättemycket för det hela var så galet. Stranden liksom, borta!

    Men om sommaren, som en annan strand  ju. 

    Vi tänkte att det kanske är precis såhär varenda dag om hösten och kände oss allmänt okunniga om havet. Som de från landet som aldrig sett ett hav. Men då kom en kvinna. Hon skulle balansera på stenarna för att plocka tång till att lägga på rosorna. Hon berättade att oh nej, om ett par dagar är nog stranden tillbaka igen. Sedan sade hon att vi borde fara till Haväng.

    Sagt och gjort.

    Inga sura miner här inte. Men desto mer frågor. Kanske tror man att stränderna är lite folktomma extra stormiga dagar. Men nejdå och jag tänkte att när han och jag är 70 plus eller så, ska vi också promenera på Haväng i vindarna.

    Inget konstigt alls.

    Eftersom vi skulle plåta färgen Stone grey för Numero 74  så var ju alla stenar perfekta. Tyvärr låg de inte alls där vi ville ha dem.

    Det var verkligen inte bara vi och havet.

    Det blåste så galet mycket. Så pass mycket att till och med kameraremmen orsakade rörelseoskärpa. Ingenting låg kvar utan stenar som tyngd. Men vågorna och det vackra i dem gjorde allt värt.

    Däremot prickade vi nog av Plan C, D, E , F, G, H och en dator som dog totalt av blåst, regn och sand möjligen. Något nervöst med skärpadilemmat. Skulle hänga kläder på en tråd det gick sådär kan jag säga. Ungefär likadant som att hänga dem på en galge. Det var liksom noll mojnande i sikte, inte ens en liten sekund. Och det det var inte sådär som när de fladdrar lite tjusigt i plagg för vinden. Mer 90 grader rakt ut.

    Efter tre stenar tog vinden vid.

    Men tack ändå Haväng, vi gillar dig.

    Men jag kan väl inte kalla jobbet särskilt glamoröst direkt.

     
    När vi inte hittade ett enda öppet lunchställe vid fyra-snåret så passade vi på att plåta ett kommande samarbete. Om vi hade fått rätt många frågande blickar innan så blev det kanske inte bättre nu. Fast, äsch. Det finns värre saker.

    Innan det var dags att styra de 50 milen hemåt så hann vi med ett fint besök. En hemlis var det när inlägget gjordes.

    Men det här var sanningen! Det roliga var att vi här hade ingen aning om vem som skulle bli vår. Vi visste bara att vi hade önskat en rödbrun. Men eftersom det fanns bara en valp med slätare päls så vet jag att det är Chester eller Maui som han hette då.

    Jag trodde nämligen att det var den enda tiken eftersom den valpen var mindre men Thilde berättade att det var Maui. Och Maui fick alltså namnet Chester! Och som tur är, som om man visste att han skulle bli vår så fastnade han på flera bilder. Titta så liten, som min sko! Här var de en månad gamla ungefär.Chesters slätare päls gör att jag verkligen kan säga säkert att det är han.

    Alltså de var så vilda och älskade min halsduk, mina vantar och min tröja.
     
     

    Jag och Chester faktiskt. Ovetandes om våra framtida band. Och hahaha! sååå sliten jag ser ut! Den absolut osminkade sanningen.

    På vägen hem var vi tvungna att stanna till vid något övergivet.

    Där inne i den gamla möbelfabriken stod stolar som sorgliga skelett och när mörkret kom en sekund senare så kändes de som de viskade något om rädda oss, please…! Fast det kan ha varit inbillning.

    Vid niotiden åt vi middag på Sjön och sade att det räcker med ett dygns semester, fast det ju var helt tvärtom och jobb. Men liksom för att hamna i fin i balans igen. Eller så sade vi nog inte alls när allt kommer omkring…fast exakt så är det ju. Och helt klart kan vissa dygn visa sig bli perfekta trots att det från början känns en aningens ogenomtänkt och lite halvt galet. Helt klart bra att ha i bakhuvudet om man nu inte lyckas med hela den dära långa weekenden i Paris eller nåt.
     

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM

  • PARIS,  TILLBAKABLICKAR

    Evolution, paleontologi och anatomi. På franska.


    Kära Paris, jag saknar dig. Det var så länge sedan sist tänker jag och fastnar i gamla inlägg här på bloggen. Det finaste med att ha en blogg måste väl ändå vara att det är världens bästa dagbok. Med fyra barn inom fyra år hade det nog säkert blivit lite skevt med dokumentationen annars. Tack bloggen. Det här stället alltså, så vackert i all sin slitenhet.

    Och ett av barnens favoritmuseum när det begav sig. Museumet heter Galeri de Paléontologie et dÁnatomie Comparée och tillhör Naturhistoriska Museumet. Det ligger i parken Jardin des Plantes och motsatt sida av själva huvudmuseet.

    Galleriet invigdes 1898 och hade skapats av ett par proffesorer i paleontologi och anatomi som ville bevara och presentera de offentliga samlingar för allmänheten. Samlingarna kommer från expeditionerna under 1800-talet.

    Haha, den här bilden är så rolig. Viggo är så lik Kristo i så mycket och här är det så synligt.

    Jag skrev om att det var som på film och hela inlägget hittar du här. 

    Själv var jag som besatt av själva byggnaden och all Art Nouveau. När till och med det lärorika gick i samma still var jag knäsvag. Ni fattar att man trycker här och det lyser till lite i grenverket.


    Men skelett-fascinationen var de andra som hade.


    En sak som är extra rolig med det här inlägget är att det var just de här bilderna som gav oss samarbetet med Zara . Man hade sett dessa bilder och tänkt att dem ska vi ha, haha!

    Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM