Maj och jag är så redo!

Maj ändå! Förra året bloggade jag pyttelite, just den här månaden.

Först önsketänkte jag att jag nog låg i hängmattan och kollade på körsbärsträden. Jag menar kolla vad städat, snittblommor och krukväxt som verkar tiptop. Men vid närmare eftertanke var det nog helt tvärtom.

Jag sätter skämskudden över ansiktet när jag ser inlägget om att provtryckena är klara och min printshop ska upp. Det var faktiskt sant allt det där, jag har till och med lagt upp dem i en webshop, fast osynliga för kunden då. Jag är extremt ickestolt över att jag inte lyckas ro vissa projekt i hamn. Å ena sidan. Å andra sidan är allt prima ändå. Uppenbarligen.

I maj gjorde jag väldigt många fotojobb. Det är alltid lyxigt när man kan spara blommorna efteråt. Dock funderar jag på hur obemärkt tvillingarnas födelsedag passerade på bloggen. Inte en enda bild men helt klart vimplar som tyder på kalas i maj månad.

Jobben i ödehuset var bäst.  Här surar jag och käkar nötter i tysthet.

Vi är egentligen ett bra team. Lite oförtjänt det där med att jag surar ur. Säkert bara något jag fick för mig. Och Kristo han kånkade, byggde dubbelsäng

och ett extremt puffande. Alltså jag har en sådan rolig film från den här dagen. Måste kolla om jag kan hitta den. Det ser verkligen inte ut som jag gör annat än att käkar nötter, vilket jag dock måste försvara är lite skev bild.

Men jag fluffade helt klart upp mig såhär bland kuddarna…

Medan andra delen av teamet slet hund.

Dagen innan hade jag byggt en jättestor drömfångare.

Jag skar ut en massa noter och G-klaver också. Finlir.

Och gjorde scenografi till en pjäs som utspelade för hundra sedan med mystiska inslag.

Vi byggde ett flera meter högt träd också. Det var helt galet och rätt kämpigt. Ännu en sådan där sak som man kanske inte gör till vardags.

Kanske var det där trädet något av det mest oklara jag har tackat ja till. Vad svarar man liksom rimligen på frågan om man kan göra ett fem meter högt träd? Jag svarade: ja det är såklart att jag kan. Utan närmare eftertanke. När jag åkte hem från mötet kände jag dock ett svagt frågetecken sväva ovanför mig. Hur i hela friden ska detta nu gå till? Det är liksom sådant man snackar om vi middagen. – Jo det var så att jag fick frågan om ett träd. Ett ganska stort. Som man kan luta sig mot. De ville kunna hänga i det med, men då sade jag att det kan nog bli knivigt. Det var väl ändå bra att jag sade så?      – Så du har redan tackat ja, hur ska du göra då? 

Jag måste nog ge det här trädet ett eget inlägg. Och jag kan verkligen inte ta på äran vare sig för konstruktionen (alltsa jag tror faktiskt att man kunde ha hängt i det..) säkerheten (ett träd innehållande en begagnad studsmatta som skelett får inte stjälpa, barken (ja den ja, DEN behöver helt klart ett eget inlägg), löv-maskinen (han svängde ihop en sådan ja…) och så väldigt mycket vidare.

Och det var inte gjort i en handvändning kan jag säga.

Var verkligen kolla bland mina sparade bilder var Nomi & Charlies födelsedag hade blivit av.

Som tur var hittade jag hela alltet.

Gullisar, snart 11!!

Det mest hoppfulla inlägget handlade ändå om att jag gillar oklippt gräs och ostyriga trädgårdar. Att pedantiska perfekta trädgårdar inte ligger mig i fatet. Pjuuu, tänkte jag. Då kan jag softa till rejält nu då. Jag har ju gjort tusen miljarder mer än förra året. Röjt, krattat och haft mig. Kanske var jag på gränsen till en petnoga trädgård?! Milda öde, så fel det kunde ha blivit. Så kom maj, bara kom! Så redo.

Follow me on BLOGLOVIN & INSTAGRAM