-
Två rosetter, lyktor på en parisisk minivind och det där med drömfångare i storformat.
På den parisiska minivinden dinglar lyktorna. Fint också att garnera tårtan med!
The perfect bow eller rosetternas rosett.
Ett annat rosettrick på en sekund.
Drömfångare de lux. Eller åtminstone den största men typ inget lyx i den alls. -
Sittlåda att göra själv. Inklusive förvaring. Som kan bli en bänk.
En repris i DIY eftersom jag just nu håller det mesta i den genren lite hemlig. Fast den här tiden är loppissmart! Det är inte lika många ute och sonderar terrängen så att säga. Sylådor med ben hittas ofta. Och då kan man göra en låda. Som också är en pall. Och kanske en av de bättre lekstugemöblerna någonsin. Tricket med lekstuga är ju liksom att allt måste vara minimalt. Det är ju lätt att tycka att en liten sypall fast med ben är just sådär minimal men ställer du den i en lekstuga (åtminstone en sådan där vanligt stor eller liten) känns den snarare som en jättemöbel. Vanliga barnmöbler size 2017 är också lite för stort. Däremot var barnmöbler mycket mindre förr, möjligen var barnen mindre överlag. Kanske var det inte samma panik att möblera stort för man hade liksom inte plats. Säger hon som lät sina tvillingar sova i utdragssängar från 40-talet tills benen hängde utanför.
Det är alltså en sådan där sypall med visserligen vackra ben från början. Fast när vi sågade av dem så fick vi istället exakt den höjden vi önskade. Den stadiga och mycket gedigna trälådan (som ni ser orkar inte ens Nomi hålla den) som är så sjukt bra att förvara saker i…
…blev alltså den perfekta pallen! Det fina är också att sådana här gamla sylådor nästan alltid är vadderade. Behåll det gamla tyget som täcker vadderingen även om det sjunger på sista versen och sedan häftar man bara rakt på, exakt efter tidigare mått.
Gångjärnen får du såklart skruva bort när du fäster det nya tyget. Men sätt absolut dit dem igen. Gångjärn i locket är absolut smartast. Och för kurragömma helt perfekt. Och enligt Nomi exakt en sådan låda man viker ner sig i om man tävlar i Talang…
Som tur var kom hon ut igen, som gumman i lådan.
Kanske lite mer modernistisk form av sylådan. Fast å andra sidan med vintagetyg så blir det fint. Tänkte just på om man springer på flera sylådor. Kan man ju göra en liten sittbänk med förvaring! Så bra för en minivärld. Eller kanske världens flottaste presentlåda, wow ändå.
-
Nyårsdukning då det begav sig.
Förra nyåret var det minst uppstyrda någonsin. Jag höll i kostymer på stans nyårspromenad och hann överhuvudtaget inte med någon annat än så. Här finns en fin film från promenaden med kostymer och allt. Och Nomi, Estrid och Melvin i täten. Hursomhelst så ramlade jag och Kristo in i vårt eget hem efter fem, då var resten kvar på nyårspromenad. Ändå hade vi stort kalas med vänner, ungar, hundar. Det var yttepyttebebisar och tonåringar. Det rakades hår och spåddes i kort och allt var bara fint. Knepet, att man hjälps åt såklart. Att fixa allt själv måste vara det mest gammalmodiga som finns, åtminstone i mitt huvud. Några hade handlat, någon hade gjort den ena rätten och någon annan den andra. Barna hade pyntat lite. Perfekt så. Precis innan nyår postade jag dock ett inspoinlägg om nyårsdukning, här! Alltid något.
Jag och Kristo lyckades dock få till en bordslösning på sådär 5 meter som var helt perfekt med inspiration av det där brokiga. Jag tog vårt superlånga med skivor i, ett av våra hemsnickrade fick lite storleksändring med hjälp av sågen plus det här lilla bordet fick avsluta alltsammans. Med lådorna utåt. Så där slapp vi dukarna, vilket jag ville då de inte ens var tvättade.
Som ett lapptäcke ju.
Tapetvepan hängde kvar, den passade fint där.
Barnen klippte upp några girlanger härifrån med metallstjärnor. Och hängde dem i den ena ljuskronan.
Den andra fyllde vi med vintergrönt från trädgården.
Och noll snittblommor.Vi tog vad som var grönt i vår trädgård. Häcksyrenen var knallgrön.
Och den här marktäckaren, som nästan är overkligt vacker. Tror att den heter vitbrokig benved.
Det var faktiskt det enda vi satte på bordet, och lite fler stjärnor plus tomtebloss för fritt användande. Ända tills Nomi tog typ 15 och tände dem samtidigt strax efter tolvslaget…
Glasen blev de mest brokiga vi hade hittat runt sjusnåret.
Dukningen var i guldbrunt sjuttisporslin med de mörkbruna assietterna till förrätten. Superenkelt men så vackert bara.
Tycker verkligen så mycket om fotogenlamporna från Karlskrona lampfabrik. Min absoluta favorit är Flaggskär. Med ungar överallt så känns det lite tryggt att inte oljebehållaren riskerar att spricka.
Måste tipsa om det här med långa bänkar från skolornas gympasalar. Kristo har höjt våra till sitthöjd, de rymmer hur många som helst och står ute under tak hela året annars.
När folket kommer till blir allt fint, bra att ha i bakhuvudet. -
Maj och jag är så redo!
Maj ändå! Förra året bloggade jag pyttelite, just den här månaden.
Först önsketänkte jag att jag nog låg i hängmattan och kollade på körsbärsträden. Jag menar kolla vad städat, snittblommor och krukväxt som verkar tiptop. Men vid närmare eftertanke var det nog helt tvärtom.
Jag sätter skämskudden över ansiktet när jag ser inlägget om att provtryckena är klara och min printshop ska upp. Det var faktiskt sant allt det där, jag har till och med lagt upp dem i en webshop, fast osynliga för kunden då. Jag är extremt ickestolt över att jag inte lyckas ro vissa projekt i hamn. Å ena sidan. Å andra sidan är allt prima ändå. Uppenbarligen.
I maj gjorde jag väldigt många fotojobb. Det är alltid lyxigt när man kan spara blommorna efteråt. Dock funderar jag på hur obemärkt tvillingarnas födelsedag passerade på bloggen. Inte en enda bild men helt klart vimplar som tyder på kalas i maj månad.
Jobben i ödehuset var bäst. Här surar jag och käkar nötter i tysthet.
Vi är egentligen ett bra team. Lite oförtjänt det där med att jag surar ur. Säkert bara något jag fick för mig. Och Kristo han kånkade, byggde dubbelsäng
och ett extremt puffande. Alltså jag har en sådan rolig film från den här dagen. Måste kolla om jag kan hitta den. Det ser verkligen inte ut som jag gör annat än att käkar nötter, vilket jag dock måste försvara är lite skev bild.
Men jag fluffade helt klart upp mig såhär bland kuddarna…
Medan andra delen av teamet slet hund.
Dagen innan hade jag byggt en jättestor drömfångare.
Jag skar ut en massa noter och G-klaver också. Finlir.
Och gjorde scenografi till en pjäs som utspelade för hundra sedan med mystiska inslag.
Vi byggde ett flera meter högt träd också. Det var helt galet och rätt kämpigt. Ännu en sådan där sak som man kanske inte gör till vardags.
Kanske var det där trädet något av det mest oklara jag har tackat ja till. Vad svarar man liksom rimligen på frågan om man kan göra ett fem meter högt träd? Jag svarade: ja det är såklart att jag kan. Utan närmare eftertanke. När jag åkte hem från mötet kände jag dock ett svagt frågetecken sväva ovanför mig. Hur i hela friden ska detta nu gå till? Det är liksom sådant man snackar om vi middagen. – Jo det var så att jag fick frågan om ett träd. Ett ganska stort. Som man kan luta sig mot. De ville kunna hänga i det med, men då sade jag att det kan nog bli knivigt. Det var väl ändå bra att jag sade så? – Så du har redan tackat ja, hur ska du göra då?
Jag måste nog ge det här trädet ett eget inlägg. Och jag kan verkligen inte ta på äran vare sig för konstruktionen (alltsa jag tror faktiskt att man kunde ha hängt i det..) säkerheten (ett träd innehållande en begagnad studsmatta som skelett får inte stjälpa, barken (ja den ja, DEN behöver helt klart ett eget inlägg), löv-maskinen (han svängde ihop en sådan ja…) och så väldigt mycket vidare.
Och det var inte gjort i en handvändning kan jag säga.
Var verkligen kolla bland mina sparade bilder var Nomi & Charlies födelsedag hade blivit av.
Som tur var hittade jag hela alltet.
Gullisar, snart 11!!
Det mest hoppfulla inlägget handlade ändå om att jag gillar oklippt gräs och ostyriga trädgårdar. Att pedantiska perfekta trädgårdar inte ligger mig i fatet. Pjuuu, tänkte jag. Då kan jag softa till rejält nu då. Jag har ju gjort tusen miljarder mer än förra året. Röjt, krattat och haft mig. Kanske var jag på gränsen till en petnoga trädgård?! Milda öde, så fel det kunde ha blivit. Så kom maj, bara kom! Så redo. -
Och 2007 tror jag nog det försvann.
Jag berättade ju att jag hittat en hel massa gamla bilder från Chiang Mai. Och tro det eller ej, idag hittade jag nästan halva barnens uppväxt! Det är så sjukt men min katalogisering av bilder måste hänga ihop med min röriga hjärna. Totalt utan rim och reson. Så det var helt och hållet slumpartat men hej Paris 2013. Det var då vi for till den staden om somrarna och stannade några veckor i sträck. Såklart finns det bloggat och sparat om det under kategori Paris men jag måste bara göra en återblick. Det känner jag.
Jag vet ju verkligen inte om de här ställena finns kvar, Mamie Gateaux. Kanske har någon ung och modern tagit över och blåst ut stället. Men när vi var där älskade jag just att det var allt annat än utblåst. Hur fina kan äppeljuiceflaskor vara förövrigt?
När franska damer driver kafé i en herran massa år sitter det hela liksom i väggarna. Inget fancy, inget trendigt. Bara kafé.
Lilla Viggo, 9 år. Sådär ska pajer bakas.
Liv var 10. Så himla fint med rufsiga margaretaflätor, av regn och lek. Numera gör vi strama och inte ett hårstrå får sticka åt annat håll.
Och Charlie 6. Liksom Nomi. Såklart.
När vi har varit i Paris har vi mest gått på rekommendationer och tips men en slags ”guide” som jag verkligen tyckt om är Marin Montagut City guider – som finns för Paris, London och New York. Plus lite utanför Paris också. De finns bla på Amazon. Nu är jag inte hundra på hur aktuella de är men om det fortfarande går att köpa så kan de ju inte vara helt vilse. Slå till på den nyare upplagan!
Hursomhelst, du får inga tips om storartade sevärdheter och dussinställen för all världens turister. Men sköna, mysiga ställen att hänga på.
Perfekta sådana i mina ögon.
Så här var det under just de där åren. Livet var en lek. Alltid.
Här hade det ju ändå börjat lugna ner sig. Annat var det tre år innan. OMG. Minns knappt inte de åren. I ärlighetens namn var det så. Liv var ju 4 år, Viggo 2,5 och sedan föddes Nomi och Charlie. Det var lite körigt då.
Jo men hon hade kjol när hon började käka.
Det gällde att hålla huvudet kallt om man ville njuta av ett glas vin tillsammans med sin käre man. Alltid tusen saker i väskan. Block och pennor kommer man långt med. Fortfarande faktiskt. Samt en kortlek.
Och stavningstävling. Haha, vad gjorde man inte. Flaggstångspoleringsmedel och bruttonationalprodukter.
Knepet är väl annars mycket stadsspring mellan varven. Det här måste vara min favoritadress i Paris.
Lite så. Som att hoppa twist mellan kedjor. Tusen hopp innan resaturangbesök.
Å andra sidan är stan storartat bara som den är. Hur spännande som helst med precis allting. Och lite läskigt också.
Hur ofta åt vi inte en pizza på en parkbänk, en crepe på stående fot. Det behöver ju inte vara så snajdigt, det enda viktiga är att hålla blodsockret i balans. Uppenbarligen har något gått snett här…
Att hyra lägenhet i storstäder slår allt när det kommer till att resa med barn. Även när det inte är storstäder. Att kunna laga sin egen mat, tvätta och leva lite vardag på låtsats är så himla skönt. Som att ta lillebror i handen och gå till bageriet för att köpa frukostbaguetten. Och få kostymklädd eskort på vägen hem.
Våra barn har alltid älskat lekparker. Till och med mer än Disneyland. Den där är inget ljug. I efterhand så konstaterade de att lekparken i Jardin du Luxembourg var roligare. Mitt tips är att alltid leta upp lekparker vid semester i städer. Ingen är den andra lik, de får ”snacka” ihop sig med andra barn och leka, de kan röja runt i timmar. Och jaaa… du kan sitta på en bänk och dricka kaffe, de kommer när de vill något. Om de vill något.
Efter det kan man enkelt kosta på sig lite vuxen-shopping. Fast det finns ju ingen lek som slutar med det.
Merci är ju hur kul som helst.
Expediten ser dock en aning tveksam ut…
Det var nog här jag blev William Morris – kär.
Den här bilden har jag sett i en hel massa flöden som inte är mitt egna. Det roliga är att både Viggo och Nomi ser ut som de sover. Men all fokus på tapeten.
Varken första eller sista gången. Den här ungen var bara rädd för en sak i Paris. Det var svängdörrana i tunnelbanan. Året innan skrev jag ett inlägg som hette : Ni vet väl att jag vågar allt, nästan allt.
När jag tänker på vår familj och de fyra barnen så känns det som allt går i en rasande fart nästan jämt. Jag minns liksom inte tiden innan vi fick barn. Vad gjorde man av den då?
Jag inser ganska så glasklart varför jag tappade allt kontrollbehov någonstans runt 2007. Det var liksom ingen idé att upprätthålla någon fasad med snutna, välkammade barn. Funkade ändå inte, haha!
Fast ibland så.
Men. Perfekt ändå tycker jag.
-
Och så hängde det amplar med smultron från grenarna.
En lördagmorgon i februari och det slog mig att jag har massor med fina obloggade bilder då vi besökte Numero 74´s fantastiska högkvarter i Chiang Mai, för exakt 2 år sedan. Jag råkade på dem igår och skannade av bloggen med nej inga bilder från marken vi gav lite tur och lycka för att senare hamna i rätta händer, inga bilder från hantverk i team mellan män och kvinnor, inga bilder från fantastiska matställen och antikmarknader. Och från denna magiska fabrik. Jag ska samla det bästa och blogga en annan dag. Men en liten tillbakablick när vi besökte Numero 74 men fantastiskt team i Chiang Mai, 2016. En resa som var himmelsk och fantastisk. En hel del av det ytterst fina hittar du här under kategori Chiang Mai.
Jag är så sjukt stolt över att vara en del av team Numero 74. Som deras fotograf då. Vi visste ju innan att företaget är något helt unikt men under resan blev vi nästintill tagna och rörda över att allt är så bra. Ni följer väl dem på instagram förresten?
Allra finaste Poupy. På plats i självaste Numero 74-fabriken. I det här inlägget skrev jag såhär: Jag har alltid vetat att Numero 74 gör sin saker för hand och att allt är gjort med ren och skär kärlek. Men efter igår har handmade och allt om att driva ett företag på rätt sätt, fått en helt annan innebörd för mig. Poupy driver det här företaget med enbart magkänsla och så mycket värme så jag har aldrig varit med om liknande. En sådan förebild för andra företag och sättet som borde vara det självklara. Alltid. Det är så mycket kärlek och värme i luften på den här fabriken, bland allt och alla.
Och såhär:
Kärleken är förankrad i varje produkt. Och nu menar jag verkligen på riktigt. Varenda liten detalj är handgjord. Ni vet de populära girlanderna vi SÅLDE, de med bjällror i varje hörn, varenda bjällra är sydd för hand. En efter en och efter tusentals! Jag var tvungen att fråga om minst tre gånger innan jag riktigt förstod sanningen. Jag tänker på vår affär, den vi hade och hur många bara just vi har skickat till kunder runtom hela världen. Detta går nästan inte att förstå förrän du ser människorna som arbetar här, det är först då man verkligen förstår. Små nålar som sakta och varsamt gör perfekta stygn. Stora påslakan som vänds ut och in, där varje liten söm synas och eventuella trådar som inte är perfekta klipps bort. Någon stryker långa band. En annan gör tyget slätt innan klippning, genom att gå igenom centimeter efter centimeter av meterrullar genom att liksom stryka som en lång linjal utefter tygets fibrer. Det råder en nästintill meditativ stämning i fabriken. Människor ler, pratar mjukt och man ser att alla älskar vad de gör. Och känner ett otroligt ansvar för varenda liten detalj.
Ute i byarna i Thailand finns ungefär 400 kvinnor som arbetar för Numero 74. Alla med sin egen specialitet av produkt. På fabriken förbereds och klipper man alla delar till själva produkten som ska tillverkas. Detta är en hög för tillverkningen av 12 st guldgula sänghimlar, inklusive allt. Materialet hämtas upp på fabriken, sys i byn, lämnas tillbaka på fabriken, varje unik produkt kontrolleras, produkten tvättas, kontrolleras igen och packas. Helt plötsligt är en sänghimmel från Numero 74 inte bara en sänghimmel som är extra vacker, det är en fantastisk handgjord och unik produkt, nästan som ett konstverk. Det ligger så mycket arbete bakom att den borde kosta minst det femdubbla. Men det gör den inte, för detta är produkter som ska vara tillgängliga för många och inte bara för några enstaka som har råd. Det är filosofin.
Av de som arbetar för Numero 74 stannar 95 % kvar på företaget när de väl har börjat. Om någon slutar så beror det på att man byter liv, tar hand om äldre familjemedlemmar eller något annat som inte har med själva företaget att göra.
Kidsen kände sig som hemma. Barfota i en fabrik? I en bra fabrik kan man vara det.
Jag fick så mycket inspiration under den här resan. ALLT är så vackert! När man är här förstår man verkligen att Numero 74 gör världens vackraste produkter som satt ett sådant otroligt avtryck i barnrum runtom i världen. Det sitter i väggarna här.
Kreativiteten smittar av sig.
Restaurangerna där alltså. Eko och vego och faktiskt ett omfattande projekt i sig att göra gott för världen, genom att äta så stödjer man hela kedjan. Pun Pun drev dessutom en egen trädgård mitt i stan.
Jag drack tydligen en juice här som gav finrysningar : mynta, lime och honung. Och barnen drack smoothies av rå kakao.
The kids are all right.
Hungerspelen tror jag det var.
Och berättelsen om de här två, som är som en saga. Tvillingsjälarna Poupy och Manop. Hon uppväxt i Paris, han i Chiang Mai. Jag ska ge er storyn – den är magisk! Måste sätta mig och förbereda den på en gång tror jag.
Life is good.
Älskar det här. Önskar att jag hade det här nära. Att alla de här människorna bodde på andra sidan staketet. Så mycket som kommer ut ifrån ett sådant här kreativt kaos.
Spirit houses. Överallt. För turens skull.
Och här sitter dem i Manop´s trähus. Jag kan inte fatta att jag inte bloggat resten, har jag verkligen inte det? Trähuset, ovan kontoret, placerat i trädkronorna. Byggt av honom själv i återvunnet trä. Och i grenarna hänger amplar mer smultron. Ska jag sluta nu 😉